Spanjorer kidnappade i Sahara

Jag måste medge att rubriken gjorde mig lite nervös med tanke på min kommande resa till just Sahara. Men det är ju väldigt lyckligt att Sahara är ett stort område även om historien är väldigt olycklig i sig. Det är inte första gången som kidnappningar skett i Mauretanien, utan det har varit relativt vanligt förekommande de senaste tre, fyra åren. Det har gått så långt att man påbörjat en gemensam Sahara-insats mot al-Qaida. Ibland känns det som om den politiska situationen i nordafrika är som en tickande bomb. Problemet är att man inte vet var det smäller först, och att det in princip kan bli i vilket av de nordafrikanska länderna som helst (kanske inte Tunisien).
Jag tror det är relativt riktigt att dra analysen att det är en enorm spänning som råder i regionen när man tänker på att det var minuter från att bli ett fotbollskrig mellan Algeriet och Egypten när VM-kvalet skulle spelas i år. Egypten till och med kallade hem sin ambassadör från Algeriet. Algeriet vann fotbollsmatchen som avgjordes på neutral mark (i Sudan av alla ställen) och fick alltså VM-platsen. Och det gjorde ju inte saken bättre, utan situationen förvärrades i Egypten då den Algeriska ambassaden attackerades. Men detta bråk mellan länderna började redan 1989, då situationen var omvänd och Egypten vann VM-kvalet 1-0. Det resulterade i att landslagsläkaren förlorade ett öga i bråket som uppstod och att en algeriska landslagsspelare blev internationellt efterlyst. Det visade sig dock förra året att det var fel landslagsspelare som efterlysts i alla dessa år. Nå, historien blev ännu märkligare när man kallade in Khadaffi (Lybiens president) som medlare. Men den som tror att detta egentligen handlar om fotboll har totalt missat poängen... Som Wolfgang Hansson skrev i aftonbladets artikel:

"Fotbollen är ett av få glädjeämnen i människors liv. Därmed också ett perfekt verktyg för regimerna att skifta folks fokus från sin eländiga vardag till fanatisk stolthet över nationens fotbollslag. Ett opium för folket i bokstavlig mening."

Detta hindrar dock inte Sydafrika som är värdar för VM nästa år från att ta preventiva åtgärder: de inrättare VM-domstolar för att snabba på processerna som kommer uppstå under VM. De kommer ju inte kunna lösa nordafrikas problem innan VM, så de får se till att kunna lösa konsekvenserna istället. Det är som man säger; better safe than sorry. Men man får hoppas på att Egypten och Algeriet inte tänker följa principen öga för öga...risken är att de alla återvänder hem blinda.

Me.

Jag har på sistone..

börjat läsa mer nyheter om latinamerika. Speciellt i samband med min förra spanskakurs som just handlade om latinamerikas historia. Det är en historia fylld av erövringar, diktaturer och maktkamper. Och en historia fylld av misär men intressant nog, även av väldigt mycket hopp. Och just nu går det åt rätt håll för många latinamerikanska länder. Men som allt här i världen är det svårt att bygga upp saker, och erhört lätt att rasera dem.

Peru tog ett steg i rätt riktning igår. Det första steget till att förändring är oftast (om inte alltid) att erkänna sina brister.

"Perus regering bad på lördagen peruaner med afrikanskt ursprung om förlåtelse för det slaveri och den diskriminering deras förfäder fått utstå sedan de spanska erövrarnas tid." Men det hade inte varit lika viktigt om inte detta också hade funnits med i uttalandet :

"Regeringen erkänner och beklagar att det fortfarande förekommer spår av rasistiska trakasserier som utgör ett hinder för social och ekonomisk utveckling för befolkningen i stort."

Nu hoppas jag bara på att de går från ord till handling.

Lära sig språk genom musik?

Det är definitivt något jag gjort (och tänker göra). Jag kan mycket väl komma ihåg ögonblick då jag suttit och spelat låtar, tryckt på paus-knappen och sen skrivit ner texten. Sen memorerade jag orden och sjöng med för glatta livet (stolt som fan för att jag kunde texten). Det är i princip så jag lärde mig engelska (utöver att kolla på tv). Jag ville så gärna veta vad jag sjöng och vad texterna betydde. Så, det blev många pauser i mina favorit-låtar. Och jag lärde mig texterna och med det engelska. Och nu är jag tillbaka till paus-knappen, men den här gången med spanskan. Och det går lika trögt som det gjorde när jag först började skriva ner mina 3T-låtar (och ni som inte vet vilka dem är klicka på länken). Tack och lov för internet och alla översättningar man nu får tag på. Det är så mycket lättare än att trycka på paus-knappen efter varannat ord. Här kommer dagens två "inlärningslåtar":

Här är först en kommersiell låt med Alicia Keys och Alejandro Sanz:


Och sen en mer politisk låt som kommer från gruppen Pistolera. Den behandlar USA's immigrationspolitik. Enjoy!

Tjugo i fem på morgonen

tänkte jag lägga till lite fler bilder från igår, som jag tog på resan till Göteborg. Ska efter det läsa mina spanska glosor för sista gången och be en stilla bön över att jag klarar den här tentan. Konturerna av Emma Nilsson, den lugnaste medresenären jag skådat. Hon ska hädanefter alltid sitta bredvid mig.
Min bästa vän <3 som tog ett för laget igår genom att köra till Göteborg trots att hon börjar jobba sex på morgonen idag! Stjärna...
Bambi/Bambilicious i ett och samma foto. Jag älskar det här fotot. Tycker det är vackert. Inget mer och inget mindre.
Hasta Luego!

SSU Helsingborg <3 Emmaus Björkå <3 Västsahara

Idag var det alltså dags för att åka upp och överlämna kläder till Emmaus Björkå i Göteborg. Givetvis var vi försenade (man kan inte vänta sig något annat när vi ska iväg), men vi var framme relativt tidigt. Vi började morgonen med att hämta upp de sista kläderna från Montessoriförskolan Fyrklövern på Ramlösa innan vi gav oss iväg (och tack till all de föräldrar som donerat kläder). Det blev sammanlagt mer kläder än vad vi trott vi skulle kunnat samla ihop på så kort tid. Men hjälp av partikamrater, SSU:are, Montessoriförskolor, vänner, familj och bekanta lyckades vi nästa fylla hela skåpbilen (ett stort tack och massa kärlek till er alla). Vi passade även på att göra ett studiebesök på Emmaus Björkå och dess sorteringstation. Det är ett oerhört arbete som görs. Vill man vara säker på att ens pengar (eller kläder) går till bra ändamål ska man köpa (eller donera) kläder till dem. Det ska bli intressant att se om man får se några av kläderna på människor i lägren. Jag njuter av tanken. Men just nu är jag så snurrig att jag snart inte kan se rakt. När jag är sjuk är jag av någon anledning sjukare under morgnar och kvällar och idag märktes det speciellt mycket. I kombination med nervositeten för morgondagens tenta har det paralyserat mig (de senaste timmarna). Men det ska nog gå bra och som ni ser har varit en underbar dag!

Destination Emmaus Björkå...

Det är dags för oss att ge oss iväg med alla kläder vi samlade in till Göteborg. Mer specifikt till Emmaus Björkå. Och det är dags för en roadtrip, tillsammans med tjejerna. Det är speciellt. Brukar alltid sluta med att jag fått uppleva saker jag aldrig gjort tidigare. Eller åtminstone se, saker jag aldrig sett tidigare.

Vem sa att det måste vara tråkigt att lyssna på fullmäktige?

Jag som sitter i Helsingborgs kommunfullmäktige och vet om att det uppstår en hel del roligt händelser under mötets lopp. Intressanta formuleringar, knivskarpa argument (ja det är roligt) och hetsiga diskussioner (eller monologer). Men det brukar ändå vara relativt städade diskussioner. I alla fall mer städade än diskussionen kring "svenskhet" som hölls i Karlskronas fullmäktige. Där en ledamot från MP använde sig av könsord i en debatt.

Jag är personligen alldeles för pryd för att använda mig av hennes formuleringar. Hon tvekade själv ett tag innan hon sa det hon gjorde...MEN, jag tycker det är upp till var och en att använda sig av ordval och formuleringar som man själv kan stå för. Och hon kan ju uppenbarligen stå för det.

Men det intressanta med hennes inlägg det är att hon på något sätt styrkte och rubbade sitt eget påstående samtidigt. Hon hävdade att styrkan med svenskheten är att man kan göra vad som helst (nästan) och att Sverige är väldigt frigjort. Men, reaktionerna på hennes inlägg visar just det motsatta. I alla fall en del av reaktionerna. En del stödjer hennes rätt att använda sig av orden.

Själv sitter jag i ett fullmäktige där en ledamot igår fick be om ursäkt för att han använde sig av ordet jävlar. Så det beror väl på, var det är och vem som säger det. Men det verkar vara så att den svenska sexuella frigjordheten är förpassad till hemmets väggar och därmed från det offentliga rummet. I alla fall för tillfället.

Kommunfullmäktige

Jag satt på kommunfullmäktige till klockan tio igår kväll. Trots att jag kände mig som överkörd av ett tåg och med huvudet fullt av spanska glosor. Men eftersom jag missar kommande möte tyckte jag att det var värt att gå dit trots att jag mådde dåligt.

Jag har svårt att koncentrera mig idag. Och tentan är på lördag.Typiskt. Men jag får helt enkelt fortsätta studera. Och hoppas på att orden stannar i mitt huvud. Att plugga glosor är aldrig roligt men belöningen kommer någon gång i framtiden använder sig av ordet. Då har man antagligen glömt var men lärde sig det, men är otroligt tacksam över att man kan det.

Salma Hayek

Jag läste ett spanskt citat på en av mina allra närmaste vänners facebook (Iyah). Och efter att jag frågat (nyfiken som jag är) vad det var för något, skickade hon den här länken till mig. Jag hade ingen aning om att Salma Hayek ägnade sig åt så här vackra saker.

Översättningen är:

stay here
in my arms
stay here
for me

and don't tell me you love me
don't tell me you adore me
tell me only that you will stay
one life with me

take me there
take me in your anxiety to a place
where it's not necessary to swear
where it's not necessary to lie
where I exist only for you

and don't ask me if I love you
because you shouldn't worry about what I think because I am all yours in my way

but When I want to be your dream
I'm not satisfied with your kisses
I want to give you all of what I feel, and more than that

Språklig integration

Jag älskar när kulturer blandas. Kanske för att jag är en del av definitionen på kulturer som blandas själv. Och jag älskar att se eller höra lånade ord i språk. Det får mig alltid att le.

Vackra bloggar.

Istället för att göra det jag ska (dvs. studera) har jag bloggsurfat. Och det finns en uppsjö av vackra, inspirerande bloggar där ute. Och inte bara politiska. Tänkte dela med mig av de icke parti-politiska. Får dela med mig av mina parti-politiska favoriter en annan dag.

Dagens roligaste är utan tvekan bloggen "My parents were awesome". Där människor publicerar bilder på sina föräldrar/förälder när de var unga. Jag tycker det är en vacker hyllning. Min mamma är dock fortfarande awesome (inte was.. is). Men funderar fortfarande starkt på att leta fram en bild på hennes tjugo-tal och skicka in. Kanske. Kanske.

Dagens vackraste blogg är "Nio till fem". Den är så fin. Och innehåller foton som är så extremt vackra. Jag önskar jag kunde ta lika fina kort. Förhoppningsvis lyckas jag med det en vacker dag. Jag tänker i alla fall försöka.

Och dagens kick-ass blogg är "Nostalchic - fashion beyond sizes". Som helt enkelt är en modeblogg för XL-tjejer. Hon visar inte bara mode och vackra kläder för större tjejer utan pratar också om normfrågor. Och vikten över att tycka om sig själv. Och tar ställning emot dagens skönhetsideal. Vackert.

Vackert.

Tidspessimist.

Jag är en tidspessimist. Helt klart. Jag behöver ha viktiga saker avklarade och en struktur över hur jag ska avklara dem. Samtidigt gör jag allt i sista minuten. Och det har blivit värre med tiden. Jag pressar mig själv till det extrema. Så det måste vara någon underliggande självdestruktivitet. Hur förklarar man annars det?

Mamadura de gallo

betyder att driva med någon på spanska (i latinamerika). Och det är just vad jag tror någon gör med mig. Jag har länge hävdat att om det finns en Gud måste hon ha ett speciellt sinne för humor. Mycket speciellt.

Dagens lilla hinderprövning är ett bevis på det. Jag har slitit mitt hår inför dagens tenta (och ja dagens, klockan är halv sex på morgonen och jag går igenom allt igen). Och jag tycks lida av tillfällig minnesförlust. Allt jag läser fastnar liksom inte. Sen kommer vi till den sanna ironin. Jag vet inte ens om jag kommer få göra tentan. Jag saknar nämligen mitt pass. Men har en kopia av det. Det riktiga passet är i den algeriska ambassaden i Stockholm. Och som ni kanske känner till behöver man kunna identifiera sig för att få göra en tenta. Men en kopia på mitt pass borde räcka, eller hur? Dessutom undrar jag vem, i sitt rätta tillstånd, som skulle ta sig till Lund en lördag (sju på morgonen för att skriva en tenta i spanska) för skojs skull. Håll tummarna för mig (både för att jag ska komma in, och givetvis för att jag ska klara det).

Förstår inte att det snart är jul.

Klädinsamlingen gick bra!

Vi spenderade gårdagen med att anordna en liten klädinsamling till de västsahariska flyktinglägren (och med att se en dokumentär om situationen för de västsahariska kvinnorna). Och jag är mer än nöjd med resultatet. Det är dessutom så att två förskolor engagerat sig i insamlingen, utöver alla partikamrater och övriga solidariska människor. Så det kommer tillkomma en del kläder fram till att vi åker till Emmaus Björkå nästa fredag och lämnar över säckarna. Så om ni har glömt att lämna över kläderna eller har mer att donera så kan ni göra det fram till torsdag nästa vecka. Och jag vill passa på och tacka alla som skänkt ett endaste plagg. Tack!

Klädinsamling till Västsahara!

Idag är det dags för klädinsamlingen till Västsahara. Vi har pratat om det i veckor nu. Men today is the day. Och förhoppningsvis blir det en väldigt bra klädesinsamling. Av någon anledning kan jag inte få upp insamlingsaffishen på bloggen. Stört omöjligt. Men jag kan länka till SSU Helsingborgs hemsida. Och lägga ut texten här.

Landet Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och är idag Afrikas sista koloni. Upp mot 200 000 västsaharier har tvingats lämna sitt hemland och har i över 30 år levt i Saharas öken i Algeriet. Genom befirelserörelsen POLISARIO kämpar de för ett fritt Västsahara. Under svåra förhållanden utan skydd mot värme eller kyl är det omöjligt att vara självförsörjande. Brist på resurser gör västsaharierna helt beroende av bistånd.

SSU Helsingborg vill nu hjälpa biståndsorganisationen Emmaus Björkå som stödjer Västsahars kamp för självständighet genom att samla ihop kläder och skor (framför allt barnlkläder). Det enda kravet är att de ska vara hela och rena. Avlämningen av kläder sker genom överenskommelse eller den 19 november från kl. 17.00 på Folkets Hus i Helsingborg. Då kommer det även att visas dokumentärer om konflikten (med start 17.30) och bilder från flyktinglägren. Vi bjuder på kaffe och kaka! Välkomna!

Den senaste utvecklingen i Västsaharafrågan

Händelseutvecklingen inom kampen för ett fritt Västsahara har den senaste månaden åkt en brutal berg- och dalbana. Vi vann som bekant omröstningen om att erkänna Västsahara på partikongressen. Men strax därefter utvidades ett svenskt ambassadråd från Marocko, Anna Block-Mazoyer, anklagad för att ha överträtt sina diplomatiska befogenheter genom att ha överlämnat dokument till "separatister" enligt Marockos utrikesminister. Media använde sig av ordet "separatister" när de rapporterade om händelsen och spelade därmed Marocko rakt in i händerna. Västsaharierna är inga seperatister. De är ett ockuperat folk som kräver sin rätt till självbestämmande. De har aldrig varit en del av Marocko, de är ockuperade. Så enkelt är det.

Igår mottog Brahim Dahanes syster, Per Anger-priset, till förmån för sin bror som är en av av de sju fängslade. Han sitter, som jag tidigare skrivit om, fängslad för landsförräderi, av ett land som inte är hans. Det enda han är skyldig till är att han kämpar för sina mänskliga rättigheter. Svd skrev om både prisutdelningen och utvisningen av den svenska diplomaten igår här och här.

Utöver det arresterades Aminatou Haidar som är en annan väldigt aktiv västsaharisk människorättskämpe, på flygplatsen i El Aiun i Västsahara den 13 november, av marockansk polis. Hon hade varit och mottagit the civil rights prize i USA och var på väg tillbaka hem när de arresterade henne. Anledningen till att hon kvarhölls på flygplatsen var på grund av att hon vägrade skriva att hon var marockan i rutan bredvid "nationalitet". Hon meddelande dem att hon skulle låta det stå tomt tills folkomröstningen ägt rum och hon kunde fylla i sin nationalitet: Västsaharier. Den marockanska myndigheten utvisade henne tillslut till Spanien. Hon vägrade först lämna planet i Spanien och deklarerade att hon ville återvända till sitt land och ville återvända snarast möjligt. Hon är dock olyckligtvis fortfarande kvar i Spanien.

Behandlingen av de Västsahariska människorättsaktivisterna har förvärrats avsevärt under den senaste tiden. Och när den marockanske kungen höll sitt tal till nationen den 6 november i år, sa han att det bara är möjligt för någon under marockansk kontroll är att vara marockan. Vilket ytterligare markerar motståndet mot den Västsahariska befrielseorganisationen och nonchalansen mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Marocko är en allt brutalare ockupationsmakt och den västsahariska befrielseorganisationen är lämnad i en allt större vanmakt. Händelseutvecklingen går inte åt rätt håll; utöver det faktum att media nu börjat uppmärksamma frågan. Men till vilket pris?

Ibland..

har man dagar som man verkligen, verkligen vill ska ta slut. Idag är en sådan dag. Det är helt otroligt hur mycket som kan gå fel på en dag. Jag försov mig, missade första delen av föreläsningen.. satt kvar för att gå på andra delen av föreläsningen.. och därefter.. besteg jag ett berg av problem. Jag ska dricka en kopp te och ge upp. Jag accepterar att jag förlorat dagens kriget.

What? Det "nya arbetarpartiet"..

måste nog börja rensa i leden. Seriöst.

Tentaångest.. det blir inte bättre.

Jag trodde att jag skulle ha bemästrat tentaångesten efter fem års av universitetsstudier bakom mig. Men det har jag inte. Och antagligen kommer jag inte det heller. Någonsin. Men inför varenda tenta hoppas jag att det ska bli bättre ändå. Att jag aldrig lär mig.

Kielos om Bodström

Vi har nog alla läst utspelet från Bodström kring vad han ska göra hösten efter valrörelsen. Han vill åka till USA, med sin familj. Och jag tänkte instinktivt att det var en bra idé när jag läser ingressen. Att ta en paus och komma tillbaka utvilad till politiken. Men sen förstod jag att det inte rörde sig om en paus. Det rör sig mer om en kvasi-paus. En "jag-kan-inte-ta-ställning-till-om-jag-vill-äta-kakan-eller-ha-den-kvar" paus. Jag känner igen känslan av att inte vilja välja, det jag inte känner igen är hans val. Att inte välja. Det är högst osannolikt i min värld, att komma undan med ett sådant beslut. Ett privilegium jag inte hört talas om tidigare och inte heller förstår. Och Kielos skriver det bäst i sin krönika när hon skriver:

"”Prioritera familjen” ska översättas till ”flytta till USA, gästföreläsa på universitet, skriva en fjärde bok och blogga”. Detta vore förstås okej om det inte var så att Bodström tänkte göra det direkt efter valet och deklarerar att Sahlin bör utse honom till minister ändå (om det blir regeringsskifte).

”Det ska gå att kombinera karriär och familj”, säger han, och försöker göra det hela till en jämställdhetsfråga. För självklart kommer kvinnorörelsen att gå skuldra mot skuldra med Thomas Bodström i kampen för hans rätt att sitta i regeringen, befinna sig på andra sidan jorden, skriva en bok, blogga och gästföreläsa samtidigt. Äta alla kakor i världens outtömliga bageri. Mamma, mamma, jag vill ha allt! Nuuuu!"

Snälla Bodström. Gör ett val och plocka bort dig själv från första-sidorna. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är omöjligt, även för dig.

Brahim Dahane och de sex andra fängslade

Det har gått mer än en månad sedan sju västsahariska människorättsaktivister fängslades i Marocko. De hade precis återvänt från flyktinglägren i Algeriet. En handling som Marocko givetvis inte accepterade. De kommer ställas inför militärdomstol anklagade för "samvaro med fienden" och "hot mot nationens yttre säkerhet" eftersom de besökte västsahariska flyktinglägren i Algeriet. En av de sju anklagade, Brahim Dahane, vann nyligen Per Angers-priset "för att i konflikten mellan Marocko och Polisario rörande Västsahara uthålligt med fredliga medel och personligt mod riskerat sitt liv i kampen för mänskliga rättigheter."

Jag har länge försökt sätta mig in i hur de känner sig nu. Rädsla är allt jag känner. Men en vän till mig sa att de måste känna sig stolta, för att de kämpar för sina rättigheter trots alla hinder. Jag kan inte annat än hålla med. För mig manifesterar de mod. De är mod personifierat. Jag läste någonstans att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att man handlar trots sin rädsla. Det stämmer nog.

Jag blev inbjuden till cermonin när Brahim Dahane, skulle ha mottagit sitt pris. Jag hade mer än gärna velat närvara, men kan inte. Men jag hade velat se Brahim Dahane mottaga sitt pris i egen person, något som de som finns på plats inte heller kommer få uppleva. Han sitter och inväntar en rättegång som med all sannolikhet inte kommer skötas ordentligt och ett möjligt straff som är så barbariskt att jag inte ens kan säga det högt; dödstraff.

Vivian Maier

Läste som hastigast en artikel idag om en kvinna, Vivian Maier, som fotograferade vardagliga möten och händelser i USA under 50-,60- och 70-talet. Hon levde som hemlös under många år och hade aldrig råd att framkalla fotona hon tog. Det gjorde dock John Maloof, efter att han köpt alla hennes negativ under en auktion, eller en exekutiv försäljning (det är inte helt klart). Det viktiga är i alla fall att han framkallade dem. Och att de är otroligt vackra. Man kan se dem här.

Kristallnatten

Det är viktigt att minnas dagar som dessa för att de inte ska upprepas. Det får inte ske fler kristallnätter. Främlingsfientlighet och rasism är aldrig acceptabelt. Och det var just under dessa paroller och med banderollen "Inga fler kristallnätter" som vi manifesterade igår mot den ökade rasismen och framför allt islamofobin i vårt samhälle. Alla talare berörde samma punkter; islamofobin, sverigedemokraterna och vikten av att minnas vår historia. Att minnas att andra grupper tidigare pekats ut, som hot. Och att andra grupper i slutändan få minsta sitt liv för det hatet fattigdom och elände fött fram. Och framför allt att minnas att det aldrig får ske igen. Och att det är ännu viktigare att arbeta emot framtida kristallnätter, eftersom vi står med facit i hand. Det är frustrerande att se utveckligen i vårt samhälle, frustrerande. Framför allt för att lösningen är så mycket mer komplex än att stå och peka ut en grupp människor som ansvariga (fast de inte är det).

Min att-göra lista blir allt längre

och tiden jag har för att förverkliga den.. allt kortare. Jag förstår inte hur jag ska lösa det. Alls. Jag saknar dessutom all form av inspiration för att göra klart den.