Vardagskomik

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma på juridicum. Det är något med vissa människor som går där som gör att jag inte ens vill känna mig hemma där. Men när jag besökte juridicum häromdagen för att hitta det sista materialet till mig uppsats (som Gud glömde) förvånades jag av hur uppenbart det var att jag inte hörde hemma.

Eftersom jag inte varit på juridicum på ett tag så hade jag glömt bort min kopieringskod och mitt datorkonto hade gått ut. Som alla andra som hamnat i den situationen begav jag mig till receptionen för att förnya det. När det äntligen var min tur granskar tjejen på andra sidan mig noggrannt och frågar på sin övertydliga stockholmska "kan jag hjälpa dig?" och tittade på mig som om jag behövde vägbeskrivning någonstans. Hon gav mig samma blick som man ger ett barn som gått vilse och behöver hjälp med att hitta rätt; något i blicken var medlidande. Självklart kunde hon hjälpa mig. Men när jag sa vad jag behövde hjälp med fortsatte hon granska mig sen kom frågan "är du inskriven på juridicum?". Den här gången hade blicken gått från medlidande till ifrågasättande. Och i mitt huvud hörde jag den uppenbara frågan "Om jag inte hade varit inskriven på juridicum, varför skulle jag hänga där?". Men jag fortsatte artigt.

"Ja, jag är inskriven på juridicum" sa jag och tittade tillbaka. Och nu kommer det absolut roligaste scenariot. Hon säger "kan jag få se på ditt legg? jag ska bara dubbelkolla det. Vi brukar göra så." Jag småfnittrade medan jag drog fram mitt pass. Ordet brukar indikerar att det alltid händer på juridicum men jag har studerat där i fem år och det är första gången det händer mig. Givetvis visade ju skärmen att jag var inskriven (och har varit den sedan 2004) så jag fick min kopieringskod och fortsatte med det jag skulle. Hon såg nästan lite besegrad ut när jag gick därifrån; som någon som precis förlorat ett vad. Men jag hoppas hon fick sig en tankeställare; en tjej i nikeskor, hiphop pumpandes ut ur sin ipod, tygpåse och chockrosa nagellack kan också höra hemma på juridicum. Jag tillhör inte den stereotypa juristtudenten och det är många andra som inte hör det. Faktum är att jag väljer att inte vara den stereotypa juriststudenten. Vi behöver bli fler.