Tenta, än en gång..

Ja, jag har varit urkass på att skriva blogginlägg, men till mitt försvar har jag knappt återhämtat mig från den här sommaren (ja, jag har fortfarande inte återhämtat mig). Och till råga på allt så har jag hemtenta igen.. jag vill gärna ge er en utläggning över hur mycket jag avskyr hemtentor, men jag orkar helt enkelt inte just nu. Men jag avskyr dem. Betoningen ligger på ordet avskyr.

Första frågan är dock jätteintressant, så pass intressant att det förmodligen kommer bli mitt uppsatsämne när jag skriver min masteruppsats till våren. Och det är arbetsrätt för papperslösa flyktingar. Det är ett hur intressant ämne som helst men samtidigt väldigt svårt. Så just nu är jag upptagen med annat, eller borde vara det, för att kunna skriva blogginlägg. Jag återkommer med fler blogginlägg om några dagar (förhoppningsvis). Finns ett citat som lyder "Livet är det som sker när du är upptagen med annat" som klingar i öronen på mig. Vem som sa det har jag ingen aning om, men att det är sant är jag helt säker på.

För övrigt så är jag alltid lika förundrad när att går åt helvete samtidigt i ens liv. Varför finns det ingen uppdelning av allt hemskt som kan hända en, utan det kommer samtidigt? Suck! Sitter och lyssnar på "Anouk - Nobody's wife" som förhoppningsvis kan ge mig den energi jag behöver för att skriva klart den här frågan.

Hösten är här

Höstrusket är här. Skåne har snabbt blivit kallt och eländigt. Det känns som en evighet sen jag befann mig i ökenhettan (och kände värme). Och jag längar tillbaka, så att det gör ont i hjärtroten. Men jag försöker fylla dagarna med Västsaharaarbete, så gott det går, som någon form av substitut.

Jag ska för övrigt prata om Västsahara i Malmö den 13 oktober kl. 18.30 för s-kvinnorgruppen Avantgarde (som jag nyligen har gästbloggat för och här kan ni läsa det inlägget). Om ni har vägarna förbi är ni alltid välkomna. Och om det är någon som vill att jag kommer och pratar om Västsahara är det bara att höra av sig. Jag lovar att avboka allt annat. Det är trots allt min absoluta hjärtefråga.

För övrigt upplevde jag min vanliga otur under European Social Forum och blev sjuk. Men jag hann med att träffa några SSU:are under torsdagen och fredagen. Jag klämde till och med in ett Västsaharaseminarie. Eller, ja i ärlighetens namn prioriterade jag det seminariet men jag hade verkligen velat uppleva med av ESF om jag inte fått den jädrans förkyldningen. Men från vad jag har fått höra, var det helt underbart... Jag får leva på de två dagarna jag fick.

Imorgon är det dags för kommunfullmäktige; där borgarna tänker driva igenom vårdnadsbidraget.. det borde bli en intressant diskussion. Jag lovar att hålla er uppdaterade men just nu måste jag ta tag i mina studier (ni vet det där jag gör när jag inte har något annat att göra).

Krönika i SSU distriktstidningen Rödluvan

Här kommer en krönika som jag skrivit som ska publiceras i SSU's distriktstidning Rödluvan. Den har inte publicerats än, men det är tydligen okej att publicera den i förväg på bloggen.


Jag behöver din hjälp. Just precis, du där. Du som är tillräckligt engagerad i SSU för att läsa det här nödropet. Jag är i d e s p e r a t behov av din hjälp. Hjälp mig befria ett land. Vilket land undrar du? Västsahara. Och ja, det är ett land. Om du läser detta och undrar va f** Västsahara är för något, kan jag snabbt trösta dig med att du inte är ensam. Jag får vanligtvis just den reaktionen när jag är ute och pratar med människor om Västsahara. Och sen kanske det känns lite bättre efter jag berättat för dig att det inte är ditt fel att du inte känner till Västsaharakonflikten. Det är medias fel, och i förlängningen samhällets.

I korthet är Västsahara är ett land som är ockuperat av Marocko sedan 1975. Innan den marockanska ockupationen var landet en spansk koloni. När Marocko invaderade Västsahara flydde runt en tredjedel av befolkningen in i den Algeriska öknen och de har bott där som flyktingar sedan dess. Polisario, västsahariernas befrielseorganisation, lyckades befria en del av Västsahara under gerillakriget som utkämpades i anslutning till ockupationen. Det befriade och det ockuperade delarna av landet delas idag av en mur, som är längre än den kinesiska muren. På den marockanska sidan av muren är marockanska soldater stationerade längst hela muren medan den algeriska sidan av murenär minbelagd. Det är alltså ingen konflikt som är ”över” trots att Västsaharakonflikten sedan år 1991 en ”fredlig” konflikt.

Denna ”fred” har stämplat konflikten som ointressant av media och av samhället. Det säljer inga lösnummer att prata om en fredlig konflikt trots att västsaharier dör kontinuerligt. Det gör bara inte det. Människor vill läsa om elände; och i synnerhet om kvantitativt elände. Officiellt spills inget blod men bara för att det är eldupphör betyder det inte att kriget har upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Västsaharierna i flyktinglägren lider av näringsbrist och deras möjligheter till en meningsfull vardag är obefintlig. Situationen för västsaharierna, oavsett på vilken sida av muren de lever, är olidlig och den blir allt mer desperat. Hur länge står de ut under dessa villkor? Ungdomarna är frustrerade och med allt rätt. Inget händer. Omvärlden har glömt bort dem och deras lidande. De västsahariska ungdomarna vill se en förändring och vår tystnad håller sakta men säkert på att tvinga dem till att plocka upp vapnen igen.

Alla som känner mig vet att jag är blir inte förälskad lätt. Jag har svårt för den där ”upp-över-öronen” förälskelsen som Hollywood så fint marknadsför. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag begrundar fakta, sannolikhet och går väldigt ofta på min magkänsla (sunt förnuft brukar det också kallas). I kriget mellan min hjärna och mitt hjärta, vinner nästan alltid min hjärna (ibland blir det vapenvila). Jag är på gott och ont i slutändan alltid något av en realist. Det finns undantag: ett år sedan blev jag förälskad (”upp-över-öronen” förälskad dessutom). Och den förälskelsen håller i än idag. Allt stämde; förnuft mötte äntligen känsla när jag mötte det västsahariska folket och deras kampvilja i ett flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet. Det är med all säkerhet en livslång kärlek men förhoppningsvis blir den marockanska ockupationen inte lika lång och därför ber jag dig nu om hjälp. Inte för min skull med för det västsahariska folket som valt att lägga ner sina vapen i kampen för rätten till sin självständighet. För det västsahariska folket som lider av ockupation och som är i desperat behov av en snar förändring. De behöver din hjälp. Sätt Västsahara på agendan igen genom att sprida information om konflikten. Prata med dina vänner, skriv insändare eller anordna en demonstration och hjälp till i kampen för att befria Afrikas sista koloni! Jag behöver din hjälp.

Sommaren är kort

Då är det dags att komma in i vardagsrutinerna, det innebär att komma igång och blogga också. Min sommar har varit rent ut sagt underbar (fantastisk, fulländad, oförglömlig) men alldeles för kort. Givetvis hade jag önskat att den vore några år längre, men det ligger tyvärr utanför min kontroll. Men jag tänkte sammanfatta min semester med ett ord och det är Västsaharier.

Vackra, bedårande, roliga, gästvänliga, trevliga, smarta, kampvilliga och underbara Västsaharier. Jag tillbringade en stor del av den här sommaren i flyktinglägren och en stor del med västsaharier i Sverige. Och nu när jag är tillbaka i min vardag så saknar jag dem så fruktansvärt mycket. Det gör ont i hjärtat på mig när jag tittar på bilderna från i sommar, för även om det inte var så länge sen känns det som om det var en livstidsen jag var i lägren. Men jag ska ner igen, dels för att jag vill och dels för att det helt enkelt är ett måste (jag är beroende av Västsaharakonflikten).

Så för att pigga upp mig själv just nu och krydda till vardagslivets tristess lyssnar jag på musik. Mm, musik är mina lyckopiller.. och Erykah Badu är det starkaste pillret just nu. Just nu lyssnar jag på låten "honey". Den är faktiskt bättre live än på skivan.. så enjoy!

Marockos hyckleri

Det finns inte mycket mer att säga än att det visar på hyckleri när Marocko begär tillbaka två städer i norra delen av Marocko från Spanien samtidigt som de ockuperar ett helt land. Städerna Ceuta och Meililla i norra Marocko har ”tillhört” Spanien sedan 1580 och 1496.

Den gyllene regeln om att behandla andra som man själv vill bli behandlad verkar inte alls ha kommit till Marockos kännedom. Samma dag som de befriar Västsahara kan jag tänka mig ta upp diskussionen om de ”spanska” städerna. Tills den dagen kommer anser jag att de inte har rätt att ställa några krav. För att ha rättigheter måste man ha skyldigheter med, och de har gång på gång visat att de inte har levt upp till deras skyldigheter att respektera internationell rätt. Det finns alltså inget mer att säga än vilket hyckleri!

Följ min resa till afrikas sista koloni

Nu var det dags igen. Jag åker imorgon bitti, eller rättare sagt idag om fem timmar. Jag är nervös, lycklig, förväntasfull, glad men framförallt trött just nu. Det blir inget långt inlägg tyvärr eftersom jag måste sova. Men jag ska försöka uppdatera er genom bloggen och på SSU:s västsaharablogg. Följ gärna resan... annars ses vi igen i slutet av juni när jag återvänder.

Sjung om studentens lyckliga dagar?

... jag måste verkligen ha missat den lyckliga delen. Låten måste uppdateras. Sjung om studentens fattiga dagar är en mer passande titel, eller stressade dagar. Nu när pendelkostnaderna ökar i Skåne till 1060 kr kommer jag med säkerhet att vara fattig i höst. Man höjer ju givetvis inte studiebidraget, så hälften av mitt bidrag kommer gå till pendelkostnader. Ah, det gör ont i mitt hjärta. Kanske kan jag starta en insamling "Hjälp mig rädda miljön", där pengarna går till att sponsra mitt tågkort till Lund i höst?

Jag äntligen klar med min tenta (klar är ett relativt begrepp men jag har skickat in den). Och det har inte varit några lyckliga dagar här inte. Nej, inte alls faktiskt. Senaste veckan har varit fullt av bittra uttryck, arga utsvävningar per telefon till en massa vänner (tack, tack och tack för att ni står ut med mig) och djupa suckar. Nu menar jag djupa suckar i stil med "jag- är- den- mest- olyckliga- personen- i- världen" suckar. Så värst lycklig är man inte som student under tentaperioder. Sen blir jag arg på mig själv när jag inser vilka jäkla I-landsproblem jag har och gnäller över. Även en fattig student är en lycklig student om man tänker efter. Jag har det i alla fall sjukt mycket bättre än majoriteten i världen.

I övrigt: Dagens nostalgitripp fick jag när jag insåg att helsingborgs gymnasieelever tar sin student idag, och det var hela 4 år sedan jag tog studenten. Ytterligare en nostalgitripp fick jag när jag hittade Robyns gamla låtar på youtube. Ah, det var lyckliga dagar.

Yes, he can!

Han gjorde det. Han gjorde det. Han gjorde det. Obama är demokraternas presidentvalskandidat. Därmed går han till historien som USA:s första afrikan-amerikanska presidentkandidat. Hans första och största utmaning kommer att bli att ena det demokratiska partiet. Frågan är nu vilken roll Hillary Clinton kommer att få i det kommande valet? Även om det hade varit värdefullt att ha henne som vice-president har jag svårt att se att hon går med på det. Men en sak är i alla fall säker; amerikanerna vill ha en förändring. Obama hade i alla fall helt rätt när han igår sa:

"There are many words to describe John McCain's attempt to pass off his embrace of George Bush's policies as bipartisan and new," Obama said. "But 'change' is not one of them."

Om ni ha ett tips på en bisarr blogg som startats på grund av just McCain så ska vi gå in här. Den listar nämligen alla saker som är yngre än den republikanska presidentkandidaten. Elakt men underhållande. Bland saker som är yngre än honon listas bland annat postkoden, AA:s tolvstegsprogram, pencilinet och 49 av 50 guvernörer.

I övrigt: (har förälskat mig i Cattis sätt att skriva bloggar så jag copy-cattar henne) så har jag sjukt lite tid på mig att slutföra min tenta. Den ska vara inne imorgon innan 15.00 och jag är inte färdig med hälften. Jag lär förmodligen få sitta hela natten. Och jag har inte ens hunnit smälta faktument att jag på söndag åter igen kommer känna ökensand under mina fötter.

Diamonds are a rebels best friend

Jag sitter som sagt med en hemtenta som handlar om företags ansvar för mänskliga rättigheter. Jag tycker själv att det är ett sjukt intressant ämne, men känner inte att jag har tid för det just nu. Hur som helst handlar en av frågorna om att utvärdera en dokumentär mot bakgrund av det regelverk (alltså de lagar) som just handlar om företags ansvar för mänskliga rättigheter. Dokumentären är så bra att jag måste rekommendera den till er. Den handlar om blod diamanter (också kallade konflikt diamanter), alltså diamanter som används och har använts för att finansiera konflikter. Det den här dokumentären fokuserar på är hur diamanter finansierade det långa inbördeskriget i Sierra Leone. Mellan 1991 och 2001 dog ungefär 50 000 personer i inbörderskriget.

Barn tvingades döda sina föräldrar för att sen uppfostras av gerillan och användas som barnsoldater. De gavs droger och alkohol för att bli tillräckligt aggressiva för att lemlästa, våldta och döda människor. När det första "demokratiska" valet genomfördes straffade gerillan alla de som röstat på motståndets presidentkandidat. Människor fick välja om de villa ha korta eller långa armar, dvs. om de skulle bli stympade vid handleden eller vid armbågen. Inbörderkriget var ett av de mest brutala som någonsin har ägt rum och man använde sig av alla metoder som fanns för att få kontroll över diamantgruvorna.

Det här är första delen i en 9:dels dokumentär på youtube. Se den gärna, men jag vill bara varna för att bilderna är ganska brutala. Man måste se hela dokumentären för att förstå, den tar ett tag att komma in in den. Men om du har lite tid över så lovar jag att den är värd det.

It's the final countdown

Min sista hemtenta för den här terminen har precis börjat. Det är en bitterljuv känsla som infinner sig. Samtidigt som jag verkligen avskyr hemtentor, så är det snart sommarlov. Jag längtar till den 5:e juni kl 15.00, min tenta är då äntligen inlämnad och jag kan börja packa inför min resa den 7.e juni. Men det är så svårt att skriva hemtentor. Jag gör allt annat istället för att skriva den. Jag kan aldrig koncentrera mig. Just nu spelas Rihannas nya låt "Take a Bow" om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte få det att sluta. Så fort jag börjar skriva hör jag den igen. Så jag tänkte dela med mig av den till er och hoppas på att den fastnar i ert huvud och försvinner från mitt.

Gott och blandat

Gott och blandat sammanfattar mitt liv just nu. Jag har inte hunnit blogga alls i den utsträckningen jag velat. Jag har helt enkelt varit för trött för att ta tag i det. Men idag trotsar jag den tröttheten ett tag i alla fall. Jag tänkte nämligen försöka sammafatta min hektiska tillvaro så gott det går för eventuella läsare av denna blogg. Sedan jag blev Västsaharaansvarig för förbundet (ca tre veckor sedan) har mitt liv bestått i att få denna resan att fungera. Även om det för vissa låter väldigt enkelt måste jag inflika direkt med att säga att en resa består av så många detaljer som kan gå fel, så det är en väldigt complex fråga. Speciellt om man har otur så att det räcker och blir över (som jag har). Men missförstå mig inte, alla besvär jag haft är värt det hela. Det kommer vara värt det när detta årets deligation (Västsahara 08 som jag kallar den) får se de västsahariska flyktinglägren och lära känna folket där. Varenda ångestfylld sekund kommer att vara värt det.

En bild på min vackra deligation... yes, för det är ett helt underbart gäng.

Vi åker nästa vecka (!) så jag har inte så mycket tid på mig att få det att fungera (det finns inga marginaler för eventuella fel på vägen). Jag har knappt tid att ställa in mig på resan själv. Jag har inte packat, inte inhandlat allt jag bett alla andra göra och har inte tid att göra det förrän efter min hemtenta är över den 5:e juni. Och på tal om hemtenta så jag har tenta från och med imorgon.. i ett ämne jag nästan inte läst om alls (Business and human rights). Suck! Jag har helt enkelt inte hunnit eftersom SSU slukat all min tid.

Men istället för att göra det logiska människor hade gjort och paniktentaplugga har jag idag varit på en rundtur med stadsbyggnadsnämnden (där jag sitter som ersättare) samtidigt som jag försökt boka in vandrarhem för två av volontärerna i Stockholm. Till slut, till slut, lyckades vi faktiskt boka ett vandrarhem (när jag säger vi menar jag Setareh som är från Stockholm och en av Västsaharavolontärerna).

Jag har avslutat min dag med att lyssna på ett föredrag av Burma-aktivisten Cattis Ullström. Helt fantastiskt föredrag. Det var helt enkelt värt min "förlorade" tentapluggstid. Ni borde definitivt läsa hennes blogginlägg om Burma och därefter skriva under här. Jag ska återkomma till Cattis föredrag i en senare blogg (efter min tenta) för det är definivit värt att nämnas några gånger. Jag är helt enkelt för trött för att försöka formulera ett försök till inspirerande blogginlägg i den stil som jag tycker att Burmafrågan förtjänar. Så jag vill avsluta dagens blogg med ett tack till Cattis och en uppmaning till er alla att läsa hennes blogg.

Mitt hjärta klämtar för Belgrad

Jag vill, jag vill, jag vill vara i Belgrad nu. Ah, jag tittar så klart på eurovision semifinalen just nu men bara för att jag vill se en gnutta av Belgrad. Det är två år sedan jag var där sist. Jag längtar tillbaka så att det gör ont i hjärtat. Människorna, språket, maten, platsen och familjen. Det är en obeskrivligt underbar stad. Helt fantastisk.

Ja, det finns inte mer att säga. Jag måste helt enkelt tillbaka snart. Fick höra ett citat idag som är ganska passande. Det säger i princip att jag får lära mig acceptera läget och sluta önska för så mycket. Man måste bara lära sig acceptera vissa saker. Suck.

"You gotta stop wearing your wishbone where your backbone oughta be." -- Richard from Texas, Eat, Pray, Love

Åter till de glömdas flyktingläger

Sedan en vecka tillbaka, exakt, har jag vetat att jag ska åka ner till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet igen. Men den här gången åker jag som deligationsledare och inte som volontär. Det är så stort för mig att det inte sjunkit in riktigt än. Det här jobbet för SSU är verkligen ett drömjobb. Det är ett tidskrävande arbete, men det är värt det eftersom jag får åka ner igen.

När jag åkte hem från lägrena förra året var jag säker på att jag aldrig skulle återse min västsahariska familj. En sådan resa gör man bara en gång i livet intalade jag mig själv. Det var en resa som för evigt förändrat mitt liv till det bättre. Och nu får jag göra om det och förhoppningsvis göra 7 nya volontärers resa en oförglömlig upplevelse.

Resan jag gjorde förra året var just det, oförglömlig. Västsaharafrågan har blivit som en drog för mig. Jag läser allt jag kan komma över som har med konflikten att göra i snart ett år har jag tänkt på den varenda dag. Jag har skrivit om konflikten här, här, här och här. Och jag pratar sönder konflikten som ingen verkar känna till. Alla i min omgivning känner till konflikten. Alla. Men generellt sätt känner alldeles för få människor till konflikten därför är målet med volontärsresan i år att hitta sätt att sätta konflikten på dagordningen. Så den 8/6-25/6 är jag åter i de glömdas flyktingläger.

Tack så mycket George Bush!

Gwyneth Paltrow får frågan:

"Du har fotograferats i de där fantastiska Christian Louboutin-skorna flera gånger nyligen. Har du köpt flera par?

- Jag kan inte shoppa loss i London. Dollarn är så svag mot pundet att jag helt enkelt inte kan. Ännu ett skäl att älska George Bush. Tack så mycket, idiot, skitstövel, idiot, mördare. Förlåt, sa jag just allt det där?"

Ja, vi har alla olika anledningar till samma åsikt. Whatever works for you.

Blackwater: den nya malarian

Utöver allt annat som händer i Irak så har en mycket allvarlig form av malaria börjat spridas i landet som irakierna själva refererar till som "Blackwater" (vilket är namnet på en säkerhetsfirma som är anlitad av USA i Irak). Anledningen till att sjukdomen fått detta namn är att irakierna anser att den precis som firman Blackwater dödar oskyldiga irakier och att symptomen för sjukdomen är att ens urin blir svart. Malarian orsakar så allvarliga komplikationer att de kan leda till döden under mindre än ett dygn. Och på grund av det pågående oroligheterna i landet så finns det varken läkemedel eller personal nog för att bota alla de människor som drabbas av sjukdomen.

Hela hälsovårdssystemet håller på och kollapsar eftersom människor (detta inkluderar läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal) tvingas fly på grund av det hemska läget i landet. Det hela är en ond spiral. Frågan är när landet kommer bli tillräckligt stabilt för människor att vilja stanna kvar och bygga upp landet igen. Tyvärr har vi inte kommit dit än. Ett krig som enligt vissa endast skulle ta några månader, har nu pågått i över fem år. Och tyvärr syns ingen ljusning till.

Irak har nu under många år präglats av krig och förödelse. Igår dog över 60 personer på grund av en bilbomb. Men siffrorna säger inget längre; vi reagerar inte längre. Men låt det hela sjunka in. Föreställ dig att en hel årskull med barn försvinner från en skola, att 60 av dina grannar eller arbetskamrater försvinner. Föreställ dig sen att fyrtio till försvinner imorgon; men nu finns din familj bland de döda. Föreställ dig slutligen oron du uppfylls med. Du vet att fler kommer att dö och du kan aldrig vara säker på att det inte är du som dör imorgon. Varje dag läser vi om ett tiotal, ibland hundratal människor som dör av sjukdomen krig eller konflikt. Men det kan vara svårt att inse allvaret förrän vi börjar räkna bort människor i vår egen omgivning, förrän vi börjar räkna bort oss själva.

Västsaharisk hungerstrejk

Ungefär 60 västsahariska fångar i Marockanska fängelsen har hungerstrejkat sedan slutet av februari månad för att få världen att uppmärksamma brotten mot mänskliga rättigheter som utförs av Marocko. Många av fångarna har blivit arresterade på grund av deras kamp för ett fritt Västsahara. Bland de hungestrejkande finns El Ouali Amindane, bror till Rabab Ramidane, som jag tidigare skrivit om här och här. Han arresterades den 12:e oktober 2006 när hans syster och han deltog i den demonstration för ett fritt västsahara. Han och hela hans familj utsattes för därefter för tortyr och han dömdes sen till fem års fängelse. Just nu, riskerar han sitt eget liv, i hopp om att rädda andras. Det har uppmärksammats av svensk radio genom ett nyhetsinslag. Jag hoppas att regeringen uppmärksammar deras kamp, och framför skarp kritik gentemot Marocko. Än en gång så är inte de ondas handlingar utan de godas tystnad, man bör frukta. Och just nu, råder en skrämmande tystnad.

"Die Lucky Bush"

Ett bra tag sedan läste jag en krönika i Helsingborgs Dagblad som nämnde att man i Jerusalem spenderat över 3 miljoner kronor på att göra staden ren från grafitti inför ett besök från George Bush. Det var inte direkt det som jag tyckte var intressant utan vad det var som var skrivet på väggarna, som man nu tog bort. Bland annat så stod det ”Die Lucky Bush”, även om Bush förmodligen hade uppfattat det stötande hade texten egentligen inget med honom att göra. Det är en transkribering av hebreiskans dai lakibbush, som betyder ”stoppa ockupationen”. Personligen tycker jag det var extremt fyndigt, kanske för att jag håller med det riktiga budskapet fullständigt.

Hur som helst så letade jag vidare efter "väggkonst" som opponerade sig över Israels ockupation av Palestina. Jag hittade några målningar som gjort på den palestinska sidan av Israels olagliga mur. Kanske inte de mest politiska målningarna, men ändå väldigt vackra.

"Stå inte där och bjud ut er, era jävla flator"

Precis som jag lovade tänker jag nu berätta om vad som hände mig i oktober 2006. Hela händelsen utspelade sig efter ett SSU möte då Josefin och jag bestämde oss för att närvara på ett möte med närpolisen på Gustav Adolfskolans dåvarande fritidsgård. Efter det mötet var vi på väg hem och stannade som vanligt på trottoaren utanför porten in till min trappuppgång för att snacka om allt möjligt. Vi stod kvar ett tag och sa hejdå flera gången (genom att pussa varandra på kinderna). Mellan bostadshuset och trottoaren finns en mur. Plötsligt hörde vi hur dörren på andra sidan muren öppnades och att någon skrek ”Stå inte där och bjud ut er era jävla flator”. Jag var tvungen att backa bakåt från där jag stod för att se vem det var som skrek och insåg ganska snart att det var till oss han skrek.

Han var aggressiv och skrek upprepade gånger att han skulle skicka hunden på oss och ringa polisen. Själv var jag så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga men slutligen bad jag honom att ringa polisen och upplyste honom om att han inte fick säga vad han ville till oss. Han stannade då upp och sa ”en man i min ålder har rätt att säga precis vad som helst”. Jag uppmanade honom att ringa polisen igen (började bli riktigt förbannad) och precis innan han gick in i lägenheten vände han sig mot mig och sa ”jävla svartskalle”. Det var tillräckligt för min del, jag var så upprörd över hans beteende att jag ringde polisen. Rättegången hölls ett år senare; i oktober 2007.

”L har förklarat att han varken kan erkänna eller förneka gärningen på den grunden att han till följd av att han brutit sin medicinering inte kommer ihåg händelsen. Han har bestritt skadeståndsskyldighet.” Trots detta ”försvar” så såg rätten igenom honom och dömde honom som följer:

- "L har genom kränkande tillmälen, i syfte att kränka Natasa Mirosavic pga. hennes etniska bakgrund, smädat Mirosavic genom att kalla henne för jävla svartskalle."
- "L har genom kränkande tillmälen i syfte att kränka Josefin pga. av hennes sexuella läggning smädat henne genom att kalla henne jävla flata."

Trots att jag är oerhört glad över att han blev fälld så är jag också väldigt irriterad över resonemanget kring när man kan bli kränkt. På grund av att jag är heterosexuell kunde jag inte bli kränkt av att han kallade mig flata. Helt otroligt egentligen. Så om han uttryckligen hade kallat mig hora vad hade jag behövt bevisa då? Hans intention var att kränka mig, annars hade han aldrig använt de ord han använde och då ska min sexuella läggning inte spela någon roll. Även om det idag har gått lite mer än ett år sedan det hände är jag fortfarande orolig för att träffa honom. Jag undviker den porten och har lyckats undvika galningen ända sedan den oktoberkvällen, tack o lov. Och det har förhoppningsvis fått honom att tänka sig för innan han öppnar munnen.

"Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen"

Det uttalandet var tillräckligt för att fälla en ängelholmare för hets mot folkgrupp. Vid en demonstration mot rasism som anordnades av SSU i mars förra året i centrala Ängelholm syntes ängelholmaren när han bar på ett plakat med texten "Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen". Han polisanmäldes och åtalades för hets mot folkgrupp.

Hans bedrövliga försvar till varför han hade gått omkring med den texten var att han tyckte det var absurt att SSU demonstrerade mot rasism (!). Genom att skriva det han gjorde ville han väcka debatt och uttrycka sin åsikt. Den åtalade kunde inte förstå varför någon tog illa vid sig om man de var oskyldiga. Det resonemanget är det märkligaste jag hört på länge. Så om någon kallade mig hora borde jag inte ta illa vid mig för att jag inte är det, nåja... (jag återkommer till det resonemanget en vacker dag när jag ska berätta om hur det gick när jag anmälde en man för att ha kallat mig flata och svartskalle - om ni vill läsa kortfattat om det som hände mig står det här - men artikeln har ett fel och det är att han kallade oss båda för flata).

Tingsrätten menade dock att budskapet på plakatet är "generaliserande, förenklat och tillskriver invandrargäng benägenhet att våldta svenska flickor" - ett exempel på vad som menar med missaktning i lagens mening. Han dömdes alltså slutligen till böter. Så jag vill bara passa på och tacka Helsingborgs tingsrätt, innan jag fortsätter att läsa om homosexuellas rättigheter till mitt fall i skolan, för att de fällde ängelholmaren... Tack!

Aldrig mer Halabja

Idag är det exakt 20 år sedan Saddam Husseins armé bombade den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen. Fler än 5000 personer dog och över 10 000 personer skadades. Invånarna som överlevde lider fortfarande av farliga sjukdomar såsom cancer, födelsedefekter och neurologiska störningar. Det är svårt att minnas vad som hände 1988 om man inte levde under den tiden och om ingen berättar om vad som hände. Så nu berättar jag; och se den här filmen om du vill veta mer om vad som hände i Halabja 20 år sedan.