Gråt inte, organisera er!

Valreslutatet kom inte som en fullständig chock. Inte för oss som bor i Skåne. I åratal har vi sett hur Sverigedemokraterna spritt sitt budskap och metodiskt valt ut sina målgrupper. De har väckt rädslor och målat upp en offersbild som är väldigt svår att ta sig förbi. Oavsett hur man hanterar dem så riskerar man att bli anklagad för att tillhöra etablissemanget som försöker dölja sanningen från medborgarna. As if.

Och för mig var inte heller det övriga valresultatet en chock. Men det gjorde inte mindre ont för det. Det är aldrig roligt att förlora, och när vi gjorde det dubbelt upp var vi många som grät inombords. Jag tillhörde dessutom den skalan som fysiskt grät av frustration och sorg. Men något hände när jag vaknade upp på morgonen i måndags. Jag var förbannad. För Sverige är på väg i en riktning som jag vägrar acceptera. Och jag vägrar lägga mig platt av sorg för det val vi precis förlorade. Utan jag tänker kämpa för det val som komma skall och fortsätta kämpa för det land jag vill att Sverige skall vara. Helhjärtat.

Läste en ledare idag som beskrev känslan majoriteten av oss har "att Sverigedemokraterna nu tillåts stå i riksdagen och spy sitt hat över redan missgynnade och diskriminerade människor är känslomässigt svårt." Och sen kom han fram till det som jag skrev i andra ord på min blogg i måndags.

"Det enda som biter på såväl rädsla som hat är solidaritet och vardagspolitiskt arbete – utom och inom parlamentet. För att citera vad en god vän skrev på Facebook under valnatten:

Gråt inte. Organisera er. "