Bakgrund. Jag har under ungefär en veckas tid haft ont i min vänstra tumme. Trivialt tänker ni säker, för det tänkte jag med. Det går över. Jag närvarande på demonstrationer istället för att gå till akuten eftersom “det säkert inte var något”. Igår morse vaknade jag sex på morgonen av smärtan och hade min kära tumme blivit mycket värre. Men, jag var fortfarande skeptisk till om jag borde åka till akuten tills min tumme framåt tio på kvällen (efter en masssa smärta och smärtstillande) började bli röd.
Scenario.
Akutmottagningen i Helsingborg. Klockan är 22.00 när jag och min mamma kommer in på mottagningen. Nummer 64 visas på skärmen. Vi har nummer 70. Detta går snabbt tänker jag. En timme senare tittar en läkare på min hand, konstaterar att det är för allvarligt för att skicka hem mig och skickade vidare mig till ortopedakuten (Till min stora förvåning. Jag förväntade mig att han skulle ge mig smärtstillande och skicka hem mig).
Ortopedakuten i Helsingborg. För att anmäla mig till ortopedakuten fick jag sitta i den vanliga akuten och vänta tillsammans med en dansk förvirrad man, en hemlös alkoholist, en arabisktalande familj med en sjuk dotter (när jag säger familj menar jag mamma, pappa, barn och övrig släkt). Till slut blir jag hänvisad till ortopedakuten och till deras väntrum lagom till att Prison Break slutar. I rummet sitter en man och en kvinna. Efter att kvinnan lämnar (och upprepar Gott Nytt År tre ganger av glädje till alla hon passerar) och mumlar att hennes parkeringstid gick ut klockan fem (alltså sex timmar tidigare) vänder sig mannen om och frågar “Så hur länge har ni varit här?”.
Karaktärer. Ola, som han hette, hade själv varit på akuten i åtta timmar. Varför? Han är hovslagare och en häst hade stampat på hans högra hand (det finns en anledning till att detta nämns utöver faktumet att han är högerhänt). Han hade tagit sig till Ängelholms sjukhus (han bor någonstans utanför) men de hade hänvisat honom till Helsingborg. Så han fick köra med en manuell växellåda till Helsingborg (kom nu ihåg varför han skulle till akuten). Just det, så när vi träffar honom sitter han och stirrar rakt ut i luften samtidigt som han förklarar att han har ett brutet ben i handen och att hans högra hand är tre gånger så stor som den vänstra. När klockan närmade sig midnatt fick han slutligen bli gipsad, för att sen just det, köra hem.
Hjälp. Efter att ha sett två familjer sätta sig och vänta på hjälp och sen lämna utan att ha fått någon hjälp för att de insett att det kommer ta hela natten, roade jag mig med att läsa allt. Mina ögon fastnade slutligen på en skylt “Minska din väntetid” (halleluja tänkte jag fram tills att jag faktiskt läste skylten). “Hjälp oss att hålla ordning i väntrummet. Om du städar upp efter dig själv och ditt barn så kan vi lägga vår tid på att fortare ge dig och andra patienter den vård vi alla väntar på. Det vinner vi alla på.” Är det något som slår dig som onormalt? De prioriterar alltså väntrummet över MIG, som patient? Jag saknar ord.
Avslut. Fem timmar efter jag kommit till akuten lämnar jag den, tre på morgonen med vänstra handen gipsad och med smärtstillande (ja!). Detta inlägg är alltså skrivet med min högra hand, och har tagit för evigt att skriva.
I övrigt kom jag att tänka på en man som ringde in till p1 och sa att man borde utrota alla palestinier som bor på Gaza. Efter att ha fått höra protester från programledaren förklarade han sin ståndpunkt med att det vore mer humant gentemot invånarna än att svälta, tortera och döda dem stegvis. Jag undrar vad han hade sagt nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar