Ibland är saknaden för stor och jag saknar öknen konstant. Saknar folket, saknar dem så mycket att det gör ont i hjärtat. Saknar det ständiga skrattet och de genuina leenden man får när man går ner för gatan. Jag saknar det sega kamelköttet och de sandkorn man ibland får med på köpet när man ska äta mat. Jag saknar ärliga generositeten som bara flyktingar kan ge uttryck för, det alltför söta teet som man får nog av efter trehundrade glaset. Jag saknar att höra frasen "salam a'leikum" när någon går in genom den så kallade ingången och sen vänta in mitt "wa a'leikum salam". Jag saknar den olidliga värmen som man inte kan fly från och de långa klänningarna som skyddar en från solen och från sanden. Jag saknar tälten och Västsahariernas uppriktiga oro så fort man lägger sig ner för att man är utmattad av värmen. Jag saknar deras så kallade duschar, som fyller sin funktion trots att duschen består av en hink. Jag saknar deras förmåga att uppskatta det vardagliga och detaljerna i livet. Livsglädjen som de har och delar med sig av. Jag saknar alla stjärnor som man inte kan se här och den fantastiska stjärnhimlen de utgör tillsammans. Jag saknar Västsaharierna och flyktinglägren och saknaden är för stor just nu. Alltför stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar