Sandstorm ledde till havsutsikt

Under lördagen hade jag packat allt och förberedde mig på att säga adjö till den västsahariska familjen jag bodde med. Det blev ett känslomässigt farväl och på väg till flygplatsen märkte vi hur sandstormen drog allt kraftigare fram. Det gick så långt att två timmar efter vi checkat in våra saker och satt oss för att vänta på flyget, annonserades det att flyget inte skulle komma överhuvudtaget. Fast var jag och Mohamed på flygplatsen utan chaufför. Givetvis flörtade jag in oss hos en spansk delegation och förklarade med händer och fötter till deras chaufför hur han skulle ta sig till vårt tält. Så halv tre på morgonen dyker vi upp i tältet igen.

Jag behöver kanske inte nämna att mamman i familjen såg ut som hon såg två spöken när vi tog oss in genom sandstormen till tältet. Jag kunde inte sova på grund av den varma vinden, sanden som klistrade sig fast till min hud och oron över hur jag skulle ta mig hem. Någon timme senare i sömnlöshetens stadie möttes min hud av iskallt regn. Vi sov nämligen utomhus i det stora tältet och jag sov vid en av ingångarna. Sandstorm blandat med kallt regn är inte en höjdare. När stormen lagt sig såg jag ut som och kände mig som sju svåra år. Och jag hann precis dusha (ackompagnerad av en kackerlacka som kunde angripit vilket chihuaua som helst) innan vi var tvugna att ta oss till flygplatsen igen.

Det var öde på flygplatsen när vi kom dit men tillslut dök flyget upp och vi tog oss till Alger. Sömnbristen gjorde att jag först gled in i ett apatiskt tillstånd och sen hysteriska skrattanfall. Och när vi slutligen kom fram till den internationella flygplatsen gick reklamationen smärtfritt. De konstaterade snabbt att vi behövde övernatta i Alger och ta flygen nästa morgon. Och efter en timmes väntan återvände de med ett hotellnamn som visade sig vara mycket bättre än väntat. Så bra att vi hade havsutsikt. Vi gick från sandstorm till havsutsikt på 24 timmar. Fantastiskt obegripligt.