“Common sense is not so common.”


- Voltaire

Hindi Zahra

Älskar hennes röst. Tror hon kan bli en ny favorit.

Elfenbenskusten

Idag slutade en av mina chefer efter att ha fullföljt två år här i Tindouf. Han höll ett litet tal men kunde inte fullfölja det eftersom det blev för känslomässigt laddat. Han kan inte återvända till sitt hemland Elfenbenskusten på grund av de rådande omständigheterna. Hans familj och han själv tillhör oppositionen. Han rörde alla till tårar när han sa att han har förståelse för hur flyktingarna känner sig och att han nu själv är en flykting och detta är andra gången i hans liv han tvingas leva i exil. De internationella nyheterna blev helt plötsligt personliga nyheter.

När rädslan tar över sunt förnuft.

Okej. Jag känner mig tillräckligt bra för att ta itu med vissa åsikter som uppenbarat sig den senaste tiden. Jag pratar om debatten efter självmordbombaren i Stockholm. Jag har all respekt i världen för att människor blev rädda i samband med attacken. Men det ursäktar inte rasistiska kommentarer eller den hetsiga debatt som förts därefter.

Först vill jag bara nämna igen att det är under all kritik att SD försökte använda det som en uppfylld profetia. Fy skäms. Sen när är det okej? Totalt oacceptabelt.

Sen vill jag säga att det i sig lett till att populistiska partier börjat uttala sig om att skärpa regler rörande invandring från att förhindra terroristerna från att komma in i landet. Snacka om totalt analysbefriad diskussion. Man borde diskutera vad som skapar terrorism? Vad gör att folk hamnar i en sådan situation att man beslutar sig för att ta sitt liv för att bevisa något? Terrorism skapas. Och det kommer inte minskas genom att bygga högre murar. Tvärtom skulle jag tro.

Jag läste precis Sören's blogg om ett inlägg som gjorts i Helsingborgs Dagblad från Folkpartisten Tore Bryneholt. Jag blir mörkrädd. Och hållet för övrigt med Sören i hans analys. Vi kan inte skärma av oss mot omvärlden på grund av ett fåtal människor. Vi får inte låta rädslan för vad som kan hända ta över vårt sunda förnuft. Och vår empati. För det är precis det terrorism vill åstadkomma.

2011

Jag vill inte ens titta tillbaka på 2010. Även om jag fick uppleva en hel del underbara ögonblick under det gångna året. Istället blickar jag framåt.

Det finns en miljon saker jag vill göra och säkert en miljon till som jag inte ens vet om att jag vill göra än. Framför allt vill jag försöka göra saker som får mig att må bra istället för att fylla livet med en massa måsten. Låt oss hoppas på det bästa och ta dagarna som de kommer. Med insikten om att man kan lösa det mesta borde allt gå bra.

Dakhla camp

Jag har i alla år som jag besökt de västsahariska flyktinglägren velat åka till Dakhla, ett av lägren som ligger längst bort från den Algeriska staden Tindouf. Jag fick chansen för inte så länge sedan.  Jag var där för att vara med på invigningen av en skola för barn med särskilda behov. Dakhla är otroligt vackert och det var skolan med. Men vägen dit är så himla lång att man är utmattad när man kommer tillbaka till Tindouf. 400 km t/r. Men det var värt det.

Inspiration

Jag ligger hemma sjuk, för tredje dagen i rad. Och internet är min enda räddning från tristessen. Och jag råkade komma in på en blogg om inredning. Och hittade det här vackra, vackra, vackra huset. Kvinnan som inrett det är något av en tvillingsjäl. Så fint.

“Sweet as apple pie”

Det finns dagar där allt är hemskt. Och man inte orkar med något. Inte ens att äta. Då är det dags för äppelpaj. Jag vet inte hur jag lyckades men det gjorde jag. En liten bit av Sverige här i Tindouf. Otroligt.

Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

De säger att olyckor sällan kommer ensamma och de har rätt. Igår arresterades två av mina västsahariska vänner på flygplatsen i Casablanca. De var på väg hem från en ungdomskonferens i Sydafrika (via Algeriet). För två veckor sedan togs en tredje vän till det svarta fängelset i Layoune också av marockansk polis. Hon var på väg till samma ungdomskonferens i Sydafrika. Det sägs att hon har blivit torterad. Och många fler har arresterats de senaste veckorna. Men inga uppgifter är säkra. Inga nyheter hörs om dem. Varken i utländsk media eller nationell media. Det är som om de aldrig funnits. Och som att de inte längre finns. 

Izzana Amaidan. Kelthoum Lbsair. Ghalia Joumani. Våra vägar har möts och även om det var ett tag sedan jag såg er så tänker jag på er ofta. Varje gång jag får meddelanden över nätet om människor som blivit arresterade kollar jag alltid efter namn jag känner igen. Namn vars ansikten jag mött och som delat ögonblick med mig. Även om jag känner sorg för alla som blir arresterade så kniper det till extra mycket i hjärtat när jag ser ett välbekant namn. Ni blir mänskliga symboler för en massa siffror och namn som man ibland har svårt att relatera till. Just för att jag vet vilka personligheter ni är. Så ni kan tänka er hur det känns att se era namn skrivna i en facebook-status på mindre än 140 tecken. Utan vidare information. Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Jag har inga ord. Jag har inga ord för att beskriva vanmaktskänslan som trycker inom mig. Jag kan inte göra något förutom att skriva. Och vad hjälper det när inga ord hindrar det som pågår nu. Mina tankar cirkulerar kring era tankar. Är ni rädda? Vad tänker ni på? Vad utsätter de er för? Snälla säg att ni överlever detta.

Vad säger man till en vän som ringer från en källare i Layoune och gömmer sig från polisen för att han protesterat mot ockupationsmakten? Vad gör man när ens vänner försvinner utan några spår? Det finns inget spårlöst försvunnen i en ockupation. Det finns ingen man kan ringa, ingen man kan vända sig till. Vad gör man? Vad gör jag?

Finns det någon där ute som har något råd? Återkom gärna. Men snälla. Inget snack om att ta det lugnt och vänta. Och att allt jag kan göra är att be. Jag har bett. Jag lovar att jag har bett. Men mina böner hindrar inte en ockupation. Det hindrar inte vad som pågår i skrivande stund. Det hjälper ingen inte ens mitt samvete. Och jag vet inte vad jag ska göra. För på min facebook återkommer det hela tiden statusuppdateringar som lyder: Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Moi.

Jultider

Att tillbringa Jul i ett land där ingen annan firar det har minst sagt varit en upplevelse. Jag har nostalgiskt längtat tillbaka till vårt överkonsumerande land och allt det materiella. Maten. Julklapparna. Julstämningen. Och nästan (jag säger nästan) saknat den där julskivna som spelar i alla affärer som mirakulöst brukar spela samma låt varje gång man går in i en ny affär. Eller trängseln på Välacentrum i Helsingborg strax innan affärerna stänger. Och jag har verkligen saknat all julmat till den milda grad att jag igår kokade risgrynsgröt. Och jag har önskat mig en massa onödiga julklappar och tagit tillbaka det. Och så sitter jag här under juldagen och är relativt nöjd över att jag slipper allt ändå. Det enda jag verkligen saknar är mina vänner och min familj. Allt annat kan jag leva utan.

I krig och kärlek

är allt tillåtet. Den colombianska armén är extremt påhittiga när det kommer till att att få FARC-medlemmar att hoppa av gerillan. De har nu satt upp julgranar i områden där FARC-gerillan verkar med blinkande meddelanden som uppmanar dem att hoppa av gerillan och återvända hem. Förhoppningen är nog att julgranen ska väcka någon form av nostalgi. Undrar om det kommer att ha någon verkan?

Vissa reaktioner på bomben i Stockholm

är verkligen provocerande.

"Är det nu man får säga ?vad var det jag sa??" skriver Alexandra Brunell på Twitter. Hon är sekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Som hashtag (ämnesord) väljer Alexandra Brunell "#äntligen".

Det är ett hån mot alla människor som befann sig nära sprängningarna och chockades. Ett hån mot alla som bor i området och nu får leva med att ha ett misstänkt terrordåd runt knuten.

Det är människor som uttrycker sig så, som föder hatet som ligger till grund för sådana aktioner.

Universellt språk.

On the phone.

"27 februari"- Internationella dagen för mänskliga rättigheter

Folket som ropade krig.

Hotet från Västsaharierna att gå ut i krig har legat som en stor imma över fredsförhandlingarna med Marocko under många år. Det har aldrig varit uttalat hot eller ett tomt hot utan ett hot som legat under ytan och som POLISARIO (den Västsahariska befrielserörelsen) lyckats hålla i schack. Fredsförhandlingarna har varit fruktlösa alldeles för länge. Inga framsteg har gjort. På Västsaharafronten intet nytt. Fram tills nu.

När Marockos styrkor (militär samt polis) ödelade det fredliga flyktinglägret Gdeim Izik, i det ockuperade Västsahara dog inte bara människor utan även hoppet om en fredlig lösning. De Västsahariska ungdomarna i flyktinglägren utanför Tindouf, Algeriet, som POLISARIO lyckats tygla i sin önskan om att gå ut i krig, kastade då in sina handdukar och kräver nu krig.

Inget mer och inget mindre. Krig.

Statusuppdateringar på facebook och den spanska motsvarigheten till facebook kryllar av meddelanden från ungdomar som ”Hur länge ska vi knyta våra nävar och vänta på en frihet som aldrig kommer ges”, ”Vi kan inte vänta på att det internationella samfundet ger oss tillbaka vårt land, vi måste ta tillbaka det själva” eller det berömda ”Toda la patria o la muerte” (Hela fosterlandet eller döden). De sista slagorden är en symbol för det enkla faktumet att de är villiga att offra allt för att kunna återse (eller se) sitt hemland.

Det är inte meddelanden från terrorister, utan uppgivna ungdomar som fötts och växt upp i Saharaöknen för att deras land är ockuperat. Och som aldrig har sett sitt hemland. Och de är trötta på att vänta efter 35 års ockupation och 20 års fredlig väntan. Så de tar värvningen istället. Och POLISARIO har kallat in sina reservlistor till armén. Med glädje ansluter sig västsaharier nu till armén för att det äntligen händer något. Och de är väl medvetna om att många av dem kommer att dö i ett eventuellt krig. Men de föredrar döden över väntan.

POLISARIO har nu försökt på alla möjliga sätt att få omvärlden att reagera. De måste hålla ihop sitt folk och försvara sitt folks rättigheter. Och de kan bara vänta så länge. För sanningen är den att de enda framstegen i konflikten har gjorts genom krigsföring. 20 år sedan. Och medan Västsaharier dör och förföljs i det ockuperade Västsahara läcker wikileaks information om att USA och Frankrike redan beslutat sig för att följa Marockos lösning på konflikten. Det finns inte något förtroende för det internationella samfundet kvar.



Västsaharierna kommer med största sannolikhet inte att klara ett års fredligt väntande till. De kommer antagligen inte ha förtroende nog för FN eller för omvärlden för att försöka medla sin väg till frihet igen. Folket som ropade krig, ropar nu krig en sista gång.

Wikileaks

US Government is just about to find out what it feels like to go through a nudie-scanner. 

Så bra att jag var tvungen att sno det. 

Bildt.

 Det är inte ofta en mening sammanfattar ett lands utrikespolitik. Men jag tror bestämt jag funnit en sådan mening. "Carl Bildt styr Sveriges utrikespolitik efter eget huvud." Och det har varit min teori hela tiden.

Eid - "slaktfesten"

Jag tänkte starta en liten flik. Vardagsbilder. Under Eid - slaktfesten - slaktade man precis varsomhelst. Inklusive framför UNHCR-bilen utanför våra hus. Jag bor i ett hus till vänster om bilden (syns dock inte här). Det var minst sagt en liten kulturchock.

Å andra sidan så fick jag verkligen uppleva Eid här och det är en oerhört trevlig högtid (bortsett från blodet). Alla slaktar ett lamm/får/get och sen äter man i princip kött under hela högtiden (tre dagar). Och 30% av köttet ska gå till familjen, 30 % till vänner/grannar/bekanta och 30 % ska gå till de fattiga. Sen besöker man familj och vänner. Och bjuder hem folk spontant. Jag blev hembjuden till olika familjer och tillbringade den första dagen med den här söta syskonskaran (barnen till en av våra chaufförer Fadli).