Mötet med Rabab Amidane - I

Jag var i Stockholm för ett tag sedan och träffade en tjej vid namn Rabab Amidane. Hon är västsaharier och bor i Marocko. Anledningen att hon bor i Marocko är att det finns inga universitet i det ockuperade området och hon studerar till att bli engelskalärare. Hon berättade om den generella situationen för västsaharier i de ockuperade området och i synnerhet för dem som protesterar mot ockupationen.

Studenter som protesterar regleras och polisen slår skolbarn oavsett åldrar som opponerar sig mot ockupationen. Alla lärare (även i det ockuperade området) är marockaner och där finns civilklädda poliser på skolgårdarna för att se till att de västsahariska barnen inte protesterar. De marockanska lärarna underrättar polisen om i fall att någon demonstration tar plats och demonstranterna blir i sådana fall slagna av polisen. Rababs 11 åriga granne var med i en skoldemostration, och när han följande dag skulle till skolan stod det två poliser vid grindarna och väntade på honom. Han återvände aldrig till skolan igen.

Västsahariska studentrum stormas men jämna mellanrum, oftast inför tentor och i samband med demonstrationer, då beslagtas även deras datorer och anteckningar vilket gör det mycket svårare för dem att klara sig akademiskt. Rabab fick flytta till en annan stad bara för att kunna slutföra sin examen eftersom hon var så utsatt av polisen.

Den nionde maj förra året deltog Rabab i en fredlig demonstration tillsammans med bl.a. Sultana Khaya och många av hennes vänner fängslades. Själv torterades hon, men släpptes efteråt. Den demonstrationen resulterade till att marockanerna tog mycket hårdare tag mot västsahariska studenter. Idag är det brukligt att man bygger murar runt om universiteten och sätter krossat glad och metallföremål på toppen av murarna för att man inte ska kunna ta sig över. Det finns dessutom bara en ingång (och utgång) till universiteten så att västsahariska studenter inte ska lyckas fly efter en demonstration.

De som fängslas upplever en tortyr som för många är omöjlig att ens föreställa sig. El chocker och sexuellt utnyttjande är standardtortyren som används. Familjer blir oftast inte underrättade när deras familjemedlemmar fängslas och om de försöker ta reda på vad som hänt deras släktingar blir de oftast fängslade själva. Efter tortyren dumpas västsaharierna oftast mitt ute i öknen och det enda deras familjer kan göra är att söka planlöst efter dem. Här är Rababs berättelse med hennes egna ord.