Guayaquil/Salinas

Så, äntligen på plats. Sanningen är den att jag har varit här i tre dagar nu. Och har knappt hunnit att se Guayaquil. Flygresan var utmattande eftersom jag inte kan sova sittandes, men annars så höll jag mig vaken i nästan 24 timmar så jag slapp bli jetlaged. Sen efter att jag kommit fram och besökt universitet där jag ska studera så åkte vi direkt till Salinas (där deras sommarställe är). Det är där jag befunnit mig tills nu. Jag kom hem för en timme sedan. Det störst irritationsmomentet hitintills är att min mobil inte fungerar här. Verkligen irriterande. Och blogger vill inte ladda upp mina bilder för tillfället. Jag återkommer när jag har med tid för att skriva. Besos!

Madrids flygplats

Jag är nu på Madrids flygplats och kan bara konstatera att jag nu börjar inse att jag ska åka till Guayaquil. Det är helt otroligt. Det var jobbigt att säga hejdå till alla; och nu känner jag mig bara trött.

Madrids flygplats är gigantisk. Så stor att det alltså beräknas ta 30 minuter mellan den gaten jag var på och den jag skulle till. Jag har dessutom tagit små järnhissar som är formade som kuber och har två järnväggar och två glasväggar. Önskar jag kunde fotat det till er. Jag såg säkert helt malplacerad ut i mina mysbyxor och turban-sjal. Och jag träffade en jättesöt liten peruansk gubbe, på tåget till mig gate (!) som pratade med mig (enbart spanska) hela vägen igenom den här gigantiska flygplatsen. Han förstod dessutom vad jag sa på spanska! woohoo! Så, so far so good. Åker midnatt och det går tre olika plan till Guayaquil samtidigt... Nåja, I'll keep you posted och nästa gång ska foton upp.

[waʝaˈkil]

För de av er som läser min blogg är det ingen hemlighet att jag nu befinner mig på ett plan över atlanten (till Guayaquil, Ecuador). Anledningen till att jag åker är väl en rad olika. Men framför allt för att studera spanska och uppleva en annan kultur. Jag har många gånger förundrats över att alla människor inte känner ett behov av att resa just för att mitt behov är nästintill okontrollerbart. Och då menar jag inte nödvändigtvis att de inte känner behov av semester, utan just av att resa. Jag reser för att mätta det behovet (kuriosa: avskyr att flyga trots att jag gör det ständigt).

Jag reser för att jag innerst inne i kärnan av mitt väsende är en nomad; i ordets spirituella/abstrakta betydelse. En person som ständigt är på resande fot och som reser för att andas. Som lär sig nya språk för att anpassa sig. Som förälskar sig i nya kulturer. Som njuter av de irriterande missödena som den möter på sin väg och som mår som bäst när hon upptäcker nya saker. Det är jag. Så nu är jag på väg igen, till min mammas stora sorg. Men jag kan passa på och förklara att jag aldrig reser från något (eller någon) utan alltid till något även om jag är glad över att jag slipper den skånska vintern.

Jag saknar givetvis alltid familj och vänner (och älskar er ovillkorslöst och ofantligt mycket). Alltid. Och mina tankar är med er ständigt oavsett var jag befinner mig. Och just nu vet jag att era tankar är med mig när jag befinner mig på ett plan i tolv timmar över atlanten. Jag hör av mig så fort min lilla Mac kan bli uppkopplad igen, until then, hasta luego.

Kärlek!

Läkare utan gränser

Tones for Haiti lyckades igår få ihop 30 000 kr. Och det innebär att läkare utan gränser, och med det Haiti, kommer få ett trevligt tillskott. Visar bara på vad engagemang kan resultera i. Kärlek!

Aminatou Haidar del I

(Bilden är tagen från Pulse)

Vem är Aminatou Haidar? - den frågan fick jag för ett tag sedan av en vän till mig. Och jag kom på att det kanske är fler som inte vet vem hon är, så jag tänkte starta en liten serie av inlägg om vem hon är och vad som hände i slutet på 2009 (avskyr själv att läsa jättelånga inlägg). Men jag nämnde situationen kortfattat redan in november månad.

Aminatou Haidar är en 43-årig två barns mamma, har länge varit en av Västsahariernas mest framstående människorättskämpe. Hon kallas av många den västsahariska Gandhin eftersom hon, liksom alla västsaharier, använder enbart fredliga medel. Hon väckte uppståndelse när hon, på väg hem från USA där hon hade mottagit John Train Civil Courage Prize, på flygplatsen i det ockuperade Västsahara skrev att hennes slutdestination var just Västsahara. Detta mottogs inte väl av Marockanska myndigheter och hon fråntogs sitt marockanska pass, som hon haft sedan sin födelse då hon föddes på marockansk mark. Sedan sattes hon, mot sin vilja, på ett flygplan till Spanien (Lanzarote). Marockanska myndigheter hävdar att hon frivilligt skrev på ett papper där hon avsade sig det marockanska medborgarskapet och valde således att vara statslös. Den här historien har inte kunnat styrkas då de marockanska myndigheterna inte kunnat visa upp dokumentet som hon skulle ha skrivit under. Dessutom hävdar spansk media att Aminatou Haidars biljett till Spanien var bokad långt i förväg och om detta stämmer var alltså hennes utvisning en planerad sådan. Hon inledde en hungerstrejk på flygplatsen i Lanzarote och krävde att få återvända till sitt hemland Västsahara.

Den spanska solidaritetsrörelsen, och solidaritetsrörelser runt om i världen, satte en enorm press på den spanska regeringen att lösa situationen. Och det slutade med att de, utöver att inleda samtal med Marockanska staten, erbjöd Aminatou Haidar en flyktingstatus och till och med ett spanskt medborgarskap om hon upphörde med hungerstrejken. Hon avböjde båda erbjudanden med motiveringen att hon tänkte återvända till sitt hemland levande eller död. Det senare alternativet hade givetvis orsakat en intern politisk skandal både i Spanien och även i Marocko. Den mediala uppståndelsen världen över bidrog även till situationen inte kunde ignoreras. Det var den kortfattade versionen om vad som hände. Jag återkommer med vilka följder hennes utvisning fick.

Angelina och jag

Hon är bedårande och pratglad. En oslagbar kombination. Ingen kommer någonsin kunna sätta sig på henne. Och det är jag sjukt glad över. Girl-power i en tre-årig liten flicka. You just have to love her, little miss Angelina (a.k.a. Angie Pangie/Lina) Birgitta Natasa.

Fredrik vs. Mona

De politiska duellerna har lett till vilda diskussioner om vem som vann. Socialdemokraterna eller moderaterna. Vänstern eller höger. Oppositionen eller alliansen. Och vanligtvis brukar man inom röran vara väldigt självkritisk dvs. inte riktigt vara nöjd med Monas prestation. Men inte nu, vinden verkar har vänt. Och jag är j-vligt glad över det. För en gång skull verkar faktiskt den stora majoriteten vara överens om att Mona kickade ass. Mer specifikt Reinfeldts ass. Reaktionerna, som jag fick ta del av, efteråt talade alla till Monas fördel (inom röran dvs.) och det var många som var upprörda kring argument och uttalanden som Reinfeldt använt sig av. Som min kära vän Daniel konstaterar: regeringens största fiende är verkligheten. En facebook-status fick mig att le just för att den sammanfattade mångas känslor efter debatten: "Fredrik Reinfeldt, din tvättäkta mytoman."(You know who you are)

Kampen mot könsstympning fortsätter

och når framgångar. I ett land som Mauretanien där över 70% beräknas vara könsstympade har man nu tagit ställning mot det. Äntligen.

Haiti

Jag tänker inte säga det andra sagt bättre än mig. Men jag gästbloggade igår hos Yasminaren, kortfattat om Haiti. Och idag när jag läste DN hade Mikael Winiarski skrivit en väldigt beskrivande artikel som berörde samma saker jag som berörde i den bloggen, fast bättre. Jag uppmanar er att läsa den och som en cliffhanger tänkte jag ta med ett citat från en läkare när han försöker återge journalisternas roll i naturkatastrofer.

”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”

Tones for Haiti

Klockan 18.00 på ABF Helsingborg är det ett musikevenmang till förmån för Haiti. Mitt kära älskade STICS är med. Det är ett tillfälle att blanda nytta med nöje på mitt sätt ;) (musik och politik är en underbar kombination när det görs rätt). Inträdet är 20 kr och pengarna går till Haiti. Jag tänker gå och hoppas att alla som kan går dit.

Det har blivit

lite mindre bloggande på sistone. Inte för att jag saknar saker att säga. Utan snarare för att jag försöker avsluta så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag åker om exakt en vecka till Guayaquil. Och det har varit styrelsemöten, årsmöten, valberedningar, nämndmöten, 60-års firande, kommunfullmäktigeföreberdelser, inskolning av ombudsman, pappersarbete, artiklar om Västsahara, nedladdning av program som amsn, visumfixande, besöka mormor.. ja you name it och jag har gjort det under de senaste 48 timmarna. Och det värsta är att det inte är över. Ikväll ska jag faktiskt unna mig ett riktigt blogginlägg. Om jag hinner dvs; och beroende på när jag kommer hem från mitt nämndmöte.

Västsaharisk te-servis

Jag har redan börjat packa...

till Ecuadorresan. Om två veckor åker jag. Ganska exakt. Men det är verkligen inte min stil att packa så här långt i förväg. Jag är den ultimata sista-minuten personen. Sen är jag förvånad över hur mycket jag fick plats med i min resväska; i princip hela min garderob (ihoprullad).Och nu ska jag skriva en massa frågor till morgondagens intervju med Jens Orback angående Olof Palmecentrets Västsaharaarbete. Gud, vilken bra framförhållning jag har.

"Vi är mer lika än vi är unika!"

Så det är dags att hjälpa dina medmänniskor. Och jag tänker främst på dem i Haiti för tillfället. Elina har gett förslag på organisationer och tillvägagångssätt för att donera pengar. Sökandet efter överlevande fortsätter, men som ni säkert redan känner till blir situationen mer desperat ju längre tiden går. Svd artikel nämner också varför det är särskilt olyckligt att Haiti drabbades av en katastrof.

Haiti

Katastrof. Jag vet inte vilket annat ord som kan förklara det som skett/sker i Haiti. Förödelse och misär. Över 100 000 personer kan ha omkommit som en följd av jordskalvet. Och hjälpen når inte ut i tid eller alls. Det man kan göra är att skänka pengar till biståndsorganisationer. Och hoppas på att alla drabbade får hjälp så fort som möjligt.

Så himla vackert.

Bild från DN.

Palin-underhållning

Jag måste medge att jag tyckte det var lite synd när den amerikanska valkampanjen tog slut just på grund av att det var underhållande. I synnerhet Sarah Palins utspel, som fick mig att "youtuba" vissa intervjuer endast för underhållningens skull. Hon har sedan förlusten varit extremt aktiv med att hålla sitt namn vid liv och nu ska hon jobba för FOX News som politisk kommentator. Detta kan inte bli annat än underhållande. Under sin kandidatur till vice-president i USA gav hon inte mer än ett tiotal intervjuer, vilket var mer än förståeligt med tanke på att en del av dem slutade i ren och skär katastrof (det är där underhållningen kommer in).

Hon har uttalat sig så här angående sitt nya jobb "It's wonderful to be part of a place that so values fair and balanced news." Erh, Fox news är inte direkt känt för sin neutralitet (utan har blivit kritiserat just för att de inte är neutrala eller objektiva i sin nyhetsrapportering.. som många andra nyhetskanaler i USA). Men å andra sidan, är inte hon heller känd för sin neutralitet. Så detta kommer nog bli en trevlig lösning, för oss alla.

En sådan där dag.

En sån där dag när man inte riktigt vet var tiden tagit vägen eller vad man fyllt den med. Och en sådan där dag när det inte spelar någon roll hur mycket man försöker fokusera på det man vill göra så svävar hjärnan iväg till allt annat man försöker förtränga. Och man försöker förgäves skaka bort tankarna men det är lönlöst. Så, jag tittar på bilder och lyssnar på musik för fejka att jag är vid mina smultronställen; som är för långt borta för att fysiskt ta mig dit, för tillfället. Så just nu försöker jag förgäves skapa ordning i min lilla kaotiska i-landsvardag som alldeles för snart kommer bytas ut mot en u-landsvardag.

Me.

All the coffee in the world

won't make me a morning person. Och ändå är jag uppe klockan sex på morgonen. Kan bara konstatera att det inte går så bra med mitt löfte om att sova minst 7,5 timmar per natt. Som för alla andra sista-minuten människor kommer det en tid när man faktiskt måste offra sin fritid för att ta tag i allt man skjutit upp. För mig är den tiden nu. Förhoppningsvis räcker det med en dag.