The Trunks Of Return

Detta är ett personligt inlägg i Västsaharadebatten från en Västsaharisk tjej som bor i USA för att hon utbildar sig där. Hennes namn är Lamira Ali och detta är hennes inlägg: 

There is only one piece of furniture that my grandmother truly loved and cared for. It was not the gift that her beloved husband gave her as a reminder that despite the dark future, the terminal, political, and social condition of the country, he would always love her. It was not the present that her mother lovingly offered to remind her that whatever happened in her marriage, she would always have a family to support her. This piece of furniture was a big, ugly trunk homemade of metal and wood.

I was wondering why my grandmother would have special feelings and unconditional commitment to a piece of metal. I wondered this for a long time before learning the blunt reality. 

In October 1991, right after the ceasefire agreement between Morocco and the Polisario Front, the United Nations gave the desperate Saharawi families hope for a referendum. They proposed to allow the local population of Western Sahara to vote on whether they declare their independence or integrate with Morocco. Through this referendum the UN promised the families living in the refugees’ camps in South Algeria that they would be able to happily return to their homeland. 

While the United Nations was working to convince the Moroccan authorities to accept the referendum as a peaceful solution to the bloody war, the Saharawi women were making metal trunks to safely carry their important belongings on their way home.

Of course, Morocco refused the referendum and continued to stall it, leaving the UN helpless and the Western Sahara conflict a dead document in the international community files.

The disappointment, rejection, and betrayal that every Saharawi woman experienced were the reasons that developed these mixed feelings towards their trunks. Now The Trunks of Return are not simply objects that store our food or valuable substances. They symbolize false hope and they present moments of joy and happiness. They remind every woman in Western Sahara of when she mistakenly believed that she could encounter justice and human compassion in this unmerciful world. 

Now I understand why my grandmother keeps an object that reminds her of frustrating memories; but she keeps it to remind all of us of our strong commitment to our legitimate rights of freedom and democracy.

Despite the unpleasant history of The Trunks of Return, they proudly show our survival as a nation and they beautifully demonstrate that regardless of the brutality we suffered through war, hope is still alive in the hearts of the most forgotten people on earth.

Jag älskar familjen Babajou

Jag hoppas ni såg första delen i kväll, annars kommer det finnas fler chanser. Serien lämnar ingen oberörd. Och en skilsmässa, som den i serien, lämnar ingen oberörd i verkligheten heller. Jag älskar symboliken efter att pappan bestämmer sig för att lämna Sverige, och familjen med det, och mamman sätter ut ”hans” köksstol på balkongen.

Sen vet jag inte hur många som la märke till att låten ”A change is gonna come” spelades i bakgrunden när mamman tar sitt pick och pack och åker ner till Malmö för att hitta en bättre lägenhet till barnen. Den låten är en av mina absoluta favoriter, i synnerhet versionen som Lauryn Hill sjunger. Sen hamnar familjen så klart i det fantastiska Helsingborg.  Precis som min mormor, som när hon kom till Sverige först hamnade i Stockholm, sedan i Göteborg och slutligen i Helsingborg. Det var rätt val. Helt klart.

När mamman tvingas veckopendla för att få ekonomin att gå ihop, det är då barnen tvingas växa upp snabbt.  Den äldsta sonen, eller kung Willie som de yngre syskonen nu tvingas kalla honom, har fått huvudansvaret för familjen. Hur det går för dem, får vi se nästa avsnitt (nästa måndag kl. 20.00)

Dagen tv-tips: Familjen Babajou

Det är högst ovanligt att jag ger förslag på serier eller annat som jag vill dela med mig av men idag tänker jag göra ett undantag, ni kommer snart förstå varför.

Familjen Babajou, är en ny mini-serie som startar på svt1 idag kl. 20.00. Det som är spännande med serien är, utöver handlingen, att regissörerna och således en av skådespelarna är från Helsingborg. 

Serien handlar om en familj som flytt från Uganda under 1970-talet och där pappan väljer att flytta tillbaka medan resten av familjen blir kvar. Året är 1979, Kizz är idolerna och syskonen Babajous liv förändras över en natt. Dramaserien Familjen Babajou är en delvis självbiologisk berättelse av Helsingborgsregissören Baker Karim. När pappan väljer att flytta tillbaka till Uganda, flyttar även familjen till HELSINGBORG (the one and only baby) för att mamman vill ge barnen den bästa uppväxt de kan få. Som den lokalpatriot jag är, kommer jag förväntansfullt se första avsnittet ikväll. 

I know I can

Ibland behöver man uppmuntran. När det hunnit bli för mycket som ska göras, om man inser att man har för lite tid att göra det på. Det är då man sätter på den här låten och njuter. Säger man det tillräckligt många gånger kanske det blir sant. I know I can... 

Only God can judge you?

Only God can judge me! Varför skriver personen det med en blyertspenna på väggen i min trappuppgång? Vem har hävdat det motsatta? Det ser för jävligt ut. Om du läser detta: Du kunde åtminstone gjort det estetiskt tilltalande. Å andra sidan, det går att sudda bort, problemet är att ingen kommer göra det. Äh. Det är så fult. För Guds skull sluta upp med att kladda på väggarna. De är fula nog som det är. 

Årsmöte i Helsingborgs arbetarkommun

Årsmöte. Det är något alldeles speciellt med årsmöten. Jag tror det handlar om att befinna sig med likasinnade i samma lokal som gör det så speciellt. Kön in till mötet sträckte sig ner för trapporna i folkets hus. De två stora händelserna under mötet var att min Västsaharamotion gick igenom och kommer att skickas till partikongressen (där jag kräver att Västsahara erkänns) samt att Jan Andersson (nuvarande europaparlamentariker) valdes till ordförande för arbetarkommunen. Det kommer bli ett intressant år, rent politiskt. 

Och jag insåg idag som jag gör varenda årsmöte hur mycket jag verkligen älskar politik. Jag betraktas som konstig av vissa av mina ungdomar när jag säger att debattera är det vackraste jag känner till. Men just den speciella känslan av debatt är helt underbar. 

Sen ska jag erkänna att jag hade fullt upp med att springa efter och med SSU:s minsta medlem och maskot Angelina och hennes nyfunna vän. Så, jag lyckades inte höra alla debatter eller diskussioner. Men jag lyssnade så mycket jag kunde. 

De är vår framtid men en ack så utmattande framtid. Efter att ha sprungit rundor efter dem, mutat dem med chokladmuffins och hyschat dem i två timmar hann jag med nöd och näppe upp i talarstolen för att argumentera för Västsaharas sak innan jag var tvungen att lämna årsmötet. Jag hade lovat att guida en del av minna vänner från Raul Wallenberg institutet i Helsingborg. De älskar nu Helsingborg lika mycket som jag (massvis med andra ord). För tillfället sitter jag i totalt mörker hemma och räknar ner minuterna tills jag kan sätta på ljuset och hitta laddaren till min mobil. Jag är mobilberoende. 

10 år sedan bombningarna av Serbien

Det har redan gått 10 år. Det känns som igår. Mina vänner sov på kyrkogårdar av rädslan för att dö i bombattackerna. Telefonlinjerna bröts. Min gammelmormor som var hälften förlamad var fast på sjätte våningen i sin etta när bomberna släpptes ovanför henne. Sömnlösa nätter. Diskussioner i skolan. Ångest, Rädsla och Nationalism kännetecknar den perioden i Serbiens historia. Det må ha gått 10 år, men det känns som igår. 

Saknad.

Ibland är saknaden för stor och jag saknar öknen konstant. Saknar folket, saknar dem så mycket att det gör ont i hjärtat. Saknar det ständiga skrattet och de genuina leenden man får när man går ner för gatan. Jag saknar det sega kamelköttet och de sandkorn man ibland får med på köpet när man ska äta mat. Jag saknar ärliga generositeten som bara flyktingar kan ge uttryck för, det alltför söta teet som man får nog av efter trehundrade glaset. Jag saknar att höra frasen "salam a'leikum" när någon går in genom den så kallade ingången och sen vänta in mitt "wa a'leikum salam". Jag saknar den olidliga värmen som man inte kan fly från och de långa klänningarna som skyddar en från solen och från sanden. Jag saknar tälten och Västsahariernas uppriktiga oro så fort man lägger sig ner för att man är utmattad av värmen. Jag saknar deras så kallade duschar, som fyller sin funktion trots att duschen består av en hink. Jag saknar deras förmåga att uppskatta det vardagliga och detaljerna i livet. Livsglädjen som de har och delar med sig av. Jag saknar alla stjärnor som man inte kan se här och den fantastiska stjärnhimlen de utgör tillsammans. Jag saknar Västsaharierna och flyktinglägren och saknaden är för stor just nu. Alltför stor. 

Akademisk Rocky på frammarsch

Nu är det dags. Min smärtgräns är nådd. Jag tar nu tag i mitt liv (läs examensuppsats) på riktigt. Den akademiska Rockyn är officiellt på frammarsch. Istället för trappor så är det antal sidor som måste besegras. Jag kommer uppdatera er om hur det går på bloggen för att sätta press på mig själv. Håll tummarna (jag behöver det) för nu är det dags. 

Reinfeldts folkrättsnonchalans

Han upphör inte att förvåna mig, vår statsminister (jag hade kunnat säga kära men då hade jag ljugit). Jag fick detta utdrag ur en riksdagsdebatt skickat till mig som handlar om Västsahara. Lägg märke till Reinfeldts svar på Hillevis fråga. 

Ur debatt om aktuella frågor i EU-debatten i riksdagen 12/3 :

EU:s handelsavtal med Marocko

"Anf. 67 HILLEVI LARSSON (s): Herr talman! Det är inte bara Israel som nu får uppgraderade handelsavtal och samarbeten med EU utan även Marocko. Marocko ockuperar sitt grannland Västsahara sedan över 30 år tillbaka. Det som nu är grundproblemet är att i och med att det ockuperar Västsahara har det också tillgång till Västsaharas resurser. Det gäller inte minst fisk och massor av mineraler, olja och så vidare. Kravet nu från Västsahara är att det måste undantas i handelsavtal med EU. Anledningen är att det är ett folkrättsbrott i strid med FN om EU skulle dra nytta av dessa resurser. Sverige sade under förra mandatperioden nej till ett fiskeavtal som innebär ett folkrättsbrott. Nu undrar jag: Kan regeringen tänka sig att även denna gång säga nej till att bryta mot folkrätten? 

Anf. 68 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m): Herr talman! Jag hoppas att vi inte ska behöva hamna i ett läge där vi säger nej till folkrätten. Ibland kommer det diskussioner om hur den ska uttolkas. Som medlemmar i FN är det därför viktigt för oss att det görs via FN:s system och att vi dessutom kan koordinera det inom Europeiska unionen. Det är så det fungerar. Det blir slagkraft tillsammans med andra. Men vi måste enas om vilka utgångspunkter vi ska ha. Så mycket kan jag lova att det kommer vi fortsätta att ha som utgångspunkt även i det här fallet. 

Just det. Han säger. Jag hoppas att vi inte ska behöva hamna i ett läge där vi säger nej till folkrätten. Är det bara jag som läser mellan raderna att han skulle säga nej till folkrätten om det skulle komma till det? Utgångspunkten är principerna inom folkrätten men resultatet säger han inget  om, jag undrar varför. 

En liten flicka? Nej, tack

Vi hörde alla Mona Sahlin säga att vi vägrar inskränka aborträtten på grund av att kvinnor väljer att abortera på grund av barnets kön. Det är dock beklagligt att det sker. Det tyckte även SSU Skåne under vår distriktsårskonferens i Malmö. Yasmine Lundin, som sitter i vår styrelse i Helsingborg skrev en insändare efter den distriktsårskonferensen just med anledningen av könsaborter, och den lyder: 

”Alla ska med.” Ja, så brukar vi socialdemokrater säga. Att solidaritet, rättvisa, frihet, allas rätt till välmående och jämlikhet är några av de stora frågor vi driver har nog inte många missat. Att vi sossar kämpar för ett samhälle fritt från förtryck, klasser och orättvisor är heller ingen nyhet. Tyvärr hittar vi ofta bevis på att vi fortfarande har en mycket lång väg att vandra.

Den senaste tiden har man kunnat läsa om kvinnor som valt att göra abort på grund av fostrets kön. Till exempel kunde man för någon vecka sedan läsa om en kvinna som valt att abortera bort sitt foster då hon fått reda på att hon bar på en liten fl icka.

Då ställer jag mig själv frågan: Är detta ett samhälle fritt från orättvisor och förtryck? Svaret på den frågan tror jag alla inser är NEJ. Jag skyller absolut inte dessa beslut på kvinnorna i fråga utan på vårt samhälle. På patriarkatet, där mannen fortfarande är överordnad kvinnan.

Därför tycker jag absolut inte att man ska gå in och pilla i aborträtten, då det strider mot kvinnans rätt till sin egen kropp. Då det inte är medicinskt nödvändigt att veta borde rätten till att se vilket kön fostret har skjutas upp tills efter den graviditetsvecka då aborttiden upphört. Detta löser absolut inte det grundläggande problemet, patriarkatet. Däremot visar det att vi inte kan acceptera kön som en direkt anledning till att göra en abort.

Tillsammans måste vi kämpa för ett samhälle fritt från orättvisor och förtryck. Ett samhälle fritt från det som i dag driver en kvinna att göra abort på grund av att fostret hon bär på råkar vara en flicka och inte en pojke. Vi kan inte fortsätta blunda för det uppenbara. Vi måste fortsätta kämpa! Alla ska med. 

Yasmine Lundin
SSU Helsingborg

Het debatt om HBT-frågor

Det var en artikel i Helsingborgs Dagblad angående en HBT-debatt där SSU Helsingborg var delaktigt. Det är dock ett felcitat av Elin Svensson, hon sa att man måste arbeta både underifrån och ovanifrån (och mötas på mitten) för att få en förändring i samhället. 

Het debatt om HBT-frågor

Under fredagens debatt om HBT-frågor på Campeon frigymnasium gick det hett till, men hetast var det mellan SSU:s Elin Svensson och MUF:s vice ordförande André Assarsson. 

Bildmaterial

Emelie Soelberg, initiativtagare för Pridekommittén, var debattledare när representanter från fyra politiska ungdomsförbund samlades på Campeon. Kristdemokraternas Ungdomsförbud och Liberala Ungdomsförbundet uteblev på grund av tågproblem.

HELSINGBORG. Representanter för fyra av sex inbjudna politiska ungdomsförbund var plats.

– Man måste arbeta med normbildning och synen på HBT-personer underifrån, det går inte att lagstifta i dessa frågor. Vi på MUF är för att lesbiska ska få insemination men vi tycker att det är upp till svenska kyrkan att bestämma vem som ska få gifta sig i kyrkan eftersom staten och kyrkan har gått skilda vägar, sade André Assarsson vid gårdagens debatt om HBT-frågor (homosexuella, bisexuella och transpersoner).

Elin Svensson, SSU, höll inte med. Hon menade att för att få en förändring måste arbetet ske uppifrån, exempelvis genom lagstiftning och hon drog paralleller till lagen om hets mot folkgrupp.

– Vi kan inte bara gå och vänta tills en bög får på käften och då börja agera. För 15 år sedan ansågs homosexualitet vara en sjukdom, det går så långsamt framåt att vi inte kan vänta på att något ska hända. Det största problemet idag är inte brist på engagemang för HBQ-frågor (homosexuella, bisexuella och queer-personer) utan att dessa personer osynliggörs. Att ingen lyssnar på dem.

Elin Svensson sa att osynliggörandet sker på många plan, ett exempel är att inte skriva om HBQ-personer i sexualundervisningsböcker.

Många av lyssnarna hade frågor till André Assarson om vad han menade med "arbeta underifrån"?

– Jag vill ha ett konkret exempel, sade en tjej.

– Jag menar att det inte är upp till politiker att krossa normer. Människor måste få leva sina liv som de vill. Med underifrån menar jag fler diskussioner och att utbilda lärare i ämnet, svarade André Assarsson.

Emelie Soelberg går sista året på kommunikation- och samhällslinjen på Campeon och är initiativtagare till den Pridekommitté som stod för gårdagens diskussion. Gårdagen var en del av hennes projektarbete för att öka kunskapen bland lärarna och eleverna om människors olika sexualitet.

– Jag gjorde en undersökning på skolan där eleverna fick skriva ner sina frågor och fördomar om HBT-personer. Antingen är man väldigt engagerad eller helt ointresserad av ämnet. Jag tror att det som driver människor är erfarenheter om att människor inte ska kategoriseras efter sexualitet.

Idrott och politik hör visst ihop

Så lyder rubriken till en SSU:ares insändare som publicerades idag i tidningen City Helsingborg. Resten av insändaren följer här:

■ Omänskligt, oetiskt, grymt, förskräckligt, det är svårt att hitta ord för att skildra Israels massaker som skedde i Gaza för två månader sedan. Hur reagerade vi människor runt om i världen egentligen för att visa vårt stöd för Gaza? Det räcker inte med att vi går ut och demonstrerar, utan bojkott krävs! 

Mer än tusentals civila dog under de senaste israeliska attackerna och över tretusen blev skadade. Isra- el bombade FN-skolor där hundratals barn och civila sökte skydd vilket ledde till att föräldrar minste sina barn, barn blev föräldralösa och barnen fick knappt någon mat eftersom Israel hindrade all hjälp som kom från FN. Varje gång du köper exempelvis Jaffa-apelsiner går det en slant till de vapen som Israel använder mot oskyldiga barn. Svenska regeringen bör även stoppa sändningen av vapen till USA som sedan skickar vidare till Israel.

I stället för att bojkotta Israel och hjälpa de oskyldiga barnen gör vi på motsatt sätt. Man bli så förvånad över att detta här äger rum när vi här i Sverige kallar oss för neutrala. Vi tillåter att en tennismatch mellan Sverige och Israel spelas. Sport är fredligt vilket Israel inte är, den personen som påstår att idrott och politik inte hör samman har verkligen fel. Man representerar sitt land i varje sport, varken mer eller mindre.  Israel har själv visat att politik och sport hör samman då man den 9 januari 2009 bombade Gazas internationella fotbollsarena, byggd med hjälp av FIFA så sent som 2006 efter ett tidigare bombanfall. Hur länge bör man vänta innan en bojkott sker på riktigt? När hela palestinska folket dör?

Nu om någonsin måste vi börja bojkotta och det handlar om allt från att inte köpa israeliska varor till att inte turista i Israel. Vi kan även ställa hårdare krav på vår egen regering att bryta all form av vapenskickande och all import från Israel. Genom en bojkott medverkar vi i kampen för ett fritt Palestina. Det går med fredliga sätt att bryta ner Israels brottsliga handlingar. 

SAHAR SALIM 

Jag var på lenets kongress

men missade Mathisens tacktal. Jag var nämligen tvungen att ta tåget tillbaka till Helsingborg. Ni ska bara veta hur upprörd jag var när jag insåg att tåget var försenat i 50 minuter och att jag kunde stannat kvar en timme till...

Men jag läste ditt tal Mathisen. Och här kommer ett utdrag som jag speciellt gillade.

"Vi är socialdemokrater därför att vi inte köper den verklighetsbeskrivningen. Vi är socialdemokrater därför att vi på ett djupt ideologiskt plan motsätter oss en negativ och destruktiv syn på individer och som dömer de otursamma till ett liv utan chanser. Vi är socialdemokrater därför att vi, som Branting uttryckte det, ”alltjämt står på de besuttnas sitta, i vått och torrt, bekvämt som obekvämt och i alla sammanhang eftersträvar en samhällsmodell som lyfter alla, och inte bara några få.” Vi är socialdemokrater därför att vi inte vill bakåt till en än mer kluvet samhälle; vi vill framåt till det nya, spännande och ännu outforskade. Det gör mig stolt."

Jag minns när han gästade SSU Skånes DÅK ett år och höll ett tal. Mina medlemmar fullkomligt smälte för den skickliga retoriker som Mathisen faktiskt är. Han talade fritt och säkert. Och varenda gång jag hört honom tala har jag förundrats av hans förmåga att övertyga. Unikt. Jag är på ett sätt glad att jag inte hörde tacktalet framföras, jag hade förmodligen gråtit mig igenom det. Det är något oerhört speciellt med avtackningar i SSU. Man kan aldrig riktigt tacka för engagemang, man kan bara hoppas på att engagemanget fortsätter. Vi ses säkert snart igen Mathisen, ditt engagemang behövs. Vi ses i skärningspunkten mellan "drömmen och slitet, i männskarnas möte till prövade samtal ochgemenskap" som Olof Palme en gång sa. 

Jag vill inte ha krig.

”Jag vill inte ha krig” sa en västsaharisk ung kille till mig i somras. Han fortsatte och sa ”jag vill ha självständighet”. Jag nickade instämmande för att försöka visa att jag höll med. Han tvekade ett tag innan han fortsatte prata men när han väl började prata igen sa han ”Jag vill inte ha krig, jag vill ha självständig. Men om krig är enda sättet för oss att få självständighet vill jag ha krig. Jag dör hellre i kampen för mina rättigheter än dör i en öken där ingen kommer att komma ihåg mig”. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom då, och jag vet än idag inte vad jag ska säga till mina västsahariska vänner. Förlåt, för att vi inte lyckats åstadkomma mer räcker inte. Och kriget är närmare än vad många verkar förstå.

I helgen avslutade den västsahariska presidenten Mohammed Abdul Aziz sin resa till de sju västsahariska militärförläggningarna. Besöken kommer som en direkt följd till det nya FN-sändebudet Christopher Ross’d besök till lägren. Christopher Ross sa under det besöket att en lösning i Västsaharafrågan måste ha med västsahariernas rätt till självbestämmande. Men det västsahariska folket har i år fått höra ord men inte fått se några resultat. Presidenten valde den här gången att besöka de olika militärförläggningarna för att säga att detta är FN’s sista chans. Om de inte lyckas den här gången med förhandlingarna återstår bara en utväg för att nå självständighet. Någon gång får det vara nog.

Krig. Oavsett hur många gånger jag tänker på ordet och dess konsekvenser så känns det overkligt fast jag vet att det är väldigt nära. Jag vill inte tänka tanken. Men den finns där. Jag försöker föreställa mig mina vänner förbereda sig för krig och för döden. Jag hoppas verkligen jag slipper se det i verkligheten. De följande citaten är tagna från en intervju med Polisarios representant i Tanzania och Mauritius, Brahim S. Buseif

"Q. Do you see fighting against Morocco resuming if the international community fails to negotiate a peaceful resolution of the Western Sahara problem? 

A. We hope that the new envoy of the United Nations Secretary General to Western Sahara, Mr Christopher Ross will implement what has been decided by the Security Council in order to settle the conflict between the Moroccan government and the Saharawi people, that is to say: the holding of a referendum for self-determination of the people of Western Sahara and accomplish the decolonisation process. 

In 1991, we accepted the ceasefire with Morocco in the hope and understanding that the international community would help us achieve a negotiated settlement. But, we will not stay arms folded and let the Moroccans oppress our people and plunder our country’s wealth. 

Q. So you would resume fighting? 

A. Of course. It is not our preferred path but if it is forced on us, we have no other choice."

Stoppa sexturismen!

Och så var det dags. SSU Helsingborg länge efterlängtade kampanj "Känner du din granne?" drog igång igår. I första skedet har vi samarbetat med danska SSU (DSU) för att gemensamt ta ställning mot sexturism.

Vi har i Sverige, genom vår sexköpslagstiftning, tydligt tagit ställning mot sexköp. Det är aldrig okej att köpa sig tillträde till en annan människas kropp. Det är en mänsklig rättighet att vara fri från sexuell exploatering. Vi vill dock att Sverige tar tydligare ställning mot sexköp och sexturism. Det är lagligt att köpa sex i Danmark att köpa sex men då det är olagligt i Sverige åker många svenskar över för att köpa sex i grannlandet. Det är vansinnigt att olagliga handlingar inte kan straffbeläggas om de utförs i Danmark, det är som ni kanske känner till endast 20 minuter med färja mellan Danmark och Sverige där vi bor. Det krävs alltså inte mycket för att kringgå den svenska sexköpslagstiftningen. 

Det vi nu kampanjar för tillsammans med DSU  är:

- att Sverige skall utvidga sin sexköpslagstiftningen till att inkludera olagliga handlingar som utförs i utlandet det vill säga; svenska män som åker till exempelvis Helsingör skall kunna straffas för deras brott mot svensk lagstiftning här. 

- Att Danmark inför en sexköpslagstiftning enligt den utvidgade modellen (också kallad den norska modellen) för att kriminalisera sexköp. 

Detta är affischerna vi använder oss av i kampanjen: 

Som sagt att detta bara början av vår kampanj "Känner du din granne" så jag kommer återkomma med mer information kring den, så fort jag har det. Tills dess. Hjälp oss att kampanja för en utvidgad sexköpslagstiftning genom att kontakta din riksdagsledamot och diskutera möjligheten att utvidga sexköpslagstiftningen.

För övrigt var jag på SSU Skånes distriktsårskonferens i helgen. Jag fick fortsatt förtroende som viceordförande i distriktet och två andra helsingborgare Kim Dohm-Hansen samt Isabell Tullgren valdes in i distriktstyrelsen. Jag vill passa på och tacka alla mina SSU Helsingborgare för att ni förgyllde mig helg, för det gjorde ni verkligen. 

This is my Nation-ality

Jag gjorde precis ett personlighetstest för att se vilken politisk-kändis jag mest av allt liknade. Jag är hedrad över att jag fick Martin Luther King Jr. Inget dåligt resultat direkt. Gör det du också.

What's Your Nation-ality?

Martin Luther King Jr.

Fun quizzes, surveys & blog quizzes by

Jag, på ett kuvert.

Vissa människor söker kändiskapet, andra inte. Jag tillhör den andra kategorin av människor. Jag fullkomligt avskyr att fotograferas och raderar mer än gärna foton på mig själv. Så, när jag för några veckor sedan tackade ja, för att fotograferas till en SSU kampanj kan man lugnt säga att jag var tillfälligt sinnesförvirrad. Men, det var för Västsaharas skull och då säger jag ALLTID ja till saker utan att bry mig om tidsbrist eller kameraskräck. Så, som ni kunde läsa var jag uppe och fotograferades... men ack.. jag förstod inte riktigt att jag skulle hamna på andra ställen än i den här "internationella" kampanjen. 

Jag var på kurs i helgen och en av mina SSU:are sa i förbi farten något om att jag blev bra på fotot. Vilket foto, undrade jag eftersom jag är så noggrann med att inte finnas med på kort. Då tittar min kära medlem lite undrande på mig. "Har du inte fått inbetalningskortet?" frågar han. Det hade jag så klart, men i och med att vi skulle handla inför kursen hade jag lagt den på byrån innanför dörren och rusat ut igen utan att titta på det. Märk min förvåning när jag kommer hem och hittar mig själv på både kuvertet till inbetalningskorten och inbetalningskorten... men det blev helt okej, eller hur? (jag är personen längst ut till höger)

Befria Västsahara/Free Western Sahara/ Sahara Libre/صحراء حرة

Den 27 februari 1976 utropades Västsahara (SADR som står för Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken) självständigt . Det är 33 år sedan och fortfarande har inte Västsaharierna fått sitt land tillbaka. Men idag firar vi deras självständighetsdag med hopp om att få fira den i ett befriat Västsahara inom snar framtid. Sahara hurra!

Förlovning av Guds nåde.

Jag hade planerat att ta en "paus" på en dag från mitt bloggande. Men nej, förlovningen inträffade. Och ni vet alla vilket förlovning, låtsas inte som om det fanns fler par i åtanke. Njet. Vi pratar om förlovningen som ALLA tidningar rapporterar om. Om förstasidestoffet som legat på hyllan i år och som nu dammats av och använts. 

Republikanen inom mig gråter. Faktum är att om jag hade haft en aningen mindre självrespekt hade jag legat i fosterställning gungandes fram och tillbaka på golvet på blotta tanken av vad våra skattepengar går till (och kommer gå till). Ett förlegat system av Guds nåde. Just det. Guds nåde. För vad säger egentligen Reinfeldt när han säger att "kärleken har segrat"? Frågat er vad den segrat över. Det är inte direkt som om detta är Romeo och Julia i en modern tappning. En man av folket får en kvinna av börd. Ursäkta mig? Det finns så många saker som är fel av det påståendet att jag nästan hade kunnat tänka mig skriva en bok à la "Därför är jag republikan" om det. Om han är en man av folket (vad innebär det egentligen) vad är då hon? En kvinna av guds nåde? Och är han verkligen en man av folket? Hade ni ansett honom vara en av er? 

Och till alla rojalistromantiker. Jag vägrar be om ursäkt för att jag tycker det är patetiskt att man förstorar upp det här bröllopet, väntar i kylan i sju timmar framför slottet för att få det bekräftat och sätter upp en egen hemsida till det kommande bröllopet innan det ens är bekräftat. Jag vägrar tillhöra den där skaran av människor som ler till nöjt och tycker att de "såg så gulliga ut igår". Jag vägrar hålla med om att vi behöver en kungafamilj och att de gör ett sådant fantastiskt jobb när jag anser att "en person av folket" hade kunnat göra det minst lika bra om inte bättre. Och vi ska inte ens komma in på diskussionen om att man var tvungen att kalla in självaste regering för att be om lov för förlovningen. Ack nej. Jag tycker det är patetiskt. 

Min 15-åriga syster sa det bäst när hon lutade sig tillbaka i soffan igår kväll och utbrast "det är fan för jävligt, man borde avskaffa monarkin. Våra skattepengar kommer att gå till att betala en bröllopsklänning". Tystnad. Sen vände hon sig om och tittade på mig och sa "Vet du att Aftonbladet hade en så stor bild av dem (ja, guess who) tillsammans att man inte kunde se några andra nyheter". Ja. Det vet jag. För precis som Lisa gjorde, så gick jag och la mig i hopp om att nyheterna idag skulle handla om något annat "än en sagobubbla som skattebetalarna ska punga ut för". Och märk väl. Idag kan jag faktiskt (på nätet) läsa om något annat än det absolut stelaste tv-framträdandet som visats på år. Om ni tror att mitt monarkiförakt slutar här så tror ni fel. Jag har inte ens börjat, men det är tillräckligt för ett blogginlägg. 

Jag ska för övrigt chocka er med att tillägga att jag kommer följa bröllopshemsidan tills jag vet det exakta datumet för deras bröllop. Jag tänker nämligen inte befinna mig i detta land under deras bröllop. Om hysterin är så här stor redan nu kommer jag tvingas åka på semester för att slippa vansinnet under självaste bröllopet. Sen ska jag också tillägga att den första kommentaren (på den här ack så uppmärksammade förlovningen) jag läste gjordes av SSU:s ordförande Jytte Guteland. Hon gick med i republikanska föreningen.