Robyns

musik har dånar genom mina hörlurar hela året om. Jag har älskat hennes musik sedan 90-talet och hennes första skiva var den första skivan jag ägde (fick den i och för sig som present från min bror men ändå). Hon har verkligen en madonna-förmåga att förnya sig. Och hennes röst går rakt in i mitt hjärta. Här kan ni vill lyssna på hennes cover av Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart.

Jag hatar att vänta...

så mycket att det kryper i kroppen på mig av irritation. Det är helt enkelt min normala reaktion på att vänta. Jag klarar inte ens av att vänta på människor jag tycker om. Oavsett hur mycket jag älskar dem. Och att veta att jag inte kan påverka väntandet gör mig bara ledsen. Måtte väntandet ta slut snart.

Mörarp

Angelina och jag under SSU:s valläger

Har tillbringat dagen ute i Mörarp med Yasminaren och Jessika. Och självklart med underbara Angelina. Ibland är det skönt att ta en paus från ens vardag. Samtidigt har jag insett att jag är mest ineffektiv när jag har minst saker att göra. Travar av brev jag borde ha skickat, böcker jag borde lämnat tillbaka (eller läst...) och en inkorg full av oöppnade mail vittnar om min ovana passivitet. Men man ska ta sig tid till att varva ner också har jag läst någonstans....

För övrigt så blev Mörarp framröstat till Sveriges sorgligaste stad. Utan att ens vara en stad, hur sorgligt är inte det?

[waʝaˈkil]

Guayaquil, Ecuador. Bild tagen i mars månad.

Guayaquil i Ecuador, var min vistelseort i ungefär 5 månader i våras. Om vad jag gjorde där kan ni läsa här.  Jag tänkte dela med mig av mina upplevelser och förhoppningsvis ge er lite tips om ställen i Ecuador ni kan besöka. Och tips om hur man ska bete sig i Guayaquil. Det är en speciell stad och ganska olik övriga städer i Ecuador. Framför allt är det en av de farligaste städerna i Ecuador, och den största. Fattigdomen är hög och med det kriminaliteten. Guayaquil är ett utpräglad klassamhälle och det märks tydligt vilka områden som är fattigare eller rikare. Det är inte många turister som hänger i Guayaquil vilket innebär att man sticker ut från mängden. Men det sagt ska jag säga att jag klarade mig utan några som helst problem under min tid i Guayaquil men jag mötte också både turister och ecuadorianer som blivit rånade under sin tid där. Så här kommer tre av mina viktigaste råd.

1. Bär inte omkring på mycket pengar och att lämna alla värdesaker hemma. Skylta inte med pengar (detta är ett råd man ska ha med sig generellt sett oavsett var man än reser). Man kan klara sig på 10 dollar under en dag om man inte ska göra något särskilt. Och ta gärna med dig 10 extra dollar som du förvarar på något säkert ställe

2. Pruta alltid. I synnerhet om du inte kan spanska eller om de förstått att du är turist. Det var jobbigast för mig under min vistelse. I alla fall i början av min vistelse. Mot slutet hade jag nästan blivit oförskämd i min prutning. I synnerhet när det kom till taxiresorna. Det är ett faktum att de försöker blåsa dig på pengar. I andra städer som Quito brukar taxichaufförerna vara lite mer hederliga ;)

3.  För att få tag på en taxi ställer du dig helt enkelt vid en gata och sträcker ut din hand, som om du ska vinka in någon (detsamma gäller för övrigt för bussar). När taxibilarna är lediga i Guayaquil (och det finns överdrivet många taxibilar) så brukar de antingen tuta på människor som står vid vägkanten eller blinka med lysena på bilen för att signalera att de är lediga. Åk helst inte med pirattaxis (alltså de som ser ut som vanliga bilar och inte tillhör något bolag) eftersom de kan vara särskilt farliga. Och åk aldrig med en taxi som du inte känner dig trygg med. Den obligatoriska prutningen bör ske innan du sätter dig i taxin. I vissa områden i anslutning till universitetsområden finns det "säkra" taxis. Det innebär att de tillhör ett bolag som "garanterar" att du inte kommer råka ut för något och du får givetvis betala lite extra för denna tjänsten. De finns bland annat vid universitetet Católica. Och om du hittat en taxichaufför du trivs med, ta hans nummer (kallas taxi amigo) och se till att ringa honom med god marginal (de är annars alltid sena).

Vad var det som gick fel?

Mariakyrkan i Helsingborg lös upp igår kväll när jag var på väg till Mezzo för att träffa mina vänner. Underbart vacker.

Ilskan efter valet har inte lagt sig utan snarare vuxit sig stärkare. Men framför allt så har önskan om en förnyelse aldrig varit så stark som idag. Men samtidigt ska man inte göra förhastade slutsatser. Det finns otaliga bra artiklar skrivna inifrån rörelsen som just försöker problematisera om förnyelse.  Och vad som gick fel. Vilka väljare vi förlorade. Och idéer om hur vi kan vända trenden.  Och jag är helt säker på att vi kommer lyckas problematisera tillräckligt för att vända trenden. För fler än någonsin inser vilket arbete som återstår att göra inför nästa val.

I övrigt ska de bli intressant att följa utvecklingen i Labour, som precis fått en ny partiledare Ed Miliband.

Tog körkort idag!

Farthinder i Ecuador - som är uppställt på sidan av vägen för att inte vara i vägen för bilarna

Nostalgisk

Det har känts som vår idag. Ni vet så där kallt det brukar vara på tidiga vårmorgnar. Så har det känts hela dagen. Och jag missade den svenska våren i år. Det känns smått nostalgiskt. Men jag tänker tillbaka på den ecuadorianska sommaren jag fick uppleva istället. Magiskt. En del av mig längtar tillbaka dit. Och jag inser att jag inte var duktig på att dela med mig av mina upplevelser där. Så från och med nu ska jag göra små tillbakablickar så ni får se vad jag såg när jag var där. Det som är värt att dela med sig av i alla fall.

För övrigt så har jag idag drabbats av en extrem längtan till att resa igen. Det finns något magiskt med själva resandet utan att räkna med destinationen man åker till.

Cancerfonden

Annika Marklund skriver en vacker och otroligt sorglig text om hennes bästa vän Fanny som gick bort i Cancer i tisdags. Ibland känns allt så orättvist. Annika uppmanar alla att stödja cancerfondens arbete. Så gör det gärna om ni kan.

Gråt inte, organisera er!

Valreslutatet kom inte som en fullständig chock. Inte för oss som bor i Skåne. I åratal har vi sett hur Sverigedemokraterna spritt sitt budskap och metodiskt valt ut sina målgrupper. De har väckt rädslor och målat upp en offersbild som är väldigt svår att ta sig förbi. Oavsett hur man hanterar dem så riskerar man att bli anklagad för att tillhöra etablissemanget som försöker dölja sanningen från medborgarna. As if.

Och för mig var inte heller det övriga valresultatet en chock. Men det gjorde inte mindre ont för det. Det är aldrig roligt att förlora, och när vi gjorde det dubbelt upp var vi många som grät inombords. Jag tillhörde dessutom den skalan som fysiskt grät av frustration och sorg. Men något hände när jag vaknade upp på morgonen i måndags. Jag var förbannad. För Sverige är på väg i en riktning som jag vägrar acceptera. Och jag vägrar lägga mig platt av sorg för det val vi precis förlorade. Utan jag tänker kämpa för det val som komma skall och fortsätta kämpa för det land jag vill att Sverige skall vara. Helhjärtat.

Läste en ledare idag som beskrev känslan majoriteten av oss har "att Sverigedemokraterna nu tillåts stå i riksdagen och spy sitt hat över redan missgynnade och diskriminerade människor är känslomässigt svårt." Och sen kom han fram till det som jag skrev i andra ord på min blogg i måndags.

"Det enda som biter på såväl rädsla som hat är solidaritet och vardagspolitiskt arbete – utom och inom parlamentet. För att citera vad en god vän skrev på Facebook under valnatten:

Gråt inte. Organisera er. "

Idag blir en hektisk dag

Jag har insett att jag förlorat förmågan att vakna tidigt på morgonen. Det går inte längre oavsett vilka anledningar jag har till det. Och idag har jag ett tight schema på saker jag måste göra. Det är små marginaler mellan varenda ärende och inte hjälper det. Om ni undrar var jag är på väg? Så kan jag ge er några ledtrådar.

Hoppas ni får en underbar dag! Önska mig lycka till ;)

Valanalys

Det är för tidigt att göra en valanalys. Vår dubbla förlust kan bero på en sak eller på tusen olika saker. Men en sak är säker. Jag ger väldigt lite för analyser som dessa. Och anledningen till att jag inte riktigt litar på den analysen kan ni läsa här i ett inlägg från Daniel Mathisen.

Vi kan skapa en bättre värld om vi arbetar tillsammans och begår färre misstag

Så. Jävla. Ovärdigt.

Jag är säker på att de flesta har hört talas om Emelie som bloggade om sin mamma Annica Holmquists utförsäkring och satte igång en debatt om utförsäkringssystemet som alliansen infört. Det fick till och med internationell uppmärksamhet. Emelies mammas läkare säger att hon inte kan arbeta men nu utförsäkras hon och står till arbetsmarknadens förfogande. Annika Marklund skriver om det i sitt inlägg: Så. Jävla. Ovärdigt. Mitt hjärta känner verkligen för henne och alla de som blir utförsäkrade och förväntas arbeta när de för sjuka för att arbeta.

För övrigt, har Emelie attackerats av människor för hennes inlägg genom kommentarerna på hennes blogg. Det är riktigt lågt gjort. Speciellt de som hävdar att hon hittat på allt. Och de som tycker att de är hon som ska stå till svars för hennes blogginlägg. Ni borde skämmas. För det gör jag å era vägnar.

Nu har sorgen förvandlats till ilska

Och jag är så himla förbannad att det kokar inom mig. Det värsta jag vet är människor som inte vågar stå för sina åsikter och det blir ännu värre när det handlar om rasistiska åsikter. SD är ett rasistiskt parti. Så enkelt är det. Det finns många uttalanden från deras företrädare som visar på det. Bland annat har en av deras nya riksdagsledamöter sagt följande: "Med morot och piska ska vi få muslimerna att lämna Sverige". Ursäkta? Vad hände med religionsfriheten? Ska det bara vara tillåtet att vara troende protestant i Sverige? Vill SD kasta Sverige tillbaka till innan 1950-talet då svenskar var tvugna att tillhöra svenska kyrkan? Det vill inte jag.

Jag tycker synd om de personer som lurats till att rösta på dem, eller som lurat sig själva till att rösta på dem i tron om att de är något annat. Jag tror många röstade på sverigedemokraterna av andra anledningar än att de är främlingsfientliga. Och jag hoppas att vi kan hjälpa dem att ta sitt förnuft till fånga inför nästa val. Men till de övriga sverigedemokrater som medvetet röstat fram en främlingsfientlig ideologi vill jag bara säga detta. Var beredda på motstånd, för vi är många som inte har någon som helst acceptans för era rasistiska åsikter. Vi är många som tror på ett solidariskt Sverige och framför allt ett Sverige som är till för alla oberoende av religion eller etnicitet.

Och till alla er som tycker som jag. Bli aktiva! Sitt inte hemma och var förbannade utan gör något åt saken. Vi behöver all hjälp vi kan få för att se till att Sverigedemokraternas bäst före datum är satt i september 2014.

Vi ses igen, kamrater!

Jag saknar ord. Men sörjer så mycket och så många olika saker i den här valrörelsen. Men mest av allt sörjer jag SD:s intåg i riksdagen och med det den riktning svensk politik tagit. När jag sörjt klart kommer säkert ett mer analytiskt inlägg. Just nu orkar jag inte. Men jag vill ändå uttrycka ett tack till alla de som valde att tillbringa sin lediga tid i valrörelsearbetet. Från djupet av mitt hjärta. Vi hade inte klarat det utan er. Ni är bäst. Och jag vill ge er ett löfte genom att citera Olof Palme.

Vi ses igen, kamrater!

Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress.

Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustruns kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar.

Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort.

Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.

Vi ses igen, kamrater.

Imorgon är det dags

för mig att rösta på Socialdemokraterna. Och jag kommer att göra det med hela mig hjärta och lite därtill. Det har varit det enda alternativet för mig sedan jag skrev in mig i SSU när jag var 16 år gammal. Och det är fortfarande, enligt mig, det enda parti som står för solidaritet, frihet och rättvisa och som inte låter marknaden gå före människors välbefinnande.

Så jag bryr mig inte vad tidningarna säger, eller hur mycket alla andra försöker trasha Mona Sahlin. Det spelar ingen roll hur många bloggare moderaterna köper eller hur det går i valet imorgon: Mona Sahlin är min partiledare och jag är sjukt stolt över att vara socialdemokrat och över det Sverige socialdemokratin byggt upp.

Hur mår du?

Svaret kunde ha kommit från min mun just nu. Snodde den från Michaela Forni's blogg.

Jencarlos Canela

Jag lär mig språk främst genom att höra andra människor uttrycka sig på det språket, så under mina månader i Ecuador tillbringade jag kvällarna framför tv:n. Och jag fastnade efter ett tag i de överdramatiska telenovelorna som går i latinamerika. Jag följde till slut telenovelan "Más sabe el diablo" med Jencarlos Canela som huvudrollsinnehavaren. Jag hann dock aldrig se klart på serien men tänker faktiskt göra det nu eftersom alla avsnitt finns online (som ett led i att öva min spanska).

Det tog mig otroligt lång tid att förstå att Jencarlos Canela också sjöng ledmotivet till telenovelan. Helt fantastiskt.

Guess what's back?

Min lilla MAC dator. Inte en dag för sent. Me like.