Ibland sitter jag på min sida av skärmen och gråter, blir arg, frustrerad eller/och känner en ofantlig vanmakt. Och det sistnämnda brukar även det leda till tårar. Majoriteten av de människorättskämparnas vardag som jag får en inblick i är Västsaharier. Och det är också den frågan jag kan bäst. Och det är den frågan som ockuperar mina tankar mest. Och framför allt så är de bland dem man hittar människorna jag beundrar allra mest. Jag beundrar bland annat de som bor i det ockuperade Västsahara och fortsätter kämpa trots att de vet att blotta orden "ett fritt västsahara" är olagliga i kombination av varandra.
En av människorättskämparna som jag beundrar är Aminatou Haidar. Det här är en kvinna som ibland kallas Västsaharas Ghandi och som bland annat suttit fängslad för att hon kämpat för västsahariernas rätt till självbestämmande. Hon utsattes för tortyr men när hon frigavs fortsatte hon sin kamp och har fortsatt kämpa sedan dess. Hon mottog i går priset JFK Memorial Human Rights Award. Marockanerna uppskattar dock inte detta och hävdar bland att hon är militant och givetvis borde hon inte alls få något pris. Märkligt nog får hon pris för att hon är fredsaktivist och är mest känd för hennes icke-vålds metoder. Men, än en gång, jag är inte chockad över deras "vinkling".
Trots detta pris får man aldrig glömma att det finns massvis av andra västsaharier som utkämpar dagliga kamper för rätten till sitt land, till sin kultur och framför allt till sitt liv som vi aldrig hör ett ljud om. Och det finns många människorättsaktivister som är "försvunna". Jag hoppas att priset kommer att inspirera dem en aningen och framför att hålla lågan av hopp vid liv... så att de orkar fortsätta.
