Rabuni sunset

När man bor isolerat och långt från det moderna samhället så lär man sig att uppskatta detaljerna i livet. Solnedgången i öknen är en sådan. Jag älskar öknen just för att den är så enkel. Den är vad den är. Vacker.

This is Rabuni calling.

De tillfälliga lägren utanför El Aiun, Västsahara.

Som jag nämt tidigare så har västsaharier som bor i det ockuperade området bildat flyktingläger utanför El Aiun i det ockuperade Västsahara för att protestera mot deras situation. Jag befinner mig på andra sidan muren i flyktinglägrena i Algeriet. Och vi följer alla läget härifrån. Om kvällarna sitter alla fastklistrade framför tv:n. Jag scannar de få tv-inslagen från det ockuperade området efter människor jag känner. Men det är nästan omöjligt att ens urskilja något i haven av människor som samlats utanför El Aiun i Västsahara för att protestera mot ockupationen på ett fredligt sätt. De blir allt fler som ansluter sig.

Jag tänker mycket på den situation som nu håller på att ta form. På de som valt att protestera mot ockupationen trots vetskapen om att det kan kosta dem deras liv och att de nu verkligen lever utan tillgång till de vardagliga nödvändigheterna. De är omringade av militär vars enda uppgift är att hålla dessa nödvändigheter borta från dem. Och ändå stannar de. Det är faktiskt helt otroligt. Men det visar också att något håller på att hända. Tålamodet håller på att ta slut och att konflikten nu håller på att utvecklas till ett krig. Allt som fattas är skottet i Sarajevo. Läget är så spänt att det känns hela vägen hit.

Hassanna som just nu befinner sig i de improviserade lägren utanför El Aiun Västsahara

Igår stod på ett litet sandberg vid sidan av tältet där jag bor. I hopp om att jag skulle få täckning för att kunna bekräfta det jag anat de senaste dagarna. Att Hassanna befinner sig i de nya lägren. Och jag vann mitt tekniska krig mot Mobilis (mobilbolaget här) och lyckades ringa. Och efter 10e signalen svarade han.  Han hann berätta att han mår bra och att alla våra vänner mår bra och att han befinner sig i det tillfälliga lägret utanför El Aiun och att situationen är som alla vet, dålig. Och sen försvann täckningen. Jag kände mig så nära, men ändå så himla långt borta. Och som vanligt extremt maktlös. Allt jag kan göra är att be för att det blir en fredlig lösning. Även om realisten i mig gett upp hoppet på att den här konflikten kommer lösas med fredliga medel.

För er som förstår franska (och för er som bara vill se hur situationen ser ut) kan ni se lägren genom det här inslaget. Här är ytterligare ett inslag men på spanska. Och om ni vill hålla er uppdaterade om vad som händer så gå gärna till Tidskriften Västsaharas hemsida under Senaste Nytt.

I övrigt är det intressant att Marocko valde att stänga ner Al Jazeeras kontor i Marocko med följande motivering:  "Al Jazeera's broadcasts had seriously distorted Morocco's image and manifestly damaged its interests, most notably its territorial integrity". Al Jazeera had showed a "determination to only broadcast from our country negative facts and phenomena in a deliberate effort to minimise Morocco's efforts in all aspects of development and to knowing belittle its achievements and progress on democracy". 
 Ursäkta? Va? Är det någon annan som ser det ologiska i det uttalandet?

Välkomna till UNHCR's kontor i Rabuni.

Jag befinner mig just nu här. I UNHCR's kontor i Rabuni i flyktinglägren i Sahara. De har kontor i Tindouf med men detta kontoret ligger i basen där jag bor för tillfället. Välkomna! ;)

I rätt ljus är allt vackert.

Inklusive gamla tält som används som bostader av humanitära organisationer här i öknen. Och en toalett med öppen dörr.

På tal om kameler.

Så har jag nu fått en djupare förståelse till varför det finns varningsskyltar för kameler uppsatta längst vägarna trots att man ser så lång ögat når.

Sandkamelen Manuelo

Jag tillbringade delar av min helg med att hjälpa lillasystern i familjen med sitt skolprojekt. Att göra en kamel av sand. Vi döpte honom till Manuelo. Orginellt skolarbete i en öken.

Kontraproduktivt

Jag har länge förundrats i logiken i att döda hjälparbetare. Det finns hundratusentals människor som åker till krigsdrabbade/konflikthärjade områden för att hjälpa den utsatta befolkningen. Som lämnar sin familj och sitt land för att av någon anledning hjälpa andra. Och istället för att uppskattas är det många som känner ett enormt hat mot dem och många hjälparbetare mördas på grund av att de kommer från andra länder. Det är inte bara en skam utan totalt ologiskt. Att döda hjälparbetare är ett bakslag mot den egna befolkningen och inte mot det landet de kommer ifrån. Sorgligt och kontraproduktivt.

Gotta be a better world somewhere.

Idag är det den 27e oktober. Det är fyra månader kvar tills Västsaharierna firar 35 år sedan de utropade sig självständiga. Och ännu ar de ockuperade. Det är inte en enkel konflikt att lösa, djupt kantad av ekonomiska och politiska intressen. Som så många andra konflikter. Man kan bli närmast schizofren av att försöka hålla sig uppdaterad genom att lyssna på arabiska medier eftersom de ger två helt olika bilder av vad som håller på och hända på ockuperad område. Men verkligheten är denna. Det är en kaotisk situation i det ockuperade Västsahara. Och det blir allt värre.

Utanför Layoune i det ockuperade Västsahara har det nu bildats flyktingläger av västsaharier som är trötta på ockupationsmakten. De lever utan några som helst bekvämligheter i tält. De är omringade av marockansk militär som hindrar bland annat mat och vatten når de nu ca 15 000 västsaharierna som bor där (det borjade med ca 7 000 manniskor och det blir allt fler). Det är denitivt på väg att bli en ren humanitär katastrof. Och när en redan marginaliserad grupp av människor uppför sådana här sorters läger i marocko, måste man förstå att läget är oerhört svårt .

Sen får man tro vad man vill angående Polisario eller konflikten. Men de nu ca 15 000 människorna är där självmant. Och jag tycker det är otroligt att de vågar göra det i ett ockuperat land. Men det steget har redan krävt offer. Den 14-åriga pojken Nayem El Gareh dog när bilen han färdades i blev beskjuten av marockansk militär. Anledningen att de sköt mot bilen var att de hade med sig vatten och mat till de som nu befinner sig i lägren. Och enligt de senaste uppgifterna begravde de honom utan att ge familjen möjlighet att ta farväl. Omänskligt.

Och jag kan inte låta bli att höra B.B. King's sång i mitt huvud när jag ser bilderna från det ockuperade området flimra förbi "If I ain't dead, Maybe in the year after, instead of tears, I'll learn about laughter, but meanwhile I'm stuck out of here.. It just aint fair, but I know, I said I know, Oh yes.. I know.. There must be a better world somewhere. There's just gotte be...Gotta be a better world somewhere."

Volleyboll i oknen

Tea-time med min vastsahariska familj.

Mitt tillfalliga hem fram till manadsskiftet 2

Mitt tillfalliga hem fram till manadsskiftet.

[free at last]

Det beraknas att nastan 1 miljard manniskor har foljt frigivningen av gruvarbetarna i Chile. Helt fantastiskt att de klarade sig. Bilderna pa familjerna som vantar pa sina familjemedlemar tar en rakt i hjartat. Det finns en del som kritiserar att det blasts upp sa stort av media och allmanheten. Men jag tror det ar faktumet att underdogsen overlevde som gor det sa speciellt. Igar kvall satt fem vastsahariska man i matsalen dar vi at och tittade pa nyheterna. De appladerade och hejdade fram Chile under nyhetsinslaget. Det ger hopp. Aven for dem som kanner en vanmakt over sin egen situation.

I ovrigt kan jag inte annat an forundras over att media lyckats hitta en se och hor-vinkel pa det redan stora dramat.

Volleyboll

Vi som bor innanfor UNHCR's bas jobbar alla pa olika hall i lagren. Majoriteten arbetar med rent humanitara fragor och oftast jobbar vi fran tidiga morgnar till sena kvallar. Och for att slappna av innanfor vart avhagnade omrade spelar alla volleyboll. De internationella arbetarna spelar tillsammans med vastsaharierna som jobbar pa plats. Och for er som inte kanner till Vastsaharierna sa tar de alla sporter pa storsta allvar och har en tendens till att forsoka argumentera till sig poang. Men det ar nastan vackert att se hur manniskor forsoker koppla bort sin vardag genom att spela volleyboll.

De senaste dagarna

har bestatt av tusen detaljer. Det ar manga saker som fortfarande ar oklart. Men det far man nog rakna med forsta manden eller sa. Jag satt och tankte pa en tjej jag traffade pa juridicum nar jag laste dar. Hon ville arbeta for FN eftersom det var sa glamorost enligt henne. Jag hade velat visa henne Tindouf. Dorrar som inte gar att stanga till vara kontor, internet som ger upp varannan minut och telefonerna som slutade fungera nar de behovdes som mest. Kontoren som ser ut som baracker utifran och en kvarleva fran den sena 70-talet inifran. Det ar mer praktiskt eller administrativt lankat till arbetet har an vad manga kan tro. Det hela blir en aningen svarare nar alla talar franska eller arabiska med varandra. Aven om de talar engelska med mig. Men det positiva ar att min franska borjat komma tillbaka mer och mer. Jag pratar fortfarande inte det men min forstaelse har forbattrats.

I ovrigt sa stallde jag fragan till en av mina kollegor om han tycker om Tindouf. Han svarade att ingen kan tycka om tindouf men man kan lara sig att acceptera tanken att leva i Tindouf. Eftersom jag fortfarande bor i ett vitt talt i Rabuni vet jag inte vad han refererar till.

[laste for ovrigt om SD inlagg angende budgeten. Vilken soppa. Totalt oseriost. De skjuter at alla hall. Men hur de ska finansiera deras Sverige ar ju en intressant fraga som de inte kan besvara.  Det varmer mitt hjarta att alla partier tog debatten och synade deras politik. ]

Tindouf.

Jag kom fram igar morse. Flygresan var saklart turbulent. Vi fick aka tillbaka till Alger efter en halvtimme i luften eftersom det var nagot fel pa vart plan. Och detta kanske later konstigt for alla er som vet att jag reser ofta, men jag ar flygradd. Varje luftgrop kanns i mitt hjarta. Naja, all is well that ends well.

Jag bor for tillfallet i nagot som kallas Weather Haven i Rabuni i de Vastsahariska flyktinglagren. Och pendlar in till Tindouf dar jag befinner mig nu. Weather Haven ar ett inhagnat omrade med en massa vita talt som har bade golv och AC. Helt otroligt. Foton kommer att komma upp sa fort jag lyckas fa tag i ett internet som fungerar (det har nu tagit mig en halvtimme att fa upp den har sidan). Tanken ar dock att jag ska flytta in till Tindouf snarast mojligt. Vi far se nar det hander...Jag har inte riktigt kommit in i hur saker och ting fungerar an. Men det hade varit konstigt om jag lyckats gora det pa en dag. Men detta ar som allt annat i mitt liv verkligen en utmaning for mitt talamod. Jag ska helst ha forstatt allt igar, enligt mig sjalv. Men just nu ar den storsta pafrestningen for mitt talamod den har internetuppkopplingen. Sa jag far aterkomma.

I ovrigt laste jag ett debattinlagg som argumenterar for ett fritt vastsahara. Valdigt intressant. Men det mest intressanta (i brist pa battre ord) ar alla markliga kommentarer det inlagget fatt. Bland annat dem som havdar att FN inte far komma in i flyktinglagren av Polisario. Markligt. Jag var dar imorse och UNHCR har varit har sedan 1996. Himla outbildat. Som valdigt manga andra kommentarer. Suck. 

Räknar timmarna

till att jag är på väg, på riktigt. Åker ikväll vidare från Alger till Tindouf. Och är så där lagom nervös över allt som komma skall. Sitter och lyssnar musik för att fördriva tiden. Så detta blir sista inlägget innan jag nått Tindouf. Förhoppningsvis hörs vi snart. Kärlek!

Magnus Stenbockstatyn

Bild tagen från HD.

I förra veckan när jag och Isabell var på väg till Mezzo för att fika passerade vi Magnus Stenbockstatyn som var inlindad i aliminiumfolie. Vi stod kvar ett tag och iakttog statyn totalt förbryllade. Vi kunde för våra liv inte förstå varför det var gjort. Träställningen som täckte botten av statyn skvallrade om att det inte var någon tonåring som gjort det. Men det fanns inte heller någon skylt som sa någonting om det. Ett lokalt mysterium. Tills nu.

"Stenbocksstatyn på Stortorget har under Konstens vecka och det årliga Konst på stan-projektet förvandlats till ”Taxidermi”, när Jonas Liveröd packat in slaktaren från Ringstorp i folie. Den pompösa och nationalistiska ryttarstatyn förvandlas till en harmlös tennsoldat. I sin programförklaring skriver konstnären att hans syfte är att förvandla den krigiske fältherren till ett ödmjukare och mindre aggressivt monument, en sorts ”handgjord folkkonst i storformat”."

En skylt hade inte skadat. 

Socialdemokratiska talespersoner

Mettu (västsaharisk flykting) och Mikael Damberg i riksdagen 2009

Jag är extremt peppad över att Mikael Damberg blir ny talesperson i utbildningsfrågor för socialdemokraterna och att Maryam Yazdanfar blir ny talesperson för civilutskottet
även om jag tycker att det finns fler personer som kunde ha bytts ut för att bidra till en mer progressiv politik. Politiska bromsklossar. Eller från och med nu kallade: guldklocke-politiker.

Dmitrij Medvedev

Jag anlände till Alger samma dag som den ryska presidenten gjorde en endagsvisit och i hela staden hängde det ryska flaggor och affisher på Dmitrij Medvedev. Och när taxin som hämtade mig från flygplatsen hade stått still i en halvtimme och en massa polisbilar började komma från motsatt riktning insåg jag att jag precis hamnat i den ryska presidentens väg. Mycket riktigt, så åkte det förbi otaliga polisbilar och sen kom den svarta bilen med ryska och algeriska flaggor svajande på. Så jag hade i alla fall en bra ursäkt till varför jag kom fram så mycket senare än beräknat. Det var Medvedevs fel.