Det är dags att återvända.

Till mitt skrivande. För jag har redan återvänt till Sverige, från Ecuador. Det var en underbar upplevelse att vistas på andra sidan atlanten. Chocken över att vara hemma har nu lagt sig, i alla fall delvis. Helt ärligt har jag inte riktigt hunnit känna efter. Jag möttes nämligen av en hög arbetsuppgifter, en igångsatt valrörelse och en att-göra lista som hade kunnat sammanfattas med "the never ending story". Men I'm back.

För att inte tråka ut er med en massa detaljer kan jag försöka sammanfatta mina topp 10 upplevelser under min tid i Ecuador (utan inbördes ordning).

1. Spanskan. Känslan av att först känna sig som en femåring rent språkligt till att kunna samtala med myndigheter. Det finns ingen härligare känsla än när gloslistorna äntligen får en mening och man kan kommunicera obehindrat. Givetvis blev spanskan mer flytande så fort jag var förbannad eller behövde pruta ner överpriser.

2. Galapagos-öarna. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta i ord hur vackert det är. Det är faktiskt obeskrivligt. Så det får bli en bild istället för ord.
3. Quito. Det är en otroligt vacker historisk stad. Har ni möjlighet att besöka det tycker jag att ni ska göra det. Vi åkte och besökte ekvatorn, indianmarknader och en massa kyrkor.

4. 2 veckor med bästa vännen (som flög hela vägen från Sverige till Ecuador för att resa Ecuador runt i två veckor). Det blev en väldigt lång resa Guayaquil-Galapagos-Quito-Cuenca-Guayaquil. Vi hann flyga, åka båt, ta metron, buss och givetvis taxi. Vi har gemensamt skrattat oss igenom Ecuador. Det hade inte varit ett lika perfekt avslut på min tid där utan henne.
5. Peru. Oh, Peru. Jag säger bara så här. Om man vill uppleva underbar natur, underbara människor och underbar mat så ska man åka till Peru. Och jag tänker återvända. Snarast möjligt.
6. Åka buss över moln. Ibland upplever man helt surrealistiska saker. Det hände mig under en väldigt intressant bussresa mellan Cuenca och Guayaquil. Givetvis skulle bussresan endast ta fyra timmar (sex timmar senare var vi framme). Men den verkliga chocken kom när jag under resan tittar jag ut genom fönstret och inser att vi befinner oss ovanför molnen. Oerhört surrealistiskt och enormt vackert.
7. Pruta ner priser. Guayaquil är inte en stad man ska befinna sig i om man är oerhört blyg. Inte heller ska man vara kvar i Guayaquil om man har svårt att anpassa sig till nya omständigheter. Guayaquil är en offensiv stad. Och en stad där man måste vara offensiv i. Det tog mig ett tag att vänja mig vid att behöva pruta ner alla möjliga priser men i slutändan tog överlevnadsinstinkten över och jag anpassade mig till den rådande normen dvs. diskutera alltid priset. Och jag blev oerhört bra på det. Övning ger verkligen färdighet.Idag har jag problem med att slå ifrån mig min första reaktion att försöka pruta ner priset på H&M och kommer på mig själv att tänka: "det där är inte värt så mycket" lite väl ofta.

8. Taxiresorna. I och med att Guayaquil är en oerhört farlig stad tvingades jag ta taxibilar kors och tvärs genom staden. Alla samtal med alla taxichaffisar kommer jag bära med mig för alltid. Det var genom dem jag lärde mig det mesta om hur det brutala klassamhället faktiskt fungerade.
9. Min Ecuadorianska familj. Jag hade den oerhörda turen av att ha en underbar vän i Ecuador och av att bli inkluderad i hennes familj. Jag fick uppleva samhället inifrån en ecuadoriansk familj. Det är också den familjen jag saknar mest nu. De är helt klart den bästa delen av Ecuador.
10. Migrationsverket i Ecuador. Stället där absolut ingen talar engelska och tjänstemännen inte kan använda sax. Mitt möte med Migrationsverket är något som blivit roligt med tiden. Det var inte roligt då. Absolut inte. Men idag kan jag skratta åt det. Byråkratin och korruptionen är oerhört stor i Ecuador och jag tvingades åka mellan olika departement och kontor under en hel vecka för att få ett ID-kort som möjliggjorde en utresa ur landet. Just det, man behövde tillstånd för att göra resa ut ur landet.

Och när jag efter jag slitit mig i håret under en hel vecka får jag äntligen kortet utfärdat, det enda problemet är att jag får det oplastat. Jag inser snabbt att de vill jag ska betala för att få det inplastat och efter jag betalat kvinnan vid utgången 50 cents för att plasta in mitt ID-kort (där kortet på mig för övrigt är snett taget) kommer momentet som egentligen borde toppa den här listan. Kvinnan suckar lite grann, tar emot mitt ID-kort och rycker fram sin plattång och som hon sedan använder för att plasta in mitt kort med. Fastän mitt rödflammiga foto har börjat försvinna har jag kvar mitt buckliga ecuadorianska ID-kort som ett bevis för att det verkligen hände. Och jag bär det som en medalj i min plånbok över att jag överlevde hela den processen på spanska, över att jag överlevde det ecuadorianska Migrationsverket.