Irans modstånd

Parvin Ardalans ord i DN om Iran förklarar enkelt bakgrunden till vad som hänt/händer i Iran.

”Efter 30 år med den Islamiska republiken – märkt av två högsta ledare, tio omgångar presidentskap med sex presidenter, tusentals döda och avrättade, fängslanden av politiska och sociala aktivister och systematisk repression – hade hoppet flytt ur många hjärtan.”

Artikeln berättar om den iranska motståndsrörelsen, som nu efter år av förtryck utrönt en sista utväg till frihet: motstånd. Och detta ett motstånd trots rädsla. Jag läste någonstans att mod inte var frånvaron av rädsla utan valet att handla trots sin rädsla. Det gör den iranska motståndsrörelsen till en modståndsrörelse.Ett modstånd som skördat offer men som fortsätter. Parvin berättar om unga människor som offrar allt, inklusive sina liv, för hoppet om ett bättre Iran. Och de kommer fortsätta offra allt tills friheten är uppnådd. Frågan är bara om de kommer tvingas utkämpa sitt krig själva, utan hjälp från omvärlden. Det är dags att agera nu. Det är alltid lätt att fördöma förtryck i efterhand, men det är oerhört svårt att ta obekväma uttalanden under tiden förtrycket pågår. Carl Bildt har uttryckt en stor oro för situationen men vill inte sia om framtiden för landet. Under tiden fortsätter modståndet.