Jag har en huvudvärk

som orsakades av jordbävningen jag vaknade av imorse. Det var ingen "farlig" jordbävning men jag mår illa till följd skakningen. Det intressanta var att tänkte på jordbävningen i Sverige när jag gick och la mig igår natt. Om hur det var att vakna upp till en liten jordbävning. Och så hände det idag igen. Jag trodde först jag inbillade mig. Men nej. Det var en jordbävning som mätte 5,1 på richtersskalan men vars ursprung var en bra bit från oss. Så vi kände inte så mycket. Det enda det resulterade till var min huvudvärk.

Befria Västsahara/Free Western Sahara/ Sahara Libre/صحراء حرة!

Idag är det Västsaharas nationaldag. Den enda nationaldagen jag firar för att vara helt ärlig. Och det är 34 år sedan de utropade sig själva självständiga. Än lever de under ockupation. Än kämpar de för sin självständighet. Än hoppas de att deras frihet kommer snart. Och än kämpar vi med dem.

Under ett år har otroliga framsteg skett för Västsaharas sak i Sverige. Rent fantastiska framsteg. Den socialdemokratiska kongressen valde att kämpa för ett erkännande på Västsahara. Äntligen. Men Västsaharierna har även genomlidit extrema extrema svackor i år. Även om vår utrikesminister inte verkar ha koll på utvecklingen i Västsahara.

Även i på europeisk nivå har framsteg gjorts. EU-parlamentets jurister erkände att fiskeavtalet mellan Marocko och EU var folkrättsstridigt då det innefattar Västsahara. Det är ett bra steg i rätt riktning. Nu måste de bara göra något åt det.

Men det största steget är ännu inte taget. Steget vi alla väntar på. Så låt oss hoppas på att 2010 är året då det inträffar. Befria Västsahara/Free Western Sahara/ Sahara Libre/صحراء حرة!

Svik inte Västsahara i EU:s nya fiskeavtal

Ibland blir jag bara så förbannat stolt. Heja Orback och Westlund!

I år ska fiskeavtalet omförhandlas och beslutas om igen. Det är viktigt att Sverige fortsätter sitt stöd för internationell rätt. I grunden handlar det om vilken värld vi vill leva i. Om ett samhälle ska fungera krävs lagar och regler som gäller alla och som efterlevs. Det gäller även vårt globala samhälle. Utan en fungerande internationell rätt – som följs, försvaras och därmed stärks av världens länder – blir vårt globala samhälle en anarki byggd på den starkes rätt. Det är oacceptabelt.

Den svenska regeringen måste stå upp för internationell rätt och nu engagera sig i frågan om Europas fiskeavtal med Marocko. Om de västsahariska vattnen inte exkluderas ur avtalet måste Sverige – i linje med Europaparlamentets juridiska experters råd – göra allt för att stoppa avtalet. Trots splittringen inom den borgerliga regeringen.

Soy igual que tu

Refrängen fastnar verkligen. Den här låten spelas på repeat i mitt huvud.

När det regnar.. så regnar det.

Universitetets huvudbyggnad

EU's olagliga fiskeavtal med Marocko

Just precis. Fiskeavtalet som EU har med Marocko och som innefattar Västsahara är folkrättsstridigt. Något som vi vetat länge men som EU-parlamentets jurister nu äntligen slagit fast. SR hade ett reportage igår morse. Jag är så himla glad över detta. Och att Sverige faktiskt röstade nej till avtalet 2006 (det var i och för sig en socialdemokratisk regering då, är osäker på vad Bildt hade gjort med tanke på hur tanklöst han uttryckt sig på sistone).

Över 11 000 namnunderskrifter samlades ihop mot det rådande fiskeavtalet (mitt namn är ett av dem) och kampanjen Fish elsewhere har gjort ett enormt arbete för att väcka medvetenhet kring detta olagliga avtal. Och nu kräver många att avtalet bryts. Däribland Olof Palmes Internationella Center och Åsa Westlund (socialdemokratisk EU-parlamentariker). Vilket är det minsta EU kan göra efter att ha tillåtit och bidragit till det olagligt fiske som ägt rum. De har dessutom bidragit indirekt till den fortsatta ockupationen av Västsahara genom att möjliggöra kapital för ockupanten Marocko. Så EU det är dags att fish elsewhere.

Metron

Vissa har frågat mig efter fler bilder från min lilla metro-upplevelse. Så här kommer det. Så här ser "metro"stationen ut där vid universitetet. Man går alltså in och ut till höger om "kuben". Där betalar man 25 cents Och där den långa bussen stannar (metron) finns glasdörrar så man kan ta sig in och ut. Samma sak händer när jag ska byta till Alimentadoren (bussen) som tar mig till huset där jag bor. Jag stiger av metron in i "kuben" som jag kallar det och inväntar bussen. När jag väl är framme vid universitetsstaionen så går jag upp för trappor och sedan genom en gång för att korsa gatan till universitetet. "Kuben" är precis till vänster om bilden. Ni ser till och med metron åt andra hållet som är på väg till kuben. Jag tänkte fota hela vägen vid ett senare tillfälle. Hade inte tid idag...anledningen till att jag inte kan fota innanför kuben är för att stöld/rånrisken är hög. Igår blev en kvinna bestulen på sin mobil när hon var på väg ut från metron. Kaos utbröt på stationen. Med andra ord får man se upp med vad man gör i metron.

Lösningen på mitt mobilproblem

Är en samsung telefon (!). Jag reser ganska ofta. Och har därför TRE simkort för tillfället. Fyra om jag räknar det serbiska. Detta innebär att jag tvingas växla mellan mina simkort för att kunna använda dem. Och det är oerhört jobbigt, speciellt eftersom jag inte kan bli nådd om jag inte har simkortet i när personen som vill ha tag på mig ringer. Så här är lösningen. Samsung GT-C5212. Den kan nämligen ha två aktiverade simkort samtidigt, vilket innebär att jag kan ha mitt svenska nummer igång alltid: oavsett var jag befinner mig. Ett halleluja-moment helt klart.

Trodde inte jag kunde ogilla Bildt mer..

och jag hade uppenbarligen fel. Han motbevisade mig precis.

Jag höll på att få ett slaganfall när jag läste hans blogginlägg om Västsahara idag. Jag citerar:

Deras mest konkreta utspel var att de vill att Sverige skall erkänna Västsahara som självständig stat. Detta kommer efter det att vänsterkrafterna besegrat partistyrelsen och dess talesmän - som var mycket mot - på den socialdemokratiska partikongressen. Ställningstagandet innebär att Sverige skulle rycka undan mattan för den FN-process och de samtal som pågår i frågan, och som under de senaste par åren faktiskt har visat på vissa tecken till öppningar.

För det första. Det har inte visats några öppningar under de FN-samtal som har förts. Så det är en direkt lögn. Senast förra veckan uttalade sig FN sändebud Christopher Ross och jag citerar "neither party had accepted the proposal of the other as the sole basis of future negotiations." Och samtalen resulterade till absolut ingenting. Alltså inga framsteg har gjorts och detta var fjärde omgången av förhandlingar sedan 2007. FN lovade Västsahara, som ett land som fortfarande är på avkoloniseringslistan, en folkomröstning 1991 där de själva skulle bestämma om sitt öde. Inget har hänt för att Marocko vägrar låta självständighet vara en möjlighet under folkomröstningen (något som går emot internationell rätt). Han får det att låta som om FN-processerna har lett till något som nu socialdemokraterna vill förstöra. Så: han kanske kan vara så vänlig och redovisa vad det är för framsteg han värnar så hemskt mycket om?!

För det andra. Så är socialdemokraterna en politisk organisation. Som stödjer Polisario och Västsahariernas rätt till ett eget land. Och om vi skulle vinna makten och erkänna Västsahara hade det inte varit första gången Sverige erkänner ett land utan att FN gett oss ett godkännande. Sverige hade dessutom inte varit det enda landet som erkänt Västsahara utan hade stått tillsammans med 83 andra länder och den Afrikanska Unionen.

För det tredje. Jag tycker det är förvånansvärt komiskt att han uttrycker det som om att "vänsterkrafter" vann under den socialdemokratiska kongressen. Vänsterkrafter måste innebära kongressen som sådan eftersom det var en övervägande majoritet för motionen. Chockerande (eller inte). Socialdemokraterna tillhör nämligen vänsterskalan.

För det fjärde. Så regerar faktiskt moderaterna med två andra borgerliga partier Folkpartiet och Centerpartiet som faktiskt krävt eller uttalat sig för ett erkännande av ett självständigt Västsahara. Ni kan läsa ett exempel här .Dessutom är det inga mindre än Cecilia Malmström (Sveriges EU-kommissionär) och Birgitta Ohlsson (Sveriges EU-minister) som kräver det från Folkpartiet. Underminerar de också FN-förhandlingarna?

"Livslängd en klassfråga i borgarnas Sverige"

Jag har spenderat de första timmarna den här morgonen med att läsa bloggar. Och dagens inlägg är definitivt det här, även om det är ett "gammalt" inlägg. Så är det är nytt för mig. Och det har blivit en debattartikel för Svt.

"Jag är en 30-årig kvinna med eftergymnasial utbildning. Min förväntade livslängd är 86 år. En kvinna i samma ålder, men som bara har grundskoleutbildning, förväntas däremot dö vid 81 års ålder. Fem års kortare liv - det är ett ganska tydligt mått på klassamhället."

"...Sambandet mellan hälsa och klass är välbelagt i forskningen...Klassposition bestämmer inte bara livslängd, utan också hälsotillståndet. Hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes är vanligare bland lågutbildade. Överlevnad i bröstcancer är lägre bland kvinnor med lägre utbildning. Svår värk och dåligt allmänt hälsotillstånd är betydligt vanligare hos arbetare än hos tjänstemän."

Arbetarna är fortfarande vid liv!

Förstår ni varför jag är förvånad?

Utsikten från min gata

Häromdagen fick jag äran att hålla en föreläsning (för en juristklass) om internationell rätt med fallet Västsahara som exempel på universitet Cátolica de Santiago de Guayaquil där jag studerar spanska. Den enda nackdelen var att jag var tvungen att vara uppe halv sex på morgonen eftersom föreläsningen började sju. Så jag passade på att fota utsikten från gatan där jag bor (är det inte magiskt?), medan jag väntade på att bli upphämtad för att inhandla en stor kopp kaffe inför föreläsningen. Det är alltid en glädje att få sprida kunskap om Västsahara, även om det är vanvettigt tidigt på morgonen.

Malecón 2000 från ovan

Guayaquils stolthet från ovan. Jag har ännu inte faktiskt gått där själv. Men jag ska så fort jag har tid att ta mig tvärs över staden.

Rödgrön utrikespolitik < 3 VÄSTSAHARA

Utrikesdebatten pågick igår i Sverige samtidigt som mitt internet vägrade samarbeta med mig. Och majoriteten av artiklarna som publicerades i samband med debatt fokuserade på vem som vann debatten baserat på deras debattekniker mer än vad de sa:

"Urban Ahlin ställde frågor, Carl Bildt svarade på något annat. Urban Ahlin ställde om frågorna till ”herr utrikesminister”. Carl Bildt svarade på något annat. Skickligt. (De är helt ogenerade när det gäller att fullständigt ignorera föregående talare, i förra veckan gjorde Maud Olofsson exakt samma sak.)"

Och sen läste jag den röd-gröna utrikesdeklarationen. Och häpnade över det mest radikala jag sett på länge. Något som uppenbarligen DN:s politiska reporter Henrik Bror antingen missat eller valt att bortse från. Ett erkännande av Västsahara fanns med. Och de röd-gröna är eniga. Och sen kom tårarna. Detta är precis vad de behöver. Ett erkännande. Afrikas sista koloni kan komma att erkännas snart. Jag hade röstat på de röd-gröna även om jag inte varit ideologiskt övertygad: för Västsahariernas skull. Oavsett om Ahlin eller Bildt vann utrikesdebatten. I mina ögon fanns det bara en vinnare: Västsahara. Sahara Libre!

El amor se fue

Det här är så dagens låt. Den har spelats om och om igen. Jag var från början en stark motståndare till reggaeton; men jag har hittat en hel del bra reggaeton på sistone. Kärleksreggaeton dessutom. Refrängen till den här låten är så vacker och tragisk (hela texten hittar ni här):

Ella no duerme
no sale, no come, no ríe, no dice nada
se pasa los dias y noches llorando sentada en la cama
preguntándose, cuando va a volver
Hey! ¿Por que el amor se fué?

Enjoy!

Semlan har begått kungamord.

Satte nästa kamomilltéet i halsen, av min skrattattck, när jag läste detta: Och då, på 1700-talet, startar skalden Johan Gabriel Oxenstierna en mindre häxjakt på den fyllda vetebullen då han högljutt uttrycker att fettisdagen bör förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord.”

Känns som om en annan värld

Det svåraste med att resa är att det tar ett tag innan man förstår att man faktiskt bytt miljö. Jag håller fortfarande på att anpassa mig. Och fastän man bara tillbringat en kort tid i den andra miljön känns det som om det gått så mycket längre tid än vad det egentligen har. Jag tror det har något att göra med att man upplever nya saker. Jag har bara varit här i två veckor men det känns så mycket längre. Och Sverige känns som en avlägsen värld. En väldigt vit värld. Detta är vad jag brukar se från mitt fönster, min utsikt, och det sista jag såg innan jag åkte. Och tydligen är det fortfarande lika vitt i Helsingborg. Tänk att det kommer vara grönt när jag återvänder. Helt otroligt.

Malecón 2000

Om ni någonsin åter till Guayaquil så kommer ni nog med all sannolikhet att besöka Malecón 2000; som är en strandpromenad. Jag har ännu inte varit där men jag såg det från ovan, när jag var på en födelsedagsfest förra veckan. Jag planerar dock att besöka det snarast.

Turisten själv.

utanför det jag önskar vore mitt hus (det var dock någon adelfamiljs hus som nu finns i Parque Histórico). Jag älskar den turkosa färgen. och det fanns en innergård. Så himla vackert. Om jag någonsin bygger ett hus, så ska det ha en innergård. Och det här rummet hade till och med kvar de autentiska väggarna från början av 1900-talet. Vilka levande färger de använde sig av. Resten av huset är "restaurerat" och kopierat.

Ursprungsbefolkningens symbol

blev centralbankens symbol efter att de hittat den här masken i rent guld. Det var tydligen en symbol för solen.

Är det bara jag...

som gör en koppling till Peter Pan när jag ser den här bilden? Jag tyckte de såg fruktansvärt läskiga ut. Och de kan bli 5/6 meter långa. Usch.

Papagayos

Visst är de vackra? Så himla vackra. Och tänk att jag stod mindre än en meter från dem när jag besökte Parque histórico.

Papegojan, som visas ensam på bild, är symbolen för Guayaquil och kallas passando nog Papagayo de Guayaquil. Tydligen är papegojorna så monogama att om man skulle sära på ett par papegojor så skulle dem båda dö av saknaden för den andra.

Parque histórico de Guayaquil

I lördags gjorde jag mitt första riktiga turistbesök, till den historiska parken i Guayaquil. Det är helt enkelt en park där man kan se inhemska djur och växter och den ligger vid floden Guayas. Jag tänkte visa er bilder på djuren jag fick se när jag kan ladda upp bilderna. Men det var otroligt vackert. Dessutom hade de restaurerat gamla hus från början av 1900-talet som man kunde gå in och titta på. För er som är från Helsingborg kan det närmast beskrivas som en blandning mellan tropikariet och Fredriksdal. Det jag tyckte var mest intressant var just att se de gamla husen som var byggda i arabisk stil med en innergård. Det är tydligen många människor i latinamerika med arabiskt ursprung och det har givetvis påverkat kulturen. Fortsättning följer...

Nybygget

Mitt emot huset jag bor i, så byggs det ett nytt lyxhus. Just nu ser det inte vackert ut men enligt planritningen utanför bygget ska det bli exklusivt och dessutom ska det rymmas en pool på innergården. Eftersom det är söndag, och ingen jobbar under söndagar, fick inga av byggnadsarbetarna vara med på bilden. De väcker mig dock varje morgon eftersom de skriker åt varandra. Och jag är lika nervös när jag ser hur de arbetar. Utan något som helst arbetsskydd. Hemskt. Vi får se hur bygget ser ut när jag åker härifrån. Och förhoppningsvis har ingen dött till följd av det.

Här bor jag

Stadsdelen där jag bor heter Ceibos och mitt område heter Santa Cecilia. Detta är alltså huset jag bor i. Jag har ett rum på andra våningen (andra fönstret från vänster).

Mattias i Salinas, Ecuador

Jag var på stranden i Salinas, förra helgen, med min vän och hennes barn Mattias. Kan han bli sötare?

Metroupplevelsen

Det är ett projekt att ta metron här. För att komma till metron måste du först ta en buss här. En buss som har en rullande text längst upp kallad "alimentador" och jag åker på ruta 6. Nå, för att de ska stanna finns inga hållplatser. Det vore för enkelt. Utan man ställer sig på ett hörn och vinkar in bussen. Med samma gest som om du skulle kalla på någon som du behöver prata med. Nå bussen stannar och du går på, och så fort du står framför busschauffören så fortsätter han att köra.

När du kommer fram till metron som är långa bussar släpps du av från "alimentadoren" till en perrong som är som en bur med dörrar. Och därifrån inväntar du din metro. När metron dyker upp öppnas dörrarna till buren och människor går av och på "metron". Men nu kommer det intressanta. Förutom faktumet att metron alltid är fullpackad. För det är den. Så pratar folk inte med varandra. Inte heller flyttar de sig när du ska gå av. Oh, nej. Utan de står kvar på sin plats till de ska av. Vilket för mig är underligt. Och det blir extremt jobbigt när de blockerar utgången och ingången samtidigt. Dörrarna stängs nämligen automatiskt, så du har bara några minuter på att slå dig ut och sen stängs dörrarna. Så, det resulterar i att människor slår sin väg ut. Men på det stora hela har det gått bra. Och för 50 cents.. kommer det bli en vana.

50 cents senare

Min dyraste utgift i det här landet är definitivt resekostnaderna. Man blir rådd att inte ta bussarna. Vissa råder en att inte ta de gula taxibilarna eftersom en hel del blir kidnappade eller rånade. Andra säger precis tvärtom. Och i slutändan så gör jag vad jag brukar göra. Ställer mig i taxikön bredvid personerna från Ecuador. Och bevakar vad de gör.

De går fram till tjejen med en uniform som närmast kan liknas till en McDonalds-utstyrsel (detta är alltså ute på gatan, vid universitetets kapell). De säger dit de ska till henne och en taxi (bil utan någon som helst skylt) dyker upp. Hon anger till honom vart tjejen som väntar ska och de kör iväg (och det är nästan bara tjejer i kön).

Så; jag gör precis samma sak. Och eftersom jag är fåordig och inte talar spanska som alla andra.. använder jag den spanskan jag kan för att förklara att jag har ont i halsen. Ja, just det. Jag ljuger. Detta försäkrar mig om att de inte ställer fler frågor och att jag inte gör bort mig när jag pratar och ertappas som "gringa". Det syns i och för sig på långa vägar att jag inte är från Ecuador men jag inbillar mig att det blir värre om de förstår att jag inte talar spanska flytande.

Nå, detta är i alla fall för dyrt. Så imorgon ska jag göra det onämnda i det kvarter jag bor (medelklass område som är instängslat) nämligen åka kollektivtrafik en s.k. "metro". Så håll tummarna för att jag klarar mig i ett system utan just system. Men eftersom tur och returresan kommer kosta mig 50 cents (istället för otaliga dollar) tar jag risken att tappa bort mig fullständigt.

Äntligen spanska

Idag har min spanskaklass äntligen börjat. I alla fall min allra första klass. Universitetet är hur stort som helst men vi, de utländska studenterna, är hur få som helst. Jag har bara en annan kille i min klass som jag just nu utbytt två ord med: Sean. Utöver det så håller jag på och anpassar mig till att bo i ett område med stängsel runt omkring. Så bor medelklassen i Ecuador. Och rörelsefriheten är verkligen minimal. Man kan inte gå varsomhelst själv och man ska tydligen se upp med allt. Raka motsatsen till Sverige. Och raka motsatsen till mig. Men jag ska nog hitta en lösning.