[waʝaˈkil]

För de av er som läser min blogg är det ingen hemlighet att jag nu befinner mig på ett plan över atlanten (till Guayaquil, Ecuador). Anledningen till att jag åker är väl en rad olika. Men framför allt för att studera spanska och uppleva en annan kultur. Jag har många gånger förundrats över att alla människor inte känner ett behov av att resa just för att mitt behov är nästintill okontrollerbart. Och då menar jag inte nödvändigtvis att de inte känner behov av semester, utan just av att resa. Jag reser för att mätta det behovet (kuriosa: avskyr att flyga trots att jag gör det ständigt).

Jag reser för att jag innerst inne i kärnan av mitt väsende är en nomad; i ordets spirituella/abstrakta betydelse. En person som ständigt är på resande fot och som reser för att andas. Som lär sig nya språk för att anpassa sig. Som förälskar sig i nya kulturer. Som njuter av de irriterande missödena som den möter på sin väg och som mår som bäst när hon upptäcker nya saker. Det är jag. Så nu är jag på väg igen, till min mammas stora sorg. Men jag kan passa på och förklara att jag aldrig reser från något (eller någon) utan alltid till något även om jag är glad över att jag slipper den skånska vintern.

Jag saknar givetvis alltid familj och vänner (och älskar er ovillkorslöst och ofantligt mycket). Alltid. Och mina tankar är med er ständigt oavsett var jag befinner mig. Och just nu vet jag att era tankar är med mig när jag befinner mig på ett plan i tolv timmar över atlanten. Jag hör av mig så fort min lilla Mac kan bli uppkopplad igen, until then, hasta luego.

Kärlek!