Annat att göra.

Så fort jag har något jag måste göra är det som att allt annat är viktigare. Jag har städat, mailat, läst alla tidningar jag kan läsa, organiserat papper, läst om handlingar och sms:at extremt många människor. Men jag har fortfarande inte öppnat word-dokumentet jag måste översätta från spanska till engelska. Jag hittar helt enkelt på annat att göra. Lovely.

Dubbelheten i att resa

Läste ett gammalt inlägg i Alexandra Pascalidou's blogg. Jag känner igen mig i hennes tankar kring de dubbla känslorna som faktiskt uppstår under resor.

"Både sorgsna avsked och lyckliga återföreningar. Både ovisshet och överraskningar. Rastlöshet och reslust. Frihetstörst och hemlängtan Framåtanda och nostalgi. Jag viker omsorgsfullt ner drömmar kring destinationen och ser fram emot glädjen i att få upptäcka något nytt. Friheten i att få vara en annan på en plats där ingen ännu hunnit skaffa sig föreställningar och förutfattade meningar om vem jag är."

Regnet i Helsingborg.

En sak jag INTE har saknat under min tid i öknen är när det regnar i Helsingborg. För er som inte känner till det märkliga fenomenet med att det regnar nerifrån, sidledes och uppifrån samtidigt, välkomna till sundets pärla en helt vanlig dag. Ta inte med ett paraply, det hjälper inte.

Apberget.

I Bejaia, Algeriet kan man klättra upp för ett litet berg (Pic des Singes och kallas på engelska Monkey Peak) och längst upp finns det ruiner från ett gammalt fort, och en massa apor (som är utrotningshotade) som lever där. Utsikten är fantastisk. Och trots att jag svor under den långa vägen upp så var det värt besöket. Helt klart.

Morgnarna i Bejaia, Algeriet.

25 år.

Igår firade jag min födelsedag. En dag för tidigt. Jag kan knappt förstå att ett kvarts sekel är förbi. Och jag firade det med levande musik, familj och vänner. Det finaste med födelsedagar är att man får fira livet med de man älskar mest. Den fina tavlan fick jag i present av en del av mina närmaste vänner. Får man säga att den är vacker utan att verka extremt egoistisk?

min finaste mormor och jag.

Min avgång.

SSU. Sveriges socialdemokratiska ungdomförbund. Jag blev medlem som 16-åring och har spenderat 9 år i styrelsen (de 5 senaste åren som ordförande).  Igår avgick jag, och även om det var självmant så kändes det ändå lite vemodigt och extremt känslosamt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag avtackades. Jag har mer eller mindre växt upp inom SSU. På så många sätt. SSU har gett mig min ideologiska kompass. Men även min människo-kompass. Men alla lärdomar har självklart inte varit smärtfria. Trots detta hade jag aldrig gjort det ogjort. Min viktigaste lärdom har nog varit att alltid lita på sig själv. Man är kapabel till så mycket mer än vad man själv tror.

Jag läste en gång ett råd till ungsocialister som man kan använda sig av i varje parti. Och det är ett av de råden jag verkligen vill lämna efter mig till alla dem som vill hjälpa sitt parti långsiktigt.

"Välj din styrelse, din representant, din förtroendeman, den bäste, den trognaste och ärligaste. Aldrig den late, den svamlande, den slöe, den fege, den vinglande. Döm ej efter orden utan efter gärningarna. Många kan ha vackra ord på tungan, äro radikala i munnen, men lata att arbeta, rädda att våga, fega att handla och lätta att böja."

Sen vill jag verkligen understryka följande. Svik aldrig en vän för en politisk position. Vänner växer inte på träd. Och man vill inte stå på toppen själv. Hjälp varandra upp. Solidariteten måste även vara organisatorisk inte bara politisk.

Jag kan inte tacka SSU tillräckligt allt jag fått uppleva. I synnerhet vill jag tacka SSU Helsingborg som varit som mitt andra hem och med det min andra familj i så många år. Sådan gemenskap går inte att hitta någon annanstans. Alla underbara minnen. Genom SSU fick jag möjligheten att åka till öknen och möta mitt hjärtas folk. En folk jag kommer fortsätta kämpa för. Jag fick möjligheten att kämpa för precis allt jag tror på och lite till. Jag har träffat vänner jag kommer ha kvar för livet och lärt mig mer om politik, människor och mig själv än jag hade gjort i någon annan organisation. På gott och på ont.

Och jag vill tacka alla som jag mött, arbetat med och som berört mig för de är aktiva i en motståndsrörelse som funderar som tändstickor för mörkrädda. Fortsätt kämpa för det samhälle ni tror på. Jag lovar att kämpa med er. Och slutligen vill jag avsluta med ett citat från en Kent-låt (som jag för övrigt inte lyssnar på) men som jag fick på min student av en JHS-vän. Som jag tycker sammanfattar kärnan i att vara aktiv politiskt.

Brinn hjärta brinn, för du kan förändra allting.
Man kan faktiskt förändra precis allting.

Brinn hjärta, brinn!

För du kan förändra allting.

Min Västsahariska syster.

Vi är lika gamla, från två helt olika bakgrunder och med två helt olika livsförutsättningar. Men så otroligt lika när det kommer på vår världssyn. Jag har bott med hennes familj varje gång jag åkt till flyktinglägren och jag saknar innerligt både henne och familjen där. Hon är nog bland de vackraste människorna jag mött i mitt liv. I ordets alla bemärkelser.

FN- basen

Under de första fem veckorna under min praktik bodde jag på UNHCR-basen i Rabuni (i de Västsahariska flyktinglägren). Och under de sista 5 veckorna arbetade jag därifrån, då våra nya kontor blev förlagda där. Mitt kontor är bakom den andra dörren till vänster. Både UNHCR-personal och NGO-personal har sina kontor där.

Insidan av kontoren består av två små kontor (i varje del). Och i varje del var vi minst två som arbetade. Jag delade mitt kontor med resterande personal för "The Protection Office".

Att ta ansvar

Jag har länge varit kritisk till vapenexport. Och jag vet att det finns ekonomiska fördelar, men mitt problem är den moraliska aspekten. Vetskapen av att svenska vapen dödar människor går för mig inte att rättfärdiga. Läste en artikel i DN om att det borde införas håras restriktioner/regelverk för den internationella vapenhandeln. Och jag inte inte mer än att hålla med. 

"Generellt är det svårt att göra några direkta kopplingar mellan vapenförsäljningar å ena sidan och våldshandlingar utförda av en viss regim å den andra. Omvänt är det också omöjligt att med säkerhet hävda att restriktioner för vapenförsäljning skulle ha förhindrat en omfattande blodsutgjutelse i Libyen. Men regeringarnas leveranser av vapen och relaterad säkerhetsutrustning  signalerade ett stöd till Khaddafis regim. "

För övrigt så deltog jag i en demonstration för Khaled Maana, som fått utvisningbesked efter 4 år i Sverige. Trots att vädret var katastrof anslöt sig ändå några hundratals ungdomar och det gjorde mig stolt att höra företrädare från Socialdemokraterna tala. Och ännu stoltare är jag över att en av organisatörerna är SSU:are. Det är vackert med engagemang.

Inblick.

there is nothing in the world I wouldn't do.

to make you feel my love. 

Adele's röst ekar ut ur högtalarna i mitt rum. Hennes cover på Bob Dylans låt "Make you feel my love" har varit på repeat i säkert en halvtimme. Under tiden har jag läst alla handlingar jag borde ha läst tidigare och försökt packa upp alla saker jag borde packat upp tidigare. Det är den delen av att resa som jag avskyr mest (förutom att ta farväl av folk): packningen/uppackningen. Och jag har säkert missat att besvara enormt många mail. Livet hamnar liksom lite på paus när man ska ta sig från punkt A till punkt B. Och man hinner inte alltid med allt man borde direkt så dagen ägnas ofrivilligt åt mina måsten. Förhoppningsvis hinner jag med att ta mig in till stan för att närvara på en manifestation också. Men det återstår att se.

För övrigt tillbringades gårdagen på SSU med en utfrågning av Faraj som kandiderar till ordförande i SSU. Jag njöt av att vara tillbaka bland alla SSU:are på första gången på 6 månader. Och bävar lite inför lördagen då jag avgår efter 9 aktiva år i styrelsen (fem som ordförande).

Ett nomadiskt yrke - en vilande blogg

Jag slutförde min praktik för UNHCR i Tindouf, Algeriet för några dagar sedan och tog beslutet idag att återuppta min blogg. Jag tog en paus på grund av att jag kände att mitt arbete tog för mycket tid och internetuppkopplingen var för dålig för att hålla bloggen vid liv. Och inte för att jag inte hade något att säga. Så där är den korta förklaringen.

Jag ska försöka dela med mig av mina upplevelser i efterhand. Lärdomar som måste dokumeteras. Åsikter som måste ventileras. Mitt liv (och världen omkring mig) är långt i från oförändrat. Under tiden man försöker etablera sig inom sitt yrke utomlands lever man som en nomad. Det senaste året har jag bott på tre kontinenter och har haft världen för mina fötter. Resväskan är ännu inte uppackad, intrycken ännu inte bearbetade och jag har inte den blekaste aningen om vad morgondagen bär med sig. Men en sak är säker: I'm back.

“Common sense is not so common.”


- Voltaire

Hindi Zahra

Älskar hennes röst. Tror hon kan bli en ny favorit.

Elfenbenskusten

Idag slutade en av mina chefer efter att ha fullföljt två år här i Tindouf. Han höll ett litet tal men kunde inte fullfölja det eftersom det blev för känslomässigt laddat. Han kan inte återvända till sitt hemland Elfenbenskusten på grund av de rådande omständigheterna. Hans familj och han själv tillhör oppositionen. Han rörde alla till tårar när han sa att han har förståelse för hur flyktingarna känner sig och att han nu själv är en flykting och detta är andra gången i hans liv han tvingas leva i exil. De internationella nyheterna blev helt plötsligt personliga nyheter.

När rädslan tar över sunt förnuft.

Okej. Jag känner mig tillräckligt bra för att ta itu med vissa åsikter som uppenbarat sig den senaste tiden. Jag pratar om debatten efter självmordbombaren i Stockholm. Jag har all respekt i världen för att människor blev rädda i samband med attacken. Men det ursäktar inte rasistiska kommentarer eller den hetsiga debatt som förts därefter.

Först vill jag bara nämna igen att det är under all kritik att SD försökte använda det som en uppfylld profetia. Fy skäms. Sen när är det okej? Totalt oacceptabelt.

Sen vill jag säga att det i sig lett till att populistiska partier börjat uttala sig om att skärpa regler rörande invandring från att förhindra terroristerna från att komma in i landet. Snacka om totalt analysbefriad diskussion. Man borde diskutera vad som skapar terrorism? Vad gör att folk hamnar i en sådan situation att man beslutar sig för att ta sitt liv för att bevisa något? Terrorism skapas. Och det kommer inte minskas genom att bygga högre murar. Tvärtom skulle jag tro.

Jag läste precis Sören's blogg om ett inlägg som gjorts i Helsingborgs Dagblad från Folkpartisten Tore Bryneholt. Jag blir mörkrädd. Och hållet för övrigt med Sören i hans analys. Vi kan inte skärma av oss mot omvärlden på grund av ett fåtal människor. Vi får inte låta rädslan för vad som kan hända ta över vårt sunda förnuft. Och vår empati. För det är precis det terrorism vill åstadkomma.

2011

Jag vill inte ens titta tillbaka på 2010. Även om jag fick uppleva en hel del underbara ögonblick under det gångna året. Istället blickar jag framåt.

Det finns en miljon saker jag vill göra och säkert en miljon till som jag inte ens vet om att jag vill göra än. Framför allt vill jag försöka göra saker som får mig att må bra istället för att fylla livet med en massa måsten. Låt oss hoppas på det bästa och ta dagarna som de kommer. Med insikten om att man kan lösa det mesta borde allt gå bra.

Dakhla camp

Jag har i alla år som jag besökt de västsahariska flyktinglägren velat åka till Dakhla, ett av lägren som ligger längst bort från den Algeriska staden Tindouf. Jag fick chansen för inte så länge sedan.  Jag var där för att vara med på invigningen av en skola för barn med särskilda behov. Dakhla är otroligt vackert och det var skolan med. Men vägen dit är så himla lång att man är utmattad när man kommer tillbaka till Tindouf. 400 km t/r. Men det var värt det.