Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

De säger att olyckor sällan kommer ensamma och de har rätt. Igår arresterades två av mina västsahariska vänner på flygplatsen i Casablanca. De var på väg hem från en ungdomskonferens i Sydafrika (via Algeriet). För två veckor sedan togs en tredje vän till det svarta fängelset i Layoune också av marockansk polis. Hon var på väg till samma ungdomskonferens i Sydafrika. Det sägs att hon har blivit torterad. Och många fler har arresterats de senaste veckorna. Men inga uppgifter är säkra. Inga nyheter hörs om dem. Varken i utländsk media eller nationell media. Det är som om de aldrig funnits. Och som att de inte längre finns. 

Izzana Amaidan. Kelthoum Lbsair. Ghalia Joumani. Våra vägar har möts och även om det var ett tag sedan jag såg er så tänker jag på er ofta. Varje gång jag får meddelanden över nätet om människor som blivit arresterade kollar jag alltid efter namn jag känner igen. Namn vars ansikten jag mött och som delat ögonblick med mig. Även om jag känner sorg för alla som blir arresterade så kniper det till extra mycket i hjärtat när jag ser ett välbekant namn. Ni blir mänskliga symboler för en massa siffror och namn som man ibland har svårt att relatera till. Just för att jag vet vilka personligheter ni är. Så ni kan tänka er hur det känns att se era namn skrivna i en facebook-status på mindre än 140 tecken. Utan vidare information. Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Jag har inga ord. Jag har inga ord för att beskriva vanmaktskänslan som trycker inom mig. Jag kan inte göra något förutom att skriva. Och vad hjälper det när inga ord hindrar det som pågår nu. Mina tankar cirkulerar kring era tankar. Är ni rädda? Vad tänker ni på? Vad utsätter de er för? Snälla säg att ni överlever detta.

Vad säger man till en vän som ringer från en källare i Layoune och gömmer sig från polisen för att han protesterat mot ockupationsmakten? Vad gör man när ens vänner försvinner utan några spår? Det finns inget spårlöst försvunnen i en ockupation. Det finns ingen man kan ringa, ingen man kan vända sig till. Vad gör man? Vad gör jag?

Finns det någon där ute som har något råd? Återkom gärna. Men snälla. Inget snack om att ta det lugnt och vänta. Och att allt jag kan göra är att be. Jag har bett. Jag lovar att jag har bett. Men mina böner hindrar inte en ockupation. Det hindrar inte vad som pågår i skrivande stund. Det hjälper ingen inte ens mitt samvete. Och jag vet inte vad jag ska göra. För på min facebook återkommer det hela tiden statusuppdateringar som lyder: Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.