Blackwater: den nya malarian

Utöver allt annat som händer i Irak så har en mycket allvarlig form av malaria börjat spridas i landet som irakierna själva refererar till som "Blackwater" (vilket är namnet på en säkerhetsfirma som är anlitad av USA i Irak). Anledningen till att sjukdomen fått detta namn är att irakierna anser att den precis som firman Blackwater dödar oskyldiga irakier och att symptomen för sjukdomen är att ens urin blir svart. Malarian orsakar så allvarliga komplikationer att de kan leda till döden under mindre än ett dygn. Och på grund av det pågående oroligheterna i landet så finns det varken läkemedel eller personal nog för att bota alla de människor som drabbas av sjukdomen.

Hela hälsovårdssystemet håller på och kollapsar eftersom människor (detta inkluderar läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal) tvingas fly på grund av det hemska läget i landet. Det hela är en ond spiral. Frågan är när landet kommer bli tillräckligt stabilt för människor att vilja stanna kvar och bygga upp landet igen. Tyvärr har vi inte kommit dit än. Ett krig som enligt vissa endast skulle ta några månader, har nu pågått i över fem år. Och tyvärr syns ingen ljusning till.

Irak har nu under många år präglats av krig och förödelse. Igår dog över 60 personer på grund av en bilbomb. Men siffrorna säger inget längre; vi reagerar inte längre. Men låt det hela sjunka in. Föreställ dig att en hel årskull med barn försvinner från en skola, att 60 av dina grannar eller arbetskamrater försvinner. Föreställ dig sen att fyrtio till försvinner imorgon; men nu finns din familj bland de döda. Föreställ dig slutligen oron du uppfylls med. Du vet att fler kommer att dö och du kan aldrig vara säker på att det inte är du som dör imorgon. Varje dag läser vi om ett tiotal, ibland hundratal människor som dör av sjukdomen krig eller konflikt. Men det kan vara svårt att inse allvaret förrän vi börjar räkna bort människor i vår egen omgivning, förrän vi börjar räkna bort oss själva.

Västsaharisk hungerstrejk

Ungefär 60 västsahariska fångar i Marockanska fängelsen har hungerstrejkat sedan slutet av februari månad för att få världen att uppmärksamma brotten mot mänskliga rättigheter som utförs av Marocko. Många av fångarna har blivit arresterade på grund av deras kamp för ett fritt Västsahara. Bland de hungestrejkande finns El Ouali Amindane, bror till Rabab Ramidane, som jag tidigare skrivit om här och här. Han arresterades den 12:e oktober 2006 när hans syster och han deltog i den demonstration för ett fritt västsahara. Han och hela hans familj utsattes för därefter för tortyr och han dömdes sen till fem års fängelse. Just nu, riskerar han sitt eget liv, i hopp om att rädda andras. Det har uppmärksammats av svensk radio genom ett nyhetsinslag. Jag hoppas att regeringen uppmärksammar deras kamp, och framför skarp kritik gentemot Marocko. Än en gång så är inte de ondas handlingar utan de godas tystnad, man bör frukta. Och just nu, råder en skrämmande tystnad.

"Die Lucky Bush"

Ett bra tag sedan läste jag en krönika i Helsingborgs Dagblad som nämnde att man i Jerusalem spenderat över 3 miljoner kronor på att göra staden ren från grafitti inför ett besök från George Bush. Det var inte direkt det som jag tyckte var intressant utan vad det var som var skrivet på väggarna, som man nu tog bort. Bland annat så stod det ”Die Lucky Bush”, även om Bush förmodligen hade uppfattat det stötande hade texten egentligen inget med honom att göra. Det är en transkribering av hebreiskans dai lakibbush, som betyder ”stoppa ockupationen”. Personligen tycker jag det var extremt fyndigt, kanske för att jag håller med det riktiga budskapet fullständigt.

Hur som helst så letade jag vidare efter "väggkonst" som opponerade sig över Israels ockupation av Palestina. Jag hittade några målningar som gjort på den palestinska sidan av Israels olagliga mur. Kanske inte de mest politiska målningarna, men ändå väldigt vackra.

"Stå inte där och bjud ut er, era jävla flator"

Precis som jag lovade tänker jag nu berätta om vad som hände mig i oktober 2006. Hela händelsen utspelade sig efter ett SSU möte då Josefin och jag bestämde oss för att närvara på ett möte med närpolisen på Gustav Adolfskolans dåvarande fritidsgård. Efter det mötet var vi på väg hem och stannade som vanligt på trottoaren utanför porten in till min trappuppgång för att snacka om allt möjligt. Vi stod kvar ett tag och sa hejdå flera gången (genom att pussa varandra på kinderna). Mellan bostadshuset och trottoaren finns en mur. Plötsligt hörde vi hur dörren på andra sidan muren öppnades och att någon skrek ”Stå inte där och bjud ut er era jävla flator”. Jag var tvungen att backa bakåt från där jag stod för att se vem det var som skrek och insåg ganska snart att det var till oss han skrek.

Han var aggressiv och skrek upprepade gånger att han skulle skicka hunden på oss och ringa polisen. Själv var jag så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga men slutligen bad jag honom att ringa polisen och upplyste honom om att han inte fick säga vad han ville till oss. Han stannade då upp och sa ”en man i min ålder har rätt att säga precis vad som helst”. Jag uppmanade honom att ringa polisen igen (började bli riktigt förbannad) och precis innan han gick in i lägenheten vände han sig mot mig och sa ”jävla svartskalle”. Det var tillräckligt för min del, jag var så upprörd över hans beteende att jag ringde polisen. Rättegången hölls ett år senare; i oktober 2007.

”L har förklarat att han varken kan erkänna eller förneka gärningen på den grunden att han till följd av att han brutit sin medicinering inte kommer ihåg händelsen. Han har bestritt skadeståndsskyldighet.” Trots detta ”försvar” så såg rätten igenom honom och dömde honom som följer:

- "L har genom kränkande tillmälen, i syfte att kränka Natasa Mirosavic pga. hennes etniska bakgrund, smädat Mirosavic genom att kalla henne för jävla svartskalle."
- "L har genom kränkande tillmälen i syfte att kränka Josefin pga. av hennes sexuella läggning smädat henne genom att kalla henne jävla flata."

Trots att jag är oerhört glad över att han blev fälld så är jag också väldigt irriterad över resonemanget kring när man kan bli kränkt. På grund av att jag är heterosexuell kunde jag inte bli kränkt av att han kallade mig flata. Helt otroligt egentligen. Så om han uttryckligen hade kallat mig hora vad hade jag behövt bevisa då? Hans intention var att kränka mig, annars hade han aldrig använt de ord han använde och då ska min sexuella läggning inte spela någon roll. Även om det idag har gått lite mer än ett år sedan det hände är jag fortfarande orolig för att träffa honom. Jag undviker den porten och har lyckats undvika galningen ända sedan den oktoberkvällen, tack o lov. Och det har förhoppningsvis fått honom att tänka sig för innan han öppnar munnen.

"Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen"

Det uttalandet var tillräckligt för att fälla en ängelholmare för hets mot folkgrupp. Vid en demonstration mot rasism som anordnades av SSU i mars förra året i centrala Ängelholm syntes ängelholmaren när han bar på ett plakat med texten "Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen". Han polisanmäldes och åtalades för hets mot folkgrupp.

Hans bedrövliga försvar till varför han hade gått omkring med den texten var att han tyckte det var absurt att SSU demonstrerade mot rasism (!). Genom att skriva det han gjorde ville han väcka debatt och uttrycka sin åsikt. Den åtalade kunde inte förstå varför någon tog illa vid sig om man de var oskyldiga. Det resonemanget är det märkligaste jag hört på länge. Så om någon kallade mig hora borde jag inte ta illa vid mig för att jag inte är det, nåja... (jag återkommer till det resonemanget en vacker dag när jag ska berätta om hur det gick när jag anmälde en man för att ha kallat mig flata och svartskalle - om ni vill läsa kortfattat om det som hände mig står det här - men artikeln har ett fel och det är att han kallade oss båda för flata).

Tingsrätten menade dock att budskapet på plakatet är "generaliserande, förenklat och tillskriver invandrargäng benägenhet att våldta svenska flickor" - ett exempel på vad som menar med missaktning i lagens mening. Han dömdes alltså slutligen till böter. Så jag vill bara passa på och tacka Helsingborgs tingsrätt, innan jag fortsätter att läsa om homosexuellas rättigheter till mitt fall i skolan, för att de fällde ängelholmaren... Tack!

Aldrig mer Halabja

Idag är det exakt 20 år sedan Saddam Husseins armé bombade den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen. Fler än 5000 personer dog och över 10 000 personer skadades. Invånarna som överlevde lider fortfarande av farliga sjukdomar såsom cancer, födelsedefekter och neurologiska störningar. Det är svårt att minnas vad som hände 1988 om man inte levde under den tiden och om ingen berättar om vad som hände. Så nu berättar jag; och se den här filmen om du vill veta mer om vad som hände i Halabja 20 år sedan.

Mötet med Rabab Amidane - II

Från 2005 då den västsahariska fredliga intifadan började tills dagsläget har Rababs bostad stormats ett tjugotal gånger. Hon, mamman och systrarna, den yngsta 14 år, har blivit misshandlade av marockansk polis. Hennes yngre bror, 21-årige El Ouali Amidane dömdes till fem års fängelse efter en fredlig demonstration för självständighet i oktober 2006. Många västsaharier betalar ett mycket högt pris för sin yttrandefrihet. De torteras, våldtas och fängslas och deras familjer utsätts för repressalier. Här är Rababs berättelse efter att hon åkt utomlands för första gången för att berätta om brotten mot mänskliga rättigheter som västsaharier får utstå.



För mig står Rabab för självaste definitionen av mod, hon handlar i överensstämmelse med sina övertygelser; även vid risk för negativa konsekvenser mot sig själv och sin familj. Det är vår skyldighet att uppmärksamma detta mod och lyssna till hennes budskap. Det är vår skyldighet att se till att afrikas sista koloni blir befriad och att dess invånare får åtnjuta mänskliga rättigheter. Omvärldens tystnad är bedrövlig och skapar en desperation bland västsaharier som bara kan utmynna i krig.

"Den stora faran är inte de ondas onda gärningar, utan de godas
tystnad".

Mötet med Rabab Amidane - I

Jag var i Stockholm för ett tag sedan och träffade en tjej vid namn Rabab Amidane. Hon är västsaharier och bor i Marocko. Anledningen att hon bor i Marocko är att det finns inga universitet i det ockuperade området och hon studerar till att bli engelskalärare. Hon berättade om den generella situationen för västsaharier i de ockuperade området och i synnerhet för dem som protesterar mot ockupationen.

Studenter som protesterar regleras och polisen slår skolbarn oavsett åldrar som opponerar sig mot ockupationen. Alla lärare (även i det ockuperade området) är marockaner och där finns civilklädda poliser på skolgårdarna för att se till att de västsahariska barnen inte protesterar. De marockanska lärarna underrättar polisen om i fall att någon demonstration tar plats och demonstranterna blir i sådana fall slagna av polisen. Rababs 11 åriga granne var med i en skoldemostration, och när han följande dag skulle till skolan stod det två poliser vid grindarna och väntade på honom. Han återvände aldrig till skolan igen.

Västsahariska studentrum stormas men jämna mellanrum, oftast inför tentor och i samband med demonstrationer, då beslagtas även deras datorer och anteckningar vilket gör det mycket svårare för dem att klara sig akademiskt. Rabab fick flytta till en annan stad bara för att kunna slutföra sin examen eftersom hon var så utsatt av polisen.

Den nionde maj förra året deltog Rabab i en fredlig demonstration tillsammans med bl.a. Sultana Khaya och många av hennes vänner fängslades. Själv torterades hon, men släpptes efteråt. Den demonstrationen resulterade till att marockanerna tog mycket hårdare tag mot västsahariska studenter. Idag är det brukligt att man bygger murar runt om universiteten och sätter krossat glad och metallföremål på toppen av murarna för att man inte ska kunna ta sig över. Det finns dessutom bara en ingång (och utgång) till universiteten så att västsahariska studenter inte ska lyckas fly efter en demonstration.

De som fängslas upplever en tortyr som för många är omöjlig att ens föreställa sig. El chocker och sexuellt utnyttjande är standardtortyren som används. Familjer blir oftast inte underrättade när deras familjemedlemmar fängslas och om de försöker ta reda på vad som hänt deras släktingar blir de oftast fängslade själva. Efter tortyren dumpas västsaharierna oftast mitt ute i öknen och det enda deras familjer kan göra är att söka planlöst efter dem. Här är Rababs berättelse med hennes egna ord.

Should I give up or should I just keep chasing pavements?

Ibland vet man inte när man ska kasta in handduken. Man vet inte när man ska ge upp hoppet. Så man fortsätter utan mål... men med en gnutta hopp kvar. Den här låten beskriver verkligen den känslan.

"Regeringen slarvar med jämställdheten"

Så lyder en rubrik i aftonbladet idag. JämO kritiserar regeringen för de struntar i jämställdheten när de lägger lagförslag. Trots detta står det att ”Beslut inom alla politikområden ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv” på regeringens hemsida. Sedan årsskiftet har jämställdhetsombudsmannen, Jämo, svarat på åtta förslag och utredningar som kommit från regeringen och i hälften av fallen saknas ett jämställdhetsperspektiv.

Jämo är kritisk till flera av regeringens förslag och tror att de i själva verket kan försämra jämställdheten mellan män och kvinnor. Mest kritik får vårdnadsbidraget eftersom det främst är kvinnor som utnyttjat möjligheten att vara hemma mer med barnen i Finland och i Norge där möjligheten redan finns. Jag är inte direkt förvånad att regeringens jämställdhetspolitik får en sådan svidande kritik. Själv har jag redan underkänt den för länge sedan.

Feministen Anders Borg?(!)

I går satt jag i ett tåg på väg till Stockholm. Och som alltid på tåg läser jag tidningen Kupé. Omslaget var lite lockande: Anders Borg är på framsidan, leendes framför en rosa bakgrund, med ett citat under sig som lyder ”Självklart är jag feminist”. Som SSU: are och som feminist blev jag självklart nyfiken över vad han menade. Jag som många andra vet att moderaterna så väl som majoriteten av alliansens medlemmar har svårigheter med att kalla sig feminister eller använder det som ett retoriskt slagord. Jag vet inte hur många gånger som jag hamnat i diskussioner men personer inom alliansen som prompt hävdat att det inte finns en strukturell diskriminering.

Anders Borgs två döttrar har tydligen gjort honom feminist. Han menar att skillnaderna mellan män och kvinnor är strukturella (!) och att kvinnor är underordnade männen (!). Detta begränsar människors frihet och därför är det självklart för honom att vara feminist. Sist men inte minst så säger han att han inte kan förstå människor som inte är feminister. Då har jag hittat en sak som jag har gemensam med vår finansminister eller rättare sagt två (vilket jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag är feminist och kan inte förstå människor (som oftast består av just moderater) som inte är det. Men jag är inte direkt övertygad av hans feministiska åsikter. Han har en del i att införa det omstridda vårdnadsbidraget, som Anders Borg tydligen är emot, men som han tänker föra igenom i en sann "alliansen framför allt (även mina egna värderingar) anda". Som feminist, hade jag aldrig infört något som jag vetat kommer cementera könsrollerna ytterligare.

I gårdagens punkt.se stod det att andelen pappor som tar ut sin föräldraledighet minskar och om den håller sig på samma nivå dröjer det 2011 år innan föräldraledigheten delas lika.. Samtidigt menar Lars Platin som är lektor på malmö högskola att det är en individualiserad föräldraförsäkring som krävs. Förebilden är Island där man har en tredelad föräldraförsäkring. Tre månader vardera måste föräldrarna ta ut och en tredjedel disponerar man fritt. Han är inte ensam i den här bedömningen, JämO delar den (och jag fast jag helst hade velat ha en likadelning). Anders Borgs feminism är än så länge ett teoretiskt erkännande mer än ett praktiskt manifesterande. Men jag är inte direkt förvånad. Rubriken till den artikeln borde ha varit "Självklart är jag en feminist (sålänge jag inte måste göra något åt det)".

Ett barn är begravet i Gaza

Med anledning av det som hänt på Gaza vill jag tillägna dagens blogg till alla de som mist livet i attackerna. Här är en dikt jag hittade på Ali Esbati's blogg; som han hittade på någon annans blogg.

Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

I believe that we can change (the world)

Jag tror inte att jag nämnt det men om jag hade fått rösta i demokraternas val, hade jag utan en uns av tvekan röstat på Obama Barack. Naturligtvist håller jag tummarna för att demokraterna tycker som jag; för en mer progressiv president för USA finns det inte för tillfället. Jag tänker utveckla precis varför jag tycker som jag gör efter min hemtenta är över men tills dess kan ni titta på alla som tycker som jag. Och glöm inte att Oprah röstar Obama hon med ;)

Inspiration - till er och kanske till och med till mig

Ibland, bara ibland, saknar jag totalt inspiration. Det går så långt att jag glömmer andas av tristess. Då lyssnar jag på musik. Och en tjej som verkligen får mitt hjärta att sjunga är Jill Scott. För er som inte vet vem det är, är allt jag kan säga till er - grattis! Ni har chansen att upptäcka henne och bli nyförälskade i hennes musik. Jag är redan inne i ett långvarigt förhållande med den..

Hemtenta - jäsp!

Man kan minst sagt säga att jag inte direkt skött bloggandet 2007, förhoppningsvis blir det annorlunda under 2008. Jag ska i alla fall försöka skriva några gånger i veckan; sen blir det väl som med allt annat, beroende på hur mycket (fri)tid jag har.

Jag har den här dagen med att försöka börja med min hemtenta. Jag läser lite allt möjligt men är helt övertygad om att inget fastnat. Dock finner jag det underhållande att lägga märke till just hur politiskt ämnet mänskliga rättigheter är. För om det finns ett enda ämne inom den juridiska världen där man balanserar på en hårfin gräns mellan politik och juridik så är det just mänskliga rättigheter. För vad är en mänsklig rättighet? Vad exakt är det varenda människa är berättigad till enbart för att den existerar? Det är inte en lätt fråga att besvara, speciellt inte utan värderingar. Så hur objektiv är egentligen min kurslitteratur?

För att ta ett exempel ur boken ”Economic, social and cultural rights” som jag läser nu:

” The neoliberalist approach (to human rights) is attempting to justify unstrained market operations over human rights. It tries to justify it by claiming that it will ultimately also benefit those who are presently poor. There is no empirical support for that proposition.”

Vilken politisk uppfattning tror ni att han har?

Raaamlösa

Igår var det dags för det första kommunfullmäktigemötet efter sommaruppehållet. Personligen trodde jag att det skulle bli ett kort möte; men det blev det tyvärr inte. Interpellationer och motioner drygade ut mötet ordentligt.

Under mötet skickades det runt en inramad placering av kommunfullmäktigeledamöterna från 1972 som hittats i en låda av den nuvarande kommunfullmäktigeordföranden. Två av dem som satt med 1972 sitter med idag (Arne Larsson och Roland Nilsson). SSU:s förra ordförande Kurt Ward fanns också med på listan.

Jag räknade snabbt ut att de var 81 ledamöter på den tiden och att endast 9 stycken av dem var kvinnor. En av dessa 9 kvinnor var ogift och titulerades "fröken" men resten var "fru" någon. När jag sen ställde frågan till Rolands Nilsson (sossen som satt med 1972) om varför de var så många och varför det fanns så få kvinnor fick jag svaret att antalet berodde på kommunsammanslagningarna. Alla skulle ha en representant med och därför blev det så många ledamöter till slut. När det gällde antalet kvinnor som satt med så sa han att man valde att sätta in alla ordföranden i de olika arbetarkommunerna i kommunfullmäktige för att det skulle bli rättvist. Det "råkade" vara så att de flesta ordföranden var män. Mhm. Tack och lov för varannan damernas, annars tror jag att det hade "råkat" vara samma könsfördelning idag.



Det skickades också runt en bok som en f.d. kommunfullmäktigeledamot skrivit (hon heter Anette Jernström). Hon arbetar idag som flygvärdinna och boken heter "En flygvärdinnas betraktelser". Jag kollade givetvis upp vem det var när jag kom hem och efter att ha läst hennes insändare på hennes hemsida kan jag bara konstatera att vi inte har samma analys av samhället och att jag inte håller med henne i mycket. Men det fanns en sak jag hann se i hennes bok som jag tyckte var roligt eftersom jag själv tar samma diskussion med alla som uttalar det fel.

Raaamlösa

"Passagerare med härstamning från norr om Hallandsåsen säger:

- Kan jag få en Raaamlösa?
- Nej, svarar jag skämtsamt. Kan du inte uttala det, kan du inte få det.

Det heter Ramlösa, med kort a, inte Raaamlösa. Likväl som det heter samlag och inte saaamlag som Sten Broman uttryckte det. Raaamlösa, det är en damcykel, det!"

Så sant som det var sagt. Det heter Ramlösa.

/ Natasa

SSU kongressen

SSU:s 34:e kongress inleddes ståtligt den 6/8 - 07 och vi var på plats ;) 5 SSU Helsingborgare i en deligation av 26 Skåningar och bland 249 ombud. Det var helt otroligt att vara ombud året då SSU fyller 90 år. Helt underbart var det!


På väg till kongressen spekulerade vi kring vilka väskor vi skulle få. Om det skulle vara en tygpåse som vi fick två kongresser sedan i Karlstad eller om det skulle vara en ordentlig axelväska som vi fick i Linköping. Well, alla hade vi fel för ingen av oss trodde vi skulle få en bowlingväska. Men där ser ni, man kan aldrig riktigt förutse vad våra kära ombudsmän hittar på..

Så här såg det ut, till höger satt SSU Skåne :) Och sen i mittensektionen ser vi först och främst lenet.. Philip och Helena följer väldigt intensivt en omröstning som höll på att genomföras. Till vänster och höger om scenen fanns nämligen två stora skärmar där man fick se resultatet på.. Man röstade med svarta dosor som den som Philip håller i sin hand. Oftast tryckte man 1 för att stödja förbundsstyrelsen, 2 för att stödja motförslaget och 3 för att rösta blankt.

Här sitter Sara (ordförande i Malmö) och vår kära Yasmine Lundin från Helsingborg i min vackra Palestinasjal och går igenom utbildningskapitlet som de hade ansvar för. Vi fick igenom det mesta av det vi ville :) Så det är vi extremt stolta över..

Mitt personliga mål med SSU Kongressen var att väcka uppmärksamhet kring Västsaharierinas situation. Tillsammans med de andra volontärerna på plats satte vi upp en monter med bilder jag tagit under vår resa, kopierade upp foldrar med information och flyers som uppmanade alla att gå med det nystartade nätverket för ett fritt västsahara (som vi delade ut till alla ombud). Sen pratade vi alla om våra uppleverlse i flyktinglägren och situationen där nere. Vi samlade dessutom ihop underskrifter för ett fritt Västsahara från alla 249 ombud som sedan Jytte överlämnade till Mona Sahlin i sitt tal till henne.

Både Mona och Jytte pratade om Västsahara i sina tal och Mona höll t.o.m. sin del om Västsahara på engelska så att de västsahariska gästerna skulle förstå. Det var helt underbart och över all förväntan. Sen fick de Västsahariska gästerna även samtala med Wanja Lundby-Wedin och LSU:s ordförande. Slutligen så antog en enig SSU kongress ett uttalande för ett fritt Västsahara. Jag var helt slut när veckan var över; och jag tror att alla volontärer även var det. Vi jobbade stenhårt för att uppmärksamma konflikten och vi lyckades verkligen. Jag glömde förresten nämna att vi hade ett lotteri där pengarna som vi samlade in kommer att gå till att stödja den västsahariska kampen. Vi lyckades med det vi ville uppnå, jag tror inte att ett enda ombud lämnade kongressen utan att veta om att det finns en konflikt kring Västsahara. På bilden sitter Jytte och Mona med västsahariska sjalar.

Vi avtackade en gammal förbundsstyrelse och välkomnade en ny. När Anna Sjödin höll sitt avskedstal där hon peppade oss till att fortsätta göra motstånd mot alliansens hjärtlösa politik kunde jag inte göra något annat än att gråta. Jag försökte svälja tårarna men hon är så jädrans duktig som talare att det blev för mycket. Jag vill passa på att tacka henne för den tid hon var ordförande och hon kommer alltid att vara min ordförande tillsammans med Micke, Ardalan och nu Jytte :) Lycka till med allt Anna!

På Jubilemsmiddagen och festen efter hade vi väldigt roligt. Förutom när Peter Wahlbeck pratade... SSU Helsingborgs tjejer var några av många som lämnade salen under hans "uppträdande" och jag är extremt stolt över det. På bilden från vänster står jag, Jytte och Yasmine :) Vi står och lyssnar på Outlandish (fy fan va bra de är).

Här är de två västsahariska tjejerna och sen så är 4 av 8 volontärer med på bilden. Sandra, jag, Alex och Mohamed står är med och dansar till Outlandish. Det var en underbar kväll men jag saknade resten av gänget. Hade varit roligare om alla varit med :) men man kan inte få allt.. Våra västsahariska gäster fullkomligt älskade Outlandish och det gör vi med!

För er som missade det så valde SSU Kongressen Jytte Guteland till förbundsordförande och Mattias Vepsä till förbundssekreterare. De var både glada och trötta mot slutet av kongressfesten.. Jag vill passa på och önska dem lycka till med deras svåra arbete; att leda en motståndsrörelse..

Västsahara - Afrikas sista koloni

Västsahara. Ordet smakar bittert, sött och milt precis som västsahariernas traditionella te. Jag svårt för att prata om resan jag fått uppleva den här sommaren. Det är nästan för svårt ibland trots att resan var en av de absolut bästa som jag gjort i mitt liv. Jag reste till ett flyktingläger som heter den 27 februari ( den 27 februari 1976 deklarerade Västsahara självständighet efter den spanska kolonalväldets slut) i västra Algeriet. Jag var där med sju andra volontärer som SSU valt ut. Nu när jag är hemma igen är det förvånansvärt många som inte vet att Västsahara är ett land, som är ockuperat av Marocko. Så jag tänkte skriva några blogginlägg om läget i Västsahara, och börja med det historiska, så att alla vet vad jag pratar om när jag skriver att Västsahara är Afrikas sista koloni.

Västsahara var koloniserat av Spanien från 1884 och när Spanien var på väg att ge upp sitt anspråk på området 1975 invaderade både Marocko och Mauretanien Västsahara. Invånarna i Västsahara flydde då ut i öknen där många ha bott kvar sedan dess. När Mauretanien området det ockuperade 1979 tog Marocko över hela landet. Landet har stått på FN:s lista över länder som ska avkoloniseras sedan 1966, och fortfarande har inget hänt. Sedan 1991 är den västsahariska kampen för självständighet fredlig men innan dess fördes ett gerillakrig. Det skulle i anslutning till eldupphör (1991) hållas en folkomröstning där det västsahariska folket skulle få välja mellan självständighet eller integration med Marocko; istället har Marocko fört in tiotusentals bosättare i Västsahara i strid med FN:s fredsplan, brutit mot mänskliga rättigheter och folkomröstning har fortfarande inte genomförts.

Efter över 30 år i öknen börjar läget bli desperat. År 2003 la USA:s dåvarande utrikesminister James Baker en fredsplan som innebar att fem års självstyre skulle följas av en folkomröstning. Denna s.k. Bakerplan accepterades av Polisario (som är Västsaharas befrielserörelse) men avvisades av Marocko. I juni i år inleddes förhandlingarna igen mellan Polisario och Marocko men inget mer uppnåddes än att man sammanförde de två parterna. Enligt UNHCR:s högsta ansvariga representant på plats i Västsahara så kommer förmodligen samtalen inte leda några förändringar inom snar framtid eftersom det enda som Västsaharierna inte kan tänkas kompromissa om är deras rätt till självständighet och det enda som Marocko inte kan tänka sig ge till Västsaharierna är just deras rätt till självständighet. Problemet är att ungdomarna som bor i flyktingläger i Algeriet och som saknar sysselsättning, börjar bli desperata efter någon form av förbättring av deras situation. Under de 16 år som kampen för ett fritt Västsahara förts fredligt har nästan inga framsteg gjorts. Om samtalen som kommer återupptas i augusti månad inte ger några resultat är jag rädd för att ungdomarna kommer att vilja gå ut i krig igen för att försöka ta tillbaka sitt land genom våld. Och om inga framgångar görs militärt har de enligt dem i alla fall lyckats få sin konflikt uppmärksammad av omvärlden. Kampen för ett fritt Västsahara är en bortglömd konflikt, kanske just för att den förs fredligt. Många ungdomar som vi mötte under vår resa sa att de hellre gick ut i krig och dog för rätten till sitt land än levde under de svåra förhållanden som de gör i öknen. För dem finns det endast två utgångar på konflikten kvar; seger eller död.

Helsingborgsfestivalen

I vanliga fall hade jag sett fram emot Helsingborgsfestivalen, men i år kändes det verkligen dystert. Fann ingen festivalstämning alls. Vädret var dåligt och festivalen kändes mycket mindre än normalt. Sen kan det bero på att det är första festivalen efter maktskiftet, allt känns sämre med en borgerlig regering. Men lite roligt lyckades jag hinna med efter jag kampanjat med socialdemokraterna vid Mäster Palms plats.

Jytte som vackert visar upp maten hon ska äta på Mäster Palms Café.

Jytte Guteland (ordförandekandidat i SSU) dök upp för att prata lite med Helsingborgs ombud inför kongressen. Hon delade med sig av vad hon tyckter är viktiga politiska framtidsfrågor och vi delade med oss av vad vi tyckter var viktiga politiska framtidsfrågor. Det visade sig att vi hade väldigt lika prioriteringar framför allt när det känner kampen mot rasism, kampen för ett fritt västsahara och Palestina samt jämställdhetsfrågor. Andra frågor som diskuterades var borglighetens pågående försämringar av välfärden, skolpolitiken och narkotika.

Alla som känner mig vet att mina hjärtefrågor är internationella frågor. Så givetvis passade jag på och prata om mina upplevelser i Västsahara* och en del andra internationella ställningstaganden jag tycker att SSU ska ta i framtiden. De två viktigaste internationella frågorna för mig är kampen för ett fritt Västsahara och en tvåstatslösning i Palestina/Israel konflikten. Sen finns det många andra konflikter där jag tycker det är oerhört viktigt att SSU har ett aktivt ställningstagande. Det socialdemokratiska partiet har alldeles för länge varit för konservativt och okontroversiellt när det gäller internationella frågor. Det är upp till SSU att driva en progressiv utrikespolitik och pressa vårt eget parti att göra detsamma. Det är dags att vi tar ställning och tar striden och börjar visa internationell solidaritet i praktiken. Om vi i SSU Skåne inte lyckas få in ställningstaganden om enskilda internationella frågor i SSU:s handlingsprogram under kongressen så hoppas jag att Jyttes idé om ett internationellt rådslag blir av (det var ett av de förslagen hon hade för att förstärka vår internationella politik). Efter vi hade ätit på Mäster Palms Café var det dags för Jytte att ge sig av (men först efter att ha varit inne på Helsingborgs egna Tasty House och köpt arabiska kakor).

Under festivalen har jag också lyssnat på mitt favorit Helsingborgsband S.T.I.C.S som är ett hiphop/rapp/soul/spoken word band. Det är svårt att definiera dem som artister men jag skulle vilja säga "The Roots" blandat med "Natalie Gardiner". Så om ni inte vet vem de artisterna är så föreslår jag att ni tar reda på det. Hur som helst så var de jättebra och tältet var fullproppat med folk. Jag hoppas de får kontrakt och släpper en skiva snart så att alla andra utanför Skåne kan få lyssna på deras musik. De är helt underbara.

S.T.I.C.S

Igår (sista dagen på festivalen) hann jag med ganska mycket. Jag var nere en kort stund på Skånes deligationsträff utanför Sjöbo, kampanjade med sossarna och åt det sista festivalkäket (vilket tar tid). Men när solen började gå ner var jag, Isabell och Woddy på väg mot Gröningen (är inte utsikten helt fantastisk?)

Det var nämligen dags för festivalens höjdpunkt - Svenska Akademin. Som ni ser på bilden stod vi längst bak i det massiva cirkustältet och njöt av musiken. Tänkte avsluta med att dela med mig en del av en låt som framfördes i ett gungande tält.

Svenska Akademien

"Du vill så du kan" - Svenska Akademien
Dom som styr vår värld är inkompetenta
Varför be om tillstånd varför lyda vänta
Varför slösa tid vi har väl velat klart
Uppenbart något måste hända snart
I en rasande fart har dom tärt på vårt klot
Dom har gjort drömmar till aska och sot
Å den som lyder idioten är själv idiot
Fäster boja runt sin egen fot
Så käfta emot och finn kraft i ditt inre
Dårarnas drivhus gör människorna mindre
Så rädda, blåsta missledda
Styrda bevakade men aldrig sedda
Påtvingat oss inget verkligt vi
Styrd av någon annan inte verklig fri
Hög tid sluta vänta, gör gjort av det tänkta
Tanken håller dörrarna stängda.

Jag sa du kan om du vill, du vill så du kan
Jag sa du kan om du vill, du vill så du kan
Våga vilja våga fråga, känn din egen förmåga

ps. Det är extremt irriterande att Palestinasjalen blivit mode när man själv haft en Palestinasjal långt innan det blev "inne" att bära den. Jag bär den för att visa solidaritet med det Palestinska folkets kamp och inte för att matcha ett par nya gucci skor. Ta tillbaka Palestinasjalen...

Puss och kram!

Jag och Isabell på väg till Svenska Akademien

* Jag var inte i det ockuperade Västsahara (ockuperas av Marocko) utan i flyktingläger i Algeriet där majoriteten av västsahariska flyktingar idag bor.

Balen

Jag var på väg till mitt nämndmöte igår (sitter i stadsbyggnadsnämnden). Det var nästintill omöjligt att ta sig fram på Knutpunkten i Helsingborg. Det var nämligen dags för den årliga balen. Och precis som tidigare år svämmade Knutpunkten över med uppklädda ungdomar som förmodligen sett fram emot balen under hela deras studietid. Men jag kan inte hjälpa att tänka på alla dem som vill men inte kan gå på balen.

Själva biljetten dit ligger på ca 1000 kr. Sen tillkommer givetvis kostnader för kläderna (om du är tjej och ska ha på dig en klänning kan du lugnt räkna med några tusen kronor till). Det är inte alla som har dem pengarna, speciellt inte när det är två veckor kvar till studenten. Man tvingas prioritera. Det gjorde jag i alla fall. Prioriterade bort balen. Och sen hade jag andra personliga anledningar utöver det som gjorde valet mycket lättare, och som hade gjort att jag i alla fall inte kunnat gå. Jag ångrar det inte alls, men jag kan inte låta bli att tänka på dem som verkligen vill men inte kan.

Jag träffade dock en och annan uppklädd SSU:are och jag måste helt enkelt säga att min ”lillebrosha” Saleh hade det snyggaste afrot på plats (säkert det enda också).Yes, han var snyggast på plats (that's it).