Kielos om Bodström

Vi har nog alla läst utspelet från Bodström kring vad han ska göra hösten efter valrörelsen. Han vill åka till USA, med sin familj. Och jag tänkte instinktivt att det var en bra idé när jag läser ingressen. Att ta en paus och komma tillbaka utvilad till politiken. Men sen förstod jag att det inte rörde sig om en paus. Det rör sig mer om en kvasi-paus. En "jag-kan-inte-ta-ställning-till-om-jag-vill-äta-kakan-eller-ha-den-kvar" paus. Jag känner igen känslan av att inte vilja välja, det jag inte känner igen är hans val. Att inte välja. Det är högst osannolikt i min värld, att komma undan med ett sådant beslut. Ett privilegium jag inte hört talas om tidigare och inte heller förstår. Och Kielos skriver det bäst i sin krönika när hon skriver:

"”Prioritera familjen” ska översättas till ”flytta till USA, gästföreläsa på universitet, skriva en fjärde bok och blogga”. Detta vore förstås okej om det inte var så att Bodström tänkte göra det direkt efter valet och deklarerar att Sahlin bör utse honom till minister ändå (om det blir regeringsskifte).

”Det ska gå att kombinera karriär och familj”, säger han, och försöker göra det hela till en jämställdhetsfråga. För självklart kommer kvinnorörelsen att gå skuldra mot skuldra med Thomas Bodström i kampen för hans rätt att sitta i regeringen, befinna sig på andra sidan jorden, skriva en bok, blogga och gästföreläsa samtidigt. Äta alla kakor i världens outtömliga bageri. Mamma, mamma, jag vill ha allt! Nuuuu!"

Snälla Bodström. Gör ett val och plocka bort dig själv från första-sidorna. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är omöjligt, även för dig.

Tack Katrine Kielos!

för den här underbara krönikan. Helt lysande. Varför bemöda sig med att försöka formulera det hon redan klockrent skrivit.

"I ett av sina mer inspirerade ögonblick skrev Gordon Brown att : ”socialdemokratins främsta uppgift handlar om att individer ska kunna överbrygga klyftan mellan vad de är i dag och vad de i kraft av sin inneboende potential har möjlighet att bli.” Med andra ord, och för att fortsätta i tangentens högtravande riktning: ingen ska behöva dö med musiken inom sig."

Helt riktigt. Precis så är det. Alla ska ha en möjlighet att förverkliga sina drömmar. Tydligen är det svårare i drömmarnas land än i mellanmjölkens land.

"Om din far tillhör de allra fattigaste i USA är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste när du blir vuxen. I Sverige är samma siffra 26 procent."

Katrine avslutar med att konstatera:

"Få saker borde vara viktigare än att se till att vad som spelar roll i samhället inte är vart du kommer från, utan vart du är på väg."

Och jag avslutar med att konstatera att jag håller med henne fullständigt.