Palestinademonstration

Igår skickades SMS runt med en uppmaning om att dyka upp på Gustav Adolfs torg i Helsingborg idag klockan 16.00. Runt kvar i fyra stod jag i SSU-lokalen runt en Palestinafana tillsammans med några SSU:are. Det hela kändes som en déjà vu, för vi har stått där så många gånger tidigare av samma anledning som idag, och kommer fortsätta stå där så länge det behövs. Och vi var långt ifrån ensamma. Det strömmade dit människor. Man kunde känna ilskan i luften när slagorden skreks fram och sorgen i tystnaden som uppstod mellan slagorden. Bland demonstranterna befann sig människor som mist släktingar, vänner och landsmän till den 60 år långa ockupationen. 

Desperationen var närvarande i allas ögon. Talarna avlöste varandra och sa det vi alla kände; ockupationen måste upphör och något måste hända snart. Och de sa det vi alla tänkte; att USA, EU och den svenska regeringen måste reagera. Och de sa det vi alla redan visste; att vi kan inte förlita oss på någon annan än oss själva och vår förmåga att påverka, förändringen måste komma underifrån. 

Alla var där för att visa sitt missnöje och många var där för att det är bland de få saker man kan göra för att få utlopp för din frustration; demonstrera. Känslan av ilska blandat med sorg, missnöje och maktlöshet spred sig bland deltagarna. Själv rördes jag mest av en SSU:ares storebrors tal, där han stod med megafonen i handen och kanaliserade all sin ilska i sin röst. Då och då bröts rösten och sorgen trädde fram. Ilskan över att bli kallad terrorist för att man försvarar sig själv eller sitt land, ilskan över att ockupationen fortsätter efter så många år och sorgen över de som dödats i kampen för ett fritt Palestina kanaliserades i hans tal. Imorgon samlas vi åter 17.30 på GA-torg i Helsingborg.