Det har gått mer än en månad sedan sju västsahariska människorättsaktivister fängslades i Marocko. De hade precis återvänt från flyktinglägren i Algeriet. En handling som Marocko givetvis inte accepterade. De kommer ställas inför militärdomstol anklagade för "samvaro med fienden" och "hot mot nationens yttre säkerhet" eftersom de besökte västsahariska flyktinglägren i Algeriet. En av de sju anklagade, Brahim Dahane, vann nyligen Per Angers-priset "för att i konflikten mellan Marocko och Polisario rörande Västsahara uthålligt med fredliga medel och personligt mod riskerat sitt liv i kampen för mänskliga rättigheter."Jag har länge försökt sätta mig in i hur de känner sig nu. Rädsla är allt jag känner. Men en vän till mig sa att de måste känna sig stolta, för att de kämpar för sina rättigheter trots alla hinder. Jag kan inte annat än hålla med. För mig manifesterar de mod. De är mod personifierat. Jag läste någonstans att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att man handlar trots sin rädsla. Det stämmer nog.
Jag blev inbjuden till cermonin när Brahim Dahane, skulle ha mottagit sitt pris. Jag hade mer än gärna velat närvara, men kan inte. Men jag hade velat se Brahim Dahane mottaga sitt pris i egen person, något som de som finns på plats inte heller kommer få uppleva. Han sitter och inväntar en rättegång som med all sannolikhet inte kommer skötas ordentligt och ett möjligt straff som är så barbariskt att jag inte ens kan säga det högt; dödstraff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar