Valanalys

Det är för tidigt att göra en valanalys. Vår dubbla förlust kan bero på en sak eller på tusen olika saker. Men en sak är säker. Jag ger väldigt lite för analyser som dessa. Och anledningen till att jag inte riktigt litar på den analysen kan ni läsa här i ett inlägg från Daniel Mathisen.

Vi kan skapa en bättre värld om vi arbetar tillsammans och begår färre misstag

Så. Jävla. Ovärdigt.

Jag är säker på att de flesta har hört talas om Emelie som bloggade om sin mamma Annica Holmquists utförsäkring och satte igång en debatt om utförsäkringssystemet som alliansen infört. Det fick till och med internationell uppmärksamhet. Emelies mammas läkare säger att hon inte kan arbeta men nu utförsäkras hon och står till arbetsmarknadens förfogande. Annika Marklund skriver om det i sitt inlägg: Så. Jävla. Ovärdigt. Mitt hjärta känner verkligen för henne och alla de som blir utförsäkrade och förväntas arbeta när de för sjuka för att arbeta.

För övrigt, har Emelie attackerats av människor för hennes inlägg genom kommentarerna på hennes blogg. Det är riktigt lågt gjort. Speciellt de som hävdar att hon hittat på allt. Och de som tycker att de är hon som ska stå till svars för hennes blogginlägg. Ni borde skämmas. För det gör jag å era vägnar.

Nu har sorgen förvandlats till ilska

Och jag är så himla förbannad att det kokar inom mig. Det värsta jag vet är människor som inte vågar stå för sina åsikter och det blir ännu värre när det handlar om rasistiska åsikter. SD är ett rasistiskt parti. Så enkelt är det. Det finns många uttalanden från deras företrädare som visar på det. Bland annat har en av deras nya riksdagsledamöter sagt följande: "Med morot och piska ska vi få muslimerna att lämna Sverige". Ursäkta? Vad hände med religionsfriheten? Ska det bara vara tillåtet att vara troende protestant i Sverige? Vill SD kasta Sverige tillbaka till innan 1950-talet då svenskar var tvugna att tillhöra svenska kyrkan? Det vill inte jag.

Jag tycker synd om de personer som lurats till att rösta på dem, eller som lurat sig själva till att rösta på dem i tron om att de är något annat. Jag tror många röstade på sverigedemokraterna av andra anledningar än att de är främlingsfientliga. Och jag hoppas att vi kan hjälpa dem att ta sitt förnuft till fånga inför nästa val. Men till de övriga sverigedemokrater som medvetet röstat fram en främlingsfientlig ideologi vill jag bara säga detta. Var beredda på motstånd, för vi är många som inte har någon som helst acceptans för era rasistiska åsikter. Vi är många som tror på ett solidariskt Sverige och framför allt ett Sverige som är till för alla oberoende av religion eller etnicitet.

Och till alla er som tycker som jag. Bli aktiva! Sitt inte hemma och var förbannade utan gör något åt saken. Vi behöver all hjälp vi kan få för att se till att Sverigedemokraternas bäst före datum är satt i september 2014.

Vi ses igen, kamrater!

Jag saknar ord. Men sörjer så mycket och så många olika saker i den här valrörelsen. Men mest av allt sörjer jag SD:s intåg i riksdagen och med det den riktning svensk politik tagit. När jag sörjt klart kommer säkert ett mer analytiskt inlägg. Just nu orkar jag inte. Men jag vill ändå uttrycka ett tack till alla de som valde att tillbringa sin lediga tid i valrörelsearbetet. Från djupet av mitt hjärta. Vi hade inte klarat det utan er. Ni är bäst. Och jag vill ge er ett löfte genom att citera Olof Palme.

Vi ses igen, kamrater!

Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress.

Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustruns kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar.

Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort.

Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.

Vi ses igen, kamrater.

Imorgon är det dags

för mig att rösta på Socialdemokraterna. Och jag kommer att göra det med hela mig hjärta och lite därtill. Det har varit det enda alternativet för mig sedan jag skrev in mig i SSU när jag var 16 år gammal. Och det är fortfarande, enligt mig, det enda parti som står för solidaritet, frihet och rättvisa och som inte låter marknaden gå före människors välbefinnande.

Så jag bryr mig inte vad tidningarna säger, eller hur mycket alla andra försöker trasha Mona Sahlin. Det spelar ingen roll hur många bloggare moderaterna köper eller hur det går i valet imorgon: Mona Sahlin är min partiledare och jag är sjukt stolt över att vara socialdemokrat och över det Sverige socialdemokratin byggt upp.

Hur mår du?

Svaret kunde ha kommit från min mun just nu. Snodde den från Michaela Forni's blogg.

Jencarlos Canela

Jag lär mig språk främst genom att höra andra människor uttrycka sig på det språket, så under mina månader i Ecuador tillbringade jag kvällarna framför tv:n. Och jag fastnade efter ett tag i de överdramatiska telenovelorna som går i latinamerika. Jag följde till slut telenovelan "Más sabe el diablo" med Jencarlos Canela som huvudrollsinnehavaren. Jag hann dock aldrig se klart på serien men tänker faktiskt göra det nu eftersom alla avsnitt finns online (som ett led i att öva min spanska).

Det tog mig otroligt lång tid att förstå att Jencarlos Canela också sjöng ledmotivet till telenovelan. Helt fantastiskt.

Guess what's back?

Min lilla MAC dator. Inte en dag för sent. Me like.

Art.

Tycker bilden är jättefin. Och den är ritad av min syster.

Media - den viktigaste statsmakten?

Jag har länge gått omkring och grubblat på medias roll i valrörelsen. Det är klart att det påverkar väljarna. Och mig. Men frågan är hur mycket. Jag tror att media framförallt bidragit till att skapa en viss stämning. Men eftersom mina åsikter inte är statistiskt säkerställda har jag valt att grubbla på det i min ensamhet (och med alla mina vänner). Men jag har försökt att inte gå i taket varje gång jag sett rubrikerna på löpsedlarna utanför affärerna i stan.

Tillåt mig säga att jag faktiskt tycker det är jobbigt när politiker gör bort sig oavsett vilket parti de tillhör eftersom det bidrar till ett politikerförakt. Men det har förbryllat mig att borgeliga politikers skandaler försvinner så snabbt medan de "skandaler" som cirkulerat kring socialdemokraterna ältas av media. För att inte tala om Tobleronehistorien. Och jag läste precis att det finns en grupp som granskat media och hur de framställt Mona och de rödgröna under valkampanjen. De har kommit fram till en hel del intressanta saker.

"Mona Sahlin har varit utsatt för en negativ mediekampanj som saknar motstycke. I lördags hade Expressen flera sidor om ”Sanningen bakom Tobleroneaffären”. Tidningen påstår att de ”granskar” denna 15 år gamla historia, men inget nytt kommer fram. Läsaren blir dock påmind om att Sahlin är en slarver och skurk. Varför kan man ingenstans läsa en motsvarande ”granskning” av Reinfeldts och Carl Bildts trixande med sina barnflickor? Vi väntar fortfarande på att medierna ska intressera sig för Bildts inbladning i Lundin oil."

(och jag återkommer till Lundin Oil; det är en av anledningarna till att jag saknar allt förtroende för Carl Bildt).

Och om nu detta stämmer, så är det en oerhörd farlig utveckling som håller på att ta form i dagens Sverige. Man konstaterar det i inlägget

"En av hörnstenarna i statsvetaren Robert Dahls definition av en demokratisk process är ”upplyst förståelse”: Varje medborgare bör ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen. Som det är i dag ger svenska medier oss inte den möjligheten. När medierna blir partiska i sin nyhetsrapportering om partiernas politik finns det skäl att bekymra sig över tillståndet i demokratin."

Och jag är bekymrad. Oerhört bekymrad.

Upp till kamp mot världens fattigdom.

Vi har långt kvar innan vi lyckats halvera fattigdomen (från 1990 års nivå) men en målsättning om att vi ska hinna göra det på fem år. Det är dags för länder generellt sett att ta sitt ansvar. Läste precis en DN artikel om det som konstaterar följande:

"Historiens mest upplysta och rikaste värld bär på skamfläckar. Aldrig har fler gått i skola, aldrig har välståndet varit så stort, och aldrig har kommunikationerna varit bättre. Ändå är 1,4 miljarder människor fattiga och 8,8 miljoner barn dör varje år av enkla infektioner."

Nu ska världens ledare ta fram en plan. Jag får hoppas att det går bra. Men det brukar alltid bli problem när diskussioner om att fördela rikedom ska tas upp. Låt oss hoppas att de hittar lösningar och inte bara skriver på en massa dokument.

Dagens leende.

framkallades av den här rubriken: Politiker i Rumänien ger upp tanken på att beskatta spådamer och häxor eftersom de är rädda att få en förbannelse på sig.

Robyn - Nobel Peace Prize Concert 2008

Finaste, vackraste mest uttrycksfulla spelningen jag sett på länge (bortsett Erykah Badu och Tracy Chapman givetvis)

Konsekvenserna av förändringen av sjukförsäkringen.

Ibland blir man bara så himla imponerad av vissa bloggare. Och högt upp på min lista ligger bloggerskan Marika Lindgren Åsbrink. Hon formulerar sin blogginlägg på ett sådant tydligt sätt att det är stört omöjligt att försöka skriva ett blogginlägg om samma sak. Så jag tänker inte ens försöka. Utan jag länkar och citerar hennes inlägg om hur situationen ser ut för dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen.

"Förutom att utförsäkringsreformen medfört lidande för tusentals människor, så har den inte nått sitt syfte. Den har inte ”hjälpt” människor att komma tillbaka till arbetslivet. Av de 17.849 personer som utförsäkrades vid årsskiftet har idag 370 stycken ett arbete utan stöd.

Det motsvarar 2 procent."

"Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen".

Jag rekommenderar er att läsa hela hennes inlägg. Det gör ont i hjärtat på en när man läser men det är nödvändigt att man gör det.

Vilket är ditt argument mot Sverigedemokraterna?

Kom precis hem från att ha kampanjat i valet. Och det finns så få saker som gör mig lika upprörd som Sverigdemokraterna och deras politik. Den gör mig både extremt ledsen och extremt arg samtidigt. Jag förstår bara inte hur det kan finnas så många människor som bär på en sådan rädsla och ett sådant hat. Och oftast vet jag inte om jag ska tycka synd om dem eller bara vara arg. Så det blir en blandning av både och.

Vi har alla våra personliga argument mot Sverigedemokraternas politik. Jag har ett flertal. Men framför allt anser jag att deras åsikter är det mest osvenska man kan tycka. Sverige är ett land som stått upp för och som står för för tolerans och mänskliga rättigheter. Det gör inte Sverigedemokraterna. Min mormor, som kom hit som arbetskraftsinvandrare har hjälpt till med att bygga det här landet. Det är upp till mig att förvalta hennes arbete. Och det tänker jag göra. Vad är ditt argument mot Sverigdemokraternas politik?

Din röst är avgörande.

Just nu när det snart är en vecka kvar till valet vill jag slå ett slag för en sak. Snälla rösta och rösta på allt annat än Sverigedemokraterna (eller det pinsamma skånepartiet). Givetvis ska ni inte rösta på ett parti med vidrigare människosyn än Sverigedemokraterna men jag utgår från att ni inte sitter och letar efter ett sådant parti. Känner ni att ingen av partierna där ute representerar era åsikter. Rösta blankt. Men rösta.

Jag läste precis ett oerhört bra inlägg i tidningen Fokus med rubriken "Det krävs mer än din röst".

"Just nu balanserar stödet för sverige­demokraterna på 4-procentsstrecket. Några tiotusentals röster kan avgöra om Sverige ska följa många andra europeiska länders tragiska utveckling eller om vi ska säga stopp och belägg.

Om vi tänker efter så har vi nog alla stött på de lättköpta påståendena: den uppskattade kollegan som undslipper sig att invandrarna ju är överrepresenterade i brottsstatistiken eller den älskvärda grannen som är orolig för muslimernas kvinnosyn. Alla sådana vardagsmöten måste följas av en diskussion. Någon måste finnas där och påpeka att även personer med tatueringar är kraftigt överrepresenterade i fängelser utan att någon på allvar tror att brottsligheten minskar av att man förbjuder tatueringar. Någon måste ta sig tid att hämta en bibel och citera ur gamla testamentet för att visa att rutten kvinnosyn går att finna lite var stans. En tredje måste lyssna uppmärksamt på den missnöjda väljaren som vill ge både Reinfeldt och Sahlin en känga i arslet och sedan föreslå alternativen blankröstning eller Kalle Anka-partiet för att budskapet ska gå fram utan att han eller hon medverkar till främlingsfientlighet och regeringskaos. Så släng inte sverigedemokraternas valmaterial. Öppna det, läs det och ta diskussionerna om humanismen, om internationalismen och rationalismen, närhelst den uppstår."

I övrigt vill jag önska alla muslimer Eid Mubarak. Hoppas ni får en oerhört trevlig Eid!

You should know better

Jag har tusen saker jag hade velat skriva om. Situationen i Afghanistan och i Pakistan. Vad jag tycker om Bildt och alliansens bristande utrikespolitik... Men jag ska vara brutalt ärlig och säga att jag inte hinner. Valrörelsen har bokat in sig själv i min kalender. När jag minst anar det har jag som mest att göra. Idag undrade jag om jag varit vid mina sinnes fulla bruk när jag bokat in aktiviteterna för idag. Jag lämnade lägenheten kvar över åtta på morgonen och kom hem kvart över åtta på kvällen. Jag har hunnit med extremt många samtal, bokbord på filbornaskolan och knackat dörr på rökulla i stan. Jag är officiellt slut. Så jag väljer att länka till en låt från Robyns nya skiva Body talk part 2. Enjoy!

Alex Schulman röstade på socialdemokraterna

Det piggade upp mig när jag läste följande facebookmeddelande idag:

"Har poströstat idag. På sossarna. Varför, jo, jag gillar solidaritet. S är det parti som står mest för SOLIDARITET. Bra, Mona! Kör hårt nu!"

Det var Alex Schulmans hälsning till omvärlden genom sin twitter. Och en väldigt bra hälsning måste jag säga.

Så här långt in i valrörelsen börjat den kännas i kroppen. Mina händer, knän och fötter värker. Och ibland är det som om hjärnan får kortslutning av alla samtal. Och sen läser man något som får en att komma ihåg varför man utsätter sig själv för allt slit. Läste dessutom ett fint citat idag om just solidaritet (som för övrigt, enligt mig, är ett av svenskans finaste ord).

"Upplösandet av klyftor går ut på att se det mänskliga varat, jaget i alla, allas lika behov//...(man) inser att den andre, det är inget annat än jag i en annan situation, under andra livsvillkor. Det är att se in i någons ögon och se sig själv. (Kajsa Ekis Ekman)

I övrigt så läste jag precis om pastorn i USA som kallar 11 september "burn a koran day". Jag förstår inte att han kan vara så himla inskränkt att han inte inser att hans åtgärder väcker fler problem än han påstår sig lösa. Framför allt så väcker det enormt mycket hat. Det är en skam och oerhört respektlöst att förnedra en religion på det sättet. Jag skäms å hans vägnar.

Jag vill ha.

Den nya nano:n. Den är så fin, liten men ändå så mycket större i minnet än min generation 1 nano. Ett tack till Isabell som visade den till mig ;)

Mi Niña Bonita

Den här låten vann precis årets "sommarplåga" i Ecuador. Och jag kan lugnt instämma att den verkligen var en sommarplåga där. Så pass mycket att jag lärde mig den låten innan jag kunde föra ett samtal med något :) Det är lite funky 90-talskänsla över den men ändå kan jag inte hjälpa att sjunga med.

I övrigt är Jytte Guteland på väg ner och ska kampanja med oss i Helsingborg imorgon (och hennes team ofcourse). Så jag ber för bra väder och många möten!

Hassanna

eller snarare blogginlägget om min vän Hassanna som jag skrev, har spridit sig till Nätverket Västsaharas hemsida. Det är mitt gästbloggsinlägg där. Jag har fått en hel del fina kommentarer till följd av det blogginlägget. Tack <3

Sen så har jag fått äran att svara på en del frågor till "Å andra sidan" som är ett stående inslag i varje Frihettidning. Det går helt enkelt ut på att två SSU:are som tycker olika i en viss fråga får framföra sitt synsätt/sina argument. Nästa Frihet kommer att innehålla våra åsikter kring att Organisera "papperslösa" flyktingar i fackförbund men det finns redan publicerat på nätet. Vad jag tycker kring frågan kan du läsa här.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället

Så lät det i min telefon igår när jag ringde ner till det ockuperade Västsahara i ren panik. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.

Jag fick en hel del mail skickade till mig igår från det ockuperade Västsahara. Det har de senaste dagarna pågått demonstrationer mot ockupationen. Men jag hade inte tid förrän under eftermiddag för att läsa alla. När man fått tusentals mail skickade till sig på misshandlade människor blir man i slutändan en aningen avtrubbad. Jag satt och iakttog bilden på en kille som blivit misshandlad länge.


Herregud, tänkte jag. Stackars kille. Och sen skrollade jag ner på sidan och läste namnet. Hassanna Abba. Och sen kom tårarna. Jag känner den här killen. Väl. Men kände inte igenom honom så misshandlad som han hade blivit.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Det följde knappt med någon information till de blodiga bilderna. Hassanna var en av deltagarna på en kurs som Olof Palmecentret anordnat. Han befann sig i Sverige tillsammans med mig för mindre än en månad sedan.Han var killen som var först framme för att hjälpa till och sist med att gå därifrån. Han var killen som skrattade oavbrutet, ständigt och hjärtligt. Han var killen som reser sig från sin stol för att du ska kunna sitta ner. Och framför allt brinner han villkorslöst för ett fritt Västsahara. Han hade lätt kunnat offra sitt liv för ett fritt Västsahara. Och med den vetskapen i bakhuvudet fortsatte jag igår att ringa under fem timmar till Västsahara. Varje gång jag ringde blev jag mer och mer uppgiven. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.


Fan också. Fan. Fan. Fan. Jag målade upp det värsta scenariot i huvudet allteftersom tiden gick. De marockanska myndigheterna har säkert tillfångatagit honom, misshandlat och torterat honom och sen slängt honom i öknen och lämnat honom för att dö där. Som de gör med så många andra. Vanmakten av att inte kunna göra något härifrån höll på att förtära mig. Och när jag ringde för sista gången, svarade han. Han svarade. Jag grät av lättnad. Han kunde knappt prata men lyckades berätta vad som hänt. Det hjärtliga skrattet som kännetecknat honom under hela vistelsen i Sverige var totalt försvunnet.

Han hade blivit arresterad under en demonstration för ett fritt Västsahara i Layoune i måndags kväll. De hade sedan misshandlat och torterat honom i över två timmar. De hade frågat ut honom om vad han gjorde i Sverige och anklagat honom för en massa saker. Han var övertygad att de skulle döda honom för hans kamp för ett fritt Västsahara. Och han var redo att dö för sin övertygelse. De körde ut honom ca 10 km från Layoune och dumpade honom i öknen. De lämnade honom åt sitt öde, precis som de gör med så många andra Västsaharaaktivister. Han hade turen med sig och en västsaharisk man hittade honom. Jag kämpade under samtalet för att inte gråta med tårarna strömmade ner för mina kinder. Han försökte lugna mig genom att säga att detta var vardagsmat för dem i ockuperat område och att jag inte skulle oroa mig. Han lyckades inte avsluta samtalet med mig på grund av att hans röst försvann utan jag fick prata med hans bröder istället. De tackade för att jag ringt och sa att det gav dem styrka nog att fortsätta. Faktumet att någon utifrån brydde sig.

Det pågår ett krig i Västsahara. Det når bara inte ända fram till oss. Det står inte om det i våra tidningar. Vi ser det inte på Aktuellt. Det når inte fram till våra ögon, till våra öron men framför allt till våra hjärtan. Men faktumet kvarstår att det är en omänsklig situation de lever i varenda eviga dag. Och att de genom att tillämpa fredliga medel inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Inte ens när de dör till en följd av att ha kämpat för sina mänskliga rättigheter. Västsaharier som Hassanna är just anledningen till att det är många av oss som engagerar oss i Västsaharafrågan, och framför allt varför vi fortsätter kämpa på hemmamark med att sprida budskapet om konflikten. Om de är villiga att offra sina liv för sina rättigheter genom att fortsätta kämpa med fredliga medel måste vi vara villiga att hjälpa dem. Oavsett diplomatiska konsekvenser.

Alla kan vi göra något för att hjälpa dem. Och vi behöver bli fler. Sprid informationen vidare om Afrikas sista koloni. Gå med i kampen för ett fritt Västsahara och tvinga politikerna att erkänna Västsahariernas rätt till sitt eget land. Sahara Libre!

Uppdatering.

Jag...
- publicerar fortfarande inte anonyma kommentarer. Så sluta skicka dem.
- sitter med en att-göra lista som hade kunnat klassifieras som en mindre bok. Och jag hade personligen placerat den under genren drama för tillfället.
- undrar varför vissa människor som arbetar i kundtjänster envist klänger sig fast vid sina jobb om de inte gillar att hjälpa människor som ringer till dem?
- har inkorgen full av vittnesmål från demonstranter som blivit slagna efter att de demonstrerat för ett fritt Västsahara på ockuperad mark. Upprörande.
- lyssnar på Tracy Chapmans "Fast car" i hopp om att det ska få mig på lite bättre humör. It's working.

Det pågår ingen massinvandring.

(Det är Joakim Nilssons teckning som jag bifogat till texten. Jag tyckte den passade här.)

Just det. Jag tycker personligen inte att det finns något som helst fel med invandring till Sverige. Speciellt inte eftersom vi kommer behöva människor som arbetar inom välfärdssektorn som jag värnar så hemskt mycket om. Men rätt ska vara rätt. Den här informationen har jag stulit från röstademokratiskt.nu som i sin tur fått informationen från just migrationsverket och statistiska centralbyrån (the horse's mouth så att säga):

”Massinvandring” är ett begrepp som är konstruerat av rasismen, det används för att måla upp en hotbild som inte finns. Dessutom saknar det helt faktamässig grund.

Sverige har en reglerad invandring Av de människor som under 2009 sökte asyl i Sverige, fick endast 27 % lov att stanna i en första instans. Detta är en lägre andel än alla Sveriges nordiska grannländer (Danmark: 58 %, Finland: 39 % och Norge: 34 %)[1].

Återvändande svenskar är den största ”invandrargruppen”

Visste du att den största grupp som blev beviljas uppehållstillstånd i Sverige är återvändande svenskar? 18 517 svenska medborgare som bott i ett annat land mer än fyra år sökte och blev beviljade uppehållstillstånd i Sverige 2009, vilket är dubbelt så många som den näst största gruppen som kommer från Irak.

You do the math. Sverigedemokraterna lyckas ju inte med det.

Helsingborg

Har tillbringat dagen med att guida runt min kusin från London i Helsingborg. Ibland glömmer man hur fint det är förrän man ser det genom någon annans ögon.

Ytterligare en attack mot utländska Västsaharaaktivister.

Detta är Carmen Roger. Hon blev misshandlad av Marockansk polis när hon tillsammans med 13 andra spanska aktivister, den 28 augusti kl. 18:00, deltog på en demonstration i Layoune (Västsaharas huvudstad) för ett fritt Västsahara. Här finns en förteckning på alla spanjorer som deltog. De misshandlade självklart även Västsaharierna som vågade demonstrera för sin rätt till självständighet och tog sig också in i tre västsahariska hem där de misshandlade de boende. Vissa av de som arresterades under manifestationen fick marockanska flaggor slängda över sina ansikten och polisen försökte tvinga dem att pussa flaggan i ett försök att förolämpa aktivitsterna.

Under tiden befinner sig den mexikanska aktivisten Antonio Velazquez och en av de tidigare spanska aktivisterna Isabel Terraza i husarrest. Både den västsahariska familjen som de bor hos och de internationella gästerna riskerar sina liv i detta skede. De är ständigt omringade av marockansk polis.

Det tog de 14 spanska aktivisterna 14 timmar att nå den spanska ambassaden i Rabat. De befinner sig fortfarande på ockuperat område och känner sig totalt oskyddade gentemot den marockanska poliserna brutala angrepp. Och i praktiken är de oskyddade. Marocko har lyckats avskärma omvärlden från Västsahara och därmed från att se de brutaliteter de begår där.

(Här följer en nyhetssänding på spanska för er som kan det.)

14 españoles denuncian estar bajo ’arresto domiciliario’ tras una protesta en el El Aaiún

Vi måste kräva att blockaden av information från Västsahara bryts och ifrågasätta faktumet att alla turister som sätter sin fot på ockuperat område förföljs och riskerar att misshandlas om de kontatar/kontaktas av Västsaharier. På samma sätt som vi måste tydligt fördömma faktumet att alla Västsaharier riskerar sina liv dagligen när de opponerar sig mot ockupationen eller talar om sin situation. Det är under all kritik att en ockupationsmakt får bete sig på det här sättet obehindrat.

Jag känner en oerhörd respekt för Västsaharierna som fortsätter kämpa mot ockupationen trots att omvärlden inte reagerar i den utsträckningen som den borde. Och en oerhörd respekt för de internationella aktivisterna som åker till Västsahara i ett försök att rikta omvärldens fokus mot vad som pågår där. Låt oss hoppas att det ger resultat.

Ett intressant test.

Ali Esbati skrev nyligen ett inlägg på sin blogg om ett test som den norske studenten Hamzah Rajpoot gjort. "Han tog en av många, många nätkommentarer där islam beskrivs som «diabolisk» och publicerade den på tidningen Aftenpostens sajt. Han bytte dock ut islam och muslimer mot judendom och judar. Inte bara togs kommentaren bort. Hans konto raderades också av moderatorerna. Också motsvarande hatiska kommentarer om kristna censurerades."

Islamofobin blir tyvärr allt mer accepterad. Det är inte okej.

Sverigedemokraternas reklamfilm.

Som en del av er redan känner till så släppte Sverigedemokraterna (som fortfarande hävdar att det inte är ett rasistisk parti) en reklamfilm nyligen. Jag vet inte hur de ska försöka förneka sitt rasistiska synsätt efter detta. För er som inte sett den så är här en återberättelse om innehållet:

"Den halvminutlånga filmen ska symbolisera SD:s krav på att, precis som övriga partier, sänka pensionärernas skatter till samma nivåer som för löntagare, skriver TT.

Men allt ska finansieras genom att minska invandringen. Därför utgör filmen en 20 sekunder lång tävling mellan en äldre kvinna med rullator och en grupp kvinnor som är klädda i burka och kör barnvagnar. Målet är att nå först till antingen "pensionsbromsen" eller "invandringsbromsen". I bakgrunden hörs ett larmliknande ljud."

Och tv4 valde att inte visa den här "reklamen". Och det gjorde enligt mig helt rätt i. Men nu kommer det intressanta. Sverigedemokraterna menar nu att deras valrörelse är skadad och vill nu stämma tv4. Utöver deras rent rasistiska reklamfilm är det uttalandet det märkligaste jag hört den här veckan (trots att jag stod bredvid den borgerliga valstugan idag). Att tv4 vägrat visa den rent rasistiska propagandan från SD var inte bara bra för mitt blodtryck utan tyvärr också för SD:s så kallade valrörelse. De har fått enormt mycket publicitet. Och säkerligen spridit den här reklamsnutten mer än om tv4 visat den.

Men jag hoppas att alla de som länkat sig vidare till att se den rena rasistiska propagandan inser hur otroligt oroväckande det är att vi har svenskar som dessa i vårt land. I sverige har vi alltså år 2010 ett parti vars enda politik går ut på att peka ut en grupp människor i samhället som problem och vars enda lösning på de ekonomiska problemen och bristerna i den svenska välfärden bygger på att peka finger på en grupp människor. Låter det bekant?

Jag vill bara säga detta till de Sverigedemokrater som av någon anledning skulle läsa detta. Jag är inte ett jävla problem. Och det var inte heller min mormor när hon kom hit som arbetskraftsinvandrare. Hon var lösningen på Sveriges arbetsbrist och har varit med och byggt upp den här landet. Hon är pensionären som kräver att hennes skatt sänks till samma nivå som arbetstagarnas i Sverige. Hon tävlar alltså inte med den svenska pensionären, hon är den svenska pensionären. Hon är också en av dem som kräver att Sverige förblir det solidariska samhället som en gång bjöd in henne och som tagit emot så många människor som behövt fly sina länder för att överleva. Så att andra också får möjligheten att bygga upp det här landet. Så sluta hävda att ni för svenskarnas talan. Och sluta tro att ni har patent på vem som är svensk, för något mer osvenskt än er politik får man fan leta efter!

Det tysta kriget kan bli ett öppet krig.

Det senaste året har varit katastrofalt för västsaharierna som bor i det ockuperade Västsahara. Våldet har trappats upp och förtrycket ökat. På grund av det ökade våldet har Västsaharasympatisatörer försökt ta sig in på ockuperat område för att agera som observatörer i ett försökt att skydda Västsahariska människorättsaktivister.

Och det var precis det som de spanska aktivitsterna Isabel Terraza, Pilar Fortuño, Emma Pomar och den mexikanska aktivisten Antonio Velázquez gjorde i El Aaiún, Västsahara. De förföljdes från och med att de satte sin fot på ockuperad mark och det gick så långt att de inte kunde lämna huset de bodde i eftersom de fruktade en attack från den marockanska polisen som hade omringat huset de befann sig i. Så de skickade ut en video på youtube där de förklarade läget de befann sig i (videon är dock på spanska).

Den 23 agusti åkte de utländska observatörerna för att möta upp en västsaharisk delegation som kommit hem from en människorättskonferens i Algeriet och blev då fysiskt attakerade av marockansk polis (inte bara de attackerades utan även de 16 västsaharier som befann sig med dem). Här förklarar den mexikanska observatören om vad som hände den kvällen. Han kallar det för en massaker (för er som inte förstår spanska).
Dessutom finns en video där var och en av de utländska observatörerna förklarar vad de utsatts för, de blev alla slagna av marockansk polis.

Jag fruktar för många av människorättaktivisternas liv. Och det skär i hjärtat över att behöva läsa artikel efter artikel där västsaharier blivit misshandlade eller i värsta fall mördade och att inse att den stora massan aldrig få läsa om detta. Media är tyst och omvärlden lever i ovetskapen om att det just i nu i skrivande stund pågår ett tyst krig i en av Europas största turistmål.

Ockupationsmakten Marocko fortsätter att försöka slå ner kampen för ett fritt Västsahara. Och de kommer fortsätta göra det tills omvärlden säger ifrån. Västsaharierna har fått vänta alldels för länge på att få sina rättigheter erkända. Det är dags nu. Marocko kommer fortsätta sin brutala ockupation om inget händer snart. Sverige måste erkänna Västsahara och FN måste tvinga Marocko att leva upp till mänskliga rättigheter. Något måste hända innan det tysta kriget blir ett öppet krig. För västsaharierna står inför ett vägskäl och det är omvärlden som kommer tvinga dem välja metod för att nå sin frihet: krig eller fred.

Facebook spioner?

Stefan Simanowitz skrev ett intressant inlägg om facebook-spionage dvs. personer som addar dig (som du inte känner) enbart för att hålla koll på dig. Och nu tänker du säkert att det inte finns så konstigt folk. Men det finns det. Speciellt om du sysslar med att arbeta för mänskliga rättigheter eller en viss speciell fråga.

Jag har på grund av mitt engagemang för att fritt Västsahara råkat ut för en och en annan psykopat genom facebook. (Tyvärr finns det, generellt sett, många motståndare till ett självständigt Västsahara som tillämpar metoder som verkar hämtade ur dåliga spionfilmer). Och då tänker du säker, men varför addar du människor du inte känner? Det finns två anledningar: 1. jag är himla dålig på namn, så jag tror att jag känner dem om de är vänner med många av mina vänner. 2. de är oftast vänner med många av mina vänner vilket inger mig en falsk trygghet av att personen i fråga inte är helt skadad.

Min attityd till facebook har varit lite som Stefan beskriver sin: "My attitude to the idea that I might be being spied on has always been a nonchalant one based on the fact that I have nothing to hide." Men visst har det varit otäckt när man sedan fått märkliga meddelanden som varnar en för att fortsätta arbeta för ett fritt Västsahara. Det är bara att blocka, rapportera och börja ignorera vänskapsinbjudningar. Vilket jag börjat göra. Problemet är då att jag helt plötsligt får arga meddelanden från människor jag mött som undrar varför jag ignorerar deras förfrågningar. Det blir liksom aldrig helt rätt.

Music.

SSU-hemsidan hackades

Och en hel del information har läckt ut. Det är så himla fult gjort. Just för att det drar fokus och energin från valrörelsen.. vilket säkert var poängen med det. Man blir bara så trött på barnsligt spel.

I övrigt så har jag spenderat dagen med släkten för att min lillebror åker imorgon till Turkiet och antagligen stannar där ett tag som basketproffs. Jag är så stolt över honom.

Ibland kan så lite

göra så himla mycket. Och påminna en om vilka underbara vänner man har <3

Moskébygge?

I brist på en dator har det blivit svårare att hålla sig uppdaterad i internetvärlden och blogga om saker jag velat kommentera. Just Moskébyggen har varit en sådan sak, en fråga som varit aktuell länge både nationellt (genom ett puckat motstånd till dem där de refererats till "terroristcentraler") och internationellt. Men den amerikanska diskussionen om att bygga en moské i närheten av ground zero har verkligen gått för långt, precis som Daniel skriver. Religionsfriheten gäller alla. Även muslimer, oavsett vad ett visst parti kanske tycker. Och dessutom är det så att intolerans och förtryck leder till hat. Känns så märkligt att vissa inte ser det sambandet trots att det upprepat sig gång på gång under historiens lopp.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Municipal Land-Use Hearing Update
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Tea Party

Inte utan min Mac.

Jag lämnade in min dator idag på lagning (och detta på obestämd tid). Jag skäms nästan för att erkänna att det känns lite tomt utan den. Men så är det. Jag är så van vid att ständigt vara uppkopplad att det nästan blir jobbigt när jag inte är det. När blev jag så här beroende av internet?

Quien te dijo eso?

Under tiden jag befann mig i Ecuador lyssnade jag väldigt mycket på radio för att helt enkelt få en insikt i vilken musik som var populär där. Det var inte jättemycket som föll mig i smaken, men Luis Fonsi fastnat i mina ipodlistor trots hans 90-tals rörelser i alla musikvideos.

Fick ett tips

skickat till mig av Elina angående ett framträdande av Margot Wallström på UN Webcast om ursprungsmärkning av mobiler och pods för att redovisa vilka som inte genererar pengar till milisgrupper. Check it out. Min dator flimmrar för mycket för att jag ska kunna se på det själv. So Enjoy!

Terrortips

En radioannons för en terrortipstelefon har förbjudits i Storbritannien. I annonsen uppmanades folk ringa in om de uppmärksammar ”misstänkt beteende” hos grannar eller kollegor.

Kan ni tänka er hur många som hade ringt in och tipsat om misstänksamt beteende i Sverige? I synnerhet med tanke på hur de beskrev en misstänkt terrorist: en person som betalar kontakt, har sina gardiner fördragna och håller sig för sig själv. Det hade nog passat in på väldigt många grannar i Sverige. Och grannfejden hade antagligen haft årtionden av program inbokade efter första månaden med den terrortipslinjen. Nej tack. Låt oss hoppas att den idén inte importeras till Sverige.

Jag har en flimrande remsa på min Macskärm.

Dör lite inombords även om jag vet att det är ett i-landsproblem. Just för att det kommer bli ett dyrt i-landsproblem att åtgärda. Suck.

Friheten kan inte vänta

Genom åren som aktivist för ett fritt Västsahara har jag haft otaliga dikussioner med människor som menar på att en självständighet för Västsaharierna kan vänta. Vissa av dem finns även inom mitt parti (trots att de är en minoritet). De rösterna hänvisar ofta till internationella dokument och åberopar alla möjliga rättsliga principer, ofta felaktigt. Och i slutändan kommer allt ner till en osäkerhet eller en ovilja att ta ett beslut som första land i EU. Det är alltid något som måste ske innan det beslutet kan tas. Det är alltid någon som ska "gå före" eller "godkänna".

Det som många gånger inte tas upp är att ett erkännande av en annan stat inte bara är en juridisk fråga utan också en politisk. För visst finns det en skillnad mellan att vara diplomat och politiker. Jag läste en oerhört intressant artikel angående borgelig utrikespolitik, som visar på att det saknas en ideologisk grund för majoriteten av besluten som Bildt tagit.. just för att den borgerliga utrikespolitiken inte nödvändigtvis cirkulerar kring en ideologisk riktlinje utan snarare kring en person. Nämligen Bildt själv. Och det är fruktansvärt farligt.

När det kommer till självkritiken så tror jag att oppositionen och då i synnerhet det socialdemokratiska partiet i många år tampats med att försöka balansera den statliga diplomatin med moraliska/ideologiska ståndpunkter. Det är vår tids balansgång och en balansgång vi måste lära oss gå. Enligt mig har våra idéer/visioner för ofta fått stå tillbaka för våra diplomatiska relationer. Och det är farligt. Just för att det finns länder i världen som har en tydlig ideologisk strävan som inte har en motpol eftersom vi fyller den funktionen längre.

När det kommer till Västsaharafrågan är det just ett typexempel på ett fråga där vi måste visa vägen och bli det första land i EU och västvärlden som erkänner. Det är för många inte en stor fråga men det är en viktig fråga på fler än ett sätt. För i slutändan så är ett erkännande en politisk markering av att vi stöttar och erkänner Västsahariernas rätt. För de har rätt till sin egen självbestämmanderätt och vi (Sverige) måste bidra till att den rätten förverkligas. Det är dags nu. I november månad har ockupationen pågått i 35 år. Det är orimligt att be dem vänta på att Marocko ska ta tillbaka sin ockupation frivilligt. För det kommer inte att hända. Vi måste sätta ner foten och ta ett politisk beslut. För det är som vi alltid har sagt "Alla folks frihet är hela världens fred".

SSU:s valläger

Jag har befunnit mig i Strömstad på valläger med SSU i fem dagar. Det är alltid lika roligt att träffa gamla vänner, diskutera politik och få nya insikter från seminarier som man har tillfälle och gå på. Framför allt kände man av en sådan stark vilja att förändra och en oerhörd ilska över samhällets utveckling under den borgerliga regeringen. Jag tänkte nämna lite av vad jag gjorde under de dagarna.Jag var delaktig i paneler för två seminarium och bägge handlade om Västsahara (mer om det senare men det gick fruktansvärt bra!). Deltog i andra internationella seminarium och lyssnade på diverse föreläsare i café tältet (bland favoriterna var helt klart Anna Sjödin och Thomas Hartman om deras bok - Vem bryr sig?).Gick omkring i stövlar eftersom det var lera upp till anklarna på en hel del ställen. Läste oerhört många ETC tidningar och hängde med deltagarna och i synnerhet vår yngsta deltagare från Helsingborg - Angelina (4 år gammal).Och jag hade oerhört roligt. Men nu är det över och nu satsar vi alla på arbetet fram till valet.

Ibland spelar hjärnan en spratt

och allt känns som himla komplicerat. Jag tror det är därför jag är arbetsnarkoman. Det hindrar min hjärna från att överanalysera allt. Så när jag har för mycket ledig tid sätter jag på min ipod för att distrahera mig från mig själv. Det funkar alltid.

Min nuvarande top 10 på ipoden är:

1. Should of Known - Robyn
2. I väntan på vadå? - Timbuktu
3. No lo digas mas - Luis Fonsi
4. Time's a wastin' - Erykah Badu
5. Alejate de mi - Camila
6. 20 feet tall - Erykah Badu
7. El ritmo no perdona - Daddy Yankee
8. Pobre Diabla - Don Omar
9. Mientes - Camila
10. Wisin & Yandel - Quitame el dolor

Camila

Jag har lyssnat på den här låten sedan jag var i Ecuador. Och jag ser nu att den ligger på top-listorna i Latinamerika. Här är den engelska översättningen även om jag inte riktigt tycker den gör låten rättvisa. Den här låten (av samma grupp) spelades så himla ofta när jag var i Ecuador att jag lärde mig den utantill när jag inte ens kunde göra en beställning ordentligt på spanska. Tilläggas skall att den spelades varje gång jag satte mig i en taxi. Och för er som inte kan spanska så kommer översättningen här.

Det var det

här jag mer eller mindre försökte komma fram till med mitt förra inlägg. Ibland kommer det inte riktigt fram som jag hade velat. Dock framför Anna-Klara Bratt huvuddragen av det jag ville ha sagt.

Sen vill jag bara tillägga för eventuella läsare att jag inte publicerar anonyma kommentarer. Inte ens dem jag håller med. Som jag beräknat fick jag en barnslig "ni har också gjort fel inom ditt parti så peka inte finger på oss"-kommentar. Mycket riktigt. Mitt parti/partiföreträdare är inte felfria. Jag är medveten om anklagelser och brott som begåtts precis som alla andra som läser tidningen. Men det gör inte sexköp okej oavsett vem det handlar om. Jag rättfärdigar inte en påstådd socialdemokratisk sexköpare genom att peka på en påstådd moderat sexköpare. Men uppenbarligen försöker en viss anonym kommentator rättfärdiga ett påstått sexköp genom att peka finger på ett annat påstått sexköp. Omoget och så himla fel.

När det kommer till sexköp pekar jag inte bara med ett finger utan med hela handen. Oavsett vilket parti personen tillhör.

Littorin

Namnet som har cirkulerat i tidningarna den senaste veckan. Jag har gått och tänkt på om jag ska skriva ett inlägg rätt så länge. Men nu har jag fått nog av debatten som uppstått kring den här skandalen. För en skandal är just vad det är. Och det har olika skikt.

Om han köpte sex är det inte okej. Inte under några som helst omständigheter. Det är inte okej att köpa sex. Jag struntar blankt i om han hade det svårt att hitta någon efter sin skiljsmässa eller om han hade behov. Att köpa någon annans kropp är inte okej och dessutom olagligt. Kristina Hultman skriver:

"I min värld är vi är alla skyldiga att försvara den sexköpslag som förbjuder handel med människors sexualitet, och detta oavsett hur uppmärksamheten runt Sven Otto Littorin just nu drabbar enskilda. Ansvaret för den uppkomna situationen är hans och ingen annans. Det betyder inte att vi ska strunta i också "se människan"."

Som skiljsmässobarn tycker jag bara det är smutsigt att använder sina barn för att förklara sitt avhopp om det egentligen handlar om att han köpte sex och inte kan stå för det. Smutsigt. Mona Sahlin uttryckte att hon var besviken på Littorin och att han drog in sina barn i historien när det egentligen handlar om något annat. Jag kan inget annat än att hålla med henne.

Och för er som tror detta handlar om politisk färg, guess again. Jag hade sagt precis samma sak oavsett vem det hade varit som begått handlingen. Det är inte okej.

Själv är jag lika intresserad av om anklagelsen är sann som att få reda på hur länge vår käre statsminister har känt till det. Om Littorin är skydlig anser jag också att Reinfeldts trovärdighet tagit skada, just för att han hjälp till att "mörklägga" det. Helt omdömeslöst. För vad tycker vi om människor som skyddar en brottsling?

Tiden kommer att utvisa sanningen. Men tills dess borde alla inblandande ta sig samman och stå för sina val. Ut med sanningen direkt. Sådana här skandaler skadar alla politiker eftersom det trissar upp politikerföraktet. Och vi behöver inte det.

"Vi kan skapa en bättre värld om vi arbetar tillsammans och gör färre misstag".

Det är dags att återvända.

Till mitt skrivande. För jag har redan återvänt till Sverige, från Ecuador. Det var en underbar upplevelse att vistas på andra sidan atlanten. Chocken över att vara hemma har nu lagt sig, i alla fall delvis. Helt ärligt har jag inte riktigt hunnit känna efter. Jag möttes nämligen av en hög arbetsuppgifter, en igångsatt valrörelse och en att-göra lista som hade kunnat sammanfattas med "the never ending story". Men I'm back.

För att inte tråka ut er med en massa detaljer kan jag försöka sammanfatta mina topp 10 upplevelser under min tid i Ecuador (utan inbördes ordning).

1. Spanskan. Känslan av att först känna sig som en femåring rent språkligt till att kunna samtala med myndigheter. Det finns ingen härligare känsla än när gloslistorna äntligen får en mening och man kan kommunicera obehindrat. Givetvis blev spanskan mer flytande så fort jag var förbannad eller behövde pruta ner överpriser.

2. Galapagos-öarna. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta i ord hur vackert det är. Det är faktiskt obeskrivligt. Så det får bli en bild istället för ord.
3. Quito. Det är en otroligt vacker historisk stad. Har ni möjlighet att besöka det tycker jag att ni ska göra det. Vi åkte och besökte ekvatorn, indianmarknader och en massa kyrkor.

4. 2 veckor med bästa vännen (som flög hela vägen från Sverige till Ecuador för att resa Ecuador runt i två veckor). Det blev en väldigt lång resa Guayaquil-Galapagos-Quito-Cuenca-Guayaquil. Vi hann flyga, åka båt, ta metron, buss och givetvis taxi. Vi har gemensamt skrattat oss igenom Ecuador. Det hade inte varit ett lika perfekt avslut på min tid där utan henne.
5. Peru. Oh, Peru. Jag säger bara så här. Om man vill uppleva underbar natur, underbara människor och underbar mat så ska man åka till Peru. Och jag tänker återvända. Snarast möjligt.
6. Åka buss över moln. Ibland upplever man helt surrealistiska saker. Det hände mig under en väldigt intressant bussresa mellan Cuenca och Guayaquil. Givetvis skulle bussresan endast ta fyra timmar (sex timmar senare var vi framme). Men den verkliga chocken kom när jag under resan tittar jag ut genom fönstret och inser att vi befinner oss ovanför molnen. Oerhört surrealistiskt och enormt vackert.
7. Pruta ner priser. Guayaquil är inte en stad man ska befinna sig i om man är oerhört blyg. Inte heller ska man vara kvar i Guayaquil om man har svårt att anpassa sig till nya omständigheter. Guayaquil är en offensiv stad. Och en stad där man måste vara offensiv i. Det tog mig ett tag att vänja mig vid att behöva pruta ner alla möjliga priser men i slutändan tog överlevnadsinstinkten över och jag anpassade mig till den rådande normen dvs. diskutera alltid priset. Och jag blev oerhört bra på det. Övning ger verkligen färdighet.Idag har jag problem med att slå ifrån mig min första reaktion att försöka pruta ner priset på H&M och kommer på mig själv att tänka: "det där är inte värt så mycket" lite väl ofta.

8. Taxiresorna. I och med att Guayaquil är en oerhört farlig stad tvingades jag ta taxibilar kors och tvärs genom staden. Alla samtal med alla taxichaffisar kommer jag bära med mig för alltid. Det var genom dem jag lärde mig det mesta om hur det brutala klassamhället faktiskt fungerade.
9. Min Ecuadorianska familj. Jag hade den oerhörda turen av att ha en underbar vän i Ecuador och av att bli inkluderad i hennes familj. Jag fick uppleva samhället inifrån en ecuadoriansk familj. Det är också den familjen jag saknar mest nu. De är helt klart den bästa delen av Ecuador.
10. Migrationsverket i Ecuador. Stället där absolut ingen talar engelska och tjänstemännen inte kan använda sax. Mitt möte med Migrationsverket är något som blivit roligt med tiden. Det var inte roligt då. Absolut inte. Men idag kan jag skratta åt det. Byråkratin och korruptionen är oerhört stor i Ecuador och jag tvingades åka mellan olika departement och kontor under en hel vecka för att få ett ID-kort som möjliggjorde en utresa ur landet. Just det, man behövde tillstånd för att göra resa ut ur landet.

Och när jag efter jag slitit mig i håret under en hel vecka får jag äntligen kortet utfärdat, det enda problemet är att jag får det oplastat. Jag inser snabbt att de vill jag ska betala för att få det inplastat och efter jag betalat kvinnan vid utgången 50 cents för att plasta in mitt ID-kort (där kortet på mig för övrigt är snett taget) kommer momentet som egentligen borde toppa den här listan. Kvinnan suckar lite grann, tar emot mitt ID-kort och rycker fram sin plattång och som hon sedan använder för att plasta in mitt kort med. Fastän mitt rödflammiga foto har börjat försvinna har jag kvar mitt buckliga ecuadorianska ID-kort som ett bevis för att det verkligen hände. Och jag bär det som en medalj i min plånbok över att jag överlevde hela den processen på spanska, över att jag överlevde det ecuadorianska Migrationsverket.

PERU

Som ni ser har jag inte uppdaterat min blogg pa ett bra tag. Jag befinner mig pa semester i Peru och aker tillbaka till Ecuador pa sondag. Lovar att uppdatera er med bilder da. kram!

Annons

Jag får en annons skickad till mig, och inser snabbt att jag är en del av den. Givetvis hade de redan skickat det till pressen...så jag får nöja mig med valet av bild. Yasmine's bild är i alla fall klockren. Vad tycker ni?

saknad

Fick ett foto skickat till mig per mail. Det föreställer en av mina närmaste vänner från det ockuperade Västsahara: Nhbuha. Hon befinner sig för närvarande i flyktinglägren i Tindouf (och träffar våra vänner - som killen på bilden Said). Jag önskar jag vore där nu för att träffa dem båda. Ah, förhoppningsvis ses vi snart igen.

Västsahara i mina tankar

Jag får nyheter hela tiden om Västsahara. Och läget ser allt mörkare ut. Brahim Dahane, Ali Salem Tamek, Ahmad Anasiri, Yahdih Ettarrouzi och Rachid Sghayar har hungerstrejkat sedan den 18 mars 2010 i protest mot att deras rätt som samvetsfångar inte respekteras. Fångarnas hälsa försämras nu snabbt enligt de människorättsorganisationer som de tillhör. Brahim Dahane ska bland annat ha förlorat medvetandet vid flera tillfällen. Västsahariska samvetsfångar i andra marockanska fängelser har under veckan inlett hungerstrejker för att protestera mot de villkor de lever under och för att stödja Brahim Dahane och de andra i Salé fängelset. Enligt uppgifter hungerstrejkar 32 västsahariska fångar i nuläget.

Amnesty International kräver i en blixtaktion att de sex hungerstrejkande västsaharierna i fängelset Salé omedelbart och villkorslöst friges. Ni kan vara med och påverka. Skriv ett brev till Marockos justitiedepartement. Skriv och låt dem veta att ni vet vad som händer med de västsahariska fångarna! Kräv förändring!

Jag rekommenderar er också att läsa Thawra Ali Salem Tamek's brev till sin pappa Ali Salem Tamek, en västsaharaktivist, som är fängslad för att han opponerat sig mot Marockos ockupation av Västsahara. Han hungerstrejkar också nu, tillsammans med de andra fängslade västsaharier.

"My father that I love brought me up to be stubborn and named me “Thawra” (Revolution), so that the revolution would be the first word I hear and answer to. He wanted me to be a seed of a revolution that grows.. and resists.. and prevails. But my name doesn’t mean anything without my people, because my people are a revolution, and the revolution, to my eyes, is my people."

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det oerhörda lidandet västsaharierna får utstå. Inte en enda dag. Och jag ber för att de uppnår sin frihet snart.

Uppdatering

Så de senaste dagarna har jag hunnit med en del. Jag har fyllt 24 år. Och det tvingar en att titta tillbaka på vad man gjort och hunnit med under den här tiden. Och summan är väl att förra året varit intressant. Och att jag fortfarande har mycket kvar att uppleva. Det intressanta är att man alltid lär sig nya saker, även om sig själv. Mina födelsedagar tvingar mig alltid blicka framåt också, och fundera över vad jag vill göra. En extremt svår fråga ibland, eller hur?Jag har haft tid att bli super-irriterad över att jag inte kan se "världens konflikter" från utlandet. Speciellt eftersom det senaste avsnittet handlar om Västsahara. Fruktansvärt irriterande. Men ni som befinner er i Sverige borde se det. I alla fall för min skull.Sen har jag varit väldigt lycklig överuppdrag gransknings uppdaterings-avsnitt angående fiskeoljan från Västsahara som används i Omega 3 tabletter som säljs i Sverige. Det är enorma framsteg som gjorts i den här frågan de senaste åren. I alla fall när det kommer till medvetenheten. Ockupationen i sig blir allt brutalare.

Politisk uppdatering

Jag vet att det inte blivit så mycket politik (utöver Västsahara) här på ett tag. Men sanningen är den att jag aldrig varit så politiskt arg som jag är nu. Jag försöker bara smälta den politiska maktlösheten jag känner här. Och när jag kan sätta ord på min känsla så lovar jag att dela med mig av det.

Angående svensk politik läste jag ett intressant inlägg av Daniel Mathisen, angående påståendet om att klasskillanderna minskat i Sverige. Jag följer valrörelsens start med en oerhörd nyfikenhet. Ni vet ju redan vem jag hejar på. Men det är alltid lika intressant att se vad de andra partierna får för sig. I synnerhet de populistiska partierna.

Ett paket anlände

efter att jag haft en sådär dag. När jag var på väg in till mitt hus, stannade vakten mig och överräckte ett paket. Just det. Ett blått posten-paket, med ord skrivna med min mammas handstil. Vackert och extremt behövligt. Min kära mamma har skickat lakrits till mig. Gott folk, det är precis det jag trånat efter de senaste månaderna. Den enda nackdelen med paketet är att jag inte kan visa er innehållet. Det var nämligen täckt i smält choklad så jag fick tvätta av alla små lakritsboxar. Efter min ransonering är jag nu helt säker på att jag klarar mig fram till juni. Tack pamsen!

Nothin' on you baby

Jag har skickat den här låten till höger och vänster. Lagt upp den på facebook och pratat om den till i princip alla jag känner. Jag har i princip gjort allt jag kan för att sprida den, förutom att lägga ut den på bloggen. So here it comes.

Religiösa utställningen

Den religiösa utställningen var fylld med antika ikoner. Och alla som känner mig vet att jag inte är jätte-religiös, snaraste spirituell, men att jag avgudar ikoner. Tycker de är så himla vackert målade.

Presidentrummet

Jag besökte presidentrummet (som är en del av stadsmuseumet). Det hade inte varit så himla intressant att se en massa porträtt utan någon som helst information om presidenterna om inte jag redan hade gjort lite efterforskningar om den här mannen under mina spanskalektioner.
Abdalá Bucaram. Han blev president under mycket intressanta omständigheter. Hans syster var nämligen gift med en väldigt omtyckt president; Jaime Roldós Aguilera och båda omkom i en flygolycka. Därefter startade Abdalá ett parti som helst enkelt byggde på hans avlidna svågers popularitet: Partido Roldista Ecuatoriano (Roldista efter svågerns namn Roldós). Han var känd för att vara oerhört populistisk och hade politiska kampanjer för att bland annat förbjuda mini-kjolen. Hans sätt var lite av en seriefigurs, och han ser faktiskt ut som en. Vad exakt tänkte han efterlika med sitt yttre? Eller rättare sagt, vem? Tankarna går bara till en enda person. Efter att ha försökt komma till makten ett flertal gånger och kampanjat med hjälp av pop-artister vann han till slut presidentvalet. Men kaoset förstärktes efter att han tillträtt. Pengar försvann från staten och hans ministrar begick otaliga fel, Så tillslut avsattes han, efter knappt 6 månader som president och flydde landet. Han bor för närvarande i Panama.