Jag kom hem igår, efter en veckas resa till de västsahariska flyktinglägren. Och under tiden jag var borta publicerades en artikel på DN Debatt där Jens Orback uppmanar partierna i riksdagen att
Erkänna Västsahara. Det är ett väldigt bra initiativ från hans sida och jag är mer än glad över ett sådant ställningstagande. Under min vecka i öknen träffade jag organisationer från alla delar av samhället: ungdomskommittéer, tjejnätverk, studentorganisationen, kvinnoorganisationen, humanitära organisationer, scouterna och fler därtill. Det var ett fullspäckat schema och givetvis fick jag möjlighet att se några bekanta ansikten. Och gladast blev jag över att se
Hassanna Abba från det ockuperade Västsahara som var på plats i flyktinglägren.
Det var en speciell känsla att se honom och andra människorättsaktivister från ockuperat område på plats i de Västsahariska flyktinglägren. Och det är just sådana moment som får en att fortsätta kämpa. För att jag vet att de behöver ett erkännande. De behöver det. Och de förtjänar det. En Sydafrikansk diplomat uttryckte det bäst på flygplatsen hem i förrigår när han sa "
It is not of pity that I am fighting for their rights but of duty. Duty for the principles that onces freed my people, and mainly the principle of the right to selfdetermination". Och jag fortsätter kämpa för deras rättigheter, just för att jag ser det som min plikt. Och idag, under världsflyktingdagen, går mina tankar till dem och många därtill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar