Dakhla camp

Jag har i alla år som jag besökt de västsahariska flyktinglägren velat åka till Dakhla, ett av lägren som ligger längst bort från den Algeriska staden Tindouf. Jag fick chansen för inte så länge sedan.  Jag var där för att vara med på invigningen av en skola för barn med särskilda behov. Dakhla är otroligt vackert och det var skolan med. Men vägen dit är så himla lång att man är utmattad när man kommer tillbaka till Tindouf. 400 km t/r. Men det var värt det.

Inspiration

Jag ligger hemma sjuk, för tredje dagen i rad. Och internet är min enda räddning från tristessen. Och jag råkade komma in på en blogg om inredning. Och hittade det här vackra, vackra, vackra huset. Kvinnan som inrett det är något av en tvillingsjäl. Så fint.

“Sweet as apple pie”

Det finns dagar där allt är hemskt. Och man inte orkar med något. Inte ens att äta. Då är det dags för äppelpaj. Jag vet inte hur jag lyckades men det gjorde jag. En liten bit av Sverige här i Tindouf. Otroligt.

Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

De säger att olyckor sällan kommer ensamma och de har rätt. Igår arresterades två av mina västsahariska vänner på flygplatsen i Casablanca. De var på väg hem från en ungdomskonferens i Sydafrika (via Algeriet). För två veckor sedan togs en tredje vän till det svarta fängelset i Layoune också av marockansk polis. Hon var på väg till samma ungdomskonferens i Sydafrika. Det sägs att hon har blivit torterad. Och många fler har arresterats de senaste veckorna. Men inga uppgifter är säkra. Inga nyheter hörs om dem. Varken i utländsk media eller nationell media. Det är som om de aldrig funnits. Och som att de inte längre finns. 

Izzana Amaidan. Kelthoum Lbsair. Ghalia Joumani. Våra vägar har möts och även om det var ett tag sedan jag såg er så tänker jag på er ofta. Varje gång jag får meddelanden över nätet om människor som blivit arresterade kollar jag alltid efter namn jag känner igen. Namn vars ansikten jag mött och som delat ögonblick med mig. Även om jag känner sorg för alla som blir arresterade så kniper det till extra mycket i hjärtat när jag ser ett välbekant namn. Ni blir mänskliga symboler för en massa siffror och namn som man ibland har svårt att relatera till. Just för att jag vet vilka personligheter ni är. Så ni kan tänka er hur det känns att se era namn skrivna i en facebook-status på mindre än 140 tecken. Utan vidare information. Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Jag har inga ord. Jag har inga ord för att beskriva vanmaktskänslan som trycker inom mig. Jag kan inte göra något förutom att skriva. Och vad hjälper det när inga ord hindrar det som pågår nu. Mina tankar cirkulerar kring era tankar. Är ni rädda? Vad tänker ni på? Vad utsätter de er för? Snälla säg att ni överlever detta.

Vad säger man till en vän som ringer från en källare i Layoune och gömmer sig från polisen för att han protesterat mot ockupationsmakten? Vad gör man när ens vänner försvinner utan några spår? Det finns inget spårlöst försvunnen i en ockupation. Det finns ingen man kan ringa, ingen man kan vända sig till. Vad gör man? Vad gör jag?

Finns det någon där ute som har något råd? Återkom gärna. Men snälla. Inget snack om att ta det lugnt och vänta. Och att allt jag kan göra är att be. Jag har bett. Jag lovar att jag har bett. Men mina böner hindrar inte en ockupation. Det hindrar inte vad som pågår i skrivande stund. Det hjälper ingen inte ens mitt samvete. Och jag vet inte vad jag ska göra. För på min facebook återkommer det hela tiden statusuppdateringar som lyder: Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Moi.

Jultider

Att tillbringa Jul i ett land där ingen annan firar det har minst sagt varit en upplevelse. Jag har nostalgiskt längtat tillbaka till vårt överkonsumerande land och allt det materiella. Maten. Julklapparna. Julstämningen. Och nästan (jag säger nästan) saknat den där julskivna som spelar i alla affärer som mirakulöst brukar spela samma låt varje gång man går in i en ny affär. Eller trängseln på Välacentrum i Helsingborg strax innan affärerna stänger. Och jag har verkligen saknat all julmat till den milda grad att jag igår kokade risgrynsgröt. Och jag har önskat mig en massa onödiga julklappar och tagit tillbaka det. Och så sitter jag här under juldagen och är relativt nöjd över att jag slipper allt ändå. Det enda jag verkligen saknar är mina vänner och min familj. Allt annat kan jag leva utan.

I krig och kärlek

är allt tillåtet. Den colombianska armén är extremt påhittiga när det kommer till att att få FARC-medlemmar att hoppa av gerillan. De har nu satt upp julgranar i områden där FARC-gerillan verkar med blinkande meddelanden som uppmanar dem att hoppa av gerillan och återvända hem. Förhoppningen är nog att julgranen ska väcka någon form av nostalgi. Undrar om det kommer att ha någon verkan?

Vissa reaktioner på bomben i Stockholm

är verkligen provocerande.

"Är det nu man får säga ?vad var det jag sa??" skriver Alexandra Brunell på Twitter. Hon är sekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Som hashtag (ämnesord) väljer Alexandra Brunell "#äntligen".

Det är ett hån mot alla människor som befann sig nära sprängningarna och chockades. Ett hån mot alla som bor i området och nu får leva med att ha ett misstänkt terrordåd runt knuten.

Det är människor som uttrycker sig så, som föder hatet som ligger till grund för sådana aktioner.

Universellt språk.

On the phone.

"27 februari"- Internationella dagen för mänskliga rättigheter

Folket som ropade krig.

Hotet från Västsaharierna att gå ut i krig har legat som en stor imma över fredsförhandlingarna med Marocko under många år. Det har aldrig varit uttalat hot eller ett tomt hot utan ett hot som legat under ytan och som POLISARIO (den Västsahariska befrielserörelsen) lyckats hålla i schack. Fredsförhandlingarna har varit fruktlösa alldeles för länge. Inga framsteg har gjort. På Västsaharafronten intet nytt. Fram tills nu.

När Marockos styrkor (militär samt polis) ödelade det fredliga flyktinglägret Gdeim Izik, i det ockuperade Västsahara dog inte bara människor utan även hoppet om en fredlig lösning. De Västsahariska ungdomarna i flyktinglägren utanför Tindouf, Algeriet, som POLISARIO lyckats tygla i sin önskan om att gå ut i krig, kastade då in sina handdukar och kräver nu krig.

Inget mer och inget mindre. Krig.

Statusuppdateringar på facebook och den spanska motsvarigheten till facebook kryllar av meddelanden från ungdomar som ”Hur länge ska vi knyta våra nävar och vänta på en frihet som aldrig kommer ges”, ”Vi kan inte vänta på att det internationella samfundet ger oss tillbaka vårt land, vi måste ta tillbaka det själva” eller det berömda ”Toda la patria o la muerte” (Hela fosterlandet eller döden). De sista slagorden är en symbol för det enkla faktumet att de är villiga att offra allt för att kunna återse (eller se) sitt hemland.

Det är inte meddelanden från terrorister, utan uppgivna ungdomar som fötts och växt upp i Saharaöknen för att deras land är ockuperat. Och som aldrig har sett sitt hemland. Och de är trötta på att vänta efter 35 års ockupation och 20 års fredlig väntan. Så de tar värvningen istället. Och POLISARIO har kallat in sina reservlistor till armén. Med glädje ansluter sig västsaharier nu till armén för att det äntligen händer något. Och de är väl medvetna om att många av dem kommer att dö i ett eventuellt krig. Men de föredrar döden över väntan.

POLISARIO har nu försökt på alla möjliga sätt att få omvärlden att reagera. De måste hålla ihop sitt folk och försvara sitt folks rättigheter. Och de kan bara vänta så länge. För sanningen är den att de enda framstegen i konflikten har gjorts genom krigsföring. 20 år sedan. Och medan Västsaharier dör och förföljs i det ockuperade Västsahara läcker wikileaks information om att USA och Frankrike redan beslutat sig för att följa Marockos lösning på konflikten. Det finns inte något förtroende för det internationella samfundet kvar.



Västsaharierna kommer med största sannolikhet inte att klara ett års fredligt väntande till. De kommer antagligen inte ha förtroende nog för FN eller för omvärlden för att försöka medla sin väg till frihet igen. Folket som ropade krig, ropar nu krig en sista gång.

Wikileaks

US Government is just about to find out what it feels like to go through a nudie-scanner. 

Så bra att jag var tvungen att sno det. 

Bildt.

 Det är inte ofta en mening sammanfattar ett lands utrikespolitik. Men jag tror bestämt jag funnit en sådan mening. "Carl Bildt styr Sveriges utrikespolitik efter eget huvud." Och det har varit min teori hela tiden.

Eid - "slaktfesten"

Jag tänkte starta en liten flik. Vardagsbilder. Under Eid - slaktfesten - slaktade man precis varsomhelst. Inklusive framför UNHCR-bilen utanför våra hus. Jag bor i ett hus till vänster om bilden (syns dock inte här). Det var minst sagt en liten kulturchock.

Å andra sidan så fick jag verkligen uppleva Eid här och det är en oerhört trevlig högtid (bortsett från blodet). Alla slaktar ett lamm/får/get och sen äter man i princip kött under hela högtiden (tre dagar). Och 30% av köttet ska gå till familjen, 30 % till vänner/grannar/bekanta och 30 % ska gå till de fattiga. Sen besöker man familj och vänner. Och bjuder hem folk spontant. Jag blev hembjuden till olika familjer och tillbringade den första dagen med den här söta syskonskaran (barnen till en av våra chaufförer Fadli).

Ahmed

Vastsahara angar oss!

Forst vill jag inleda med att saga att det ar alltid roligt att fa kommentarer pa bloggen. Att ha en blogg ar valdigt anonymt, i alla fall for besokarna. Men sa kommer det kommentarer som ger en energi att fortsatta skriva. Sa, tack Soren for att du tog upp Vastsaharafragan pa din blogg. Jag ar dessutom extra glad eftersom det ar pa min lokala tidning Helsingborgs Dagblads hemsida.

Sen, tanke jag delta i den nuvaranda Wikileaksyran som pagar. Det finns namligen ett dokument som styrker det redan manga vet och det ar att Frankrike fungerar som en bromskloss i fredssamtalen for Vastsaharierna. Frankrike har uttalat sitt stod for Marockos syn pa konflikten i aratal men inofficiellt. Och nu har det lackt ett dokument dar Sarkozys stöd för Marocko och autonomiplan framgar skriftligt (Marocko erbjuder Vastsaharierna en autinomi, medan Vastsaharierna kraver en folkomrostning, i enlighet men internationell ratt, dar de far avgora sjalva). Och varfor ar det nu viktigt vad Frankrike tycker om Vastsaharafragan? Jo, for att FN fortfarande i en forlegad anda har kvar vetoratten i sakerhetsradet och for att Frankrike ar ett av de lander som har ratt till veto. Det ar darfor ett problem nar Sarkozy uttalar sig och sager att en autonomiplan ar en serios losning pa en langtgaende konflikt. Ironiskt norg var det ett valdigt oseriost uttalande.

I ovrigt finner jag det intressant att det finns aktorer som anser att offentlighet ar ett problem. Och att det finns saker som hande for 30 ar sedan som allmanheten inte borde veta om idag. Det ar en intressant tanke att stalla sig varfor folket, som de facto styr i en demokrati, skall undanhallas information(som t.ex. puliceras genom wikileaks)? Vem bestammer vilken information vi far ta del av och hur demokratiska ar da vara val om vi inte har all information infor det?

Det har varit alldeles for lange

sedan jag skrev nagot pa bloggen. Och det beror inte pa mig, ska jag tillagga. Det har inte gatt att komma in pa bloggers hemsida de senaste veckorna. Och sen fungerar inte internet som det ska heller. De haller pa och lagger om natverksanslutningarna, och det paverkar givetvis oss.

Laget i lagren ar som sa att alltfler unga vastsaharier ansluter sig till militaren och genomgar lumpen. Det senaste jag horde kring fragan om att ga ut i krig ar att trupperna endast invantar POLISARIOs direktiv for att inleda det. Alla ar redo. Och jag borjar kanna mig som flickan som ropade krig, men faktum ar att det ar narmare an vad alla verkar tro. I alla fall om man dommer efter omvarldens passivitet. I ovrigt ar det skrammande tyst fran ockuperade Vastsahara och fragan ar om det ar lugnet innan stormen som vi upplever nu.

Jag ska forsoka aterkomma imorgon med bilder. Om internet fungerar dvs.

Nyhetsstorm

For en stund sedan gav min daliga internetanslutning med sig och oppnade upp min facebooksida (ironiskt nog gar inte gmail att oppna). Och tack och lov for mina nyhetsintresserade vanner. Allt jag vill veta finns pa facebook. Men ni forstar min chock over att Mona avgick. Inte for att jag trodde det var omojligt, utan for att jag trodde att hon atminstone skulle lata kongressen fa saga sitt innan. Men det var nog bast for henne. Och forhoppningsvis for partiet men jag ar inte sa himla saker pa det. Dessutom behover en hel del fler rannsaka sig sjalva och avga.

Sen ar jag oerhort glad for att Aung San Suu Kyi frigavs. Jag hoppas att det haller i sig ocksa. Hon ar verkligen en demokratikampe. Det ar beundransvart vilka uppoffringar hon gjort for demokratins skull.

Och slutligen maste jag kommentera faktumet att Aten nu styrs av socialdemokrater. Fantastiskt.
I ovrigt befinner jag mig i Tindouf. Och EID-helgen borjar imorgon. Sa jag kommer endast kunna kontaktas per telefon fram till nasta vecka. I alla fall som det ser ut nu. Jag har dock en rad blogginlagg med bilder som jag hoppas kunna publicera nasta vecka. Inshallah. Eid Mubarak till er alla!

Och vansinnet fortsätter.

Oroligheterna fortsätter i Västsahara och imorgon väntas stora demonstrationer runt om i Spanien. Spanien har tydligen krävt svar från Marocko, men inte fått några. Och frågan är givetvis vad de kommer göra om de inte svarar, för de har inte ställt några ultimatum om jag förstått det rätt.
Ingen har hitintills ställts till svars för det som nu pågår.

Tre spanska journalister utvisades ur Västsahara med motiveringen att de utgjorde ”en allvarlig risk för den allmänna ordningen och för nationell säkerhet”. Och DN har med den artikeln ändrat sin definition av Polisario från att kalla den en rebellrörelse till att kalla den "den västsahariska motståndsrörelsen". Vi får se hur det utvecklas men det går i rätt riktning i alla fall. Här kan ni se ett reportage från AlJazeera på engelska om situationen. 

Imorgon kommer det antagligen hållas en manifestationen här i lägren kommer utanför presidentens kontor för att kräva att man deklarerar krig mot Marocko. Som ni förstår är läget är väldigt spänt även här. Det enda som diskuteras här är möjligheterna kring att gå ut i krig och om det kommer utropas ett krig. Alla verkar rörande överens om att det är den enda lösningen på deras situation här. Och de är fullt medvetna om att de antagligen kommer förlora det kriget men de föredrar det framför att vänta här i öknen. En västsaharier utryckte det som så att "om jag dör i kriget har jag valt mitt liv och min död själv.  Jag går in i döden med öppna ögon. Och jag kommer ge mitt liv för mitt folk, mitt land och för friheten. Jag kommer dö med hedern i behåll till skillnad från om jag stannar här och inte gör något alls. Jag har inte valt det här livet här i öknen och jag vill inte dö här i väntan på frihet".

I övrigt, glöm inte följa tidskriften Västsaharas hemsida (under fliken senaste nytt) för de senaste nyheterna som berör Västsaharafrågan.

Sista samtalet.

Generellt sett varar alla samtal till och från ockuperat område högst en minut. Och i gårdagens fall gjorde det precis det. Det bröts gång på gång. Hassanna ringde mig för att meddela att det var hans sista telefonsamtal till mig på ett bra tag. Enligt honom har Marockanska styrkor listor på alla människorättsaktiviter och i princip jagar dem i El Aiun. Han, liksom många andra, håller sig nu gömda på okända platser. Och en mobiltelefon som kan spåras är det minsta de behöver. Så Hassanna är hädanefter okontaktbar. Och lämnad åt sitt öde. Och vi andra i ovisshet om vad som händer honom.

I övrigt tycker jag det är på tiden att media börjar reagera. Läs en artikel i Svd om situationen här. På grund av min dåliga internetanslutning kan jag inte lägga upp videos från ockuperat område men ni kan se dem här.

Aktuellt: Situationen är dödsallvarlig i El Aiun.

Vi satt och tittade på nyheterna i förrigår natt. Jag och alla arbetare här på basen. Vi hade fått uppgifter om att marockansk polis skulle slå till mot lägret i El Aiun. Och jag lämnade rummet runt klockan ett på morgonen och då hade fortfarande inget hänt. Tidigare den kvällen hade några aktivister från lägret i El Aiun fängslats, men det var det. Men rent strategiskt inleds alltid krig tidigt på morgonen och det gjorde det den här gången. Igår inleddes kriget.

Marockanska styrkor tog sig in i lägren och brände ner tält, kastade bomber av gas och varmt vatten från helikoptrar och slog till med allt de kunde mot befolkningen. Hela lägret ödelas. En dag innan fredssamtalen mellan POLISARIO och Marocko skulle inledas. Och det var brutalt. 25 000 människor flydde till fots mot den västsahariska huvudstaden i ren panik. Och väl i huvustaden forsatte kriget. Vi vet inte hur många döda, skadade eller försvunna där finns. Siffrorna motsägs mellan parterna. Det enda som är säkert är att katastrofen är stor.

På gatorna i El Aiun rådde det ett krigstillstånd igår.

Idag har det varit relativt lugnt. Men det är lugnet innan stormen som råder. Det har kommit uppgifter om att Marockanska styrkor just nu planerar att ta sig in i västsahariska hem och att de i synnherhet kommer slå till mot ungdomarna som befann sig i protestlägret utanför El Aiun. För er som kan spanska kan ni följa händelseutvecklingen minut för minut här. Och här på svenska. Situationen är extremt allvarlig.

Angående situationen i det ockuperade området befann sig Hassanna där i lägret när de marockanska styrkorna slog till. Och igår kväll runt klockan 19.00 ringde han en signal och la på luren. Jag ringde upp och pratade med en otroligt nedstämd och trött Hassanna. Han bekräftade det alla säger, att det känns som att vara i ett krig och att han än så länge mår bra. Men att man inte kan vara säker på vad morgondagen bär med sig. Det kan ingen där.

En Västsaharisk kvinna gråter av desperation utanför Marockanska ambassaden i Madrid.

Jag befinner mig dock inte i ockuperat område. Så oroa er inte för mig. Även om situationen här påverkar av den som råder i det ockuperade området så är det inte farligt för mig. Jag befinner mig i en sandstorm i öknen. That's it. Västsaharierna här vill ut i kring. De säger att det är den enda lösningen. Faktum är att en västsaharisk man sa till mig igår, att de befunnit sig i krig hela tiden men att omvärlden nu äntligen har förstått. Och tydligen hölls det fredssamtal idag som kom fram till samma sak som man gjort tidigare. Marocko vill endast ge autonomi och inte självständighet medan Västsaharierna inte accepterar något annat än en folkomröstningar där självständighet är en möjlighet. Och vad gör man nu?

I övrigt tycker jag att det är otroligt intressant att DN kallar POLISARIO för en rebellrörelse. I synnerhet när FN erkänt dem som befrielseorganisation och håller samtal mellan dem och Marocko just nu. Jag undrar om det beror på okunskap eller om det är ett politiskt ställningstagande?

Öknen

Jag känner en obeskrivlig dragning till öknen. Av någon anledning återvänder jag alltid hit. Kalla det ödet eller någon gravitationskälla. Men faktum kvarstår att jag alltid vill återvända. Men den lugna atmosfären bedrar. Öknen provocerar fram alla möjliga känslor som du vanligtvis försöker förtränga. Och ibland provocerar det fram tankar och känslor du inte visste att du ens hade. Lugnet är förrädiskt. Det finns ingenstans att fly och inget mer att göra än att ta itu med alla inre demoner. Öknen är både förrädisk och förlåtande. Den låter dig bearbeta allt själv men du lämnar den alltid starkare som människa. Så vi får se om och när jag är klar med öknen, eller rättare sagt den med mig.

Möt Gollito

Just det. Längst ner i högra hörnet utanför köket här på basen.

Just det. Där är han. Gollito. Basens lilla hund.

Bortskämd som han är dricker han endast mjölk.

Och han är urgullig.

Isabel och jag

Isabel och jag.

Möt min tältkompis Isabel. Vi har delat tält nu i snart en månad. Och vi kommer överens oerhört bra. Vi är otroligt olika men väldigt lika. Hon arbetar här med en spansk NGO som sysslar med vattensystemen här. Tyvärr verkar det som om jag inte kommer bo kvar med henne. Internationella arbetare för UNHCR är tvungna att bo i Tindouf, och det inkluderar internationella praktikanter som jag. Så I'm off to Tindouf den här veckan verkar det som.

Non, je ne regrette rien

"You ask me about regret? Let me tell you a few things about regret, my darling. There is no end to it. You cannot find the beginning of the chain that brought us from there to here. Should you regret the whole chain, and the air in between, or each link separately, as if you could uncouple them? Do you regret the beginning which ended so badly, or just the ending itself?" - White Oleander.

Palestinamedalj till Sten Andersson

Förre socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson får postumt medaljen Jerusalems stjärna, Palestinas näst högsta utmärkelse. For sitt engagemang i Palestinafragan. Helt ratt.

Tvättdags.

Välkomna till min tvättstuga.

Det finns en riktig tvättmaskin. Men bara en. 

Lägg märke till IKEA-kassen. Den fyller sin funktion även här.

Tada! All done.

Eftersom jag var ledig idag (det är Algeriets självständighetsdag) passade jag på och gjorde allt det jag inte hinner göra under mina fullspäckade helger. Som att tvätta och handla. Mission accomplished. Alhamdulilah. Nu är det dags för en siesta.

I got a pocket full of dreams

If I can make it here, I can make it anywhere. That’s what they say//Even if it aint all it seems I got a pocket full of dreams//I’m gonna make it my any means... I got a pocket full of dreams.

Rabuni sunset

När man bor isolerat och långt från det moderna samhället så lär man sig att uppskatta detaljerna i livet. Solnedgången i öknen är en sådan. Jag älskar öknen just för att den är så enkel. Den är vad den är. Vacker.

This is Rabuni calling.

De tillfälliga lägren utanför El Aiun, Västsahara.

Som jag nämt tidigare så har västsaharier som bor i det ockuperade området bildat flyktingläger utanför El Aiun i det ockuperade Västsahara för att protestera mot deras situation. Jag befinner mig på andra sidan muren i flyktinglägrena i Algeriet. Och vi följer alla läget härifrån. Om kvällarna sitter alla fastklistrade framför tv:n. Jag scannar de få tv-inslagen från det ockuperade området efter människor jag känner. Men det är nästan omöjligt att ens urskilja något i haven av människor som samlats utanför El Aiun i Västsahara för att protestera mot ockupationen på ett fredligt sätt. De blir allt fler som ansluter sig.

Jag tänker mycket på den situation som nu håller på att ta form. På de som valt att protestera mot ockupationen trots vetskapen om att det kan kosta dem deras liv och att de nu verkligen lever utan tillgång till de vardagliga nödvändigheterna. De är omringade av militär vars enda uppgift är att hålla dessa nödvändigheter borta från dem. Och ändå stannar de. Det är faktiskt helt otroligt. Men det visar också att något håller på att hända. Tålamodet håller på att ta slut och att konflikten nu håller på att utvecklas till ett krig. Allt som fattas är skottet i Sarajevo. Läget är så spänt att det känns hela vägen hit.

Hassanna som just nu befinner sig i de improviserade lägren utanför El Aiun Västsahara

Igår stod på ett litet sandberg vid sidan av tältet där jag bor. I hopp om att jag skulle få täckning för att kunna bekräfta det jag anat de senaste dagarna. Att Hassanna befinner sig i de nya lägren. Och jag vann mitt tekniska krig mot Mobilis (mobilbolaget här) och lyckades ringa. Och efter 10e signalen svarade han.  Han hann berätta att han mår bra och att alla våra vänner mår bra och att han befinner sig i det tillfälliga lägret utanför El Aiun och att situationen är som alla vet, dålig. Och sen försvann täckningen. Jag kände mig så nära, men ändå så himla långt borta. Och som vanligt extremt maktlös. Allt jag kan göra är att be för att det blir en fredlig lösning. Även om realisten i mig gett upp hoppet på att den här konflikten kommer lösas med fredliga medel.

För er som förstår franska (och för er som bara vill se hur situationen ser ut) kan ni se lägren genom det här inslaget. Här är ytterligare ett inslag men på spanska. Och om ni vill hålla er uppdaterade om vad som händer så gå gärna till Tidskriften Västsaharas hemsida under Senaste Nytt.

I övrigt är det intressant att Marocko valde att stänga ner Al Jazeeras kontor i Marocko med följande motivering:  "Al Jazeera's broadcasts had seriously distorted Morocco's image and manifestly damaged its interests, most notably its territorial integrity". Al Jazeera had showed a "determination to only broadcast from our country negative facts and phenomena in a deliberate effort to minimise Morocco's efforts in all aspects of development and to knowing belittle its achievements and progress on democracy". 
 Ursäkta? Va? Är det någon annan som ser det ologiska i det uttalandet?

Välkomna till UNHCR's kontor i Rabuni.

Jag befinner mig just nu här. I UNHCR's kontor i Rabuni i flyktinglägren i Sahara. De har kontor i Tindouf med men detta kontoret ligger i basen där jag bor för tillfället. Välkomna! ;)

I rätt ljus är allt vackert.

Inklusive gamla tält som används som bostader av humanitära organisationer här i öknen. Och en toalett med öppen dörr.

På tal om kameler.

Så har jag nu fått en djupare förståelse till varför det finns varningsskyltar för kameler uppsatta längst vägarna trots att man ser så lång ögat når.

Sandkamelen Manuelo

Jag tillbringade delar av min helg med att hjälpa lillasystern i familjen med sitt skolprojekt. Att göra en kamel av sand. Vi döpte honom till Manuelo. Orginellt skolarbete i en öken.

Kontraproduktivt

Jag har länge förundrats i logiken i att döda hjälparbetare. Det finns hundratusentals människor som åker till krigsdrabbade/konflikthärjade områden för att hjälpa den utsatta befolkningen. Som lämnar sin familj och sitt land för att av någon anledning hjälpa andra. Och istället för att uppskattas är det många som känner ett enormt hat mot dem och många hjälparbetare mördas på grund av att de kommer från andra länder. Det är inte bara en skam utan totalt ologiskt. Att döda hjälparbetare är ett bakslag mot den egna befolkningen och inte mot det landet de kommer ifrån. Sorgligt och kontraproduktivt.

Gotta be a better world somewhere.

Idag är det den 27e oktober. Det är fyra månader kvar tills Västsaharierna firar 35 år sedan de utropade sig självständiga. Och ännu ar de ockuperade. Det är inte en enkel konflikt att lösa, djupt kantad av ekonomiska och politiska intressen. Som så många andra konflikter. Man kan bli närmast schizofren av att försöka hålla sig uppdaterad genom att lyssna på arabiska medier eftersom de ger två helt olika bilder av vad som håller på och hända på ockuperad område. Men verkligheten är denna. Det är en kaotisk situation i det ockuperade Västsahara. Och det blir allt värre.

Utanför Layoune i det ockuperade Västsahara har det nu bildats flyktingläger av västsaharier som är trötta på ockupationsmakten. De lever utan några som helst bekvämligheter i tält. De är omringade av marockansk militär som hindrar bland annat mat och vatten når de nu ca 15 000 västsaharierna som bor där (det borjade med ca 7 000 manniskor och det blir allt fler). Det är denitivt på väg att bli en ren humanitär katastrof. Och när en redan marginaliserad grupp av människor uppför sådana här sorters läger i marocko, måste man förstå att läget är oerhört svårt .

Sen får man tro vad man vill angående Polisario eller konflikten. Men de nu ca 15 000 människorna är där självmant. Och jag tycker det är otroligt att de vågar göra det i ett ockuperat land. Men det steget har redan krävt offer. Den 14-åriga pojken Nayem El Gareh dog när bilen han färdades i blev beskjuten av marockansk militär. Anledningen att de sköt mot bilen var att de hade med sig vatten och mat till de som nu befinner sig i lägren. Och enligt de senaste uppgifterna begravde de honom utan att ge familjen möjlighet att ta farväl. Omänskligt.

Och jag kan inte låta bli att höra B.B. King's sång i mitt huvud när jag ser bilderna från det ockuperade området flimra förbi "If I ain't dead, Maybe in the year after, instead of tears, I'll learn about laughter, but meanwhile I'm stuck out of here.. It just aint fair, but I know, I said I know, Oh yes.. I know.. There must be a better world somewhere. There's just gotte be...Gotta be a better world somewhere."

Volleyboll i oknen

Tea-time med min vastsahariska familj.

Mitt tillfalliga hem fram till manadsskiftet 2

Mitt tillfalliga hem fram till manadsskiftet.

[free at last]

Det beraknas att nastan 1 miljard manniskor har foljt frigivningen av gruvarbetarna i Chile. Helt fantastiskt att de klarade sig. Bilderna pa familjerna som vantar pa sina familjemedlemar tar en rakt i hjartat. Det finns en del som kritiserar att det blasts upp sa stort av media och allmanheten. Men jag tror det ar faktumet att underdogsen overlevde som gor det sa speciellt. Igar kvall satt fem vastsahariska man i matsalen dar vi at och tittade pa nyheterna. De appladerade och hejdade fram Chile under nyhetsinslaget. Det ger hopp. Aven for dem som kanner en vanmakt over sin egen situation.

I ovrigt kan jag inte annat an forundras over att media lyckats hitta en se och hor-vinkel pa det redan stora dramat.

Volleyboll

Vi som bor innanfor UNHCR's bas jobbar alla pa olika hall i lagren. Majoriteten arbetar med rent humanitara fragor och oftast jobbar vi fran tidiga morgnar till sena kvallar. Och for att slappna av innanfor vart avhagnade omrade spelar alla volleyboll. De internationella arbetarna spelar tillsammans med vastsaharierna som jobbar pa plats. Och for er som inte kanner till Vastsaharierna sa tar de alla sporter pa storsta allvar och har en tendens till att forsoka argumentera till sig poang. Men det ar nastan vackert att se hur manniskor forsoker koppla bort sin vardag genom att spela volleyboll.

De senaste dagarna

har bestatt av tusen detaljer. Det ar manga saker som fortfarande ar oklart. Men det far man nog rakna med forsta manden eller sa. Jag satt och tankte pa en tjej jag traffade pa juridicum nar jag laste dar. Hon ville arbeta for FN eftersom det var sa glamorost enligt henne. Jag hade velat visa henne Tindouf. Dorrar som inte gar att stanga till vara kontor, internet som ger upp varannan minut och telefonerna som slutade fungera nar de behovdes som mest. Kontoren som ser ut som baracker utifran och en kvarleva fran den sena 70-talet inifran. Det ar mer praktiskt eller administrativt lankat till arbetet har an vad manga kan tro. Det hela blir en aningen svarare nar alla talar franska eller arabiska med varandra. Aven om de talar engelska med mig. Men det positiva ar att min franska borjat komma tillbaka mer och mer. Jag pratar fortfarande inte det men min forstaelse har forbattrats.

I ovrigt sa stallde jag fragan till en av mina kollegor om han tycker om Tindouf. Han svarade att ingen kan tycka om tindouf men man kan lara sig att acceptera tanken att leva i Tindouf. Eftersom jag fortfarande bor i ett vitt talt i Rabuni vet jag inte vad han refererar till.

[laste for ovrigt om SD inlagg angende budgeten. Vilken soppa. Totalt oseriost. De skjuter at alla hall. Men hur de ska finansiera deras Sverige ar ju en intressant fraga som de inte kan besvara.  Det varmer mitt hjarta att alla partier tog debatten och synade deras politik. ]

Tindouf.

Jag kom fram igar morse. Flygresan var saklart turbulent. Vi fick aka tillbaka till Alger efter en halvtimme i luften eftersom det var nagot fel pa vart plan. Och detta kanske later konstigt for alla er som vet att jag reser ofta, men jag ar flygradd. Varje luftgrop kanns i mitt hjarta. Naja, all is well that ends well.

Jag bor for tillfallet i nagot som kallas Weather Haven i Rabuni i de Vastsahariska flyktinglagren. Och pendlar in till Tindouf dar jag befinner mig nu. Weather Haven ar ett inhagnat omrade med en massa vita talt som har bade golv och AC. Helt otroligt. Foton kommer att komma upp sa fort jag lyckas fa tag i ett internet som fungerar (det har nu tagit mig en halvtimme att fa upp den har sidan). Tanken ar dock att jag ska flytta in till Tindouf snarast mojligt. Vi far se nar det hander...Jag har inte riktigt kommit in i hur saker och ting fungerar an. Men det hade varit konstigt om jag lyckats gora det pa en dag. Men detta ar som allt annat i mitt liv verkligen en utmaning for mitt talamod. Jag ska helst ha forstatt allt igar, enligt mig sjalv. Men just nu ar den storsta pafrestningen for mitt talamod den har internetuppkopplingen. Sa jag far aterkomma.

I ovrigt laste jag ett debattinlagg som argumenterar for ett fritt vastsahara. Valdigt intressant. Men det mest intressanta (i brist pa battre ord) ar alla markliga kommentarer det inlagget fatt. Bland annat dem som havdar att FN inte far komma in i flyktinglagren av Polisario. Markligt. Jag var dar imorse och UNHCR har varit har sedan 1996. Himla outbildat. Som valdigt manga andra kommentarer. Suck. 

Räknar timmarna

till att jag är på väg, på riktigt. Åker ikväll vidare från Alger till Tindouf. Och är så där lagom nervös över allt som komma skall. Sitter och lyssnar musik för att fördriva tiden. Så detta blir sista inlägget innan jag nått Tindouf. Förhoppningsvis hörs vi snart. Kärlek!

Magnus Stenbockstatyn

Bild tagen från HD.

I förra veckan när jag och Isabell var på väg till Mezzo för att fika passerade vi Magnus Stenbockstatyn som var inlindad i aliminiumfolie. Vi stod kvar ett tag och iakttog statyn totalt förbryllade. Vi kunde för våra liv inte förstå varför det var gjort. Träställningen som täckte botten av statyn skvallrade om att det inte var någon tonåring som gjort det. Men det fanns inte heller någon skylt som sa någonting om det. Ett lokalt mysterium. Tills nu.

"Stenbocksstatyn på Stortorget har under Konstens vecka och det årliga Konst på stan-projektet förvandlats till ”Taxidermi”, när Jonas Liveröd packat in slaktaren från Ringstorp i folie. Den pompösa och nationalistiska ryttarstatyn förvandlas till en harmlös tennsoldat. I sin programförklaring skriver konstnären att hans syfte är att förvandla den krigiske fältherren till ett ödmjukare och mindre aggressivt monument, en sorts ”handgjord folkkonst i storformat”."

En skylt hade inte skadat. 

Socialdemokratiska talespersoner

Mettu (västsaharisk flykting) och Mikael Damberg i riksdagen 2009

Jag är extremt peppad över att Mikael Damberg blir ny talesperson i utbildningsfrågor för socialdemokraterna och att Maryam Yazdanfar blir ny talesperson för civilutskottet
även om jag tycker att det finns fler personer som kunde ha bytts ut för att bidra till en mer progressiv politik. Politiska bromsklossar. Eller från och med nu kallade: guldklocke-politiker.

Dmitrij Medvedev

Jag anlände till Alger samma dag som den ryska presidenten gjorde en endagsvisit och i hela staden hängde det ryska flaggor och affisher på Dmitrij Medvedev. Och när taxin som hämtade mig från flygplatsen hade stått still i en halvtimme och en massa polisbilar började komma från motsatt riktning insåg jag att jag precis hamnat i den ryska presidentens väg. Mycket riktigt, så åkte det förbi otaliga polisbilar och sen kom den svarta bilen med ryska och algeriska flaggor svajande på. Så jag hade i alla fall en bra ursäkt till varför jag kom fram så mycket senare än beräknat. Det var Medvedevs fel.

Pride i Serbien?

Mycket komiskt inlägg angående varför vissa är emot att Pride ska hållas i Serbien. Men någonstans bottnar inlägget i ett oroväckande motstånd till homosexualitet i Serbien. En facebook-status tog det till sin spets  "Inför helgens Pride i Belgrad (Serbien) har Stockholmstjejen Zorana Micic (bloggare från Belgrad) mycket intelligent gett oss en glimt av hur det moderna Serbien resonerar kring det välorganiserade arrangemang som kommer att ändra bilden av Serbien som ett efterblivet och primitivt land." Serbien ska vara till för alla. Oavsett sexuell läggning.

Ensam hemma

Jag har inte riktigt förstått att jag är här än. Det är sådär lagom surrealistiskt alltihopa. I synnerhet eftersom jag inte nått min slutdestination: Tindouf. Jag är ensam hemma nu på morgonen eftersom de andra redan åkt iväg till kontoret. Men eftersom jag saknar arbetsuppgifter här menade dem på att jag kunde sova ut idag. So here I am. Jag uppdaterar mig på svenska nyheter och bloggar jag läser dagligen.

Jag måste bara säga att DN:s världenlyktan är en väldigt bra idé. Med artikelserien Världenlyktan vill DN.se rikta strålkastarljuset utanför den gängse rapporteringen. Nyhetsvärderingsprincipen är enkel: Allt som har fått oproportionerligt lite uppmärksamhet och som befinner sig utanför nyhetsflödet kan belysas. Den här veckan handlar det om situationen i Burma. Läs gärna! 


I övrigt måste jag bara säga till Emma, Lilla my och Yasse att ni betyder lika mycket för mig som jag för er. Och till Bambi att jag tycker det är starkt av dig att skriva ett sådant ärligt inlägg. Och att det är så sött av Diana att backa upp det. Jag saknar er alla! (inklusive er jag inte nämnt vid namn/länkat till).

Hyresvärden

UNHCR-kollegan jag bor hos bor i ett hyreshus där chefen för UNHCR bor i bottenvåningen och hon på tredje våningen. Mellan deras våningar bor hyresvärden, en äldre man med sin familj, som jag gick rätt in i på väg tillbaka från middagen. Där stod han i vit "klänning" med soppåsarna i handen och frågade hur jag mådde på franska. När jag förklarade att jag kan spanska men inte franska ville han veta hur länge jag skulle bo i hans hus och om jag kunde erbjuda honom en spanskakurs. Han såg lite besviken ut när jag sa att jag bara skulle vara kvar i två dagar men sen vände han sig om att sa åt mig att jag skulle höra av mig till honom om jag återvände. Han hade alltid velat lära sig spanskan. Det är vackert när viljan att kommunicera och överbrygga språkbarriärer finns.

Alger

Myggorna och värmen är densamma men situationen otroligt annorlunda. Jag kommer spendera några dagar här i Alger innan jag åker till Tindouf på fredag kväll. Resan gick bra även om jag fick springa genom Paris flygplats igen och precis hann fram till min gate när flygvärdinnorna väste "Last call"-talet i högtalarna.

Jag har fått träffa alla som jobbar på den här kontoret och än så länge går allt strålande. Jag inser dock att jag har en förmåga till att välja länder där jag är språkmässigt begränsad. Talar varken franska eller arabiska (även om jag förstår en del franska). Men det ska nog lösas. På något sätt. 

Har precis kommit tillbaka från att ha ätit middag hemma hos UNHCR's chef, som han själv tillagade medan han kedjerökte och retades med kollegan som jag bor hos. Mänskligt. Sakta men säkert håller organisationen på att få ansikten.


I övrigt är jag här på ett 3 månaders visum. Så om jag inte lyckas få det förlängt så stannar jag till i början av januari annars blir det till i början av april (det var någon som ställde den frågan men jag har lyckats radera den kommentaren).

På återseende

Medan ni läser detta är jag på väg till Alger. Jag har med all sannolikhet svettats ihjäl i ett försök att hinna med mitt anslutningsflyg i Paris (jag har okristligt lite tid på mig mellan de två). Och jag har säkert glömt säga hejdå till just dig. 

För det kom så plötsligt. Jag fick en FN-praktik på UNHCR i Tindouf, Algeriet. Och valde att ta den. Så det är dit jag är på väg nu. Jag ska arbeta med juridiska frågor under 6 månader. Jag vet inte mycket mer än det själv. Jo, att det kommer finnas någon som plockar upp mig på flygplatsen i Alger och att jag åker vidare till Tindouf först på fredag. That’s it.

Jag är inte hundra procent säker på att jag vet vad jag gör eller har gett mig in på. Men jag är helt säker på att det är det här jag vill. Så på återseende. Jag hör av mig så fort jag tagit min första dusch i Alger och listat ut hur jag frågar efter ett internetkafé med teckenspråk. Det ska nog gå bra.

Jag kommer som alltid sakna familj och vänner. Men er närvaro är så stark att det känns som om ni kommer vara där med mig. Och med dagens teknologi så kommer ni faktiskt vara det. Hör av er och titta in här.

Wish me luck!