It's the final countdown

Min sista hemtenta för den här terminen har precis börjat. Det är en bitterljuv känsla som infinner sig. Samtidigt som jag verkligen avskyr hemtentor, så är det snart sommarlov. Jag längtar till den 5:e juni kl 15.00, min tenta är då äntligen inlämnad och jag kan börja packa inför min resa den 7.e juni. Men det är så svårt att skriva hemtentor. Jag gör allt annat istället för att skriva den. Jag kan aldrig koncentrera mig. Just nu spelas Rihannas nya låt "Take a Bow" om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte få det att sluta. Så fort jag börjar skriva hör jag den igen. Så jag tänkte dela med mig av den till er och hoppas på att den fastnar i ert huvud och försvinner från mitt.

Gott och blandat

Gott och blandat sammanfattar mitt liv just nu. Jag har inte hunnit blogga alls i den utsträckningen jag velat. Jag har helt enkelt varit för trött för att ta tag i det. Men idag trotsar jag den tröttheten ett tag i alla fall. Jag tänkte nämligen försöka sammafatta min hektiska tillvaro så gott det går för eventuella läsare av denna blogg. Sedan jag blev Västsaharaansvarig för förbundet (ca tre veckor sedan) har mitt liv bestått i att få denna resan att fungera. Även om det för vissa låter väldigt enkelt måste jag inflika direkt med att säga att en resa består av så många detaljer som kan gå fel, så det är en väldigt complex fråga. Speciellt om man har otur så att det räcker och blir över (som jag har). Men missförstå mig inte, alla besvär jag haft är värt det hela. Det kommer vara värt det när detta årets deligation (Västsahara 08 som jag kallar den) får se de västsahariska flyktinglägren och lära känna folket där. Varenda ångestfylld sekund kommer att vara värt det.

En bild på min vackra deligation... yes, för det är ett helt underbart gäng.

Vi åker nästa vecka (!) så jag har inte så mycket tid på mig att få det att fungera (det finns inga marginaler för eventuella fel på vägen). Jag har knappt tid att ställa in mig på resan själv. Jag har inte packat, inte inhandlat allt jag bett alla andra göra och har inte tid att göra det förrän efter min hemtenta är över den 5:e juni. Och på tal om hemtenta så jag har tenta från och med imorgon.. i ett ämne jag nästan inte läst om alls (Business and human rights). Suck! Jag har helt enkelt inte hunnit eftersom SSU slukat all min tid.

Men istället för att göra det logiska människor hade gjort och paniktentaplugga har jag idag varit på en rundtur med stadsbyggnadsnämnden (där jag sitter som ersättare) samtidigt som jag försökt boka in vandrarhem för två av volontärerna i Stockholm. Till slut, till slut, lyckades vi faktiskt boka ett vandrarhem (när jag säger vi menar jag Setareh som är från Stockholm och en av Västsaharavolontärerna).

Jag har avslutat min dag med att lyssna på ett föredrag av Burma-aktivisten Cattis Ullström. Helt fantastiskt föredrag. Det var helt enkelt värt min "förlorade" tentapluggstid. Ni borde definitivt läsa hennes blogginlägg om Burma och därefter skriva under här. Jag ska återkomma till Cattis föredrag i en senare blogg (efter min tenta) för det är definivit värt att nämnas några gånger. Jag är helt enkelt för trött för att försöka formulera ett försök till inspirerande blogginlägg i den stil som jag tycker att Burmafrågan förtjänar. Så jag vill avsluta dagens blogg med ett tack till Cattis och en uppmaning till er alla att läsa hennes blogg.

Mitt hjärta klämtar för Belgrad

Jag vill, jag vill, jag vill vara i Belgrad nu. Ah, jag tittar så klart på eurovision semifinalen just nu men bara för att jag vill se en gnutta av Belgrad. Det är två år sedan jag var där sist. Jag längtar tillbaka så att det gör ont i hjärtat. Människorna, språket, maten, platsen och familjen. Det är en obeskrivligt underbar stad. Helt fantastisk.

Ja, det finns inte mer att säga. Jag måste helt enkelt tillbaka snart. Fick höra ett citat idag som är ganska passande. Det säger i princip att jag får lära mig acceptera läget och sluta önska för så mycket. Man måste bara lära sig acceptera vissa saker. Suck.

"You gotta stop wearing your wishbone where your backbone oughta be." -- Richard from Texas, Eat, Pray, Love

Åter till de glömdas flyktingläger

Sedan en vecka tillbaka, exakt, har jag vetat att jag ska åka ner till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet igen. Men den här gången åker jag som deligationsledare och inte som volontär. Det är så stort för mig att det inte sjunkit in riktigt än. Det här jobbet för SSU är verkligen ett drömjobb. Det är ett tidskrävande arbete, men det är värt det eftersom jag får åka ner igen.

När jag åkte hem från lägrena förra året var jag säker på att jag aldrig skulle återse min västsahariska familj. En sådan resa gör man bara en gång i livet intalade jag mig själv. Det var en resa som för evigt förändrat mitt liv till det bättre. Och nu får jag göra om det och förhoppningsvis göra 7 nya volontärers resa en oförglömlig upplevelse.

Resan jag gjorde förra året var just det, oförglömlig. Västsaharafrågan har blivit som en drog för mig. Jag läser allt jag kan komma över som har med konflikten att göra i snart ett år har jag tänkt på den varenda dag. Jag har skrivit om konflikten här, här, här och här. Och jag pratar sönder konflikten som ingen verkar känna till. Alla i min omgivning känner till konflikten. Alla. Men generellt sätt känner alldeles för få människor till konflikten därför är målet med volontärsresan i år att hitta sätt att sätta konflikten på dagordningen. Så den 8/6-25/6 är jag åter i de glömdas flyktingläger.

Tack så mycket George Bush!

Gwyneth Paltrow får frågan:

"Du har fotograferats i de där fantastiska Christian Louboutin-skorna flera gånger nyligen. Har du köpt flera par?

- Jag kan inte shoppa loss i London. Dollarn är så svag mot pundet att jag helt enkelt inte kan. Ännu ett skäl att älska George Bush. Tack så mycket, idiot, skitstövel, idiot, mördare. Förlåt, sa jag just allt det där?"

Ja, vi har alla olika anledningar till samma åsikt. Whatever works for you.

Blackwater: den nya malarian

Utöver allt annat som händer i Irak så har en mycket allvarlig form av malaria börjat spridas i landet som irakierna själva refererar till som "Blackwater" (vilket är namnet på en säkerhetsfirma som är anlitad av USA i Irak). Anledningen till att sjukdomen fått detta namn är att irakierna anser att den precis som firman Blackwater dödar oskyldiga irakier och att symptomen för sjukdomen är att ens urin blir svart. Malarian orsakar så allvarliga komplikationer att de kan leda till döden under mindre än ett dygn. Och på grund av det pågående oroligheterna i landet så finns det varken läkemedel eller personal nog för att bota alla de människor som drabbas av sjukdomen.

Hela hälsovårdssystemet håller på och kollapsar eftersom människor (detta inkluderar läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal) tvingas fly på grund av det hemska läget i landet. Det hela är en ond spiral. Frågan är när landet kommer bli tillräckligt stabilt för människor att vilja stanna kvar och bygga upp landet igen. Tyvärr har vi inte kommit dit än. Ett krig som enligt vissa endast skulle ta några månader, har nu pågått i över fem år. Och tyvärr syns ingen ljusning till.

Irak har nu under många år präglats av krig och förödelse. Igår dog över 60 personer på grund av en bilbomb. Men siffrorna säger inget längre; vi reagerar inte längre. Men låt det hela sjunka in. Föreställ dig att en hel årskull med barn försvinner från en skola, att 60 av dina grannar eller arbetskamrater försvinner. Föreställ dig sen att fyrtio till försvinner imorgon; men nu finns din familj bland de döda. Föreställ dig slutligen oron du uppfylls med. Du vet att fler kommer att dö och du kan aldrig vara säker på att det inte är du som dör imorgon. Varje dag läser vi om ett tiotal, ibland hundratal människor som dör av sjukdomen krig eller konflikt. Men det kan vara svårt att inse allvaret förrän vi börjar räkna bort människor i vår egen omgivning, förrän vi börjar räkna bort oss själva.

Västsaharisk hungerstrejk

Ungefär 60 västsahariska fångar i Marockanska fängelsen har hungerstrejkat sedan slutet av februari månad för att få världen att uppmärksamma brotten mot mänskliga rättigheter som utförs av Marocko. Många av fångarna har blivit arresterade på grund av deras kamp för ett fritt Västsahara. Bland de hungestrejkande finns El Ouali Amindane, bror till Rabab Ramidane, som jag tidigare skrivit om här och här. Han arresterades den 12:e oktober 2006 när hans syster och han deltog i den demonstration för ett fritt västsahara. Han och hela hans familj utsattes för därefter för tortyr och han dömdes sen till fem års fängelse. Just nu, riskerar han sitt eget liv, i hopp om att rädda andras. Det har uppmärksammats av svensk radio genom ett nyhetsinslag. Jag hoppas att regeringen uppmärksammar deras kamp, och framför skarp kritik gentemot Marocko. Än en gång så är inte de ondas handlingar utan de godas tystnad, man bör frukta. Och just nu, råder en skrämmande tystnad.

"Die Lucky Bush"

Ett bra tag sedan läste jag en krönika i Helsingborgs Dagblad som nämnde att man i Jerusalem spenderat över 3 miljoner kronor på att göra staden ren från grafitti inför ett besök från George Bush. Det var inte direkt det som jag tyckte var intressant utan vad det var som var skrivet på väggarna, som man nu tog bort. Bland annat så stod det ”Die Lucky Bush”, även om Bush förmodligen hade uppfattat det stötande hade texten egentligen inget med honom att göra. Det är en transkribering av hebreiskans dai lakibbush, som betyder ”stoppa ockupationen”. Personligen tycker jag det var extremt fyndigt, kanske för att jag håller med det riktiga budskapet fullständigt.

Hur som helst så letade jag vidare efter "väggkonst" som opponerade sig över Israels ockupation av Palestina. Jag hittade några målningar som gjort på den palestinska sidan av Israels olagliga mur. Kanske inte de mest politiska målningarna, men ändå väldigt vackra.

"Stå inte där och bjud ut er, era jävla flator"

Precis som jag lovade tänker jag nu berätta om vad som hände mig i oktober 2006. Hela händelsen utspelade sig efter ett SSU möte då Josefin och jag bestämde oss för att närvara på ett möte med närpolisen på Gustav Adolfskolans dåvarande fritidsgård. Efter det mötet var vi på väg hem och stannade som vanligt på trottoaren utanför porten in till min trappuppgång för att snacka om allt möjligt. Vi stod kvar ett tag och sa hejdå flera gången (genom att pussa varandra på kinderna). Mellan bostadshuset och trottoaren finns en mur. Plötsligt hörde vi hur dörren på andra sidan muren öppnades och att någon skrek ”Stå inte där och bjud ut er era jävla flator”. Jag var tvungen att backa bakåt från där jag stod för att se vem det var som skrek och insåg ganska snart att det var till oss han skrek.

Han var aggressiv och skrek upprepade gånger att han skulle skicka hunden på oss och ringa polisen. Själv var jag så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga men slutligen bad jag honom att ringa polisen och upplyste honom om att han inte fick säga vad han ville till oss. Han stannade då upp och sa ”en man i min ålder har rätt att säga precis vad som helst”. Jag uppmanade honom att ringa polisen igen (började bli riktigt förbannad) och precis innan han gick in i lägenheten vände han sig mot mig och sa ”jävla svartskalle”. Det var tillräckligt för min del, jag var så upprörd över hans beteende att jag ringde polisen. Rättegången hölls ett år senare; i oktober 2007.

”L har förklarat att han varken kan erkänna eller förneka gärningen på den grunden att han till följd av att han brutit sin medicinering inte kommer ihåg händelsen. Han har bestritt skadeståndsskyldighet.” Trots detta ”försvar” så såg rätten igenom honom och dömde honom som följer:

- "L har genom kränkande tillmälen, i syfte att kränka Natasa Mirosavic pga. hennes etniska bakgrund, smädat Mirosavic genom att kalla henne för jävla svartskalle."
- "L har genom kränkande tillmälen i syfte att kränka Josefin pga. av hennes sexuella läggning smädat henne genom att kalla henne jävla flata."

Trots att jag är oerhört glad över att han blev fälld så är jag också väldigt irriterad över resonemanget kring när man kan bli kränkt. På grund av att jag är heterosexuell kunde jag inte bli kränkt av att han kallade mig flata. Helt otroligt egentligen. Så om han uttryckligen hade kallat mig hora vad hade jag behövt bevisa då? Hans intention var att kränka mig, annars hade han aldrig använt de ord han använde och då ska min sexuella läggning inte spela någon roll. Även om det idag har gått lite mer än ett år sedan det hände är jag fortfarande orolig för att träffa honom. Jag undviker den porten och har lyckats undvika galningen ända sedan den oktoberkvällen, tack o lov. Och det har förhoppningsvis fått honom att tänka sig för innan han öppnar munnen.

"Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen"

Det uttalandet var tillräckligt för att fälla en ängelholmare för hets mot folkgrupp. Vid en demonstration mot rasism som anordnades av SSU i mars förra året i centrala Ängelholm syntes ängelholmaren när han bar på ett plakat med texten "Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen". Han polisanmäldes och åtalades för hets mot folkgrupp.

Hans bedrövliga försvar till varför han hade gått omkring med den texten var att han tyckte det var absurt att SSU demonstrerade mot rasism (!). Genom att skriva det han gjorde ville han väcka debatt och uttrycka sin åsikt. Den åtalade kunde inte förstå varför någon tog illa vid sig om man de var oskyldiga. Det resonemanget är det märkligaste jag hört på länge. Så om någon kallade mig hora borde jag inte ta illa vid mig för att jag inte är det, nåja... (jag återkommer till det resonemanget en vacker dag när jag ska berätta om hur det gick när jag anmälde en man för att ha kallat mig flata och svartskalle - om ni vill läsa kortfattat om det som hände mig står det här - men artikeln har ett fel och det är att han kallade oss båda för flata).

Tingsrätten menade dock att budskapet på plakatet är "generaliserande, förenklat och tillskriver invandrargäng benägenhet att våldta svenska flickor" - ett exempel på vad som menar med missaktning i lagens mening. Han dömdes alltså slutligen till böter. Så jag vill bara passa på och tacka Helsingborgs tingsrätt, innan jag fortsätter att läsa om homosexuellas rättigheter till mitt fall i skolan, för att de fällde ängelholmaren... Tack!

Aldrig mer Halabja

Idag är det exakt 20 år sedan Saddam Husseins armé bombade den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen. Fler än 5000 personer dog och över 10 000 personer skadades. Invånarna som överlevde lider fortfarande av farliga sjukdomar såsom cancer, födelsedefekter och neurologiska störningar. Det är svårt att minnas vad som hände 1988 om man inte levde under den tiden och om ingen berättar om vad som hände. Så nu berättar jag; och se den här filmen om du vill veta mer om vad som hände i Halabja 20 år sedan.

Mötet med Rabab Amidane - II

Från 2005 då den västsahariska fredliga intifadan började tills dagsläget har Rababs bostad stormats ett tjugotal gånger. Hon, mamman och systrarna, den yngsta 14 år, har blivit misshandlade av marockansk polis. Hennes yngre bror, 21-årige El Ouali Amidane dömdes till fem års fängelse efter en fredlig demonstration för självständighet i oktober 2006. Många västsaharier betalar ett mycket högt pris för sin yttrandefrihet. De torteras, våldtas och fängslas och deras familjer utsätts för repressalier. Här är Rababs berättelse efter att hon åkt utomlands för första gången för att berätta om brotten mot mänskliga rättigheter som västsaharier får utstå.



För mig står Rabab för självaste definitionen av mod, hon handlar i överensstämmelse med sina övertygelser; även vid risk för negativa konsekvenser mot sig själv och sin familj. Det är vår skyldighet att uppmärksamma detta mod och lyssna till hennes budskap. Det är vår skyldighet att se till att afrikas sista koloni blir befriad och att dess invånare får åtnjuta mänskliga rättigheter. Omvärldens tystnad är bedrövlig och skapar en desperation bland västsaharier som bara kan utmynna i krig.

"Den stora faran är inte de ondas onda gärningar, utan de godas
tystnad".

Mötet med Rabab Amidane - I

Jag var i Stockholm för ett tag sedan och träffade en tjej vid namn Rabab Amidane. Hon är västsaharier och bor i Marocko. Anledningen att hon bor i Marocko är att det finns inga universitet i det ockuperade området och hon studerar till att bli engelskalärare. Hon berättade om den generella situationen för västsaharier i de ockuperade området och i synnerhet för dem som protesterar mot ockupationen.

Studenter som protesterar regleras och polisen slår skolbarn oavsett åldrar som opponerar sig mot ockupationen. Alla lärare (även i det ockuperade området) är marockaner och där finns civilklädda poliser på skolgårdarna för att se till att de västsahariska barnen inte protesterar. De marockanska lärarna underrättar polisen om i fall att någon demonstration tar plats och demonstranterna blir i sådana fall slagna av polisen. Rababs 11 åriga granne var med i en skoldemostration, och när han följande dag skulle till skolan stod det två poliser vid grindarna och väntade på honom. Han återvände aldrig till skolan igen.

Västsahariska studentrum stormas men jämna mellanrum, oftast inför tentor och i samband med demonstrationer, då beslagtas även deras datorer och anteckningar vilket gör det mycket svårare för dem att klara sig akademiskt. Rabab fick flytta till en annan stad bara för att kunna slutföra sin examen eftersom hon var så utsatt av polisen.

Den nionde maj förra året deltog Rabab i en fredlig demonstration tillsammans med bl.a. Sultana Khaya och många av hennes vänner fängslades. Själv torterades hon, men släpptes efteråt. Den demonstrationen resulterade till att marockanerna tog mycket hårdare tag mot västsahariska studenter. Idag är det brukligt att man bygger murar runt om universiteten och sätter krossat glad och metallföremål på toppen av murarna för att man inte ska kunna ta sig över. Det finns dessutom bara en ingång (och utgång) till universiteten så att västsahariska studenter inte ska lyckas fly efter en demonstration.

De som fängslas upplever en tortyr som för många är omöjlig att ens föreställa sig. El chocker och sexuellt utnyttjande är standardtortyren som används. Familjer blir oftast inte underrättade när deras familjemedlemmar fängslas och om de försöker ta reda på vad som hänt deras släktingar blir de oftast fängslade själva. Efter tortyren dumpas västsaharierna oftast mitt ute i öknen och det enda deras familjer kan göra är att söka planlöst efter dem. Här är Rababs berättelse med hennes egna ord.

Should I give up or should I just keep chasing pavements?

Ibland vet man inte när man ska kasta in handduken. Man vet inte när man ska ge upp hoppet. Så man fortsätter utan mål... men med en gnutta hopp kvar. Den här låten beskriver verkligen den känslan.

"Regeringen slarvar med jämställdheten"

Så lyder en rubrik i aftonbladet idag. JämO kritiserar regeringen för de struntar i jämställdheten när de lägger lagförslag. Trots detta står det att ”Beslut inom alla politikområden ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv” på regeringens hemsida. Sedan årsskiftet har jämställdhetsombudsmannen, Jämo, svarat på åtta förslag och utredningar som kommit från regeringen och i hälften av fallen saknas ett jämställdhetsperspektiv.

Jämo är kritisk till flera av regeringens förslag och tror att de i själva verket kan försämra jämställdheten mellan män och kvinnor. Mest kritik får vårdnadsbidraget eftersom det främst är kvinnor som utnyttjat möjligheten att vara hemma mer med barnen i Finland och i Norge där möjligheten redan finns. Jag är inte direkt förvånad att regeringens jämställdhetspolitik får en sådan svidande kritik. Själv har jag redan underkänt den för länge sedan.

Feministen Anders Borg?(!)

I går satt jag i ett tåg på väg till Stockholm. Och som alltid på tåg läser jag tidningen Kupé. Omslaget var lite lockande: Anders Borg är på framsidan, leendes framför en rosa bakgrund, med ett citat under sig som lyder ”Självklart är jag feminist”. Som SSU: are och som feminist blev jag självklart nyfiken över vad han menade. Jag som många andra vet att moderaterna så väl som majoriteten av alliansens medlemmar har svårigheter med att kalla sig feminister eller använder det som ett retoriskt slagord. Jag vet inte hur många gånger som jag hamnat i diskussioner men personer inom alliansen som prompt hävdat att det inte finns en strukturell diskriminering.

Anders Borgs två döttrar har tydligen gjort honom feminist. Han menar att skillnaderna mellan män och kvinnor är strukturella (!) och att kvinnor är underordnade männen (!). Detta begränsar människors frihet och därför är det självklart för honom att vara feminist. Sist men inte minst så säger han att han inte kan förstå människor som inte är feminister. Då har jag hittat en sak som jag har gemensam med vår finansminister eller rättare sagt två (vilket jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag är feminist och kan inte förstå människor (som oftast består av just moderater) som inte är det. Men jag är inte direkt övertygad av hans feministiska åsikter. Han har en del i att införa det omstridda vårdnadsbidraget, som Anders Borg tydligen är emot, men som han tänker föra igenom i en sann "alliansen framför allt (även mina egna värderingar) anda". Som feminist, hade jag aldrig infört något som jag vetat kommer cementera könsrollerna ytterligare.

I gårdagens punkt.se stod det att andelen pappor som tar ut sin föräldraledighet minskar och om den håller sig på samma nivå dröjer det 2011 år innan föräldraledigheten delas lika.. Samtidigt menar Lars Platin som är lektor på malmö högskola att det är en individualiserad föräldraförsäkring som krävs. Förebilden är Island där man har en tredelad föräldraförsäkring. Tre månader vardera måste föräldrarna ta ut och en tredjedel disponerar man fritt. Han är inte ensam i den här bedömningen, JämO delar den (och jag fast jag helst hade velat ha en likadelning). Anders Borgs feminism är än så länge ett teoretiskt erkännande mer än ett praktiskt manifesterande. Men jag är inte direkt förvånad. Rubriken till den artikeln borde ha varit "Självklart är jag en feminist (sålänge jag inte måste göra något åt det)".

Ett barn är begravet i Gaza

Med anledning av det som hänt på Gaza vill jag tillägna dagens blogg till alla de som mist livet i attackerna. Här är en dikt jag hittade på Ali Esbati's blogg; som han hittade på någon annans blogg.

Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

I believe that we can change (the world)

Jag tror inte att jag nämnt det men om jag hade fått rösta i demokraternas val, hade jag utan en uns av tvekan röstat på Obama Barack. Naturligtvist håller jag tummarna för att demokraterna tycker som jag; för en mer progressiv president för USA finns det inte för tillfället. Jag tänker utveckla precis varför jag tycker som jag gör efter min hemtenta är över men tills dess kan ni titta på alla som tycker som jag. Och glöm inte att Oprah röstar Obama hon med ;)

Inspiration - till er och kanske till och med till mig

Ibland, bara ibland, saknar jag totalt inspiration. Det går så långt att jag glömmer andas av tristess. Då lyssnar jag på musik. Och en tjej som verkligen får mitt hjärta att sjunga är Jill Scott. För er som inte vet vem det är, är allt jag kan säga till er - grattis! Ni har chansen att upptäcka henne och bli nyförälskade i hennes musik. Jag är redan inne i ett långvarigt förhållande med den..

Hemtenta - jäsp!

Man kan minst sagt säga att jag inte direkt skött bloggandet 2007, förhoppningsvis blir det annorlunda under 2008. Jag ska i alla fall försöka skriva några gånger i veckan; sen blir det väl som med allt annat, beroende på hur mycket (fri)tid jag har.

Jag har den här dagen med att försöka börja med min hemtenta. Jag läser lite allt möjligt men är helt övertygad om att inget fastnat. Dock finner jag det underhållande att lägga märke till just hur politiskt ämnet mänskliga rättigheter är. För om det finns ett enda ämne inom den juridiska världen där man balanserar på en hårfin gräns mellan politik och juridik så är det just mänskliga rättigheter. För vad är en mänsklig rättighet? Vad exakt är det varenda människa är berättigad till enbart för att den existerar? Det är inte en lätt fråga att besvara, speciellt inte utan värderingar. Så hur objektiv är egentligen min kurslitteratur?

För att ta ett exempel ur boken ”Economic, social and cultural rights” som jag läser nu:

” The neoliberalist approach (to human rights) is attempting to justify unstrained market operations over human rights. It tries to justify it by claiming that it will ultimately also benefit those who are presently poor. There is no empirical support for that proposition.”

Vilken politisk uppfattning tror ni att han har?