Guayaquil/Salinas

Så, äntligen på plats. Sanningen är den att jag har varit här i tre dagar nu. Och har knappt hunnit att se Guayaquil. Flygresan var utmattande eftersom jag inte kan sova sittandes, men annars så höll jag mig vaken i nästan 24 timmar så jag slapp bli jetlaged. Sen efter att jag kommit fram och besökt universitet där jag ska studera så åkte vi direkt till Salinas (där deras sommarställe är). Det är där jag befunnit mig tills nu. Jag kom hem för en timme sedan. Det störst irritationsmomentet hitintills är att min mobil inte fungerar här. Verkligen irriterande. Och blogger vill inte ladda upp mina bilder för tillfället. Jag återkommer när jag har med tid för att skriva. Besos!

Madrids flygplats

Jag är nu på Madrids flygplats och kan bara konstatera att jag nu börjar inse att jag ska åka till Guayaquil. Det är helt otroligt. Det var jobbigt att säga hejdå till alla; och nu känner jag mig bara trött.

Madrids flygplats är gigantisk. Så stor att det alltså beräknas ta 30 minuter mellan den gaten jag var på och den jag skulle till. Jag har dessutom tagit små järnhissar som är formade som kuber och har två järnväggar och två glasväggar. Önskar jag kunde fotat det till er. Jag såg säkert helt malplacerad ut i mina mysbyxor och turban-sjal. Och jag träffade en jättesöt liten peruansk gubbe, på tåget till mig gate (!) som pratade med mig (enbart spanska) hela vägen igenom den här gigantiska flygplatsen. Han förstod dessutom vad jag sa på spanska! woohoo! Så, so far so good. Åker midnatt och det går tre olika plan till Guayaquil samtidigt... Nåja, I'll keep you posted och nästa gång ska foton upp.

[waʝaˈkil]

För de av er som läser min blogg är det ingen hemlighet att jag nu befinner mig på ett plan över atlanten (till Guayaquil, Ecuador). Anledningen till att jag åker är väl en rad olika. Men framför allt för att studera spanska och uppleva en annan kultur. Jag har många gånger förundrats över att alla människor inte känner ett behov av att resa just för att mitt behov är nästintill okontrollerbart. Och då menar jag inte nödvändigtvis att de inte känner behov av semester, utan just av att resa. Jag reser för att mätta det behovet (kuriosa: avskyr att flyga trots att jag gör det ständigt).

Jag reser för att jag innerst inne i kärnan av mitt väsende är en nomad; i ordets spirituella/abstrakta betydelse. En person som ständigt är på resande fot och som reser för att andas. Som lär sig nya språk för att anpassa sig. Som förälskar sig i nya kulturer. Som njuter av de irriterande missödena som den möter på sin väg och som mår som bäst när hon upptäcker nya saker. Det är jag. Så nu är jag på väg igen, till min mammas stora sorg. Men jag kan passa på och förklara att jag aldrig reser från något (eller någon) utan alltid till något även om jag är glad över att jag slipper den skånska vintern.

Jag saknar givetvis alltid familj och vänner (och älskar er ovillkorslöst och ofantligt mycket). Alltid. Och mina tankar är med er ständigt oavsett var jag befinner mig. Och just nu vet jag att era tankar är med mig när jag befinner mig på ett plan i tolv timmar över atlanten. Jag hör av mig så fort min lilla Mac kan bli uppkopplad igen, until then, hasta luego.

Kärlek!

Läkare utan gränser

Tones for Haiti lyckades igår få ihop 30 000 kr. Och det innebär att läkare utan gränser, och med det Haiti, kommer få ett trevligt tillskott. Visar bara på vad engagemang kan resultera i. Kärlek!

Aminatou Haidar del I

(Bilden är tagen från Pulse)

Vem är Aminatou Haidar? - den frågan fick jag för ett tag sedan av en vän till mig. Och jag kom på att det kanske är fler som inte vet vem hon är, så jag tänkte starta en liten serie av inlägg om vem hon är och vad som hände i slutet på 2009 (avskyr själv att läsa jättelånga inlägg). Men jag nämnde situationen kortfattat redan in november månad.

Aminatou Haidar är en 43-årig två barns mamma, har länge varit en av Västsahariernas mest framstående människorättskämpe. Hon kallas av många den västsahariska Gandhin eftersom hon, liksom alla västsaharier, använder enbart fredliga medel. Hon väckte uppståndelse när hon, på väg hem från USA där hon hade mottagit John Train Civil Courage Prize, på flygplatsen i det ockuperade Västsahara skrev att hennes slutdestination var just Västsahara. Detta mottogs inte väl av Marockanska myndigheter och hon fråntogs sitt marockanska pass, som hon haft sedan sin födelse då hon föddes på marockansk mark. Sedan sattes hon, mot sin vilja, på ett flygplan till Spanien (Lanzarote). Marockanska myndigheter hävdar att hon frivilligt skrev på ett papper där hon avsade sig det marockanska medborgarskapet och valde således att vara statslös. Den här historien har inte kunnat styrkas då de marockanska myndigheterna inte kunnat visa upp dokumentet som hon skulle ha skrivit under. Dessutom hävdar spansk media att Aminatou Haidars biljett till Spanien var bokad långt i förväg och om detta stämmer var alltså hennes utvisning en planerad sådan. Hon inledde en hungerstrejk på flygplatsen i Lanzarote och krävde att få återvända till sitt hemland Västsahara.

Den spanska solidaritetsrörelsen, och solidaritetsrörelser runt om i världen, satte en enorm press på den spanska regeringen att lösa situationen. Och det slutade med att de, utöver att inleda samtal med Marockanska staten, erbjöd Aminatou Haidar en flyktingstatus och till och med ett spanskt medborgarskap om hon upphörde med hungerstrejken. Hon avböjde båda erbjudanden med motiveringen att hon tänkte återvända till sitt hemland levande eller död. Det senare alternativet hade givetvis orsakat en intern politisk skandal både i Spanien och även i Marocko. Den mediala uppståndelsen världen över bidrog även till situationen inte kunde ignoreras. Det var den kortfattade versionen om vad som hände. Jag återkommer med vilka följder hennes utvisning fick.

Angelina och jag

Hon är bedårande och pratglad. En oslagbar kombination. Ingen kommer någonsin kunna sätta sig på henne. Och det är jag sjukt glad över. Girl-power i en tre-årig liten flicka. You just have to love her, little miss Angelina (a.k.a. Angie Pangie/Lina) Birgitta Natasa.

Fredrik vs. Mona

De politiska duellerna har lett till vilda diskussioner om vem som vann. Socialdemokraterna eller moderaterna. Vänstern eller höger. Oppositionen eller alliansen. Och vanligtvis brukar man inom röran vara väldigt självkritisk dvs. inte riktigt vara nöjd med Monas prestation. Men inte nu, vinden verkar har vänt. Och jag är j-vligt glad över det. För en gång skull verkar faktiskt den stora majoriteten vara överens om att Mona kickade ass. Mer specifikt Reinfeldts ass. Reaktionerna, som jag fick ta del av, efteråt talade alla till Monas fördel (inom röran dvs.) och det var många som var upprörda kring argument och uttalanden som Reinfeldt använt sig av. Som min kära vän Daniel konstaterar: regeringens största fiende är verkligheten. En facebook-status fick mig att le just för att den sammanfattade mångas känslor efter debatten: "Fredrik Reinfeldt, din tvättäkta mytoman."(You know who you are)

Kampen mot könsstympning fortsätter

och når framgångar. I ett land som Mauretanien där över 70% beräknas vara könsstympade har man nu tagit ställning mot det. Äntligen.

Haiti

Jag tänker inte säga det andra sagt bättre än mig. Men jag gästbloggade igår hos Yasminaren, kortfattat om Haiti. Och idag när jag läste DN hade Mikael Winiarski skrivit en väldigt beskrivande artikel som berörde samma saker jag som berörde i den bloggen, fast bättre. Jag uppmanar er att läsa den och som en cliffhanger tänkte jag ta med ett citat från en läkare när han försöker återge journalisternas roll i naturkatastrofer.

”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”

Tones for Haiti

Klockan 18.00 på ABF Helsingborg är det ett musikevenmang till förmån för Haiti. Mitt kära älskade STICS är med. Det är ett tillfälle att blanda nytta med nöje på mitt sätt ;) (musik och politik är en underbar kombination när det görs rätt). Inträdet är 20 kr och pengarna går till Haiti. Jag tänker gå och hoppas att alla som kan går dit.

Det har blivit

lite mindre bloggande på sistone. Inte för att jag saknar saker att säga. Utan snarare för att jag försöker avsluta så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag åker om exakt en vecka till Guayaquil. Och det har varit styrelsemöten, årsmöten, valberedningar, nämndmöten, 60-års firande, kommunfullmäktigeföreberdelser, inskolning av ombudsman, pappersarbete, artiklar om Västsahara, nedladdning av program som amsn, visumfixande, besöka mormor.. ja you name it och jag har gjort det under de senaste 48 timmarna. Och det värsta är att det inte är över. Ikväll ska jag faktiskt unna mig ett riktigt blogginlägg. Om jag hinner dvs; och beroende på när jag kommer hem från mitt nämndmöte.

Västsaharisk te-servis

Jag har redan börjat packa...

till Ecuadorresan. Om två veckor åker jag. Ganska exakt. Men det är verkligen inte min stil att packa så här långt i förväg. Jag är den ultimata sista-minuten personen. Sen är jag förvånad över hur mycket jag fick plats med i min resväska; i princip hela min garderob (ihoprullad).Och nu ska jag skriva en massa frågor till morgondagens intervju med Jens Orback angående Olof Palmecentrets Västsaharaarbete. Gud, vilken bra framförhållning jag har.

"Vi är mer lika än vi är unika!"

Så det är dags att hjälpa dina medmänniskor. Och jag tänker främst på dem i Haiti för tillfället. Elina har gett förslag på organisationer och tillvägagångssätt för att donera pengar. Sökandet efter överlevande fortsätter, men som ni säkert redan känner till blir situationen mer desperat ju längre tiden går. Svd artikel nämner också varför det är särskilt olyckligt att Haiti drabbades av en katastrof.

Haiti

Katastrof. Jag vet inte vilket annat ord som kan förklara det som skett/sker i Haiti. Förödelse och misär. Över 100 000 personer kan ha omkommit som en följd av jordskalvet. Och hjälpen når inte ut i tid eller alls. Det man kan göra är att skänka pengar till biståndsorganisationer. Och hoppas på att alla drabbade får hjälp så fort som möjligt.

Så himla vackert.

Bild från DN.

Palin-underhållning

Jag måste medge att jag tyckte det var lite synd när den amerikanska valkampanjen tog slut just på grund av att det var underhållande. I synnerhet Sarah Palins utspel, som fick mig att "youtuba" vissa intervjuer endast för underhållningens skull. Hon har sedan förlusten varit extremt aktiv med att hålla sitt namn vid liv och nu ska hon jobba för FOX News som politisk kommentator. Detta kan inte bli annat än underhållande. Under sin kandidatur till vice-president i USA gav hon inte mer än ett tiotal intervjuer, vilket var mer än förståeligt med tanke på att en del av dem slutade i ren och skär katastrof (det är där underhållningen kommer in).

Hon har uttalat sig så här angående sitt nya jobb "It's wonderful to be part of a place that so values fair and balanced news." Erh, Fox news är inte direkt känt för sin neutralitet (utan har blivit kritiserat just för att de inte är neutrala eller objektiva i sin nyhetsrapportering.. som många andra nyhetskanaler i USA). Men å andra sidan, är inte hon heller känd för sin neutralitet. Så detta kommer nog bli en trevlig lösning, för oss alla.

En sådan där dag.

En sån där dag när man inte riktigt vet var tiden tagit vägen eller vad man fyllt den med. Och en sådan där dag när det inte spelar någon roll hur mycket man försöker fokusera på det man vill göra så svävar hjärnan iväg till allt annat man försöker förtränga. Och man försöker förgäves skaka bort tankarna men det är lönlöst. Så, jag tittar på bilder och lyssnar på musik för fejka att jag är vid mina smultronställen; som är för långt borta för att fysiskt ta mig dit, för tillfället. Så just nu försöker jag förgäves skapa ordning i min lilla kaotiska i-landsvardag som alldeles för snart kommer bytas ut mot en u-landsvardag.

Me.

All the coffee in the world

won't make me a morning person. Och ändå är jag uppe klockan sex på morgonen. Kan bara konstatera att det inte går så bra med mitt löfte om att sova minst 7,5 timmar per natt. Som för alla andra sista-minuten människor kommer det en tid när man faktiskt måste offra sin fritid för att ta tag i allt man skjutit upp. För mig är den tiden nu. Förhoppningsvis räcker det med en dag.

Till er som skrivit kommentarer

på mitt förra inlägg. Jag har inte haft tid att besvara er, men frukta ej, det kommer ett svar. Förhoppningsvis ikväll. Until then...

Israeliska flygattacker mot Gaza. Igen.

Det har dock inte lett till några dödsfall. Än. Nyheten om den "nya" flygattacken fick mig att tänka på en artikel som jag nyligen läst om Israels 10 värsta misstag under 2009 (som ni kan läsa här.) Det kan sammanfattas i ett misstag: och det är blockaden mot Gaza som just ledde till ett militärt krig i början av förra året (och som fick en rad andra konsekvenser). Det blev en förödelse utan dess like för Gazaborna och ofantliga brott mot mänskliga rättigheter begicks. Jag får fortfarande rysningar vid blotta minnet av de desperata hjälp-sms:en man fick inifrån Gaza. Det är utan tvekan en svart fläck i vår historia. Låt oss bara hoppas att de inte upprepar sina misstag. Och att omvärlden agerar snabbare om de gör det.

Avskyr när jag...

...försöker nå någon men inte kommer fram på grund av dålig mottagning. Just för att jag inte kan påverka det. Och speciellt för att jag verkligen har lust att prata med personen i fråga. Frustrerande.

Det är dags att sova sig till toppen.

I alla fall enligt den här artikeln.Den hävdar att kvinnor lider av större sömnbrist än män och att sömn i regel skulle bota många av våra problem. Och inte nog med det, vi skulle prestera bättre om vi var mer utvilade. Många väljer bort sömn för att de vill prestera mer men resultatet blir ofta precis tvärtom. Så skribenterna till inlägget har nu lovat att sova bra (minst 7,5 timmar) i en hel månad. Och blogga om det. Och jag tycker det är ett väldigt bra nyårslöfte. Så jag lovar härmed, dyrt och heligt, att försöka sova mig själv till toppen (eller åtminstone i 7,5 h).

Terrorhot i Jemen

(Bild från Aftonbladet)

Jemen. 24 miljoner invånare. Lokaliserat på den arabiska halvön. Och det nya terrorhotslandet. I alla fall om man bedömer det utifrån att USA, Storbritannien och Frankrike stängde ner sina ambassader i huvudstaden Sanaa. De har nu öppnat upp sina ambassader efter att den jemenska regeringen satt in en offensiv gentemot islamistiska rörelser. Al-Qaida och radikal islamism är nämligenpå frammarsch i landet.

Det i sig är inte speciellt konstigt med tanke på att hälften av landets invånare är analfabeter och att Jemen är det fattigaste landet på den arabiska halvön. Utöver det har den geografiska närheten till Saudiarabien gjort att islamistiska ideologier spridits och sprids i landet. Fattigdom och brist på utbildning är en farlig kombination. En livsfarlig kombination. En kombination som oftast leder till hat och extremism. Och som förgiftar generationer med hat. Den amerikanska senatorn Joseph Lieberman sa nyligen att "Iraq was yesterday's war. Afghanistan is today's war. If we don't act preemptively, Yemen will be tomorrow’s war”.

Problemet är att ett krig eller en front mot terrorismen i Jemen aldrig kommer bli preventivt. Det hade varit preventivt om något gjorts innan islamismen vunnit mark där. Den enda anledningen att de nu pekat ut Jemen som nästa mål är just att islamismen redan vunnit mark där. Så preventivt är det definitivt inte. Och om omvärlden hade lagt ner lika mycket pengar på bistånd som krigsföring så kanske arbetet hade kunnat bli preventivt. Just nu "släcker man bränder" runt om i världen. Det är allt annat än strategiskt. Och det når aldrig roten till problemet. Fler ”Jemen” lär dyka upp med tiden i fallna stater där staterna inte förmår ta hand om befolkningen eller förtrycker den. Och där fattigdomen breder ut sig och lämnar människor i vanmakt och i behov av någon att skylla på.

Jemens regering har nu beslutat sig för att det är dags att bekämpa Al-Qaida. Och givetvis har USA erbjudit sig att ställa upp med trupper. Men Jemens utrikesminister har nu meddelat att de motsätter sig all inblandning från utländska aktörer. Frågan är hur länge USA respekterar den motsättningen. I kampen mot terrorism är tydligen det mesta tillåtet.

Blast from the past.

Kan inte riktigt placera när detta kortet är taget men vintern 2003/2004. Men så mycket är säkert, att jag vet precis var det är taget. På en Palestina-manifestation i Karlstad. Det är intressant att se sig själv på ett kort där man så tydligt minns känslan, som att titta på sig själv utifrån men fast i ögonblicket. Vi dansade debke (arabisk folkdans) för att dra till oss uppmärksamhet och för att få upp värmen. Solen sken, som alltid i Karlstad och vårt budskap om ett fritt Palestina ekade ut över hela torget. Det var oerhört kallt och våra skånska själar var inte beredda på kylan. Mina skor var inte alla fall inte anpassade för den. Men vi hittade snabbt ett sätt att få upp värmen på. Lycka.

Kan ni gissa vad detta är?

(pst: bilden är självklart tagen i 27e februari)

Det är tur att ens vänner inte flyttar allt för ofta. Jag har ont överallt.

Irans modstånd

Parvin Ardalans ord i DN om Iran förklarar enkelt bakgrunden till vad som hänt/händer i Iran.

”Efter 30 år med den Islamiska republiken – märkt av två högsta ledare, tio omgångar presidentskap med sex presidenter, tusentals döda och avrättade, fängslanden av politiska och sociala aktivister och systematisk repression – hade hoppet flytt ur många hjärtan.”

Artikeln berättar om den iranska motståndsrörelsen, som nu efter år av förtryck utrönt en sista utväg till frihet: motstånd. Och detta ett motstånd trots rädsla. Jag läste någonstans att mod inte var frånvaron av rädsla utan valet att handla trots sin rädsla. Det gör den iranska motståndsrörelsen till en modståndsrörelse.Ett modstånd som skördat offer men som fortsätter. Parvin berättar om unga människor som offrar allt, inklusive sina liv, för hoppet om ett bättre Iran. Och de kommer fortsätta offra allt tills friheten är uppnådd. Frågan är bara om de kommer tvingas utkämpa sitt krig själva, utan hjälp från omvärlden. Det är dags att agera nu. Det är alltid lätt att fördöma förtryck i efterhand, men det är oerhört svårt att ta obekväma uttalanden under tiden förtrycket pågår. Carl Bildt har uttryckt en stor oro för situationen men vill inte sia om framtiden för landet. Under tiden fortsätter modståndet.

Telefonkiosker i Saharaöknen (27e februari)

What is happiness?

När jag gick i gymnasiet så tvingades jag skriva en uppsats under rubriken "What is happiness?". Och jag använde mig av ett citat i uppsatsen som jag sparade och hittade just idag.

And he said unto them..
* "If a man told God that he wanted most of all to help the suffering world, no matter the price to himself, and God answered and told him what he must do, should the man do as he is told?"
- "Of course, Master!" cried the many.
"It should be a pleasure for him to suffer the tortures of hell itself, should God ask it!"
* "No matter what those tortures, nor how difficult the task?"
- "Honor to be hanged, glory to be nailed to a tree and burned, if so be that God asked" said they.
* "And what would you do" the Master said unto the multitude "if God spoke directly to your face and said...I command that you are happy in the world, as long as you live! What would you do then?"

And the multitude was silent, not a voice, not a sound was heard upon the hillsides, across the valleys were they stood.
Illusions by Richard Bach

So, what would you do?

Första januari 2010

och jag håller på att hitta böcker jag vill läsa eller ha med mig på min resa till Ecuador. Jag vet inte vad man gör den 1 januari. Förutom att fortsätta med sitt liv från den 31 december. Gårdagen var som jag skrev, ett märkligt avslut på ett märkligt år. Men det är okej, jag vet att detta året kommer bli så himla fantastiskt. Jag fick veta att det är tigerns år från och med mitten av februari: så jag spelar på hemmaplan i ett helt år. Vilket bara kan innebära att detta året blir underbart. En bok som toppat min "jag vill läsa den här boken"-lista hur länge som helst är "Dreaming in Hindi" av Katherine Russell Rich. Den är självbiografisk. Ett citat från boken som jag läste ett bra tag sedan fångade mitt intresse. "A lover who speaks the language is a faster route to fluency than any tapes or courses, but perhaps more expensive." Sen älskar jag beskrivningen av boken som jag läste på Oprah's hemsida.

"What do you do when rotten luck leaves you speechless? After two bouts with cancer and the shock of getting fired, Katherine Russell Rich "no longer had the language to describe my own life. So I decided I'd borrow someone else's." Dreaming in Hindi is the verbally and emotionally dazzling story of Rich's passage to India, where she tried to master an intricate foreign tongue—and became fluent in the language of human possibility."

Can't wait to read it.