Aminatou Haidari's kamp för Västsaharas självständighet

Har ni hört talas om människor som fortsätter att kämpa, trots att de utstår hot om tortyr? Människor som trots att de blivit torterade fortsätter sin kamp, för att de tror på något? Människor som riskerar sina egna liv för att rädda någon annans? Jag har. Majoriteten av alla människorättskämpar i världen. Men de jag lärt känna personligen ger mig en möjlighet att få en liten inblick i hur deras vardag är. Och jag vet inte om jag hade haft orken att fortsätta på det sättet som de gör. 

Ibland sitter jag på min sida av skärmen och gråter, blir arg, frustrerad eller/och känner en ofantlig vanmakt. Och det sistnämnda brukar även det leda till tårar. Majoriteten av de människorättskämparnas vardag som jag får en inblick i är Västsaharier. Och det är också den frågan jag kan bäst. Och det är den frågan som ockuperar mina tankar mest. Och framför allt så är de bland dem man hittar människorna jag beundrar allra mest. Jag beundrar bland annat de som bor i det ockuperade Västsahara och fortsätter kämpa trots att de vet att blotta orden "ett fritt västsahara" är olagliga i kombination av varandra. 

En av människorättskämparna som jag beundrar är Aminatou Haidar. Det här är en kvinna som ibland kallas Västsaharas Ghandi och som bland annat suttit fängslad  för att hon kämpat för västsahariernas rätt till självbestämmande. Hon utsattes för tortyr men när hon frigavs fortsatte hon sin kamp och har fortsatt kämpa sedan dess. Hon mottog i går priset JFK Memorial Human Rights Award. Marockanerna uppskattar dock inte detta och hävdar bland att hon är militant och givetvis borde hon inte alls få något pris. Märkligt nog får hon pris för att hon är fredsaktivist och är mest känd för hennes icke-vålds metoder. Men, än en gång, jag är inte chockad över deras "vinkling". 

Trots detta pris får man aldrig glömma att det finns massvis av andra västsaharier som utkämpar dagliga kamper för rätten till sitt land, till sin kultur och framför allt till sitt liv som vi aldrig hör ett ljud om. Och det finns många människorättsaktivister som är "försvunna". Jag hoppas att priset kommer att inspirera dem en aningen och framför att hålla lågan av hopp vid liv... så att de orkar fortsätta. 

Yes, you can!

Ah, glädjen jag känner nu överväger långt besvikelsen jag upplevde för fyra år sedan på MSSK's valvaka i Malmö. My God. Äntligen. Barack Hussein Obama II är nu USA:s president. Det finns inget mer att säga. Inga ord för att beskriva detta. Jag hoppas innerligt att det slutar på samma sätt i valet 2010, dvs. lyckligt. That's it. Yes, we did. Nu längtar jag efter förändringarna i praktiken som jag vet att han är kapabel till. Från teori till praktik Obama. Yes, you can..

Följ USA-valet genom 7-eleven muggar

Ja, du läste rätt. Följ valet och dess utveckling på nätet här; genom att hur många Obamamuggar/McCainmuggar som folk köper på seven eleven. Muggarna symboliserar hur folk kommer att lägga sina röster och räknas alltså av varenda liten affär i varenda delstat där de finns och publiceras. Det är helt underbart på vad man lägger ner tid i USA. Fabolous. Underhållande. Hitintills leder Obama med 60% av muggarna medan McCain bara fått 40%. Låt oss hoppas att det blir samma resultat i valet.. även om jag tror det blir en aningen jämnare i resultat.

That's it. Detta är mitt sista inlägg idag. Jag måste verkligen lägga ner mer tid på tentan istället för nätet. Men gud, va mycket roligare saker jag kan hitta på nätet...

Michael Moore's sista råd inför USA-valet

Michael Moore skickade några timmar sedan ut ett "sista nyhetsbrev" innan valdramatiken drar igång på riktigt. Och med fanns några råd angående själva röstningsförfarandet (vilket är ganska förståeligt men ack så sorgerligt med tanke på de senaste valen i USA).

"Expect trouble tomorrow. Stand your ground. Don't let some clerk turn you away. Make noise. Call the media if they won't let you vote. Let the Obama camp know. Check out his Voter Protection Center. Know where your polling place is. Be careful inside the voting booth. The ballot still reads like a Sudoku puzzle. Be prepared for long lines. That's ok, you know how to bring the party with you! Make new friends. Plot your local revolution. The 28-year rule of Republicans (and Democrats who act like Republicans) is over. The Reagan Era dies tomorrow night. My God, I truly thought it would never end."

Jag trodde aldrig heller att Bush-eran skulle ta slut. Men som Micheal Moore inleder med att säga:

"Friends, Tomorrow. All of us. You, me, and everyone we know. Eight years is enough. Eight weeks was enough. "

USA-valet och Immortal Technique

USA-valet närmar sig med stormsteg. Ett inlägg i debatten har gjorts av rapparen Immortal Technique. Det är ett tankvärt inlägg även om jag inte kan hålla med om allt som sägs så stämmer det faktiskt att klassanalysen saknas i amerikansk politik (och även bland vissa inom svensk politik). Ibland är det så att man inte orkar se sambandet, inte orkar se strukturen, det innebär inte att strukturen försvinner. Man förlänger dess existens istället.





Nej, i en perfekt värld hade någon form av vänster varit representerad i det amerikanska valet; tyvärr är det inte så idag. I den amerikanska kontexten är det ju utan tvekan vår kära Obama som är det enda alternativet enligt mig. Och hade jag inte tyckte det innan Sarah Palin (feministen emot abort och homoäktenskap) dykt upp hade jag blivit demokrat (eller demokratisk supporter) på en mili-sekund efter att ha hört henne prata. Men visst hade man velat ha en mer socialdemokratisk linje i USA. Men man tager det man haver, inte sant?

Adils rätt att få stanna i Sverige

Den är en kall söndagsmorgon (förmiddag...) i sydligaste Sverige, och jag underhåller mig själv med att läsa tidningen när jag egentligen ska studera. Som vanligt. Men en artikel kan jag inte få ut ur huvudet även efter jag försökt mig på att läsa några juridiska dokumenten.

Nämligen artikeln om Adil Hakimjan. Han satt tidigare oskyldigt fängslad i Guantamanolägret på Kuba. Han var en av de många oskyldiga som satt fängslade där (och idag sitter fortfarande ett 60-tal oskyldiga människor fängslade i Guantanamo). Adil kommer ursprungligen från Kina (han tillhör folkgruppen uigurer). På grund av förtrycket som uigurerna utsätts för i Kina sökte han sig till andra länder för att få jobb; och hamnade i Afghanistan där han befann sig under 11 september 2001. När USA började bomba Afghanistan flydde han till Pakistan, där bönder som trodde de skulle få pengar för att ange al-qaida-anhängare angav och lämnade över honom till amerikansk millitär.

Han var fängslad i Guantanamo under 4 år trots att han redan efter två år blev friad från alla misstankar. När han sen släpptes, dumpade de honom i Albanien. Han har sedan sökt asyl i Sverige men Migrationsverket menar att det inte finns skäl för honom att bo söka asyl här. Eftersom Albanien är första asylland menar man att Sverige inte har något ansvar.

Men Adil tog sig inte till Albanien frivilligt; han blev dumpad där av amerikanska myndigheter, detta poängteras av Europarådets kommissionär (Thomas Hammarberg) för de mänskliga rättigeheterna i ett inlägg på SvD:s brännpunkt idag (26/10). Frågan är då om man kan använda argumentet om första asyllandet? Man borde inte det i det här fallet. Tomas Hammarberg påpekar vidare att det i förarbetena står att man skall göra undantag från första asyllandsprincipen i följande fall:

- vistelsen i det andra landet har föranletts av akut sjukdom
- trafiktekniska hinder
- eller annan omständighet som utlänningen inte rått över.

Som ni själv kan läsa er till hade just Adils fall hamnat under det tredje undantagen. Han rådde ju inte över att han dumpades i Albanien. Det är ju hur märkligt som helst att man inte ser att det undantaget passar till just den här situationen. Varför får han inte lov att stanna? Det verkar inte finnas någon logisk förklaring. Som med så många andra fall.

Suck. Jag blir så upprörd.

Palmedagarna, SSU och Västsahara

I helgen hade jag den fantastiska möjligheten att vara i Stockholm under Palmedagarna. Jag försökte komma på när jag var med på Palmedagarna senast, och låt mig bara säga detta; jag är gammal i gamet.. det är alltså hela sex år sedan (och då var det i Örebro). My god, tiden bara flyger iväg.

Hur som helst fylldes helgen med intressanta seminarier (däribland mitt egna om Västsahara ofcourse.. och ja, jag säger det själv). Men sen så är halva poängen med sådana här tillställningar att träffa gamla bekanta och andra likasinnade (internationellt besatta människor är världens härligaste människor).

Själv tillhör jag Västsahara-fundamentalisterna och kommer med all säkerhet snart refereras till den där jobbiga bruden som alltid pratar Västsahara (och jag är Västsaharafundamentalist med stolthet och med glädje).

Jag måste säga att jag är sjukt nöjd.. och jag upprepar.. jag är sjukt nöjd.. över att Västsahara har fått en sådan framskjuten roll i SSU och snart i partiet. Palmedagarna (och ett stort tack till Olof Palme Centret) hjälpte verkligen till med att lyfta fram frågan genom att SSU fick anordna ett seminarie om Västsahara under de ordinarie palmedagarna (och inte bara under SSU:s inledande fredag), ha en fotoutställning (med mina bilder) och SSU anordnade en demonstration på Sergels torg.

Den första bilden är då från demonstrationen på Sergels torg

Den andra bilden är på min fotoutställning med bilder från lägren och det befriade området

Under demonstrationen talade Lena Thunberg (redaktör för tidningen Västsahara), Brahim Mokhtar (Polisarios representant i Sverige) samt Mattias Vepsä (som är SSU:s förbundssekreterare och syns på bild till vänster). Alla talarna fördömde Marockos ockupation av Västsahara och talade om Västsahariernas rätt till självbestämmande. Lena Thunberg berörde särskilt situationen för Västsaharierna i det ockuperade området. Det skrevs om demonstrationen på SSU:s hemsida och det inlägget kan ni läsa här.

Att EU nyligen uppgraderade Marocko till en advanced-status member trots dess brott mot mänskliga rättigheter, var ett återkommande tema bland talarna. Marocko är nu det mest EU integrerade utomeuropeiska landet (efter Turkiet om man räknar med det). Det är tragiskt att det röstades igenom utan några som helst reservationer... men jag återkommer till detta (om allianses passivitet i Västsaharafrågan). Jag kan bara kortfattat säga att jag inte är chockad över att de inte opponerar sig, marknaden har alltid gått före människor för dem. Det gäller även på den internationella planet.

För övrigt så håller jag på med en kurs om human rights and disabilities som suger musten ur mig. Och jag ägnar på tok för mycket tid åt att tänka på Västsaharafrågan och på tok för lite tid ägnas åt mina studier. Ah, om bara mina studier var lika intressanta och engagerande som Västsaharafrågan. One can only wish. Good night :)

Tenta, än en gång..

Ja, jag har varit urkass på att skriva blogginlägg, men till mitt försvar har jag knappt återhämtat mig från den här sommaren (ja, jag har fortfarande inte återhämtat mig). Och till råga på allt så har jag hemtenta igen.. jag vill gärna ge er en utläggning över hur mycket jag avskyr hemtentor, men jag orkar helt enkelt inte just nu. Men jag avskyr dem. Betoningen ligger på ordet avskyr.

Första frågan är dock jätteintressant, så pass intressant att det förmodligen kommer bli mitt uppsatsämne när jag skriver min masteruppsats till våren. Och det är arbetsrätt för papperslösa flyktingar. Det är ett hur intressant ämne som helst men samtidigt väldigt svårt. Så just nu är jag upptagen med annat, eller borde vara det, för att kunna skriva blogginlägg. Jag återkommer med fler blogginlägg om några dagar (förhoppningsvis). Finns ett citat som lyder "Livet är det som sker när du är upptagen med annat" som klingar i öronen på mig. Vem som sa det har jag ingen aning om, men att det är sant är jag helt säker på.

För övrigt så är jag alltid lika förundrad när att går åt helvete samtidigt i ens liv. Varför finns det ingen uppdelning av allt hemskt som kan hända en, utan det kommer samtidigt? Suck! Sitter och lyssnar på "Anouk - Nobody's wife" som förhoppningsvis kan ge mig den energi jag behöver för att skriva klart den här frågan.

Hösten är här

Höstrusket är här. Skåne har snabbt blivit kallt och eländigt. Det känns som en evighet sen jag befann mig i ökenhettan (och kände värme). Och jag längar tillbaka, så att det gör ont i hjärtroten. Men jag försöker fylla dagarna med Västsaharaarbete, så gott det går, som någon form av substitut.

Jag ska för övrigt prata om Västsahara i Malmö den 13 oktober kl. 18.30 för s-kvinnorgruppen Avantgarde (som jag nyligen har gästbloggat för och här kan ni läsa det inlägget). Om ni har vägarna förbi är ni alltid välkomna. Och om det är någon som vill att jag kommer och pratar om Västsahara är det bara att höra av sig. Jag lovar att avboka allt annat. Det är trots allt min absoluta hjärtefråga.

För övrigt upplevde jag min vanliga otur under European Social Forum och blev sjuk. Men jag hann med att träffa några SSU:are under torsdagen och fredagen. Jag klämde till och med in ett Västsaharaseminarie. Eller, ja i ärlighetens namn prioriterade jag det seminariet men jag hade verkligen velat uppleva med av ESF om jag inte fått den jädrans förkyldningen. Men från vad jag har fått höra, var det helt underbart... Jag får leva på de två dagarna jag fick.

Imorgon är det dags för kommunfullmäktige; där borgarna tänker driva igenom vårdnadsbidraget.. det borde bli en intressant diskussion. Jag lovar att hålla er uppdaterade men just nu måste jag ta tag i mina studier (ni vet det där jag gör när jag inte har något annat att göra).

Krönika i SSU distriktstidningen Rödluvan

Här kommer en krönika som jag skrivit som ska publiceras i SSU's distriktstidning Rödluvan. Den har inte publicerats än, men det är tydligen okej att publicera den i förväg på bloggen.


Jag behöver din hjälp. Just precis, du där. Du som är tillräckligt engagerad i SSU för att läsa det här nödropet. Jag är i d e s p e r a t behov av din hjälp. Hjälp mig befria ett land. Vilket land undrar du? Västsahara. Och ja, det är ett land. Om du läser detta och undrar va f** Västsahara är för något, kan jag snabbt trösta dig med att du inte är ensam. Jag får vanligtvis just den reaktionen när jag är ute och pratar med människor om Västsahara. Och sen kanske det känns lite bättre efter jag berättat för dig att det inte är ditt fel att du inte känner till Västsaharakonflikten. Det är medias fel, och i förlängningen samhällets.

I korthet är Västsahara är ett land som är ockuperat av Marocko sedan 1975. Innan den marockanska ockupationen var landet en spansk koloni. När Marocko invaderade Västsahara flydde runt en tredjedel av befolkningen in i den Algeriska öknen och de har bott där som flyktingar sedan dess. Polisario, västsahariernas befrielseorganisation, lyckades befria en del av Västsahara under gerillakriget som utkämpades i anslutning till ockupationen. Det befriade och det ockuperade delarna av landet delas idag av en mur, som är längre än den kinesiska muren. På den marockanska sidan av muren är marockanska soldater stationerade längst hela muren medan den algeriska sidan av murenär minbelagd. Det är alltså ingen konflikt som är ”över” trots att Västsaharakonflikten sedan år 1991 en ”fredlig” konflikt.

Denna ”fred” har stämplat konflikten som ointressant av media och av samhället. Det säljer inga lösnummer att prata om en fredlig konflikt trots att västsaharier dör kontinuerligt. Det gör bara inte det. Människor vill läsa om elände; och i synnerhet om kvantitativt elände. Officiellt spills inget blod men bara för att det är eldupphör betyder det inte att kriget har upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Västsaharierna i flyktinglägren lider av näringsbrist och deras möjligheter till en meningsfull vardag är obefintlig. Situationen för västsaharierna, oavsett på vilken sida av muren de lever, är olidlig och den blir allt mer desperat. Hur länge står de ut under dessa villkor? Ungdomarna är frustrerade och med allt rätt. Inget händer. Omvärlden har glömt bort dem och deras lidande. De västsahariska ungdomarna vill se en förändring och vår tystnad håller sakta men säkert på att tvinga dem till att plocka upp vapnen igen.

Alla som känner mig vet att jag är blir inte förälskad lätt. Jag har svårt för den där ”upp-över-öronen” förälskelsen som Hollywood så fint marknadsför. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag begrundar fakta, sannolikhet och går väldigt ofta på min magkänsla (sunt förnuft brukar det också kallas). I kriget mellan min hjärna och mitt hjärta, vinner nästan alltid min hjärna (ibland blir det vapenvila). Jag är på gott och ont i slutändan alltid något av en realist. Det finns undantag: ett år sedan blev jag förälskad (”upp-över-öronen” förälskad dessutom). Och den förälskelsen håller i än idag. Allt stämde; förnuft mötte äntligen känsla när jag mötte det västsahariska folket och deras kampvilja i ett flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet. Det är med all säkerhet en livslång kärlek men förhoppningsvis blir den marockanska ockupationen inte lika lång och därför ber jag dig nu om hjälp. Inte för min skull med för det västsahariska folket som valt att lägga ner sina vapen i kampen för rätten till sin självständighet. För det västsahariska folket som lider av ockupation och som är i desperat behov av en snar förändring. De behöver din hjälp. Sätt Västsahara på agendan igen genom att sprida information om konflikten. Prata med dina vänner, skriv insändare eller anordna en demonstration och hjälp till i kampen för att befria Afrikas sista koloni! Jag behöver din hjälp.

Sommaren är kort

Då är det dags att komma in i vardagsrutinerna, det innebär att komma igång och blogga också. Min sommar har varit rent ut sagt underbar (fantastisk, fulländad, oförglömlig) men alldeles för kort. Givetvis hade jag önskat att den vore några år längre, men det ligger tyvärr utanför min kontroll. Men jag tänkte sammanfatta min semester med ett ord och det är Västsaharier.

Vackra, bedårande, roliga, gästvänliga, trevliga, smarta, kampvilliga och underbara Västsaharier. Jag tillbringade en stor del av den här sommaren i flyktinglägren och en stor del med västsaharier i Sverige. Och nu när jag är tillbaka i min vardag så saknar jag dem så fruktansvärt mycket. Det gör ont i hjärtat på mig när jag tittar på bilderna från i sommar, för även om det inte var så länge sen känns det som om det var en livstidsen jag var i lägren. Men jag ska ner igen, dels för att jag vill och dels för att det helt enkelt är ett måste (jag är beroende av Västsaharakonflikten).

Så för att pigga upp mig själv just nu och krydda till vardagslivets tristess lyssnar jag på musik. Mm, musik är mina lyckopiller.. och Erykah Badu är det starkaste pillret just nu. Just nu lyssnar jag på låten "honey". Den är faktiskt bättre live än på skivan.. så enjoy!

Marockos hyckleri

Det finns inte mycket mer att säga än att det visar på hyckleri när Marocko begär tillbaka två städer i norra delen av Marocko från Spanien samtidigt som de ockuperar ett helt land. Städerna Ceuta och Meililla i norra Marocko har ”tillhört” Spanien sedan 1580 och 1496.

Den gyllene regeln om att behandla andra som man själv vill bli behandlad verkar inte alls ha kommit till Marockos kännedom. Samma dag som de befriar Västsahara kan jag tänka mig ta upp diskussionen om de ”spanska” städerna. Tills den dagen kommer anser jag att de inte har rätt att ställa några krav. För att ha rättigheter måste man ha skyldigheter med, och de har gång på gång visat att de inte har levt upp till deras skyldigheter att respektera internationell rätt. Det finns alltså inget mer att säga än vilket hyckleri!

Följ min resa till afrikas sista koloni

Nu var det dags igen. Jag åker imorgon bitti, eller rättare sagt idag om fem timmar. Jag är nervös, lycklig, förväntasfull, glad men framförallt trött just nu. Det blir inget långt inlägg tyvärr eftersom jag måste sova. Men jag ska försöka uppdatera er genom bloggen och på SSU:s västsaharablogg. Följ gärna resan... annars ses vi igen i slutet av juni när jag återvänder.

Sjung om studentens lyckliga dagar?

... jag måste verkligen ha missat den lyckliga delen. Låten måste uppdateras. Sjung om studentens fattiga dagar är en mer passande titel, eller stressade dagar. Nu när pendelkostnaderna ökar i Skåne till 1060 kr kommer jag med säkerhet att vara fattig i höst. Man höjer ju givetvis inte studiebidraget, så hälften av mitt bidrag kommer gå till pendelkostnader. Ah, det gör ont i mitt hjärta. Kanske kan jag starta en insamling "Hjälp mig rädda miljön", där pengarna går till att sponsra mitt tågkort till Lund i höst?

Jag äntligen klar med min tenta (klar är ett relativt begrepp men jag har skickat in den). Och det har inte varit några lyckliga dagar här inte. Nej, inte alls faktiskt. Senaste veckan har varit fullt av bittra uttryck, arga utsvävningar per telefon till en massa vänner (tack, tack och tack för att ni står ut med mig) och djupa suckar. Nu menar jag djupa suckar i stil med "jag- är- den- mest- olyckliga- personen- i- världen" suckar. Så värst lycklig är man inte som student under tentaperioder. Sen blir jag arg på mig själv när jag inser vilka jäkla I-landsproblem jag har och gnäller över. Även en fattig student är en lycklig student om man tänker efter. Jag har det i alla fall sjukt mycket bättre än majoriteten i världen.

I övrigt: Dagens nostalgitripp fick jag när jag insåg att helsingborgs gymnasieelever tar sin student idag, och det var hela 4 år sedan jag tog studenten. Ytterligare en nostalgitripp fick jag när jag hittade Robyns gamla låtar på youtube. Ah, det var lyckliga dagar.

Yes, he can!

Han gjorde det. Han gjorde det. Han gjorde det. Obama är demokraternas presidentvalskandidat. Därmed går han till historien som USA:s första afrikan-amerikanska presidentkandidat. Hans första och största utmaning kommer att bli att ena det demokratiska partiet. Frågan är nu vilken roll Hillary Clinton kommer att få i det kommande valet? Även om det hade varit värdefullt att ha henne som vice-president har jag svårt att se att hon går med på det. Men en sak är i alla fall säker; amerikanerna vill ha en förändring. Obama hade i alla fall helt rätt när han igår sa:

"There are many words to describe John McCain's attempt to pass off his embrace of George Bush's policies as bipartisan and new," Obama said. "But 'change' is not one of them."

Om ni ha ett tips på en bisarr blogg som startats på grund av just McCain så ska vi gå in här. Den listar nämligen alla saker som är yngre än den republikanska presidentkandidaten. Elakt men underhållande. Bland saker som är yngre än honon listas bland annat postkoden, AA:s tolvstegsprogram, pencilinet och 49 av 50 guvernörer.

I övrigt: (har förälskat mig i Cattis sätt att skriva bloggar så jag copy-cattar henne) så har jag sjukt lite tid på mig att slutföra min tenta. Den ska vara inne imorgon innan 15.00 och jag är inte färdig med hälften. Jag lär förmodligen få sitta hela natten. Och jag har inte ens hunnit smälta faktument att jag på söndag åter igen kommer känna ökensand under mina fötter.

Diamonds are a rebels best friend

Jag sitter som sagt med en hemtenta som handlar om företags ansvar för mänskliga rättigheter. Jag tycker själv att det är ett sjukt intressant ämne, men känner inte att jag har tid för det just nu. Hur som helst handlar en av frågorna om att utvärdera en dokumentär mot bakgrund av det regelverk (alltså de lagar) som just handlar om företags ansvar för mänskliga rättigheter. Dokumentären är så bra att jag måste rekommendera den till er. Den handlar om blod diamanter (också kallade konflikt diamanter), alltså diamanter som används och har använts för att finansiera konflikter. Det den här dokumentären fokuserar på är hur diamanter finansierade det långa inbördeskriget i Sierra Leone. Mellan 1991 och 2001 dog ungefär 50 000 personer i inbörderskriget.

Barn tvingades döda sina föräldrar för att sen uppfostras av gerillan och användas som barnsoldater. De gavs droger och alkohol för att bli tillräckligt aggressiva för att lemlästa, våldta och döda människor. När det första "demokratiska" valet genomfördes straffade gerillan alla de som röstat på motståndets presidentkandidat. Människor fick välja om de villa ha korta eller långa armar, dvs. om de skulle bli stympade vid handleden eller vid armbågen. Inbörderkriget var ett av de mest brutala som någonsin har ägt rum och man använde sig av alla metoder som fanns för att få kontroll över diamantgruvorna.

Det här är första delen i en 9:dels dokumentär på youtube. Se den gärna, men jag vill bara varna för att bilderna är ganska brutala. Man måste se hela dokumentären för att förstå, den tar ett tag att komma in in den. Men om du har lite tid över så lovar jag att den är värd det.

It's the final countdown

Min sista hemtenta för den här terminen har precis börjat. Det är en bitterljuv känsla som infinner sig. Samtidigt som jag verkligen avskyr hemtentor, så är det snart sommarlov. Jag längtar till den 5:e juni kl 15.00, min tenta är då äntligen inlämnad och jag kan börja packa inför min resa den 7.e juni. Men det är så svårt att skriva hemtentor. Jag gör allt annat istället för att skriva den. Jag kan aldrig koncentrera mig. Just nu spelas Rihannas nya låt "Take a Bow" om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte få det att sluta. Så fort jag börjar skriva hör jag den igen. Så jag tänkte dela med mig av den till er och hoppas på att den fastnar i ert huvud och försvinner från mitt.

Gott och blandat

Gott och blandat sammanfattar mitt liv just nu. Jag har inte hunnit blogga alls i den utsträckningen jag velat. Jag har helt enkelt varit för trött för att ta tag i det. Men idag trotsar jag den tröttheten ett tag i alla fall. Jag tänkte nämligen försöka sammafatta min hektiska tillvaro så gott det går för eventuella läsare av denna blogg. Sedan jag blev Västsaharaansvarig för förbundet (ca tre veckor sedan) har mitt liv bestått i att få denna resan att fungera. Även om det för vissa låter väldigt enkelt måste jag inflika direkt med att säga att en resa består av så många detaljer som kan gå fel, så det är en väldigt complex fråga. Speciellt om man har otur så att det räcker och blir över (som jag har). Men missförstå mig inte, alla besvär jag haft är värt det hela. Det kommer vara värt det när detta årets deligation (Västsahara 08 som jag kallar den) får se de västsahariska flyktinglägren och lära känna folket där. Varenda ångestfylld sekund kommer att vara värt det.

En bild på min vackra deligation... yes, för det är ett helt underbart gäng.

Vi åker nästa vecka (!) så jag har inte så mycket tid på mig att få det att fungera (det finns inga marginaler för eventuella fel på vägen). Jag har knappt tid att ställa in mig på resan själv. Jag har inte packat, inte inhandlat allt jag bett alla andra göra och har inte tid att göra det förrän efter min hemtenta är över den 5:e juni. Och på tal om hemtenta så jag har tenta från och med imorgon.. i ett ämne jag nästan inte läst om alls (Business and human rights). Suck! Jag har helt enkelt inte hunnit eftersom SSU slukat all min tid.

Men istället för att göra det logiska människor hade gjort och paniktentaplugga har jag idag varit på en rundtur med stadsbyggnadsnämnden (där jag sitter som ersättare) samtidigt som jag försökt boka in vandrarhem för två av volontärerna i Stockholm. Till slut, till slut, lyckades vi faktiskt boka ett vandrarhem (när jag säger vi menar jag Setareh som är från Stockholm och en av Västsaharavolontärerna).

Jag har avslutat min dag med att lyssna på ett föredrag av Burma-aktivisten Cattis Ullström. Helt fantastiskt föredrag. Det var helt enkelt värt min "förlorade" tentapluggstid. Ni borde definitivt läsa hennes blogginlägg om Burma och därefter skriva under här. Jag ska återkomma till Cattis föredrag i en senare blogg (efter min tenta) för det är definivit värt att nämnas några gånger. Jag är helt enkelt för trött för att försöka formulera ett försök till inspirerande blogginlägg i den stil som jag tycker att Burmafrågan förtjänar. Så jag vill avsluta dagens blogg med ett tack till Cattis och en uppmaning till er alla att läsa hennes blogg.

Mitt hjärta klämtar för Belgrad

Jag vill, jag vill, jag vill vara i Belgrad nu. Ah, jag tittar så klart på eurovision semifinalen just nu men bara för att jag vill se en gnutta av Belgrad. Det är två år sedan jag var där sist. Jag längtar tillbaka så att det gör ont i hjärtat. Människorna, språket, maten, platsen och familjen. Det är en obeskrivligt underbar stad. Helt fantastisk.

Ja, det finns inte mer att säga. Jag måste helt enkelt tillbaka snart. Fick höra ett citat idag som är ganska passande. Det säger i princip att jag får lära mig acceptera läget och sluta önska för så mycket. Man måste bara lära sig acceptera vissa saker. Suck.

"You gotta stop wearing your wishbone where your backbone oughta be." -- Richard from Texas, Eat, Pray, Love

Åter till de glömdas flyktingläger

Sedan en vecka tillbaka, exakt, har jag vetat att jag ska åka ner till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet igen. Men den här gången åker jag som deligationsledare och inte som volontär. Det är så stort för mig att det inte sjunkit in riktigt än. Det här jobbet för SSU är verkligen ett drömjobb. Det är ett tidskrävande arbete, men det är värt det eftersom jag får åka ner igen.

När jag åkte hem från lägrena förra året var jag säker på att jag aldrig skulle återse min västsahariska familj. En sådan resa gör man bara en gång i livet intalade jag mig själv. Det var en resa som för evigt förändrat mitt liv till det bättre. Och nu får jag göra om det och förhoppningsvis göra 7 nya volontärers resa en oförglömlig upplevelse.

Resan jag gjorde förra året var just det, oförglömlig. Västsaharafrågan har blivit som en drog för mig. Jag läser allt jag kan komma över som har med konflikten att göra i snart ett år har jag tänkt på den varenda dag. Jag har skrivit om konflikten här, här, här och här. Och jag pratar sönder konflikten som ingen verkar känna till. Alla i min omgivning känner till konflikten. Alla. Men generellt sätt känner alldeles för få människor till konflikten därför är målet med volontärsresan i år att hitta sätt att sätta konflikten på dagordningen. Så den 8/6-25/6 är jag åter i de glömdas flyktingläger.