It's the final countdown

Min sista hemtenta för den här terminen har precis börjat. Det är en bitterljuv känsla som infinner sig. Samtidigt som jag verkligen avskyr hemtentor, så är det snart sommarlov. Jag längtar till den 5:e juni kl 15.00, min tenta är då äntligen inlämnad och jag kan börja packa inför min resa den 7.e juni. Men det är så svårt att skriva hemtentor. Jag gör allt annat istället för att skriva den. Jag kan aldrig koncentrera mig. Just nu spelas Rihannas nya låt "Take a Bow" om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte få det att sluta. Så fort jag börjar skriva hör jag den igen. Så jag tänkte dela med mig av den till er och hoppas på att den fastnar i ert huvud och försvinner från mitt.

Gott och blandat

Gott och blandat sammanfattar mitt liv just nu. Jag har inte hunnit blogga alls i den utsträckningen jag velat. Jag har helt enkelt varit för trött för att ta tag i det. Men idag trotsar jag den tröttheten ett tag i alla fall. Jag tänkte nämligen försöka sammafatta min hektiska tillvaro så gott det går för eventuella läsare av denna blogg. Sedan jag blev Västsaharaansvarig för förbundet (ca tre veckor sedan) har mitt liv bestått i att få denna resan att fungera. Även om det för vissa låter väldigt enkelt måste jag inflika direkt med att säga att en resa består av så många detaljer som kan gå fel, så det är en väldigt complex fråga. Speciellt om man har otur så att det räcker och blir över (som jag har). Men missförstå mig inte, alla besvär jag haft är värt det hela. Det kommer vara värt det när detta årets deligation (Västsahara 08 som jag kallar den) får se de västsahariska flyktinglägren och lära känna folket där. Varenda ångestfylld sekund kommer att vara värt det.

En bild på min vackra deligation... yes, för det är ett helt underbart gäng.

Vi åker nästa vecka (!) så jag har inte så mycket tid på mig att få det att fungera (det finns inga marginaler för eventuella fel på vägen). Jag har knappt tid att ställa in mig på resan själv. Jag har inte packat, inte inhandlat allt jag bett alla andra göra och har inte tid att göra det förrän efter min hemtenta är över den 5:e juni. Och på tal om hemtenta så jag har tenta från och med imorgon.. i ett ämne jag nästan inte läst om alls (Business and human rights). Suck! Jag har helt enkelt inte hunnit eftersom SSU slukat all min tid.

Men istället för att göra det logiska människor hade gjort och paniktentaplugga har jag idag varit på en rundtur med stadsbyggnadsnämnden (där jag sitter som ersättare) samtidigt som jag försökt boka in vandrarhem för två av volontärerna i Stockholm. Till slut, till slut, lyckades vi faktiskt boka ett vandrarhem (när jag säger vi menar jag Setareh som är från Stockholm och en av Västsaharavolontärerna).

Jag har avslutat min dag med att lyssna på ett föredrag av Burma-aktivisten Cattis Ullström. Helt fantastiskt föredrag. Det var helt enkelt värt min "förlorade" tentapluggstid. Ni borde definitivt läsa hennes blogginlägg om Burma och därefter skriva under här. Jag ska återkomma till Cattis föredrag i en senare blogg (efter min tenta) för det är definivit värt att nämnas några gånger. Jag är helt enkelt för trött för att försöka formulera ett försök till inspirerande blogginlägg i den stil som jag tycker att Burmafrågan förtjänar. Så jag vill avsluta dagens blogg med ett tack till Cattis och en uppmaning till er alla att läsa hennes blogg.

Mitt hjärta klämtar för Belgrad

Jag vill, jag vill, jag vill vara i Belgrad nu. Ah, jag tittar så klart på eurovision semifinalen just nu men bara för att jag vill se en gnutta av Belgrad. Det är två år sedan jag var där sist. Jag längtar tillbaka så att det gör ont i hjärtat. Människorna, språket, maten, platsen och familjen. Det är en obeskrivligt underbar stad. Helt fantastisk.

Ja, det finns inte mer att säga. Jag måste helt enkelt tillbaka snart. Fick höra ett citat idag som är ganska passande. Det säger i princip att jag får lära mig acceptera läget och sluta önska för så mycket. Man måste bara lära sig acceptera vissa saker. Suck.

"You gotta stop wearing your wishbone where your backbone oughta be." -- Richard from Texas, Eat, Pray, Love

Åter till de glömdas flyktingläger

Sedan en vecka tillbaka, exakt, har jag vetat att jag ska åka ner till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet igen. Men den här gången åker jag som deligationsledare och inte som volontär. Det är så stort för mig att det inte sjunkit in riktigt än. Det här jobbet för SSU är verkligen ett drömjobb. Det är ett tidskrävande arbete, men det är värt det eftersom jag får åka ner igen.

När jag åkte hem från lägrena förra året var jag säker på att jag aldrig skulle återse min västsahariska familj. En sådan resa gör man bara en gång i livet intalade jag mig själv. Det var en resa som för evigt förändrat mitt liv till det bättre. Och nu får jag göra om det och förhoppningsvis göra 7 nya volontärers resa en oförglömlig upplevelse.

Resan jag gjorde förra året var just det, oförglömlig. Västsaharafrågan har blivit som en drog för mig. Jag läser allt jag kan komma över som har med konflikten att göra i snart ett år har jag tänkt på den varenda dag. Jag har skrivit om konflikten här, här, här och här. Och jag pratar sönder konflikten som ingen verkar känna till. Alla i min omgivning känner till konflikten. Alla. Men generellt sätt känner alldeles för få människor till konflikten därför är målet med volontärsresan i år att hitta sätt att sätta konflikten på dagordningen. Så den 8/6-25/6 är jag åter i de glömdas flyktingläger.

Tack så mycket George Bush!

Gwyneth Paltrow får frågan:

"Du har fotograferats i de där fantastiska Christian Louboutin-skorna flera gånger nyligen. Har du köpt flera par?

- Jag kan inte shoppa loss i London. Dollarn är så svag mot pundet att jag helt enkelt inte kan. Ännu ett skäl att älska George Bush. Tack så mycket, idiot, skitstövel, idiot, mördare. Förlåt, sa jag just allt det där?"

Ja, vi har alla olika anledningar till samma åsikt. Whatever works for you.