IUSY

Utöya i mitt hjärta.

Allt jag kan tänka på är hur många gånger jag själv befunnit mig på läger med SSU. Hur många gånger jag packat väskan och släpat med sovsäcken i sista stund. Hur många nätter jag suttit vid lägerelden eller i ett tält med 100-tals andra SSU:are och sjungit på arbetarrörelsens sånger. Hur många vänner jag funnit under den tiden som alla haft samma vilja att förändra världen. Och hur många gånger det som hänt i Utöya lika väl kunde ha hänt oss.

84 döda. Jag försöker förstå siffrans betydelse genom att omvandla den. Det är lika många människor som en tredjedel av SSU kongressen. Halva min universitetsklass. Hela skånedelegationen till Festivalet. Två och en halv högstadieklass. Halva min SSU-kommun. Tårarna bara rinner. För det kunde varit vi.

Facebook och Twitter har uppdaterats av likasinnade. Vi känner alla samma sak. Och jag kan inget annat än hålla med alla uppdateringar av vanmakt, rädsla, ilska och framför allt sorg. Det är en ofantlig tragedi. Det visade sig snabbt att kopplingarna mördaren har är till extremhögern. Trots SD-anhängares spekulationer kring islamister.

Jens Stoltenberg gick ut redan igår och sa att vi måste slå tillbaka med mer demokrati. Mer öppenhet men inte naivitet. Mördaren, satans mördare, ska inte få frånta oss den fundamentala tron på öppenhet. För den här rädslan som nu går igenom alla är precis det han vill åstadkomma. Han lyckades förvandla ett paradis till ett helvete. Rädslan för andra och misstron mot andra kommer bara leda till ett mer slutet samhälle och mer hat. Vi måste stå för solidaritet och hjälpa de som faktiskt blivit utsatta. Även om det är svårt.

Och slutligen vill jag citera Kalle Larsson (v): "hör om 80 döda på Utöya. Svårt att greppa, svårt att förstå. För våra stupade kamrater: Inte en minuts tystnad utan ett liv av kamp."

Så i natt packar jag mina väskor igen. Och förbereder mig för IUSY-festivalen. Med mig bär jag sorgen över de mördade kamraterna och vetskapen om att deras kamp för evigt är min. 

Ibland händer det.

Har ni ibland sådana dagar där ni går och tänker på namnet på något men inte kommer på det? Föreställ er då att gå i månader och inte komma ihåg en titel på en bok trots googlandets finesser. Och så idag på väg ner för trapporna på biblioteket så ser jag boken i ögonvrån. En sådan simpel titel som "jag låter mig inte skrämmas" har legat begravd i mitt undermedvetna. Men nu är det äntligen dags att läsa boken.

Boken är skriven av Lydia Cacho och handlar om hennes liv och vad som hände när hon avslöjade en pedofilnätverk med högt uppsatta människor i Mexiko. Ska bli roligt att äntligen få läsa boken. Den som väntar på något gott...

Snacka dig smart.

"Vill du bli smartare?
Då ska du lära dig ett nytt språk.
Tvåspråkighet är den bästa hjärngympan som finns- det menar den danska hjärnforskaren Henning Kirk."

Länge har jag söka efter den logiska länken till detta förslag. Nu förstår jag helt plötslig varför Sverigedemokraterna inte vill ha modersmålsundervisningen kvar. Deras politik kan ju knappast gynnas av att folk blir smartare.

Vidrigt beteende.

Bild tagen från Emmaus Björkå's facebooksida. Gilla dem!

Jag upphör aldrig över att förvånas över hur lite empati vissa människor har. Såg den här statusuppdateringen igår på min facebook. Mitt hjärta blöder fortfarande. Läs mer om det här.

"Gothia har fattat beslutet att inte låta västsaharierna gå in med sina flaggor idag efter påstötningar från Marocko. Flaggorna skulle kunna upplevas som provocerande och Gothia skulle då inte kunna garantera spelarnas säkerhet. Bra Gothia cup, gå militärdiktaturen som ockuperar Västshara till mötes. Vad är 17 förkrossade flyktingbarn att ta hänsyn till."

Motiveringen de gav var att de inte kunde garantera deras säkerhet. Det är allt västsaharier får höra, om och om igen i olika instanser i världen. Istället krossar man deras drömmar och lämnar dem utanför...Skamligt.

Språkavund.

Jag kan bli helt grön av avund när jag hör folk behärska ett främmande språk flytande. Men den sortens avund som innehåller beundran givetvis. För det är ett hästjobb att lära sig ett nytt språk och mycket svårt ska avklaras innan det blir väldigt roligt. Det finns nog få saker som mäter sig med att kunna uttrycka något helt felfritt på ett annat språk. Priceless.

Finaste lillebror.

Igår vinkade vi av min lillebror som beger till till Turkiet för att spela basket. Alltid lika känslosamt. Och vi är alla oerhört dåliga på att ta farväl av folk även om vi vet att vi ses snart igen. Och samtidigt avundas jag honom. Nytt land. Nya erfarenheter. Nya minnen.

Egen chaufför.

Ett ämne jag faktiskt inte direkt tänkt på att beröra här på bloggen är de sociala för- och nackdelar med att vara utlandsstationerad. Under min tid i Tindouf, Algeriet var jag ibland fullkomligt isolerad från övriga världen. Men det fanns alltid en kategori av människor som piggade upp mig när jag hade det som värst och det var mina chaufförer. Och jag säger mina eftersom jag betraktar många av dem som vänner för livet. Genom Elina hittade jag en text om just expat chaufförer som är humoristiskt skriven men som faktiskt är väldigt talande. Elina kallade sitt inlägg livräddare. Och det sammanfattar faktiskt vad de är.

När jag skulle åka hem så grät de 4 vuxna männen som räddat mig på daglig basis öppet och en vägrade till och med delta i att jag åkte och valde att inte köra mig till flygplatsen. Jag deltog på religiösa fester, bröllop, likvakor och vardagliga samtal med dem alla. Och det är därför de blev de första jag ringde till när jag återvände dit för några veckor sedan. Stöttepelarna, det är en fantastisk grupp människor.

Det är så svårt.

Att koncentrera sig på att få saker gjort när det är fint väder ute. Och jag är ändå fast inomhus i ett tappert försök att förminska min att-göra lista. Det är varken roligt eller speciellt givande. Råd någon?

Jag har..

den senaste tiden verkligen inte haft orken att skriva. Inte heller vill jag dela med mig av mina mörka tankar till er. Men det som vållat allt detta är ett hopkok av lägenhetsjakten i Stockholm, deadlines och min magkatarr som återvänt.

Bostadsmarknaden i Stockholm är ett skämt. På riktigt. Och jag bävar inför att flytta upp just av den anledningen. Och tidsbristen jag har att se till att få en bostad är verkligen stressande. Men tack o lov kan jag bo hemma hos en kompis tillfälligt (Elin, love you). Men den rådande bostadsmarknaden är en ohållbar situation. Tragiskt. 

Blast from the past.

Det är alltid roligt att hitta bilder från ens förlutna. Speciellt det man inte har så många minnen från själv. Jag ser lite ut som om jag muckar gräl med någon. Inte mycket har förändrats, inte ens min frisyr. Mammas kläder och frisyr (läs permanent) skvallrar lite om årtiondet. Annars en tidlös bild.

Snurrig.

Jag befinner mig i en upp-och-ner vänd värld. Mycket har hänt sen jag kom hem från öknen i söndags. Jag åkte till Stockholm, deltog i nämndmötet i Wallåkra och fick en notarie-tjänst i Stockholm. Inte direkt det jag väntat mig men ibland tar livet oväntade vändningar. Låt oss se vad detta leder till.

Sandstorm ledde till havsutsikt

Under lördagen hade jag packat allt och förberedde mig på att säga adjö till den västsahariska familjen jag bodde med. Det blev ett känslomässigt farväl och på väg till flygplatsen märkte vi hur sandstormen drog allt kraftigare fram. Det gick så långt att två timmar efter vi checkat in våra saker och satt oss för att vänta på flyget, annonserades det att flyget inte skulle komma överhuvudtaget. Fast var jag och Mohamed på flygplatsen utan chaufför. Givetvis flörtade jag in oss hos en spansk delegation och förklarade med händer och fötter till deras chaufför hur han skulle ta sig till vårt tält. Så halv tre på morgonen dyker vi upp i tältet igen.

Jag behöver kanske inte nämna att mamman i familjen såg ut som hon såg två spöken när vi tog oss in genom sandstormen till tältet. Jag kunde inte sova på grund av den varma vinden, sanden som klistrade sig fast till min hud och oron över hur jag skulle ta mig hem. Någon timme senare i sömnlöshetens stadie möttes min hud av iskallt regn. Vi sov nämligen utomhus i det stora tältet och jag sov vid en av ingångarna. Sandstorm blandat med kallt regn är inte en höjdare. När stormen lagt sig såg jag ut som och kände mig som sju svåra år. Och jag hann precis dusha (ackompagnerad av en kackerlacka som kunde angripit vilket chihuaua som helst) innan vi var tvugna att ta oss till flygplatsen igen.

Det var öde på flygplatsen när vi kom dit men tillslut dök flyget upp och vi tog oss till Alger. Sömnbristen gjorde att jag först gled in i ett apatiskt tillstånd och sen hysteriska skrattanfall. Och när vi slutligen kom fram till den internationella flygplatsen gick reklamationen smärtfritt. De konstaterade snabbt att vi behövde övernatta i Alger och ta flygen nästa morgon. Och efter en timmes väntan återvände de med ett hotellnamn som visade sig vara mycket bättre än väntat. Så bra att vi hade havsutsikt. Vi gick från sandstorm till havsutsikt på 24 timmar. Fantastiskt obegripligt.

Erkänn Västsahara

Jag kom hem igår, efter en veckas resa till de västsahariska flyktinglägren. Och under tiden jag var borta publicerades en artikel på DN Debatt där Jens Orback uppmanar partierna i riksdagen att Erkänna Västsahara. Det är ett väldigt bra initiativ från hans sida och jag är mer än glad över ett sådant ställningstagande. Under min vecka i öknen träffade jag organisationer från alla delar av samhället: ungdomskommittéer, tjejnätverk, studentorganisationen, kvinnoorganisationen, humanitära organisationer, scouterna och fler därtill. Det var ett fullspäckat schema och givetvis fick jag möjlighet att se några bekanta ansikten. Och gladast blev jag över att se Hassanna Abba från det ockuperade Västsahara som var på plats i flyktinglägren.

Det var en speciell känsla att se honom och andra människorättsaktivister från ockuperat område på plats i de Västsahariska flyktinglägren. Och det är just sådana moment som får en att fortsätta kämpa. För att jag vet att de behöver ett erkännande. De behöver det. Och de förtjänar det. En Sydafrikansk diplomat uttryckte det bäst på flygplatsen hem i förrigår när han sa "It is not of pity that I am fighting for their rights but of duty. Duty for the principles that onces freed my people, and mainly the principle of the right to selfdetermination". Och jag fortsätter kämpa för deras rättigheter, just för att jag ser det som min plikt. Och idag, under världsflyktingdagen, går mina tankar till dem och många därtill.

Åter till de västsahariska flyktinglägren.

Imorgon bär det av. Igen. Till de Västsahariska flyktinglägrena. Men den här gången blir det en blixtvisit på en vecka. Men jag är verkligen välsingnad. Jag får återse öknen igen, även om det är jobbrelaterat så känns inget som har med västsaharierna som ett jobb. Bara en välsignelse. Alhamdulilah. Finns inget bättre.

Träd i vi-skogen.

Jag fick en väldigt söt och orginell gåva förra veckan. Eller ja, inte bara jag. Jag delar det med mina syskon. Men min mamma köpte träd till oss. Och man kan följa hur de växer och vart de befinner sig.

Amina Arraf, 'A Gay Girl In Damascus'

Den Nordafrikanska demokratirevolutionen skapade en domino-effekt och de senaste månaderna har vi sett hur den Syriska revolutionen tagit plats och mött motstånd. Och för er som inte läst om Amina Arraf, en lesbisk tjej, som öppet trotsar de syriska lagarna och som slåss för alla människors lika värde kan ni läsa mer om henne här. Hon illustrerar just hur olika förtrycket kan prägla människor liv.

Enligt henne är den viktigaste delen i att bekämpa en regim att sluta vara rädd. "And all we ever had to do was to stop being afraid. And the moment that we stopped being afraid, the earth shook. The regime cannot long survive if the people no longer are scared,"

Ni kan även läsa hennes blogg men den är inte uppdaterad den senaste veckan eftersom hon blivit bortförd. Hennes familj söker desperat efter henne i Syrien men ännu vet man inte vem som fört bort henne. Varför är relativt uppenbart. Hon vågade tala om vem hon är. Hon blev en vagel i ögat på en förtryckande regim. Förhoppningsvis vinner hon kampen och inte dem.

Budgetmöte.

De senaste två dagarna har jag suttit på budgetmöte med kommunfullmäktige. I opposition är det inte så hemskt mycket man kan få igenom men vi lyckades med en stor sak. Att införa avgiftsfri skolmat. Det är något SSU stridit för i många år så det är helt klart en sak att fira.

Pulled back in.

Jag bestämde mig att utföra lite förändringar i mitt liv när jag kom hem. Strukturera. Omvärdera. Och givetvis hamnade jag tillbaka i gamla mönster. Jag kan inte hjälpa att tänka på Gudfadern citatet "Just When I Think I'm Out, They Pull Me Back In". Min värld består just nu av resebokningar, oändligt många deadlines och fler vägskäl än vanligtvis.

"Hej och tack för kaffet jag är glad att vara här,

älskar fan att åka, men hatar ett farväl,

från dom pytte små stegen till våra sju milar kliv,

Sverige din jävel jag älskar din stil, yeah!"   - Timbuktu