Erik Fichtelius och Västsahara

Det är inte så att jag har brist på saker att göra. Tvärtom. Jag har för mycket att göra. Men jag finner det mindre intressant än att googla på Västsahara och se om jag hittar något nytt, något som jag ännu inte läst. Och hör och häpna. Det gjorde jag, ett blogginlägg som ledde mig fram till ett förord till en bok som heter "Västsaharas kamp för oberoende" från år 1977 skrivet av Erik Fichtelius. Och för er som undrar var ni hört det där namnet förut. Ordförande Persson. Det är samma person som gjort dokumentären Ordförande Persson och som skrivit boken "aldrig ensam, alltid ensam". Låt mig säga så här. Jag har inte läst hans bok om Persson men jag tänker läsa hans bok om Västsahara, och sen lära hans bok om Persson. I den prioriteringsordningen. Until then. Här är förordet. 

”Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk er att Danmark är en spansk koloni, erövrad någon gång på 1800-talet. Föreställ er vidare att där kämpar en befrielserörelse – Folkfronten för Själlands och Jyllands befrielse. I det fria grannlandet Sverige blommar känslorna för Danmark och dess befrielse, om än på ett något speciellt sätt.
- Danmark ska befrias genom att återförenas med Sverige, hävdar den svenska regeringen, ivrigt uppmuntrad av alla oppositionspartier.

Kungen själv håller tal och förklarar att den danska kronan av hävd tillhör honom. Har inte Danmark och Sverige en gemensam historia? Har inte de två länderna tidigare styrts av en och samma konung? Om vi nu vidare låtsas att de platta danska öarna döljer rika råvarutillgångar i fosfat, då väcks också den svenska industrins intresse. SAF [numera Svenskt Näringsliv] och Industriförbundet trycker på regeringen och betonar hur bra det vore för Sveriges export med tillgång till den danska fosfaten. Se där ytterligare ett argument för att Sverige borde befria Danmark och återföra det till fäderneslandet. 

Men inte heller i Norge har man glömt sin historia. Har inte också Norge och Danmark intima historiska förbindelser? Den norska s.k. Danmarks-bevegelsen växer sig stark under parollen ”Danmark till Norge åter!”.
Samtidigt vacklar den spanska kolonialismen under den danska befrielserörelsens attacker. Folkfronten intar flera mindre öar och upprättar en egen administration. 

Vill Sverige ha Danmark gäller det att agera. Sverige sluter ett hemligt avtal med Norge om att dela Danmark mellan sig, och den svenska regeringen börjar förbereda en ”fredsmarsch” över Öresund. Efter en omfattande kampanj i massmedia samlas hundratusentals svenskar på den skånska kusten vid mängder av små båtar. Efter klartecken från kungen skjuter marschdeltagarna sina båtar i vattnet och tar sig sjungande och flaggviftande över till Danmark. De spanska främlingslegionärerna finns på plats men skjuter inte. Spanjorerna beslutar sig i detta läge för att dra sig tillbaka, och skriver på ett avtal med Sverige och Norge.

Sverige övertar två tredjedelar av Danmark, Norge tar den norra hälften av Jylland. Folkfronten för Själlands och Jyllands befrielse protesterar och riktar sina vapen mot de svenska och norska militärer som ersätter de spanska. Den danska befolkningen jagas undan av de framryckande arméerna från Sverige och Norge. Danskarna flyr över gränsen till Västtyskland [numera Tyskland], där det upprättas tillfälliga flyktingläger för den drabbade danska civilbefolkningen. 

Den danska befrielserörelsen fortsätter ett intensivt gerillakrig mot de svenska och norska ockupanterna, som enbart förmår hålla de större städerna. Gerillan kontrollerar den folktomma landsbygden. Så pågår kriget månad efter månad, med bara en förströdd uppmärksamhet från en blaserad världsopinion.
Ändra Danmark till Västsahara, Sverige till Marocko, Norge till Mauretanien och Västtyskland till Algeriet. Ersätt Folkfronten för Själlands och Jyllands befrielse med Front Polisario. Då får vi bilden av vad som i princip har hänt och håller på att hända i Nordvästafrika.”

Intressant eller hur. Kan någon säga mig hur jag hittar den här boken. Jag ska nog dra i några trådar.