Årsmöte i Helsingborgs arbetarkommun

Årsmöte. Det är något alldeles speciellt med årsmöten. Jag tror det handlar om att befinna sig med likasinnade i samma lokal som gör det så speciellt. Kön in till mötet sträckte sig ner för trapporna i folkets hus. De två stora händelserna under mötet var att min Västsaharamotion gick igenom och kommer att skickas till partikongressen (där jag kräver att Västsahara erkänns) samt att Jan Andersson (nuvarande europaparlamentariker) valdes till ordförande för arbetarkommunen. Det kommer bli ett intressant år, rent politiskt. 

Och jag insåg idag som jag gör varenda årsmöte hur mycket jag verkligen älskar politik. Jag betraktas som konstig av vissa av mina ungdomar när jag säger att debattera är det vackraste jag känner till. Men just den speciella känslan av debatt är helt underbar. 

Sen ska jag erkänna att jag hade fullt upp med att springa efter och med SSU:s minsta medlem och maskot Angelina och hennes nyfunna vän. Så, jag lyckades inte höra alla debatter eller diskussioner. Men jag lyssnade så mycket jag kunde. 

De är vår framtid men en ack så utmattande framtid. Efter att ha sprungit rundor efter dem, mutat dem med chokladmuffins och hyschat dem i två timmar hann jag med nöd och näppe upp i talarstolen för att argumentera för Västsaharas sak innan jag var tvungen att lämna årsmötet. Jag hade lovat att guida en del av minna vänner från Raul Wallenberg institutet i Helsingborg. De älskar nu Helsingborg lika mycket som jag (massvis med andra ord). För tillfället sitter jag i totalt mörker hemma och räknar ner minuterna tills jag kan sätta på ljuset och hitta laddaren till min mobil. Jag är mobilberoende.