Robyns

musik har dånar genom mina hörlurar hela året om. Jag har älskat hennes musik sedan 90-talet och hennes första skiva var den första skivan jag ägde (fick den i och för sig som present från min bror men ändå). Hon har verkligen en madonna-förmåga att förnya sig. Och hennes röst går rakt in i mitt hjärta. Här kan ni vill lyssna på hennes cover av Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart.

Jag hatar att vänta...

så mycket att det kryper i kroppen på mig av irritation. Det är helt enkelt min normala reaktion på att vänta. Jag klarar inte ens av att vänta på människor jag tycker om. Oavsett hur mycket jag älskar dem. Och att veta att jag inte kan påverka väntandet gör mig bara ledsen. Måtte väntandet ta slut snart.

Mörarp

Angelina och jag under SSU:s valläger

Har tillbringat dagen ute i Mörarp med Yasminaren och Jessika. Och självklart med underbara Angelina. Ibland är det skönt att ta en paus från ens vardag. Samtidigt har jag insett att jag är mest ineffektiv när jag har minst saker att göra. Travar av brev jag borde ha skickat, böcker jag borde lämnat tillbaka (eller läst...) och en inkorg full av oöppnade mail vittnar om min ovana passivitet. Men man ska ta sig tid till att varva ner också har jag läst någonstans....

För övrigt så blev Mörarp framröstat till Sveriges sorgligaste stad. Utan att ens vara en stad, hur sorgligt är inte det?

[waʝaˈkil]

Guayaquil, Ecuador. Bild tagen i mars månad.

Guayaquil i Ecuador, var min vistelseort i ungefär 5 månader i våras. Om vad jag gjorde där kan ni läsa här.  Jag tänkte dela med mig av mina upplevelser och förhoppningsvis ge er lite tips om ställen i Ecuador ni kan besöka. Och tips om hur man ska bete sig i Guayaquil. Det är en speciell stad och ganska olik övriga städer i Ecuador. Framför allt är det en av de farligaste städerna i Ecuador, och den största. Fattigdomen är hög och med det kriminaliteten. Guayaquil är ett utpräglad klassamhälle och det märks tydligt vilka områden som är fattigare eller rikare. Det är inte många turister som hänger i Guayaquil vilket innebär att man sticker ut från mängden. Men det sagt ska jag säga att jag klarade mig utan några som helst problem under min tid i Guayaquil men jag mötte också både turister och ecuadorianer som blivit rånade under sin tid där. Så här kommer tre av mina viktigaste råd.

1. Bär inte omkring på mycket pengar och att lämna alla värdesaker hemma. Skylta inte med pengar (detta är ett råd man ska ha med sig generellt sett oavsett var man än reser). Man kan klara sig på 10 dollar under en dag om man inte ska göra något särskilt. Och ta gärna med dig 10 extra dollar som du förvarar på något säkert ställe

2. Pruta alltid. I synnerhet om du inte kan spanska eller om de förstått att du är turist. Det var jobbigast för mig under min vistelse. I alla fall i början av min vistelse. Mot slutet hade jag nästan blivit oförskämd i min prutning. I synnerhet när det kom till taxiresorna. Det är ett faktum att de försöker blåsa dig på pengar. I andra städer som Quito brukar taxichaufförerna vara lite mer hederliga ;)

3.  För att få tag på en taxi ställer du dig helt enkelt vid en gata och sträcker ut din hand, som om du ska vinka in någon (detsamma gäller för övrigt för bussar). När taxibilarna är lediga i Guayaquil (och det finns överdrivet många taxibilar) så brukar de antingen tuta på människor som står vid vägkanten eller blinka med lysena på bilen för att signalera att de är lediga. Åk helst inte med pirattaxis (alltså de som ser ut som vanliga bilar och inte tillhör något bolag) eftersom de kan vara särskilt farliga. Och åk aldrig med en taxi som du inte känner dig trygg med. Den obligatoriska prutningen bör ske innan du sätter dig i taxin. I vissa områden i anslutning till universitetsområden finns det "säkra" taxis. Det innebär att de tillhör ett bolag som "garanterar" att du inte kommer råka ut för något och du får givetvis betala lite extra för denna tjänsten. De finns bland annat vid universitetet Católica. Och om du hittat en taxichaufför du trivs med, ta hans nummer (kallas taxi amigo) och se till att ringa honom med god marginal (de är annars alltid sena).

Vad var det som gick fel?

Mariakyrkan i Helsingborg lös upp igår kväll när jag var på väg till Mezzo för att träffa mina vänner. Underbart vacker.

Ilskan efter valet har inte lagt sig utan snarare vuxit sig stärkare. Men framför allt så har önskan om en förnyelse aldrig varit så stark som idag. Men samtidigt ska man inte göra förhastade slutsatser. Det finns otaliga bra artiklar skrivna inifrån rörelsen som just försöker problematisera om förnyelse.  Och vad som gick fel. Vilka väljare vi förlorade. Och idéer om hur vi kan vända trenden.  Och jag är helt säker på att vi kommer lyckas problematisera tillräckligt för att vända trenden. För fler än någonsin inser vilket arbete som återstår att göra inför nästa val.

I övrigt ska de bli intressant att följa utvecklingen i Labour, som precis fått en ny partiledare Ed Miliband.

Tog körkort idag!

Farthinder i Ecuador - som är uppställt på sidan av vägen för att inte vara i vägen för bilarna

Nostalgisk

Det har känts som vår idag. Ni vet så där kallt det brukar vara på tidiga vårmorgnar. Så har det känts hela dagen. Och jag missade den svenska våren i år. Det känns smått nostalgiskt. Men jag tänker tillbaka på den ecuadorianska sommaren jag fick uppleva istället. Magiskt. En del av mig längtar tillbaka dit. Och jag inser att jag inte var duktig på att dela med mig av mina upplevelser där. Så från och med nu ska jag göra små tillbakablickar så ni får se vad jag såg när jag var där. Det som är värt att dela med sig av i alla fall.

För övrigt så har jag idag drabbats av en extrem längtan till att resa igen. Det finns något magiskt med själva resandet utan att räkna med destinationen man åker till.

Cancerfonden

Annika Marklund skriver en vacker och otroligt sorglig text om hennes bästa vän Fanny som gick bort i Cancer i tisdags. Ibland känns allt så orättvist. Annika uppmanar alla att stödja cancerfondens arbete. Så gör det gärna om ni kan.

Gråt inte, organisera er!

Valreslutatet kom inte som en fullständig chock. Inte för oss som bor i Skåne. I åratal har vi sett hur Sverigedemokraterna spritt sitt budskap och metodiskt valt ut sina målgrupper. De har väckt rädslor och målat upp en offersbild som är väldigt svår att ta sig förbi. Oavsett hur man hanterar dem så riskerar man att bli anklagad för att tillhöra etablissemanget som försöker dölja sanningen från medborgarna. As if.

Och för mig var inte heller det övriga valresultatet en chock. Men det gjorde inte mindre ont för det. Det är aldrig roligt att förlora, och när vi gjorde det dubbelt upp var vi många som grät inombords. Jag tillhörde dessutom den skalan som fysiskt grät av frustration och sorg. Men något hände när jag vaknade upp på morgonen i måndags. Jag var förbannad. För Sverige är på väg i en riktning som jag vägrar acceptera. Och jag vägrar lägga mig platt av sorg för det val vi precis förlorade. Utan jag tänker kämpa för det val som komma skall och fortsätta kämpa för det land jag vill att Sverige skall vara. Helhjärtat.

Läste en ledare idag som beskrev känslan majoriteten av oss har "att Sverigedemokraterna nu tillåts stå i riksdagen och spy sitt hat över redan missgynnade och diskriminerade människor är känslomässigt svårt." Och sen kom han fram till det som jag skrev i andra ord på min blogg i måndags.

"Det enda som biter på såväl rädsla som hat är solidaritet och vardagspolitiskt arbete – utom och inom parlamentet. För att citera vad en god vän skrev på Facebook under valnatten:

Gråt inte. Organisera er. "

Idag blir en hektisk dag

Jag har insett att jag förlorat förmågan att vakna tidigt på morgonen. Det går inte längre oavsett vilka anledningar jag har till det. Och idag har jag ett tight schema på saker jag måste göra. Det är små marginaler mellan varenda ärende och inte hjälper det. Om ni undrar var jag är på väg? Så kan jag ge er några ledtrådar.

Hoppas ni får en underbar dag! Önska mig lycka till ;)

Valanalys

Det är för tidigt att göra en valanalys. Vår dubbla förlust kan bero på en sak eller på tusen olika saker. Men en sak är säker. Jag ger väldigt lite för analyser som dessa. Och anledningen till att jag inte riktigt litar på den analysen kan ni läsa här i ett inlägg från Daniel Mathisen.

Vi kan skapa en bättre värld om vi arbetar tillsammans och begår färre misstag

Så. Jävla. Ovärdigt.

Jag är säker på att de flesta har hört talas om Emelie som bloggade om sin mamma Annica Holmquists utförsäkring och satte igång en debatt om utförsäkringssystemet som alliansen infört. Det fick till och med internationell uppmärksamhet. Emelies mammas läkare säger att hon inte kan arbeta men nu utförsäkras hon och står till arbetsmarknadens förfogande. Annika Marklund skriver om det i sitt inlägg: Så. Jävla. Ovärdigt. Mitt hjärta känner verkligen för henne och alla de som blir utförsäkrade och förväntas arbeta när de för sjuka för att arbeta.

För övrigt, har Emelie attackerats av människor för hennes inlägg genom kommentarerna på hennes blogg. Det är riktigt lågt gjort. Speciellt de som hävdar att hon hittat på allt. Och de som tycker att de är hon som ska stå till svars för hennes blogginlägg. Ni borde skämmas. För det gör jag å era vägnar.

Nu har sorgen förvandlats till ilska

Och jag är så himla förbannad att det kokar inom mig. Det värsta jag vet är människor som inte vågar stå för sina åsikter och det blir ännu värre när det handlar om rasistiska åsikter. SD är ett rasistiskt parti. Så enkelt är det. Det finns många uttalanden från deras företrädare som visar på det. Bland annat har en av deras nya riksdagsledamöter sagt följande: "Med morot och piska ska vi få muslimerna att lämna Sverige". Ursäkta? Vad hände med religionsfriheten? Ska det bara vara tillåtet att vara troende protestant i Sverige? Vill SD kasta Sverige tillbaka till innan 1950-talet då svenskar var tvugna att tillhöra svenska kyrkan? Det vill inte jag.

Jag tycker synd om de personer som lurats till att rösta på dem, eller som lurat sig själva till att rösta på dem i tron om att de är något annat. Jag tror många röstade på sverigedemokraterna av andra anledningar än att de är främlingsfientliga. Och jag hoppas att vi kan hjälpa dem att ta sitt förnuft till fånga inför nästa val. Men till de övriga sverigedemokrater som medvetet röstat fram en främlingsfientlig ideologi vill jag bara säga detta. Var beredda på motstånd, för vi är många som inte har någon som helst acceptans för era rasistiska åsikter. Vi är många som tror på ett solidariskt Sverige och framför allt ett Sverige som är till för alla oberoende av religion eller etnicitet.

Och till alla er som tycker som jag. Bli aktiva! Sitt inte hemma och var förbannade utan gör något åt saken. Vi behöver all hjälp vi kan få för att se till att Sverigedemokraternas bäst före datum är satt i september 2014.

Vi ses igen, kamrater!

Jag saknar ord. Men sörjer så mycket och så många olika saker i den här valrörelsen. Men mest av allt sörjer jag SD:s intåg i riksdagen och med det den riktning svensk politik tagit. När jag sörjt klart kommer säkert ett mer analytiskt inlägg. Just nu orkar jag inte. Men jag vill ändå uttrycka ett tack till alla de som valde att tillbringa sin lediga tid i valrörelsearbetet. Från djupet av mitt hjärta. Vi hade inte klarat det utan er. Ni är bäst. Och jag vill ge er ett löfte genom att citera Olof Palme.

Vi ses igen, kamrater!

Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress.

Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustruns kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar.

Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort.

Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.

Vi ses igen, kamrater.

Imorgon är det dags

för mig att rösta på Socialdemokraterna. Och jag kommer att göra det med hela mig hjärta och lite därtill. Det har varit det enda alternativet för mig sedan jag skrev in mig i SSU när jag var 16 år gammal. Och det är fortfarande, enligt mig, det enda parti som står för solidaritet, frihet och rättvisa och som inte låter marknaden gå före människors välbefinnande.

Så jag bryr mig inte vad tidningarna säger, eller hur mycket alla andra försöker trasha Mona Sahlin. Det spelar ingen roll hur många bloggare moderaterna köper eller hur det går i valet imorgon: Mona Sahlin är min partiledare och jag är sjukt stolt över att vara socialdemokrat och över det Sverige socialdemokratin byggt upp.

Hur mår du?

Svaret kunde ha kommit från min mun just nu. Snodde den från Michaela Forni's blogg.

Jencarlos Canela

Jag lär mig språk främst genom att höra andra människor uttrycka sig på det språket, så under mina månader i Ecuador tillbringade jag kvällarna framför tv:n. Och jag fastnade efter ett tag i de överdramatiska telenovelorna som går i latinamerika. Jag följde till slut telenovelan "Más sabe el diablo" med Jencarlos Canela som huvudrollsinnehavaren. Jag hann dock aldrig se klart på serien men tänker faktiskt göra det nu eftersom alla avsnitt finns online (som ett led i att öva min spanska).

Det tog mig otroligt lång tid att förstå att Jencarlos Canela också sjöng ledmotivet till telenovelan. Helt fantastiskt.

Guess what's back?

Min lilla MAC dator. Inte en dag för sent. Me like.

Art.

Tycker bilden är jättefin. Och den är ritad av min syster.

Media - den viktigaste statsmakten?

Jag har länge gått omkring och grubblat på medias roll i valrörelsen. Det är klart att det påverkar väljarna. Och mig. Men frågan är hur mycket. Jag tror att media framförallt bidragit till att skapa en viss stämning. Men eftersom mina åsikter inte är statistiskt säkerställda har jag valt att grubbla på det i min ensamhet (och med alla mina vänner). Men jag har försökt att inte gå i taket varje gång jag sett rubrikerna på löpsedlarna utanför affärerna i stan.

Tillåt mig säga att jag faktiskt tycker det är jobbigt när politiker gör bort sig oavsett vilket parti de tillhör eftersom det bidrar till ett politikerförakt. Men det har förbryllat mig att borgeliga politikers skandaler försvinner så snabbt medan de "skandaler" som cirkulerat kring socialdemokraterna ältas av media. För att inte tala om Tobleronehistorien. Och jag läste precis att det finns en grupp som granskat media och hur de framställt Mona och de rödgröna under valkampanjen. De har kommit fram till en hel del intressanta saker.

"Mona Sahlin har varit utsatt för en negativ mediekampanj som saknar motstycke. I lördags hade Expressen flera sidor om ”Sanningen bakom Tobleroneaffären”. Tidningen påstår att de ”granskar” denna 15 år gamla historia, men inget nytt kommer fram. Läsaren blir dock påmind om att Sahlin är en slarver och skurk. Varför kan man ingenstans läsa en motsvarande ”granskning” av Reinfeldts och Carl Bildts trixande med sina barnflickor? Vi väntar fortfarande på att medierna ska intressera sig för Bildts inbladning i Lundin oil."

(och jag återkommer till Lundin Oil; det är en av anledningarna till att jag saknar allt förtroende för Carl Bildt).

Och om nu detta stämmer, så är det en oerhörd farlig utveckling som håller på att ta form i dagens Sverige. Man konstaterar det i inlägget

"En av hörnstenarna i statsvetaren Robert Dahls definition av en demokratisk process är ”upplyst förståelse”: Varje medborgare bör ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen. Som det är i dag ger svenska medier oss inte den möjligheten. När medierna blir partiska i sin nyhetsrapportering om partiernas politik finns det skäl att bekymra sig över tillståndet i demokratin."

Och jag är bekymrad. Oerhört bekymrad.

Upp till kamp mot världens fattigdom.

Vi har långt kvar innan vi lyckats halvera fattigdomen (från 1990 års nivå) men en målsättning om att vi ska hinna göra det på fem år. Det är dags för länder generellt sett att ta sitt ansvar. Läste precis en DN artikel om det som konstaterar följande:

"Historiens mest upplysta och rikaste värld bär på skamfläckar. Aldrig har fler gått i skola, aldrig har välståndet varit så stort, och aldrig har kommunikationerna varit bättre. Ändå är 1,4 miljarder människor fattiga och 8,8 miljoner barn dör varje år av enkla infektioner."

Nu ska världens ledare ta fram en plan. Jag får hoppas att det går bra. Men det brukar alltid bli problem när diskussioner om att fördela rikedom ska tas upp. Låt oss hoppas att de hittar lösningar och inte bara skriver på en massa dokument.

Dagens leende.

framkallades av den här rubriken: Politiker i Rumänien ger upp tanken på att beskatta spådamer och häxor eftersom de är rädda att få en förbannelse på sig.

Robyn - Nobel Peace Prize Concert 2008

Finaste, vackraste mest uttrycksfulla spelningen jag sett på länge (bortsett Erykah Badu och Tracy Chapman givetvis)

Konsekvenserna av förändringen av sjukförsäkringen.

Ibland blir man bara så himla imponerad av vissa bloggare. Och högt upp på min lista ligger bloggerskan Marika Lindgren Åsbrink. Hon formulerar sin blogginlägg på ett sådant tydligt sätt att det är stört omöjligt att försöka skriva ett blogginlägg om samma sak. Så jag tänker inte ens försöka. Utan jag länkar och citerar hennes inlägg om hur situationen ser ut för dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen.

"Förutom att utförsäkringsreformen medfört lidande för tusentals människor, så har den inte nått sitt syfte. Den har inte ”hjälpt” människor att komma tillbaka till arbetslivet. Av de 17.849 personer som utförsäkrades vid årsskiftet har idag 370 stycken ett arbete utan stöd.

Det motsvarar 2 procent."

"Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen".

Jag rekommenderar er att läsa hela hennes inlägg. Det gör ont i hjärtat på en när man läser men det är nödvändigt att man gör det.

Vilket är ditt argument mot Sverigedemokraterna?

Kom precis hem från att ha kampanjat i valet. Och det finns så få saker som gör mig lika upprörd som Sverigdemokraterna och deras politik. Den gör mig både extremt ledsen och extremt arg samtidigt. Jag förstår bara inte hur det kan finnas så många människor som bär på en sådan rädsla och ett sådant hat. Och oftast vet jag inte om jag ska tycka synd om dem eller bara vara arg. Så det blir en blandning av både och.

Vi har alla våra personliga argument mot Sverigedemokraternas politik. Jag har ett flertal. Men framför allt anser jag att deras åsikter är det mest osvenska man kan tycka. Sverige är ett land som stått upp för och som står för för tolerans och mänskliga rättigheter. Det gör inte Sverigedemokraterna. Min mormor, som kom hit som arbetskraftsinvandrare har hjälpt till med att bygga det här landet. Det är upp till mig att förvalta hennes arbete. Och det tänker jag göra. Vad är ditt argument mot Sverigdemokraternas politik?

Din röst är avgörande.

Just nu när det snart är en vecka kvar till valet vill jag slå ett slag för en sak. Snälla rösta och rösta på allt annat än Sverigedemokraterna (eller det pinsamma skånepartiet). Givetvis ska ni inte rösta på ett parti med vidrigare människosyn än Sverigedemokraterna men jag utgår från att ni inte sitter och letar efter ett sådant parti. Känner ni att ingen av partierna där ute representerar era åsikter. Rösta blankt. Men rösta.

Jag läste precis ett oerhört bra inlägg i tidningen Fokus med rubriken "Det krävs mer än din röst".

"Just nu balanserar stödet för sverige­demokraterna på 4-procentsstrecket. Några tiotusentals röster kan avgöra om Sverige ska följa många andra europeiska länders tragiska utveckling eller om vi ska säga stopp och belägg.

Om vi tänker efter så har vi nog alla stött på de lättköpta påståendena: den uppskattade kollegan som undslipper sig att invandrarna ju är överrepresenterade i brottsstatistiken eller den älskvärda grannen som är orolig för muslimernas kvinnosyn. Alla sådana vardagsmöten måste följas av en diskussion. Någon måste finnas där och påpeka att även personer med tatueringar är kraftigt överrepresenterade i fängelser utan att någon på allvar tror att brottsligheten minskar av att man förbjuder tatueringar. Någon måste ta sig tid att hämta en bibel och citera ur gamla testamentet för att visa att rutten kvinnosyn går att finna lite var stans. En tredje måste lyssna uppmärksamt på den missnöjda väljaren som vill ge både Reinfeldt och Sahlin en känga i arslet och sedan föreslå alternativen blankröstning eller Kalle Anka-partiet för att budskapet ska gå fram utan att han eller hon medverkar till främlingsfientlighet och regeringskaos. Så släng inte sverigedemokraternas valmaterial. Öppna det, läs det och ta diskussionerna om humanismen, om internationalismen och rationalismen, närhelst den uppstår."

I övrigt vill jag önska alla muslimer Eid Mubarak. Hoppas ni får en oerhört trevlig Eid!

You should know better

Jag har tusen saker jag hade velat skriva om. Situationen i Afghanistan och i Pakistan. Vad jag tycker om Bildt och alliansens bristande utrikespolitik... Men jag ska vara brutalt ärlig och säga att jag inte hinner. Valrörelsen har bokat in sig själv i min kalender. När jag minst anar det har jag som mest att göra. Idag undrade jag om jag varit vid mina sinnes fulla bruk när jag bokat in aktiviteterna för idag. Jag lämnade lägenheten kvar över åtta på morgonen och kom hem kvart över åtta på kvällen. Jag har hunnit med extremt många samtal, bokbord på filbornaskolan och knackat dörr på rökulla i stan. Jag är officiellt slut. Så jag väljer att länka till en låt från Robyns nya skiva Body talk part 2. Enjoy!

Alex Schulman röstade på socialdemokraterna

Det piggade upp mig när jag läste följande facebookmeddelande idag:

"Har poströstat idag. På sossarna. Varför, jo, jag gillar solidaritet. S är det parti som står mest för SOLIDARITET. Bra, Mona! Kör hårt nu!"

Det var Alex Schulmans hälsning till omvärlden genom sin twitter. Och en väldigt bra hälsning måste jag säga.

Så här långt in i valrörelsen börjat den kännas i kroppen. Mina händer, knän och fötter värker. Och ibland är det som om hjärnan får kortslutning av alla samtal. Och sen läser man något som får en att komma ihåg varför man utsätter sig själv för allt slit. Läste dessutom ett fint citat idag om just solidaritet (som för övrigt, enligt mig, är ett av svenskans finaste ord).

"Upplösandet av klyftor går ut på att se det mänskliga varat, jaget i alla, allas lika behov//...(man) inser att den andre, det är inget annat än jag i en annan situation, under andra livsvillkor. Det är att se in i någons ögon och se sig själv. (Kajsa Ekis Ekman)

I övrigt så läste jag precis om pastorn i USA som kallar 11 september "burn a koran day". Jag förstår inte att han kan vara så himla inskränkt att han inte inser att hans åtgärder väcker fler problem än han påstår sig lösa. Framför allt så väcker det enormt mycket hat. Det är en skam och oerhört respektlöst att förnedra en religion på det sättet. Jag skäms å hans vägnar.

Jag vill ha.

Den nya nano:n. Den är så fin, liten men ändå så mycket större i minnet än min generation 1 nano. Ett tack till Isabell som visade den till mig ;)

Mi Niña Bonita

Den här låten vann precis årets "sommarplåga" i Ecuador. Och jag kan lugnt instämma att den verkligen var en sommarplåga där. Så pass mycket att jag lärde mig den låten innan jag kunde föra ett samtal med något :) Det är lite funky 90-talskänsla över den men ändå kan jag inte hjälpa att sjunga med.

I övrigt är Jytte Guteland på väg ner och ska kampanja med oss i Helsingborg imorgon (och hennes team ofcourse). Så jag ber för bra väder och många möten!

Hassanna

eller snarare blogginlägget om min vän Hassanna som jag skrev, har spridit sig till Nätverket Västsaharas hemsida. Det är mitt gästbloggsinlägg där. Jag har fått en hel del fina kommentarer till följd av det blogginlägget. Tack <3

Sen så har jag fått äran att svara på en del frågor till "Å andra sidan" som är ett stående inslag i varje Frihettidning. Det går helt enkelt ut på att två SSU:are som tycker olika i en viss fråga får framföra sitt synsätt/sina argument. Nästa Frihet kommer att innehålla våra åsikter kring att Organisera "papperslösa" flyktingar i fackförbund men det finns redan publicerat på nätet. Vad jag tycker kring frågan kan du läsa här.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället

Så lät det i min telefon igår när jag ringde ner till det ockuperade Västsahara i ren panik. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.

Jag fick en hel del mail skickade till mig igår från det ockuperade Västsahara. Det har de senaste dagarna pågått demonstrationer mot ockupationen. Men jag hade inte tid förrän under eftermiddag för att läsa alla. När man fått tusentals mail skickade till sig på misshandlade människor blir man i slutändan en aningen avtrubbad. Jag satt och iakttog bilden på en kille som blivit misshandlad länge.


Herregud, tänkte jag. Stackars kille. Och sen skrollade jag ner på sidan och läste namnet. Hassanna Abba. Och sen kom tårarna. Jag känner den här killen. Väl. Men kände inte igenom honom så misshandlad som han hade blivit.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Det följde knappt med någon information till de blodiga bilderna. Hassanna var en av deltagarna på en kurs som Olof Palmecentret anordnat. Han befann sig i Sverige tillsammans med mig för mindre än en månad sedan.Han var killen som var först framme för att hjälpa till och sist med att gå därifrån. Han var killen som skrattade oavbrutet, ständigt och hjärtligt. Han var killen som reser sig från sin stol för att du ska kunna sitta ner. Och framför allt brinner han villkorslöst för ett fritt Västsahara. Han hade lätt kunnat offra sitt liv för ett fritt Västsahara. Och med den vetskapen i bakhuvudet fortsatte jag igår att ringa under fem timmar till Västsahara. Varje gång jag ringde blev jag mer och mer uppgiven. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.


Fan också. Fan. Fan. Fan. Jag målade upp det värsta scenariot i huvudet allteftersom tiden gick. De marockanska myndigheterna har säkert tillfångatagit honom, misshandlat och torterat honom och sen slängt honom i öknen och lämnat honom för att dö där. Som de gör med så många andra. Vanmakten av att inte kunna göra något härifrån höll på att förtära mig. Och när jag ringde för sista gången, svarade han. Han svarade. Jag grät av lättnad. Han kunde knappt prata men lyckades berätta vad som hänt. Det hjärtliga skrattet som kännetecknat honom under hela vistelsen i Sverige var totalt försvunnet.

Han hade blivit arresterad under en demonstration för ett fritt Västsahara i Layoune i måndags kväll. De hade sedan misshandlat och torterat honom i över två timmar. De hade frågat ut honom om vad han gjorde i Sverige och anklagat honom för en massa saker. Han var övertygad att de skulle döda honom för hans kamp för ett fritt Västsahara. Och han var redo att dö för sin övertygelse. De körde ut honom ca 10 km från Layoune och dumpade honom i öknen. De lämnade honom åt sitt öde, precis som de gör med så många andra Västsaharaaktivister. Han hade turen med sig och en västsaharisk man hittade honom. Jag kämpade under samtalet för att inte gråta med tårarna strömmade ner för mina kinder. Han försökte lugna mig genom att säga att detta var vardagsmat för dem i ockuperat område och att jag inte skulle oroa mig. Han lyckades inte avsluta samtalet med mig på grund av att hans röst försvann utan jag fick prata med hans bröder istället. De tackade för att jag ringt och sa att det gav dem styrka nog att fortsätta. Faktumet att någon utifrån brydde sig.

Det pågår ett krig i Västsahara. Det når bara inte ända fram till oss. Det står inte om det i våra tidningar. Vi ser det inte på Aktuellt. Det når inte fram till våra ögon, till våra öron men framför allt till våra hjärtan. Men faktumet kvarstår att det är en omänsklig situation de lever i varenda eviga dag. Och att de genom att tillämpa fredliga medel inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Inte ens när de dör till en följd av att ha kämpat för sina mänskliga rättigheter. Västsaharier som Hassanna är just anledningen till att det är många av oss som engagerar oss i Västsaharafrågan, och framför allt varför vi fortsätter kämpa på hemmamark med att sprida budskapet om konflikten. Om de är villiga att offra sina liv för sina rättigheter genom att fortsätta kämpa med fredliga medel måste vi vara villiga att hjälpa dem. Oavsett diplomatiska konsekvenser.

Alla kan vi göra något för att hjälpa dem. Och vi behöver bli fler. Sprid informationen vidare om Afrikas sista koloni. Gå med i kampen för ett fritt Västsahara och tvinga politikerna att erkänna Västsahariernas rätt till sitt eget land. Sahara Libre!