Jag har de senaste månaderna läst om kritiken mot Mona och diskussionen kring henne. Förtroendet har minskat i takt med opinionssiffrorna. Och jag har slutat läsa inlägg där hennes namn nämns i rubriken själv (som mitt). Men idag läste jag Nisha Besaras ledare, som var ett brev til Mona och en liten gnista av hopp väcktes inom mig. Kanske hinner vi fortfarande omvända den negativa trenden. Förväntningarna är skyhöga på både Mona och partiet och nu vill alla ha klarhet i vad exakt den rödgröna alliansen vill. I synnerhet gillade jag följande stycke:
"De rödgröna måste representera och våga stå för en människolinje som bryter mot den borgerliga alliansens så kallade arbetslinje. Vi är människor och inte robotar och alla kan inte prestera på topp. Vad ska hända med dem som inte kan vara lika lönsamma eller högproduktiva? I dag faller de mellan stolarna och fastnar där. Den arbetskraften måste tas tillvara på egna villkor, utan att det skapas en parallell arbetsmarknad. Lär av 90-talets misstag i arbetsmarknadspolitiken: mindre rigiditet, mer smidighet!"
Nästa gång någon frågar mig vad min viktigaste valfråga är tänker jag svara människan; och dens möjlighet att få förverkliga sig själv. Det är inte en fråga som är viktigast utan strukturerna jag vill åt. Den socialdemokratiska samhällsvisionen bygger inte på en fråga utan på flera men med ett fokus och det är att alla människor ska ha lika möjligheter.
Nisha avslutade sitt brev, och jag avslutar detta, med att skriva "Med början i morgon, den 1 maj 2009, kan du visa att Sverige bara har ett arbetareparti. Och det leds av dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar