Västsahara - Afrikas sista koloni

Västsahara. Ordet smakar bittert, sött och milt precis som västsahariernas traditionella te. Jag svårt för att prata om resan jag fått uppleva den här sommaren. Det är nästan för svårt ibland trots att resan var en av de absolut bästa som jag gjort i mitt liv. Jag reste till ett flyktingläger som heter den 27 februari ( den 27 februari 1976 deklarerade Västsahara självständighet efter den spanska kolonalväldets slut) i västra Algeriet. Jag var där med sju andra volontärer som SSU valt ut. Nu när jag är hemma igen är det förvånansvärt många som inte vet att Västsahara är ett land, som är ockuperat av Marocko. Så jag tänkte skriva några blogginlägg om läget i Västsahara, och börja med det historiska, så att alla vet vad jag pratar om när jag skriver att Västsahara är Afrikas sista koloni.

Västsahara var koloniserat av Spanien från 1884 och när Spanien var på väg att ge upp sitt anspråk på området 1975 invaderade både Marocko och Mauretanien Västsahara. Invånarna i Västsahara flydde då ut i öknen där många ha bott kvar sedan dess. När Mauretanien området det ockuperade 1979 tog Marocko över hela landet. Landet har stått på FN:s lista över länder som ska avkoloniseras sedan 1966, och fortfarande har inget hänt. Sedan 1991 är den västsahariska kampen för självständighet fredlig men innan dess fördes ett gerillakrig. Det skulle i anslutning till eldupphör (1991) hållas en folkomröstning där det västsahariska folket skulle få välja mellan självständighet eller integration med Marocko; istället har Marocko fört in tiotusentals bosättare i Västsahara i strid med FN:s fredsplan, brutit mot mänskliga rättigheter och folkomröstning har fortfarande inte genomförts.

Efter över 30 år i öknen börjar läget bli desperat. År 2003 la USA:s dåvarande utrikesminister James Baker en fredsplan som innebar att fem års självstyre skulle följas av en folkomröstning. Denna s.k. Bakerplan accepterades av Polisario (som är Västsaharas befrielserörelse) men avvisades av Marocko. I juni i år inleddes förhandlingarna igen mellan Polisario och Marocko men inget mer uppnåddes än att man sammanförde de två parterna. Enligt UNHCR:s högsta ansvariga representant på plats i Västsahara så kommer förmodligen samtalen inte leda några förändringar inom snar framtid eftersom det enda som Västsaharierna inte kan tänkas kompromissa om är deras rätt till självständighet och det enda som Marocko inte kan tänka sig ge till Västsaharierna är just deras rätt till självständighet. Problemet är att ungdomarna som bor i flyktingläger i Algeriet och som saknar sysselsättning, börjar bli desperata efter någon form av förbättring av deras situation. Under de 16 år som kampen för ett fritt Västsahara förts fredligt har nästan inga framsteg gjorts. Om samtalen som kommer återupptas i augusti månad inte ger några resultat är jag rädd för att ungdomarna kommer att vilja gå ut i krig igen för att försöka ta tillbaka sitt land genom våld. Och om inga framgångar görs militärt har de enligt dem i alla fall lyckats få sin konflikt uppmärksammad av omvärlden. Kampen för ett fritt Västsahara är en bortglömd konflikt, kanske just för att den förs fredligt. Många ungdomar som vi mötte under vår resa sa att de hellre gick ut i krig och dog för rätten till sitt land än levde under de svåra förhållanden som de gör i öknen. För dem finns det endast två utgångar på konflikten kvar; seger eller död.