2009

Det blir ett märkligt slut på ett märkligt år. Om jag skulle sammanfatta detta år med ett ord hade det varit: förvirrat. Jag hade stora förväntningar för 2009 under 2008. Och det gick inte riktigt som jag ville. Och när det väl gick som jag ville, var det inte riktigt på det sättet jag trott. Jag kan inte säga att det var ett dåligt år; för jag har fått uppleva så mycket gott under det här året. Jag tog examen, fortsatt mitt ordförandeskap för Sveriges bästa SSU-kommun, arbetade för Olof Palme Centret, skrivit en motion som antogs mot partistyrelsens tycke på den socialdemokratiska partikongressen och besökt min kära öken. Så lärdomen för 2010 är att fokusera på målet; och strunta i hur vägen dit skall se ut.

Om det är något jag önskar mig inför 2010 är det att jag lever varje dag som om det vore den sista. Att jag vågar mer och tvivlar mindre. Att jag lyssnar mer på min magkänsla och ältar mindre. Att jag följer min ”vilja”-röst mer än min ”borde”-röst. Att jag upptäcker världen, reser mer och återser vänner. Att jag får återse öknen. Att den politiska världen färgas röd och att ockupationer upphör. Att jag på nyårsdagen 2010 ser tillbaka på ett fantastiskt år där alla frågetecken jag har nu har rätats ut och att jag arbetar med något jag älskar. Så, även om nyårsafton nu kommer avslutas i 2009-års förvirrade anda så ser jag fram emot 2010 på ett obeskrivligt sätt.

Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år.

Den 25e december

var det en minnesdag för de 15 försvunna västsaharierna från ockuperat område. De försvann den 25e december 2005 efter att det varit med på manifestationer mot den marockanska ockupationen. Det är inte ovanligt att människor försvinner i det ockuperade Västsahara. Och ibland hålls de fängslade (och torteras) i tiotals år. Men hoppet över att de här 15 västsaharierna lever är fortfarande stort. Det finns en organisation som heter mödrarna av de 15 försvunna som har arbetat kontinuerligt med att försöka hitta dem. Man har nått en del framsteg med eftersökningen men ännu har de inte återfunnits. Två av de försvunnas syster är en nära vän till mig; så jag tänkte bara skriva detta inlägget i de försvunnas ära. Så att de vet att de är ihågkomna. Och till kommittén för de 15 försvunna; jag hoppas ni vet att ni är inte ensamma. Vi undrar också vart de är och hoppas att de hittas snart. Jag skickar all hopp och kärlek till er. Fortsätt kämpa!

De 15 försvunna är:

- Ali salem Al fadil Moul dar.
- Sid Ahmed Mohamed Lakoiara.
- Sid ahmed abdelloidoud Alaalam
- Mustapha Moulay Aaly Mohamed Fadel El youssfi.
- Ahmed Azmir.
- Said Laaroussi Krita
- Laaroussi Mbarek Abdellahi Assoyeh
- Sid Abrahim El Mokhtar Mohamed Fadel El youssfi.
- Habib Allah Sidi mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi
- Abderrahmen Sidi Mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi.
- Mohamed Adine Saleh Mohamed Alfadli Albaaiti.
- Assadik Sidi Ahmed Laaroussi Boutangiza
- Khalihana Al Bachir Mohamed Ariss
- Lahbib Al Bakai Ambirik Halab.

Efter att jag sagt God Jul

blev jag brutalt sjuk. Någon märklig endags sjukdom men ändock. Inte kul. Inte roligt alls. Och idag har jag ett styrelsemöte inplanerat. Så det måste jag ta tag i...Men när jag kommer hem är det dags för mig att skriva en massa; jag har 95 obesvarade mail att ta tag i. Och en helvetes massa planering inför det nya året. Om jag nu bara lyckas hålla mig frisk.

Lloro por ti.

Först vill jag bara säga God Jul till alla. Sen vill jag bara state the obvious. Jag är hemma igen. Just det. I min lägenhet i Helsingborg. Hemma. Men omställning är som alltid svår för mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag är hemma än. Och jag har inte ens velat titta på bilder från resan än; det är för tidigt. Alldeles för tidigt. Ungefär som att strö salt i ett öppet sår; så tidigt. Så det får vänta tills jag känner mig redo för det. Jag har spenderat dagen med att hänga med min underbara familj och med att lyssna på musik. Jag tänkte göra en lista över den här resans "soundtrack" lite senare. Men det finns en låt med på listan som alla som känner mig kommer förvånas över, och som just nu spelar på repeat. En låt med Enrique Iglesias. Just det. Sidati spelade den om och om igen, så det känns som om jag är där när jag hör den. Så den finns med på listan. Det positiva är att är att reggaetonduon Wisin y Yandel är med i låten. Si no te tengo, lloro! <3

Uppdateringar fran 27e

Jag har nu varit i 27e februari i tva dagar. Det ar mer an overkligt att vara tillbaka. Dels for att saker har forandrats och dels for att allt ar som det alltid har varit. Det kanns som om jag aldrig varit harifran, och anda har det gatt ett och ett halvt ar sedan jag var har.

Kongressen i Auserd var som sagt hur bra som helst, och Moussa vann ordforandevalet. jag blev sjuk i Auserd. Klimatforandringen ar oerhord har. Oerhord. Och det gor att det blir svinkallt under kvallarna. Sa naturligtvis har forkyldningen drabbat alla, och da menar jag alla. Det finns nog inte ett enda hushall dar manniskor inte lider av feber, otack hosta eller trotthet. Men jag ar pa battringsvagen. Tack vare medicinen jag tog med mig hit. Tyvarr kan den inte hjalpa alla dem som behover det.

Idag deltog vi i en manifestation for Aminetou Haidar i Rabuni. Jag hoppas ni foljer utvecklingen, hon har hungerstrejkat i 4 veckor nu for att hon inte tillats atervanda hem. Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder men de far komma i efterhand. Imorgon ar det fredag sa det blir en vilodag for oss alla. Men sen ar det dags for jobb..jag njuter av varje sekund och tanker pa er alla. Ni finns har med. Sidati och hans familj halsar till er alla!

SAHARA LIBRE!

halsningar fran oknen

kara vanner, bekanta och forhoppningsvis familj. jag har nu efter tre dagar fatt tillgang till internet. internetsalen bestar av 10 datorer fran 1990 sa detta meddelandet kommer bli kort. kongressen var underbar; och jag ar fortfarande i en by som heter auserd. for er som kanner till sidati; halsar han till alla. det ar kallare an normalt, som under en bra svensk sommar. jag och setareh bor hos en undrbar familj, som verkligen behandlar oss som en del av familjen. vi bor tillsammans med den sydafrikanska delegationen och imorgon bitti aker vi till 27e. forhoppningsvis ar internetanslutningen battre dar. jag saknar er alla och njuter av varje minut. sahara libre...

På återseende my loves!

10 solidariska julklappar.

Jag hörde någonstans att årets julklapp är spikmattan. Jag vet inte om jag tycker det ligger i julens riktiga anda, nämligen solidaritet. Så jag tänkte ge förslag på 10 solidariska julklappar.

1. Prenumeration på tidskriften Västsahara (priset är för 4 nr alltså ett år) och man kan bli medlem över nätet och det gör du här. Man kan även bli vän på facebook med tidskriften Västsahara (joina).
en stödprenumeration kostar 145 kr
en vanlig prenumeration kostar 125 kr
en prenumeration för föreningar/företag kostar 150 kr
och en utländsk prenumeration kostar 200 kr.

Om man inte har så mycket pengar kan man köpa:
2. 28 doser poliovaccin för 40 kr för Unicef.

3. Ett myggnät (också Unicef) för 50 kr eller donera 10 kg gröt för samma pris. Det finns andra julklappar i olika prisklasser på Unicefs hemsida. Det är ett konkret sätt att stödja det humanitära arbetet som utförs.

Man kan stödja organisationer och dess arbete:
4. Skänk pengar till självhjälp genom att bidra till Kooperation utan gränser. Och se förslag på vad pengarna räcker till på hemsidan.

5. Donera pengarna till Röda Korset och få ett julklappsgåvobevis.

6. Om du vill stödja arbetet för mänskliga rättigheter tycker jag du ska stödja amnesty, de har också gåvobevis du kan skänka till dina närmaste.

7. Om ditt hjärta slår för arbetarrörelsen och dess internationella arbete tycker jag du ska donera pengarna till Olof Palmecentret. Jag kan försäkra er om att de pengarna går till underbar saker och förverkligande av drömmar för många.

8. Om du är socialdemokrat (eller den du ska ge julklappen till är det) kan det vara vackert att ge bort maktskiftet och donera pengar till partiet.

Eller ge pengar till praktiska saker:
9. Om du vill ge bort en stor gåva (och har en massa pengar du vill bli av med) kan hjälpa Ship to Gazas resa ner till Gaza för 100 euro.

10. Slutligen, om du inte har pengar och ändå vill göra något gott för samhället. Skänk kläder till Emmaus Björkå som stödjer internationella rörelser så som den Västsahariska befrielserörelsen.

Morgondagen

kommer börja med en hederlig att-göra lista. Utan tvekan. När man lider av tidsbrist får man ta till alla medel man kan. Och jag kan att-göra listor. Jag har levt halva mitt liv med dem. Men det är okej, jag arbetar bäst under press.

Intressant krönika från en diktatur.

Jag är som bekant smått besatt av Västsaharafrågan. Och därmed nordafrikansk politik. Jag tycker det är så fascinerande,att jag ofta läser internationella bloggar av människor som kan mer än mig om området. Och idag läste jag en översättning av en krönika, från Marocko (där monarkin regerar och förtrycker folk). Och krönikan är ett uppdiktat brev som då ska vara skrivet från en Västsaharisk vän till en marockan.

Det intressanta här (och det måste läsas utifrån att yttrandefriheten är svag i Marocko) är hur brevet är skrivet och vilka saker det för upp. Brevets författare säger att han tidigare inte varit övertygad om att självständighet är den enda vägen till frihet för det västsahariska folket, men nu börjar bli övertygad om just det.

"In contrast to some of my Sahrawi friends, I’m not convinced that independence is the only possible way for me and my own to flourish. They think that independence is the only possible way to guarantee our collective and individual rights. Bottom line, they haven’t convinced me. At the same time, I won’t deny that, as of late, I’ve begun reflecting on this idea of independence more seriously, and on what it would mean for us. But before I tell you what I think today, I’d like to tell you how my opinions have developed."

Tonen i brevet är egentligen en kritik mot det Marockanska styret och att deras åsiktsförtryck föder det de referar till som "separatiströrelser" och det vi refererar till som befrielserörelser. Det hade nog varit med korrekt om det stått "In contrast to the vast majority of my Sahrawi friends" men utifrån att han skrivet det från Marocko så förstår jag att han måste gå varsamt framåt även med ordvalen. Han vill ju inte uppröra kungen alltför mycket. I krönikan framgår också att det senaste som hänt med Aminetou Haidar har påverkat och intensifierat befrielserörelsen.

"Actually a whole new pro-independence generation has emerged. A generation which is more seductive, more democratic. This Haidar, for example. She’s really cool. You’ve seen how some people call her the ‘Sahrawi Gandhi’? Yeah, think about it! To know she was beaten and mistreated by the police, that really got to me.

She’s not a terrorist, after all. And even terrorists have rights. Still, I didn’t always agree with her at first – but seeing what they’d done to her and her friends, I started asking questions."

Det är en väldigt progressiv krönika för att vara skrivet i ett land där allt som ifrågasätter (eller förolämpar) kungen är olagligt. Mycket progressiv. Och det är med största sannolikhet en Marockan som skrivit det. Den västsahariska befrielseorganisationen i det ockuperade västsahara vill ha självständighet. Det är kristallklart (annars hade man inte haft en befrielserörelse). Men krönikan visar ändå att det kanske börjat väckas en medvetenhet i den marockanska befolkningen om att det som Västsaharierna utsätts för inte är acceptabelt. Och kanske, bara kanske, kommer detta i sig leda till en förändring. För i slutändan är situationen inte bra, varken för Västsaharier eller Marockaner.

Fattar inte att vi är inne i December månad.

Det är helt otroligt. December-månad. Det känns som om det precis varit nyår. Och vädret är som det var i oktober. Jag ligger efter rent tidsmässigt. Känns som om jag inte hinner ikapp kalendern. Var har det här året tagit vägen? Chocken kom när jag insåg att vi hade vårt styrelsemöte på första advent (och jag missat att det ens var första advent). Den oerhört glittrande julgranen utanför folkets hus påminde mig om vilken månad det var oerhört snabbt. Det känns nästan som om jag behöver solglasögon för att passera den. Den blinkar. I tre olika färger. Angelina (Yasse's treåriga sötnos) såg julgranen från fönstret i SSU-lokalen när jag höll i henne. Hennes recension var i alla fall tydlig: Natttaasssaa, titta på juuuulgranen. Den är såååå fiiin. Jag får väl helt enkelt acceptera att det är december.

Det börjar slå mig att jag ska spendera fyra månader..

i ett land och en stad, jag i princip inte kan något om. Men läste precis att Guayaquils flygplats i Ecuador blev Sydamerikas bästa flygplats. Det är i alla fall något. Första intrycket är ju väldigt viktigt.

Spanjorer kidnappade i Sahara

Jag måste medge att rubriken gjorde mig lite nervös med tanke på min kommande resa till just Sahara. Men det är ju väldigt lyckligt att Sahara är ett stort område även om historien är väldigt olycklig i sig. Det är inte första gången som kidnappningar skett i Mauretanien, utan det har varit relativt vanligt förekommande de senaste tre, fyra åren. Det har gått så långt att man påbörjat en gemensam Sahara-insats mot al-Qaida. Ibland känns det som om den politiska situationen i nordafrika är som en tickande bomb. Problemet är att man inte vet var det smäller först, och att det in princip kan bli i vilket av de nordafrikanska länderna som helst (kanske inte Tunisien).
Jag tror det är relativt riktigt att dra analysen att det är en enorm spänning som råder i regionen när man tänker på att det var minuter från att bli ett fotbollskrig mellan Algeriet och Egypten när VM-kvalet skulle spelas i år. Egypten till och med kallade hem sin ambassadör från Algeriet. Algeriet vann fotbollsmatchen som avgjordes på neutral mark (i Sudan av alla ställen) och fick alltså VM-platsen. Och det gjorde ju inte saken bättre, utan situationen förvärrades i Egypten då den Algeriska ambassaden attackerades. Men detta bråk mellan länderna började redan 1989, då situationen var omvänd och Egypten vann VM-kvalet 1-0. Det resulterade i att landslagsläkaren förlorade ett öga i bråket som uppstod och att en algeriska landslagsspelare blev internationellt efterlyst. Det visade sig dock förra året att det var fel landslagsspelare som efterlysts i alla dessa år. Nå, historien blev ännu märkligare när man kallade in Khadaffi (Lybiens president) som medlare. Men den som tror att detta egentligen handlar om fotboll har totalt missat poängen... Som Wolfgang Hansson skrev i aftonbladets artikel:

"Fotbollen är ett av få glädjeämnen i människors liv. Därmed också ett perfekt verktyg för regimerna att skifta folks fokus från sin eländiga vardag till fanatisk stolthet över nationens fotbollslag. Ett opium för folket i bokstavlig mening."

Detta hindrar dock inte Sydafrika som är värdar för VM nästa år från att ta preventiva åtgärder: de inrättare VM-domstolar för att snabba på processerna som kommer uppstå under VM. De kommer ju inte kunna lösa nordafrikas problem innan VM, så de får se till att kunna lösa konsekvenserna istället. Det är som man säger; better safe than sorry. Men man får hoppas på att Egypten och Algeriet inte tänker följa principen öga för öga...risken är att de alla återvänder hem blinda.

Me.

Jag har på sistone..

börjat läsa mer nyheter om latinamerika. Speciellt i samband med min förra spanskakurs som just handlade om latinamerikas historia. Det är en historia fylld av erövringar, diktaturer och maktkamper. Och en historia fylld av misär men intressant nog, även av väldigt mycket hopp. Och just nu går det åt rätt håll för många latinamerikanska länder. Men som allt här i världen är det svårt att bygga upp saker, och erhört lätt att rasera dem.

Peru tog ett steg i rätt riktning igår. Det första steget till att förändring är oftast (om inte alltid) att erkänna sina brister.

"Perus regering bad på lördagen peruaner med afrikanskt ursprung om förlåtelse för det slaveri och den diskriminering deras förfäder fått utstå sedan de spanska erövrarnas tid." Men det hade inte varit lika viktigt om inte detta också hade funnits med i uttalandet :

"Regeringen erkänner och beklagar att det fortfarande förekommer spår av rasistiska trakasserier som utgör ett hinder för social och ekonomisk utveckling för befolkningen i stort."

Nu hoppas jag bara på att de går från ord till handling.

Lära sig språk genom musik?

Det är definitivt något jag gjort (och tänker göra). Jag kan mycket väl komma ihåg ögonblick då jag suttit och spelat låtar, tryckt på paus-knappen och sen skrivit ner texten. Sen memorerade jag orden och sjöng med för glatta livet (stolt som fan för att jag kunde texten). Det är i princip så jag lärde mig engelska (utöver att kolla på tv). Jag ville så gärna veta vad jag sjöng och vad texterna betydde. Så, det blev många pauser i mina favorit-låtar. Och jag lärde mig texterna och med det engelska. Och nu är jag tillbaka till paus-knappen, men den här gången med spanskan. Och det går lika trögt som det gjorde när jag först började skriva ner mina 3T-låtar (och ni som inte vet vilka dem är klicka på länken). Tack och lov för internet och alla översättningar man nu får tag på. Det är så mycket lättare än att trycka på paus-knappen efter varannat ord. Här kommer dagens två "inlärningslåtar":

Här är först en kommersiell låt med Alicia Keys och Alejandro Sanz:


Och sen en mer politisk låt som kommer från gruppen Pistolera. Den behandlar USA's immigrationspolitik. Enjoy!

Tjugo i fem på morgonen

tänkte jag lägga till lite fler bilder från igår, som jag tog på resan till Göteborg. Ska efter det läsa mina spanska glosor för sista gången och be en stilla bön över att jag klarar den här tentan. Konturerna av Emma Nilsson, den lugnaste medresenären jag skådat. Hon ska hädanefter alltid sitta bredvid mig.
Min bästa vän <3 som tog ett för laget igår genom att köra till Göteborg trots att hon börjar jobba sex på morgonen idag! Stjärna...
Bambi/Bambilicious i ett och samma foto. Jag älskar det här fotot. Tycker det är vackert. Inget mer och inget mindre.
Hasta Luego!

SSU Helsingborg <3 Emmaus Björkå <3 Västsahara

Idag var det alltså dags för att åka upp och överlämna kläder till Emmaus Björkå i Göteborg. Givetvis var vi försenade (man kan inte vänta sig något annat när vi ska iväg), men vi var framme relativt tidigt. Vi började morgonen med att hämta upp de sista kläderna från Montessoriförskolan Fyrklövern på Ramlösa innan vi gav oss iväg (och tack till all de föräldrar som donerat kläder). Det blev sammanlagt mer kläder än vad vi trott vi skulle kunnat samla ihop på så kort tid. Men hjälp av partikamrater, SSU:are, Montessoriförskolor, vänner, familj och bekanta lyckades vi nästa fylla hela skåpbilen (ett stort tack och massa kärlek till er alla). Vi passade även på att göra ett studiebesök på Emmaus Björkå och dess sorteringstation. Det är ett oerhört arbete som görs. Vill man vara säker på att ens pengar (eller kläder) går till bra ändamål ska man köpa (eller donera) kläder till dem. Det ska bli intressant att se om man får se några av kläderna på människor i lägren. Jag njuter av tanken. Men just nu är jag så snurrig att jag snart inte kan se rakt. När jag är sjuk är jag av någon anledning sjukare under morgnar och kvällar och idag märktes det speciellt mycket. I kombination med nervositeten för morgondagens tenta har det paralyserat mig (de senaste timmarna). Men det ska nog gå bra och som ni ser har varit en underbar dag!

Destination Emmaus Björkå...

Det är dags för oss att ge oss iväg med alla kläder vi samlade in till Göteborg. Mer specifikt till Emmaus Björkå. Och det är dags för en roadtrip, tillsammans med tjejerna. Det är speciellt. Brukar alltid sluta med att jag fått uppleva saker jag aldrig gjort tidigare. Eller åtminstone se, saker jag aldrig sett tidigare.

Vem sa att det måste vara tråkigt att lyssna på fullmäktige?

Jag som sitter i Helsingborgs kommunfullmäktige och vet om att det uppstår en hel del roligt händelser under mötets lopp. Intressanta formuleringar, knivskarpa argument (ja det är roligt) och hetsiga diskussioner (eller monologer). Men det brukar ändå vara relativt städade diskussioner. I alla fall mer städade än diskussionen kring "svenskhet" som hölls i Karlskronas fullmäktige. Där en ledamot från MP använde sig av könsord i en debatt.

Jag är personligen alldeles för pryd för att använda mig av hennes formuleringar. Hon tvekade själv ett tag innan hon sa det hon gjorde...MEN, jag tycker det är upp till var och en att använda sig av ordval och formuleringar som man själv kan stå för. Och hon kan ju uppenbarligen stå för det.

Men det intressanta med hennes inlägg det är att hon på något sätt styrkte och rubbade sitt eget påstående samtidigt. Hon hävdade att styrkan med svenskheten är att man kan göra vad som helst (nästan) och att Sverige är väldigt frigjort. Men, reaktionerna på hennes inlägg visar just det motsatta. I alla fall en del av reaktionerna. En del stödjer hennes rätt att använda sig av orden.

Själv sitter jag i ett fullmäktige där en ledamot igår fick be om ursäkt för att han använde sig av ordet jävlar. Så det beror väl på, var det är och vem som säger det. Men det verkar vara så att den svenska sexuella frigjordheten är förpassad till hemmets väggar och därmed från det offentliga rummet. I alla fall för tillfället.