Ecuador

Min vän Walter Gracias bild från Quito utanför sjukhuset där Rafael Correa befann sig. Det hade samlats gott om folk som ville stötta presidenten och regeringen under den kris som landet faktiskt befann sig i. Givetvis fick de skingra sig när polisen började använda sig av tårgas. När mannen framför Walter svimmade av gasen insåg han att han var tvungen att ta sig därifrån.

Jag har gripits av en märklig längtan efter Ecuador nu de här senaste dagarna, trots att vissa delar av min vistelse där liknade en svart komedi.  Där är alltid något intressant som händer. Och eftersom jag älskar att betrakta samhällen så var det uppfriskande att bo i ett där man aldrig upphörde att förvånas av människors handlingar och av olika livssituationer. I synnerhet i Guayaquil. Ofta var saker motsägelsefulla.

"Hay días que jamás deberían llegar, hay días que jamás se podrán olvidar." De finns dagar som aldrig borde inträffat och som man aldrig kommer kunna glömma. Så inledde Rafael Correa sitt tal till nationen efter försöket till statskupp. Det var en svart dag i hans historia som president. Han tackade de som stöttat honom och upprätthållit demokratin under den kris som landet befunnit sig i. Hans teori om vad som egentligen triggade igång upproret går ut på att oppositionen försökte destablilisera landet för att på så sätt ta över genom en statskupp och att deras b-plan var att mörda honom och på så sätt försvaga regeringen. En polis dog under tiden de försökte få presidenten till sjukhuset efter tårgasattacken. Correa hävdar nu att den kulan var avsedd för honom. Vilket är högst troligt. Men av vilken anledning den kulan avfyrades eller vem som stod bakom mordförsöket kan man ha hur många teorier som helst om. Han må vara omtyckt av många men han är även hatad av andra. Läget har dock lugnat ner sig i Ecuador även om det antagligen inte kommer vara stabilt på ett bra tag. Hillary Clinton och andra utrikesministerar har gett sitt stöd till Rafael Correa igår efter gårdagens försök till statskupp. Så än så länge har både Correa och demokratin överlevt.

I övrigt är det intressant att Guayaquils borgmästare, Jaime Nebot, som närmaste kan beskrivas som en ärkerival till Correa tydligen gett honom stöd under de här dagarna (det är dock inte helt bekräftat). Även om jag läst att en hel del quayaquileños på sina facebookstatusar har uttryckt en sorg över att presidenten Correa inte blev mördad och ifrågasatt att några kravaller överhuvudtaget skett. Enligt en quayaquileña på facebook är Correa en väldigt bra skådespelare och kan därför iscensätta sådana här saker. Jag undrar hur mycket fritid hon tror att en president har om han ska iscensätta ett försök till statskupp.. men framför allt varför han skulle vilja göra det.

And you don't stop

Bland det mest underhållande, bästa klipp jag sett på hur länge som helst. Stal det från Daniel. För dig som älskar hiphop and just can't stop.

Vilken underbar möjlighet.

Nu kan man skapa sina egna fotoalbum direkt från sin mac. You just gotta love it.

Ecuador i undantagstillstånd

Ecuadors president Rafael Correa

Som jag nämnde tidigare fick jag samtal om situationen i Ecuador igår och undantagstillståndet som råder där. Jag lyckades dock inte få tag på mina vänner i Guayaquil. Ecuador är ett land  med djupa interna konflikter mellan fattiga och rika. Landet är ett av de fattigaste länderna i sydamerika trots att det har mycket olja och naturtillgångar. Kortfattat kan man säga att rikedomarna kommer väldigt få människor till del och det märks i det vardagliga livet (och det är nästan uteselutande de vita i landet som lever bäst). Föraktet mellan de rika och fattiga är påtagligt i vardagliga sammanhang. Och jag fick under många middagar lämna bordet efter kommentarer från människor som bland annat handlade om hur korkade de tycker att fattiga är och att de fattiga bara vill utnyttja de rika genom att kräva obligatorisk grundskola. Och förtroendet för politiken är raserat. Och det är inte speciellt konstigt med tanke på att  Ecuadors historia har kantats av korruption och misär.

Politiken där är inte som här. Den är mycket mer personcentrerad. Och det politiska landskapet är råare. Det är fullt acceptabelt att polisanmäla motståndare arrangera tv-reklamer mot varandra och massiva manifestationer där man för att nedvärdera motståndaren insinuerar saker om dess sexuella läggning under talet. Och presidenter har historiskt kuppats bort innan de hunnit fullfölja en mandatperiod eftersom de inte lyckats fullfölja något konkret förändring i landet, eller inte gjort något snabbt nog. Ecuador är i ett sådant tillstånd att det är i behov av enorma förbättringar på kort tid men där de enda lösningarna tyvärr är långsiktiga sådana. En mardröm för en politiker.

Bild från kravallerna i Quito under gårdagen.

Rafael Correa har suttit på makten sedan 2007 och har konsekvent försökt införa utjämningsåtgärder i landet.  Han har profilerat sig som folkets man och stärkt rättigheterna för ursprungsbefolkningen i landet. Men det har inte varit lätt och inte heller utan protester. Det senaste han försökte genomföra, som nu har lett till ett undantagstillstånd, är att minska statens utgifter under krisen som råder genom att föreslå polisernas och soldaternas löneförmåner minskas. Och detta omfattar enormt många människor eftersom säkerhetsfrågan är den viktigaste i Ecuador just på grund av de interna motsättningarna.

Rafael Correa räddades igår kväll efter att ha blivit utsatt för tårgas.

Stora delar av  den ecuadorianska polisen strejkade igår. Att gå in i ett undantagstillstånd kan i sig vara det smartaste Correa gjort under den här perioden eftersom det främst är polisen vänt sig emot honom och hans förslag. Intressant nog backar militären (som nu gått in istället för polisen) upp Correa. Problemet för honom blir nu att försöka vända den oerhörda opinion emot honom och hålla sig själv vid liv. Och se till att människor inte dör under tiden man försöker återupprätta lugnet i landet. Affärer har redan plundrats och människor skadats. Och man har valt att se det som hände igår som ett försök till statskupp vilket är otroligt allvarligt. Låt oss hoppas att lugnet som råder idag i Ecuador håller i sig så att landet för första gånger på väldigt länge kan få uppleva att en folkvald president sitter på makten under två mandatperioder. Det är ett steg i rätt riktning för hela landet.

I övrigt tycker jag det är synd men ändå rätt att Björn von Sydow inte ens överväger att ställa upp som kandidat till talesman för socialdemokraterna för att han är rädd att han blir framröstad av Sverigedemokraterna.

Uppror

Igår drabbades jag av små panikattacker när jag började få mail efter mail till min inkorg som beskrev den alltmer hotfulla stämningen i det ockuperade Västsahara. Och eftersom min mail är kopplad till min mobil började jag associera telefonens plingande med dåliga nyheter. Pavlov's-klockor-effekten tvingade mig sätta mobilen på ljudlös.

I dagarna har det varit en människorättskonferens i Algeriet och över ett 50-tal västsahariska människorättsaktivister har närvarat inklusive 4 av mina vänner från ockuperat område (Hassanna är en av dem). Jag mådde illa av vetskapen att de antagligen skulle få lida för deras deltagande på den konferensen så fort de återvände. Och precis det inträffade.  Det skär i hjärtat på en att läsa om allt som händer och samtidigt veta att ett svenskt erkännande av Västsahara är långt borta. Det finns utländska aktivister på plats för att försöka skydda de västsahariska aktivisterna men även de utsätts för angrepp. Här kan man följa vad som händer minut för minut (på spanska). Och här kommer en sammanfattning av vad som sker på engelska.

Jag känner en vanmakt som är väldigt svår att förklara. En känsla av att jag borde göra mer än jag kan göra. Och en otrolig sorg över att ockupationen fortsätter. Det enda jag kan göra, mer er hjälp, är att sprida information och sätta press på beslutsfattare och internationella aktörer. Något måste hända snart...annars är risken att vi står med ytterligare ett krig som kommer skörda många människors liv.


I övrigt så ringde min telefon igår angående fler än ett uppror. I Ecuador råder nu undantagstillstånd. Det är ett land där invånarna kräver resultat direkt. Om de inte ser resultat så bytar de presidenter. å den ena presidenten efter den andra har avlösts och jag trodde att Rafael Correa skulle lyckas sitta i två mandatperioder. Presidenten Rafael Correa, som för övrigt hävdar att han tillhör den kristna vänstern, har försökt driva igenom reformer som gynnar de fattigaste i landet. Det kunde han göra fram tills han nu försökte mina polisens bonusar. Då stoppade delar av hans egna förslaget och folket löpte amok för att förändringarna inte skedde och polisen för att de förändringarna var planerade. Men jag har inte haft tid att scanna ecuadors tidningar än så jag får återkomma senare idag med ett mer utförligt inlägg om upproret där.

Robyns

musik har dånar genom mina hörlurar hela året om. Jag har älskat hennes musik sedan 90-talet och hennes första skiva var den första skivan jag ägde (fick den i och för sig som present från min bror men ändå). Hon har verkligen en madonna-förmåga att förnya sig. Och hennes röst går rakt in i mitt hjärta. Här kan ni vill lyssna på hennes cover av Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart.

Jag hatar att vänta...

så mycket att det kryper i kroppen på mig av irritation. Det är helt enkelt min normala reaktion på att vänta. Jag klarar inte ens av att vänta på människor jag tycker om. Oavsett hur mycket jag älskar dem. Och att veta att jag inte kan påverka väntandet gör mig bara ledsen. Måtte väntandet ta slut snart.

Mörarp

Angelina och jag under SSU:s valläger

Har tillbringat dagen ute i Mörarp med Yasminaren och Jessika. Och självklart med underbara Angelina. Ibland är det skönt att ta en paus från ens vardag. Samtidigt har jag insett att jag är mest ineffektiv när jag har minst saker att göra. Travar av brev jag borde ha skickat, böcker jag borde lämnat tillbaka (eller läst...) och en inkorg full av oöppnade mail vittnar om min ovana passivitet. Men man ska ta sig tid till att varva ner också har jag läst någonstans....

För övrigt så blev Mörarp framröstat till Sveriges sorgligaste stad. Utan att ens vara en stad, hur sorgligt är inte det?

[waʝaˈkil]

Guayaquil, Ecuador. Bild tagen i mars månad.

Guayaquil i Ecuador, var min vistelseort i ungefär 5 månader i våras. Om vad jag gjorde där kan ni läsa här.  Jag tänkte dela med mig av mina upplevelser och förhoppningsvis ge er lite tips om ställen i Ecuador ni kan besöka. Och tips om hur man ska bete sig i Guayaquil. Det är en speciell stad och ganska olik övriga städer i Ecuador. Framför allt är det en av de farligaste städerna i Ecuador, och den största. Fattigdomen är hög och med det kriminaliteten. Guayaquil är ett utpräglad klassamhälle och det märks tydligt vilka områden som är fattigare eller rikare. Det är inte många turister som hänger i Guayaquil vilket innebär att man sticker ut från mängden. Men det sagt ska jag säga att jag klarade mig utan några som helst problem under min tid i Guayaquil men jag mötte också både turister och ecuadorianer som blivit rånade under sin tid där. Så här kommer tre av mina viktigaste råd.

1. Bär inte omkring på mycket pengar och att lämna alla värdesaker hemma. Skylta inte med pengar (detta är ett råd man ska ha med sig generellt sett oavsett var man än reser). Man kan klara sig på 10 dollar under en dag om man inte ska göra något särskilt. Och ta gärna med dig 10 extra dollar som du förvarar på något säkert ställe

2. Pruta alltid. I synnerhet om du inte kan spanska eller om de förstått att du är turist. Det var jobbigast för mig under min vistelse. I alla fall i början av min vistelse. Mot slutet hade jag nästan blivit oförskämd i min prutning. I synnerhet när det kom till taxiresorna. Det är ett faktum att de försöker blåsa dig på pengar. I andra städer som Quito brukar taxichaufförerna vara lite mer hederliga ;)

3.  För att få tag på en taxi ställer du dig helt enkelt vid en gata och sträcker ut din hand, som om du ska vinka in någon (detsamma gäller för övrigt för bussar). När taxibilarna är lediga i Guayaquil (och det finns överdrivet många taxibilar) så brukar de antingen tuta på människor som står vid vägkanten eller blinka med lysena på bilen för att signalera att de är lediga. Åk helst inte med pirattaxis (alltså de som ser ut som vanliga bilar och inte tillhör något bolag) eftersom de kan vara särskilt farliga. Och åk aldrig med en taxi som du inte känner dig trygg med. Den obligatoriska prutningen bör ske innan du sätter dig i taxin. I vissa områden i anslutning till universitetsområden finns det "säkra" taxis. Det innebär att de tillhör ett bolag som "garanterar" att du inte kommer råka ut för något och du får givetvis betala lite extra för denna tjänsten. De finns bland annat vid universitetet Católica. Och om du hittat en taxichaufför du trivs med, ta hans nummer (kallas taxi amigo) och se till att ringa honom med god marginal (de är annars alltid sena).

Vad var det som gick fel?

Mariakyrkan i Helsingborg lös upp igår kväll när jag var på väg till Mezzo för att träffa mina vänner. Underbart vacker.

Ilskan efter valet har inte lagt sig utan snarare vuxit sig stärkare. Men framför allt så har önskan om en förnyelse aldrig varit så stark som idag. Men samtidigt ska man inte göra förhastade slutsatser. Det finns otaliga bra artiklar skrivna inifrån rörelsen som just försöker problematisera om förnyelse.  Och vad som gick fel. Vilka väljare vi förlorade. Och idéer om hur vi kan vända trenden.  Och jag är helt säker på att vi kommer lyckas problematisera tillräckligt för att vända trenden. För fler än någonsin inser vilket arbete som återstår att göra inför nästa val.

I övrigt ska de bli intressant att följa utvecklingen i Labour, som precis fått en ny partiledare Ed Miliband.

Tog körkort idag!

Farthinder i Ecuador - som är uppställt på sidan av vägen för att inte vara i vägen för bilarna

Nostalgisk

Det har känts som vår idag. Ni vet så där kallt det brukar vara på tidiga vårmorgnar. Så har det känts hela dagen. Och jag missade den svenska våren i år. Det känns smått nostalgiskt. Men jag tänker tillbaka på den ecuadorianska sommaren jag fick uppleva istället. Magiskt. En del av mig längtar tillbaka dit. Och jag inser att jag inte var duktig på att dela med mig av mina upplevelser där. Så från och med nu ska jag göra små tillbakablickar så ni får se vad jag såg när jag var där. Det som är värt att dela med sig av i alla fall.

För övrigt så har jag idag drabbats av en extrem längtan till att resa igen. Det finns något magiskt med själva resandet utan att räkna med destinationen man åker till.

Cancerfonden

Annika Marklund skriver en vacker och otroligt sorglig text om hennes bästa vän Fanny som gick bort i Cancer i tisdags. Ibland känns allt så orättvist. Annika uppmanar alla att stödja cancerfondens arbete. Så gör det gärna om ni kan.

Gråt inte, organisera er!

Valreslutatet kom inte som en fullständig chock. Inte för oss som bor i Skåne. I åratal har vi sett hur Sverigedemokraterna spritt sitt budskap och metodiskt valt ut sina målgrupper. De har väckt rädslor och målat upp en offersbild som är väldigt svår att ta sig förbi. Oavsett hur man hanterar dem så riskerar man att bli anklagad för att tillhöra etablissemanget som försöker dölja sanningen från medborgarna. As if.

Och för mig var inte heller det övriga valresultatet en chock. Men det gjorde inte mindre ont för det. Det är aldrig roligt att förlora, och när vi gjorde det dubbelt upp var vi många som grät inombords. Jag tillhörde dessutom den skalan som fysiskt grät av frustration och sorg. Men något hände när jag vaknade upp på morgonen i måndags. Jag var förbannad. För Sverige är på väg i en riktning som jag vägrar acceptera. Och jag vägrar lägga mig platt av sorg för det val vi precis förlorade. Utan jag tänker kämpa för det val som komma skall och fortsätta kämpa för det land jag vill att Sverige skall vara. Helhjärtat.

Läste en ledare idag som beskrev känslan majoriteten av oss har "att Sverigedemokraterna nu tillåts stå i riksdagen och spy sitt hat över redan missgynnade och diskriminerade människor är känslomässigt svårt." Och sen kom han fram till det som jag skrev i andra ord på min blogg i måndags.

"Det enda som biter på såväl rädsla som hat är solidaritet och vardagspolitiskt arbete – utom och inom parlamentet. För att citera vad en god vän skrev på Facebook under valnatten:

Gråt inte. Organisera er. "

Idag blir en hektisk dag

Jag har insett att jag förlorat förmågan att vakna tidigt på morgonen. Det går inte längre oavsett vilka anledningar jag har till det. Och idag har jag ett tight schema på saker jag måste göra. Det är små marginaler mellan varenda ärende och inte hjälper det. Om ni undrar var jag är på väg? Så kan jag ge er några ledtrådar.

Hoppas ni får en underbar dag! Önska mig lycka till ;)

Valanalys

Det är för tidigt att göra en valanalys. Vår dubbla förlust kan bero på en sak eller på tusen olika saker. Men en sak är säker. Jag ger väldigt lite för analyser som dessa. Och anledningen till att jag inte riktigt litar på den analysen kan ni läsa här i ett inlägg från Daniel Mathisen.

Vi kan skapa en bättre värld om vi arbetar tillsammans och begår färre misstag

Så. Jävla. Ovärdigt.

Jag är säker på att de flesta har hört talas om Emelie som bloggade om sin mamma Annica Holmquists utförsäkring och satte igång en debatt om utförsäkringssystemet som alliansen infört. Det fick till och med internationell uppmärksamhet. Emelies mammas läkare säger att hon inte kan arbeta men nu utförsäkras hon och står till arbetsmarknadens förfogande. Annika Marklund skriver om det i sitt inlägg: Så. Jävla. Ovärdigt. Mitt hjärta känner verkligen för henne och alla de som blir utförsäkrade och förväntas arbeta när de för sjuka för att arbeta.

För övrigt, har Emelie attackerats av människor för hennes inlägg genom kommentarerna på hennes blogg. Det är riktigt lågt gjort. Speciellt de som hävdar att hon hittat på allt. Och de som tycker att de är hon som ska stå till svars för hennes blogginlägg. Ni borde skämmas. För det gör jag å era vägnar.

Nu har sorgen förvandlats till ilska

Och jag är så himla förbannad att det kokar inom mig. Det värsta jag vet är människor som inte vågar stå för sina åsikter och det blir ännu värre när det handlar om rasistiska åsikter. SD är ett rasistiskt parti. Så enkelt är det. Det finns många uttalanden från deras företrädare som visar på det. Bland annat har en av deras nya riksdagsledamöter sagt följande: "Med morot och piska ska vi få muslimerna att lämna Sverige". Ursäkta? Vad hände med religionsfriheten? Ska det bara vara tillåtet att vara troende protestant i Sverige? Vill SD kasta Sverige tillbaka till innan 1950-talet då svenskar var tvugna att tillhöra svenska kyrkan? Det vill inte jag.

Jag tycker synd om de personer som lurats till att rösta på dem, eller som lurat sig själva till att rösta på dem i tron om att de är något annat. Jag tror många röstade på sverigedemokraterna av andra anledningar än att de är främlingsfientliga. Och jag hoppas att vi kan hjälpa dem att ta sitt förnuft till fånga inför nästa val. Men till de övriga sverigedemokrater som medvetet röstat fram en främlingsfientlig ideologi vill jag bara säga detta. Var beredda på motstånd, för vi är många som inte har någon som helst acceptans för era rasistiska åsikter. Vi är många som tror på ett solidariskt Sverige och framför allt ett Sverige som är till för alla oberoende av religion eller etnicitet.

Och till alla er som tycker som jag. Bli aktiva! Sitt inte hemma och var förbannade utan gör något åt saken. Vi behöver all hjälp vi kan få för att se till att Sverigedemokraternas bäst före datum är satt i september 2014.

Vi ses igen, kamrater!

Jag saknar ord. Men sörjer så mycket och så många olika saker i den här valrörelsen. Men mest av allt sörjer jag SD:s intåg i riksdagen och med det den riktning svensk politik tagit. När jag sörjt klart kommer säkert ett mer analytiskt inlägg. Just nu orkar jag inte. Men jag vill ändå uttrycka ett tack till alla de som valde att tillbringa sin lediga tid i valrörelsearbetet. Från djupet av mitt hjärta. Vi hade inte klarat det utan er. Ni är bäst. Och jag vill ge er ett löfte genom att citera Olof Palme.

Vi ses igen, kamrater!

Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress.

Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustruns kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar.

Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort.

Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.

Vi ses igen, kamrater.

Imorgon är det dags

för mig att rösta på Socialdemokraterna. Och jag kommer att göra det med hela mig hjärta och lite därtill. Det har varit det enda alternativet för mig sedan jag skrev in mig i SSU när jag var 16 år gammal. Och det är fortfarande, enligt mig, det enda parti som står för solidaritet, frihet och rättvisa och som inte låter marknaden gå före människors välbefinnande.

Så jag bryr mig inte vad tidningarna säger, eller hur mycket alla andra försöker trasha Mona Sahlin. Det spelar ingen roll hur många bloggare moderaterna köper eller hur det går i valet imorgon: Mona Sahlin är min partiledare och jag är sjukt stolt över att vara socialdemokrat och över det Sverige socialdemokratin byggt upp.

Hur mår du?

Svaret kunde ha kommit från min mun just nu. Snodde den från Michaela Forni's blogg.

Jencarlos Canela

Jag lär mig språk främst genom att höra andra människor uttrycka sig på det språket, så under mina månader i Ecuador tillbringade jag kvällarna framför tv:n. Och jag fastnade efter ett tag i de överdramatiska telenovelorna som går i latinamerika. Jag följde till slut telenovelan "Más sabe el diablo" med Jencarlos Canela som huvudrollsinnehavaren. Jag hann dock aldrig se klart på serien men tänker faktiskt göra det nu eftersom alla avsnitt finns online (som ett led i att öva min spanska).

Det tog mig otroligt lång tid att förstå att Jencarlos Canela också sjöng ledmotivet till telenovelan. Helt fantastiskt.

Guess what's back?

Min lilla MAC dator. Inte en dag för sent. Me like.

Art.

Tycker bilden är jättefin. Och den är ritad av min syster.

Media - den viktigaste statsmakten?

Jag har länge gått omkring och grubblat på medias roll i valrörelsen. Det är klart att det påverkar väljarna. Och mig. Men frågan är hur mycket. Jag tror att media framförallt bidragit till att skapa en viss stämning. Men eftersom mina åsikter inte är statistiskt säkerställda har jag valt att grubbla på det i min ensamhet (och med alla mina vänner). Men jag har försökt att inte gå i taket varje gång jag sett rubrikerna på löpsedlarna utanför affärerna i stan.

Tillåt mig säga att jag faktiskt tycker det är jobbigt när politiker gör bort sig oavsett vilket parti de tillhör eftersom det bidrar till ett politikerförakt. Men det har förbryllat mig att borgeliga politikers skandaler försvinner så snabbt medan de "skandaler" som cirkulerat kring socialdemokraterna ältas av media. För att inte tala om Tobleronehistorien. Och jag läste precis att det finns en grupp som granskat media och hur de framställt Mona och de rödgröna under valkampanjen. De har kommit fram till en hel del intressanta saker.

"Mona Sahlin har varit utsatt för en negativ mediekampanj som saknar motstycke. I lördags hade Expressen flera sidor om ”Sanningen bakom Tobleroneaffären”. Tidningen påstår att de ”granskar” denna 15 år gamla historia, men inget nytt kommer fram. Läsaren blir dock påmind om att Sahlin är en slarver och skurk. Varför kan man ingenstans läsa en motsvarande ”granskning” av Reinfeldts och Carl Bildts trixande med sina barnflickor? Vi väntar fortfarande på att medierna ska intressera sig för Bildts inbladning i Lundin oil."

(och jag återkommer till Lundin Oil; det är en av anledningarna till att jag saknar allt förtroende för Carl Bildt).

Och om nu detta stämmer, så är det en oerhörd farlig utveckling som håller på att ta form i dagens Sverige. Man konstaterar det i inlägget

"En av hörnstenarna i statsvetaren Robert Dahls definition av en demokratisk process är ”upplyst förståelse”: Varje medborgare bör ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen. Som det är i dag ger svenska medier oss inte den möjligheten. När medierna blir partiska i sin nyhetsrapportering om partiernas politik finns det skäl att bekymra sig över tillståndet i demokratin."

Och jag är bekymrad. Oerhört bekymrad.

Upp till kamp mot världens fattigdom.

Vi har långt kvar innan vi lyckats halvera fattigdomen (från 1990 års nivå) men en målsättning om att vi ska hinna göra det på fem år. Det är dags för länder generellt sett att ta sitt ansvar. Läste precis en DN artikel om det som konstaterar följande:

"Historiens mest upplysta och rikaste värld bär på skamfläckar. Aldrig har fler gått i skola, aldrig har välståndet varit så stort, och aldrig har kommunikationerna varit bättre. Ändå är 1,4 miljarder människor fattiga och 8,8 miljoner barn dör varje år av enkla infektioner."

Nu ska världens ledare ta fram en plan. Jag får hoppas att det går bra. Men det brukar alltid bli problem när diskussioner om att fördela rikedom ska tas upp. Låt oss hoppas att de hittar lösningar och inte bara skriver på en massa dokument.

Dagens leende.

framkallades av den här rubriken: Politiker i Rumänien ger upp tanken på att beskatta spådamer och häxor eftersom de är rädda att få en förbannelse på sig.

Robyn - Nobel Peace Prize Concert 2008

Finaste, vackraste mest uttrycksfulla spelningen jag sett på länge (bortsett Erykah Badu och Tracy Chapman givetvis)

Konsekvenserna av förändringen av sjukförsäkringen.

Ibland blir man bara så himla imponerad av vissa bloggare. Och högt upp på min lista ligger bloggerskan Marika Lindgren Åsbrink. Hon formulerar sin blogginlägg på ett sådant tydligt sätt att det är stört omöjligt att försöka skriva ett blogginlägg om samma sak. Så jag tänker inte ens försöka. Utan jag länkar och citerar hennes inlägg om hur situationen ser ut för dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen.

"Förutom att utförsäkringsreformen medfört lidande för tusentals människor, så har den inte nått sitt syfte. Den har inte ”hjälpt” människor att komma tillbaka till arbetslivet. Av de 17.849 personer som utförsäkrades vid årsskiftet har idag 370 stycken ett arbete utan stöd.

Det motsvarar 2 procent."

"Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen".

Jag rekommenderar er att läsa hela hennes inlägg. Det gör ont i hjärtat på en när man läser men det är nödvändigt att man gör det.

Vilket är ditt argument mot Sverigedemokraterna?

Kom precis hem från att ha kampanjat i valet. Och det finns så få saker som gör mig lika upprörd som Sverigdemokraterna och deras politik. Den gör mig både extremt ledsen och extremt arg samtidigt. Jag förstår bara inte hur det kan finnas så många människor som bär på en sådan rädsla och ett sådant hat. Och oftast vet jag inte om jag ska tycka synd om dem eller bara vara arg. Så det blir en blandning av både och.

Vi har alla våra personliga argument mot Sverigedemokraternas politik. Jag har ett flertal. Men framför allt anser jag att deras åsikter är det mest osvenska man kan tycka. Sverige är ett land som stått upp för och som står för för tolerans och mänskliga rättigheter. Det gör inte Sverigedemokraterna. Min mormor, som kom hit som arbetskraftsinvandrare har hjälpt till med att bygga det här landet. Det är upp till mig att förvalta hennes arbete. Och det tänker jag göra. Vad är ditt argument mot Sverigdemokraternas politik?

Din röst är avgörande.

Just nu när det snart är en vecka kvar till valet vill jag slå ett slag för en sak. Snälla rösta och rösta på allt annat än Sverigedemokraterna (eller det pinsamma skånepartiet). Givetvis ska ni inte rösta på ett parti med vidrigare människosyn än Sverigedemokraterna men jag utgår från att ni inte sitter och letar efter ett sådant parti. Känner ni att ingen av partierna där ute representerar era åsikter. Rösta blankt. Men rösta.

Jag läste precis ett oerhört bra inlägg i tidningen Fokus med rubriken "Det krävs mer än din röst".

"Just nu balanserar stödet för sverige­demokraterna på 4-procentsstrecket. Några tiotusentals röster kan avgöra om Sverige ska följa många andra europeiska länders tragiska utveckling eller om vi ska säga stopp och belägg.

Om vi tänker efter så har vi nog alla stött på de lättköpta påståendena: den uppskattade kollegan som undslipper sig att invandrarna ju är överrepresenterade i brottsstatistiken eller den älskvärda grannen som är orolig för muslimernas kvinnosyn. Alla sådana vardagsmöten måste följas av en diskussion. Någon måste finnas där och påpeka att även personer med tatueringar är kraftigt överrepresenterade i fängelser utan att någon på allvar tror att brottsligheten minskar av att man förbjuder tatueringar. Någon måste ta sig tid att hämta en bibel och citera ur gamla testamentet för att visa att rutten kvinnosyn går att finna lite var stans. En tredje måste lyssna uppmärksamt på den missnöjda väljaren som vill ge både Reinfeldt och Sahlin en känga i arslet och sedan föreslå alternativen blankröstning eller Kalle Anka-partiet för att budskapet ska gå fram utan att han eller hon medverkar till främlingsfientlighet och regeringskaos. Så släng inte sverigedemokraternas valmaterial. Öppna det, läs det och ta diskussionerna om humanismen, om internationalismen och rationalismen, närhelst den uppstår."

I övrigt vill jag önska alla muslimer Eid Mubarak. Hoppas ni får en oerhört trevlig Eid!

You should know better

Jag har tusen saker jag hade velat skriva om. Situationen i Afghanistan och i Pakistan. Vad jag tycker om Bildt och alliansens bristande utrikespolitik... Men jag ska vara brutalt ärlig och säga att jag inte hinner. Valrörelsen har bokat in sig själv i min kalender. När jag minst anar det har jag som mest att göra. Idag undrade jag om jag varit vid mina sinnes fulla bruk när jag bokat in aktiviteterna för idag. Jag lämnade lägenheten kvar över åtta på morgonen och kom hem kvart över åtta på kvällen. Jag har hunnit med extremt många samtal, bokbord på filbornaskolan och knackat dörr på rökulla i stan. Jag är officiellt slut. Så jag väljer att länka till en låt från Robyns nya skiva Body talk part 2. Enjoy!

Alex Schulman röstade på socialdemokraterna

Det piggade upp mig när jag läste följande facebookmeddelande idag:

"Har poströstat idag. På sossarna. Varför, jo, jag gillar solidaritet. S är det parti som står mest för SOLIDARITET. Bra, Mona! Kör hårt nu!"

Det var Alex Schulmans hälsning till omvärlden genom sin twitter. Och en väldigt bra hälsning måste jag säga.

Så här långt in i valrörelsen börjat den kännas i kroppen. Mina händer, knän och fötter värker. Och ibland är det som om hjärnan får kortslutning av alla samtal. Och sen läser man något som får en att komma ihåg varför man utsätter sig själv för allt slit. Läste dessutom ett fint citat idag om just solidaritet (som för övrigt, enligt mig, är ett av svenskans finaste ord).

"Upplösandet av klyftor går ut på att se det mänskliga varat, jaget i alla, allas lika behov//...(man) inser att den andre, det är inget annat än jag i en annan situation, under andra livsvillkor. Det är att se in i någons ögon och se sig själv. (Kajsa Ekis Ekman)

I övrigt så läste jag precis om pastorn i USA som kallar 11 september "burn a koran day". Jag förstår inte att han kan vara så himla inskränkt att han inte inser att hans åtgärder väcker fler problem än han påstår sig lösa. Framför allt så väcker det enormt mycket hat. Det är en skam och oerhört respektlöst att förnedra en religion på det sättet. Jag skäms å hans vägnar.

Jag vill ha.

Den nya nano:n. Den är så fin, liten men ändå så mycket större i minnet än min generation 1 nano. Ett tack till Isabell som visade den till mig ;)

Mi Niña Bonita

Den här låten vann precis årets "sommarplåga" i Ecuador. Och jag kan lugnt instämma att den verkligen var en sommarplåga där. Så pass mycket att jag lärde mig den låten innan jag kunde föra ett samtal med något :) Det är lite funky 90-talskänsla över den men ändå kan jag inte hjälpa att sjunga med.

I övrigt är Jytte Guteland på väg ner och ska kampanja med oss i Helsingborg imorgon (och hennes team ofcourse). Så jag ber för bra väder och många möten!

Hassanna

eller snarare blogginlägget om min vän Hassanna som jag skrev, har spridit sig till Nätverket Västsaharas hemsida. Det är mitt gästbloggsinlägg där. Jag har fått en hel del fina kommentarer till följd av det blogginlägget. Tack <3

Sen så har jag fått äran att svara på en del frågor till "Å andra sidan" som är ett stående inslag i varje Frihettidning. Det går helt enkelt ut på att två SSU:are som tycker olika i en viss fråga får framföra sitt synsätt/sina argument. Nästa Frihet kommer att innehålla våra åsikter kring att Organisera "papperslösa" flyktingar i fackförbund men det finns redan publicerat på nätet. Vad jag tycker kring frågan kan du läsa här.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället

Så lät det i min telefon igår när jag ringde ner till det ockuperade Västsahara i ren panik. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.

Jag fick en hel del mail skickade till mig igår från det ockuperade Västsahara. Det har de senaste dagarna pågått demonstrationer mot ockupationen. Men jag hade inte tid förrän under eftermiddag för att läsa alla. När man fått tusentals mail skickade till sig på misshandlade människor blir man i slutändan en aningen avtrubbad. Jag satt och iakttog bilden på en kille som blivit misshandlad länge.


Herregud, tänkte jag. Stackars kille. Och sen skrollade jag ner på sidan och läste namnet. Hassanna Abba. Och sen kom tårarna. Jag känner den här killen. Väl. Men kände inte igenom honom så misshandlad som han hade blivit.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Det följde knappt med någon information till de blodiga bilderna. Hassanna var en av deltagarna på en kurs som Olof Palmecentret anordnat. Han befann sig i Sverige tillsammans med mig för mindre än en månad sedan.Han var killen som var först framme för att hjälpa till och sist med att gå därifrån. Han var killen som skrattade oavbrutet, ständigt och hjärtligt. Han var killen som reser sig från sin stol för att du ska kunna sitta ner. Och framför allt brinner han villkorslöst för ett fritt Västsahara. Han hade lätt kunnat offra sitt liv för ett fritt Västsahara. Och med den vetskapen i bakhuvudet fortsatte jag igår att ringa under fem timmar till Västsahara. Varje gång jag ringde blev jag mer och mer uppgiven. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.


Fan också. Fan. Fan. Fan. Jag målade upp det värsta scenariot i huvudet allteftersom tiden gick. De marockanska myndigheterna har säkert tillfångatagit honom, misshandlat och torterat honom och sen slängt honom i öknen och lämnat honom för att dö där. Som de gör med så många andra. Vanmakten av att inte kunna göra något härifrån höll på att förtära mig. Och när jag ringde för sista gången, svarade han. Han svarade. Jag grät av lättnad. Han kunde knappt prata men lyckades berätta vad som hänt. Det hjärtliga skrattet som kännetecknat honom under hela vistelsen i Sverige var totalt försvunnet.

Han hade blivit arresterad under en demonstration för ett fritt Västsahara i Layoune i måndags kväll. De hade sedan misshandlat och torterat honom i över två timmar. De hade frågat ut honom om vad han gjorde i Sverige och anklagat honom för en massa saker. Han var övertygad att de skulle döda honom för hans kamp för ett fritt Västsahara. Och han var redo att dö för sin övertygelse. De körde ut honom ca 10 km från Layoune och dumpade honom i öknen. De lämnade honom åt sitt öde, precis som de gör med så många andra Västsaharaaktivister. Han hade turen med sig och en västsaharisk man hittade honom. Jag kämpade under samtalet för att inte gråta med tårarna strömmade ner för mina kinder. Han försökte lugna mig genom att säga att detta var vardagsmat för dem i ockuperat område och att jag inte skulle oroa mig. Han lyckades inte avsluta samtalet med mig på grund av att hans röst försvann utan jag fick prata med hans bröder istället. De tackade för att jag ringt och sa att det gav dem styrka nog att fortsätta. Faktumet att någon utifrån brydde sig.

Det pågår ett krig i Västsahara. Det når bara inte ända fram till oss. Det står inte om det i våra tidningar. Vi ser det inte på Aktuellt. Det når inte fram till våra ögon, till våra öron men framför allt till våra hjärtan. Men faktumet kvarstår att det är en omänsklig situation de lever i varenda eviga dag. Och att de genom att tillämpa fredliga medel inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Inte ens när de dör till en följd av att ha kämpat för sina mänskliga rättigheter. Västsaharier som Hassanna är just anledningen till att det är många av oss som engagerar oss i Västsaharafrågan, och framför allt varför vi fortsätter kämpa på hemmamark med att sprida budskapet om konflikten. Om de är villiga att offra sina liv för sina rättigheter genom att fortsätta kämpa med fredliga medel måste vi vara villiga att hjälpa dem. Oavsett diplomatiska konsekvenser.

Alla kan vi göra något för att hjälpa dem. Och vi behöver bli fler. Sprid informationen vidare om Afrikas sista koloni. Gå med i kampen för ett fritt Västsahara och tvinga politikerna att erkänna Västsahariernas rätt till sitt eget land. Sahara Libre!

Uppdatering.

Jag...
- publicerar fortfarande inte anonyma kommentarer. Så sluta skicka dem.
- sitter med en att-göra lista som hade kunnat klassifieras som en mindre bok. Och jag hade personligen placerat den under genren drama för tillfället.
- undrar varför vissa människor som arbetar i kundtjänster envist klänger sig fast vid sina jobb om de inte gillar att hjälpa människor som ringer till dem?
- har inkorgen full av vittnesmål från demonstranter som blivit slagna efter att de demonstrerat för ett fritt Västsahara på ockuperad mark. Upprörande.
- lyssnar på Tracy Chapmans "Fast car" i hopp om att det ska få mig på lite bättre humör. It's working.

Det pågår ingen massinvandring.

(Det är Joakim Nilssons teckning som jag bifogat till texten. Jag tyckte den passade här.)

Just det. Jag tycker personligen inte att det finns något som helst fel med invandring till Sverige. Speciellt inte eftersom vi kommer behöva människor som arbetar inom välfärdssektorn som jag värnar så hemskt mycket om. Men rätt ska vara rätt. Den här informationen har jag stulit från röstademokratiskt.nu som i sin tur fått informationen från just migrationsverket och statistiska centralbyrån (the horse's mouth så att säga):

”Massinvandring” är ett begrepp som är konstruerat av rasismen, det används för att måla upp en hotbild som inte finns. Dessutom saknar det helt faktamässig grund.

Sverige har en reglerad invandring Av de människor som under 2009 sökte asyl i Sverige, fick endast 27 % lov att stanna i en första instans. Detta är en lägre andel än alla Sveriges nordiska grannländer (Danmark: 58 %, Finland: 39 % och Norge: 34 %)[1].

Återvändande svenskar är den största ”invandrargruppen”

Visste du att den största grupp som blev beviljas uppehållstillstånd i Sverige är återvändande svenskar? 18 517 svenska medborgare som bott i ett annat land mer än fyra år sökte och blev beviljade uppehållstillstånd i Sverige 2009, vilket är dubbelt så många som den näst största gruppen som kommer från Irak.

You do the math. Sverigedemokraterna lyckas ju inte med det.

Helsingborg

Har tillbringat dagen med att guida runt min kusin från London i Helsingborg. Ibland glömmer man hur fint det är förrän man ser det genom någon annans ögon.

Ytterligare en attack mot utländska Västsaharaaktivister.

Detta är Carmen Roger. Hon blev misshandlad av Marockansk polis när hon tillsammans med 13 andra spanska aktivister, den 28 augusti kl. 18:00, deltog på en demonstration i Layoune (Västsaharas huvudstad) för ett fritt Västsahara. Här finns en förteckning på alla spanjorer som deltog. De misshandlade självklart även Västsaharierna som vågade demonstrera för sin rätt till självständighet och tog sig också in i tre västsahariska hem där de misshandlade de boende. Vissa av de som arresterades under manifestationen fick marockanska flaggor slängda över sina ansikten och polisen försökte tvinga dem att pussa flaggan i ett försök att förolämpa aktivitsterna.

Under tiden befinner sig den mexikanska aktivisten Antonio Velazquez och en av de tidigare spanska aktivisterna Isabel Terraza i husarrest. Både den västsahariska familjen som de bor hos och de internationella gästerna riskerar sina liv i detta skede. De är ständigt omringade av marockansk polis.

Det tog de 14 spanska aktivisterna 14 timmar att nå den spanska ambassaden i Rabat. De befinner sig fortfarande på ockuperat område och känner sig totalt oskyddade gentemot den marockanska poliserna brutala angrepp. Och i praktiken är de oskyddade. Marocko har lyckats avskärma omvärlden från Västsahara och därmed från att se de brutaliteter de begår där.

(Här följer en nyhetssänding på spanska för er som kan det.)

14 españoles denuncian estar bajo ’arresto domiciliario’ tras una protesta en el El Aaiún

Vi måste kräva att blockaden av information från Västsahara bryts och ifrågasätta faktumet att alla turister som sätter sin fot på ockuperat område förföljs och riskerar att misshandlas om de kontatar/kontaktas av Västsaharier. På samma sätt som vi måste tydligt fördömma faktumet att alla Västsaharier riskerar sina liv dagligen när de opponerar sig mot ockupationen eller talar om sin situation. Det är under all kritik att en ockupationsmakt får bete sig på det här sättet obehindrat.

Jag känner en oerhörd respekt för Västsaharierna som fortsätter kämpa mot ockupationen trots att omvärlden inte reagerar i den utsträckningen som den borde. Och en oerhörd respekt för de internationella aktivisterna som åker till Västsahara i ett försök att rikta omvärldens fokus mot vad som pågår där. Låt oss hoppas att det ger resultat.

Ett intressant test.

Ali Esbati skrev nyligen ett inlägg på sin blogg om ett test som den norske studenten Hamzah Rajpoot gjort. "Han tog en av många, många nätkommentarer där islam beskrivs som «diabolisk» och publicerade den på tidningen Aftenpostens sajt. Han bytte dock ut islam och muslimer mot judendom och judar. Inte bara togs kommentaren bort. Hans konto raderades också av moderatorerna. Också motsvarande hatiska kommentarer om kristna censurerades."

Islamofobin blir tyvärr allt mer accepterad. Det är inte okej.

Sverigedemokraternas reklamfilm.

Som en del av er redan känner till så släppte Sverigedemokraterna (som fortfarande hävdar att det inte är ett rasistisk parti) en reklamfilm nyligen. Jag vet inte hur de ska försöka förneka sitt rasistiska synsätt efter detta. För er som inte sett den så är här en återberättelse om innehållet:

"Den halvminutlånga filmen ska symbolisera SD:s krav på att, precis som övriga partier, sänka pensionärernas skatter till samma nivåer som för löntagare, skriver TT.

Men allt ska finansieras genom att minska invandringen. Därför utgör filmen en 20 sekunder lång tävling mellan en äldre kvinna med rullator och en grupp kvinnor som är klädda i burka och kör barnvagnar. Målet är att nå först till antingen "pensionsbromsen" eller "invandringsbromsen". I bakgrunden hörs ett larmliknande ljud."

Och tv4 valde att inte visa den här "reklamen". Och det gjorde enligt mig helt rätt i. Men nu kommer det intressanta. Sverigedemokraterna menar nu att deras valrörelse är skadad och vill nu stämma tv4. Utöver deras rent rasistiska reklamfilm är det uttalandet det märkligaste jag hört den här veckan (trots att jag stod bredvid den borgerliga valstugan idag). Att tv4 vägrat visa den rent rasistiska propagandan från SD var inte bara bra för mitt blodtryck utan tyvärr också för SD:s så kallade valrörelse. De har fått enormt mycket publicitet. Och säkerligen spridit den här reklamsnutten mer än om tv4 visat den.

Men jag hoppas att alla de som länkat sig vidare till att se den rena rasistiska propagandan inser hur otroligt oroväckande det är att vi har svenskar som dessa i vårt land. I sverige har vi alltså år 2010 ett parti vars enda politik går ut på att peka ut en grupp människor i samhället som problem och vars enda lösning på de ekonomiska problemen och bristerna i den svenska välfärden bygger på att peka finger på en grupp människor. Låter det bekant?

Jag vill bara säga detta till de Sverigedemokrater som av någon anledning skulle läsa detta. Jag är inte ett jävla problem. Och det var inte heller min mormor när hon kom hit som arbetskraftsinvandrare. Hon var lösningen på Sveriges arbetsbrist och har varit med och byggt upp den här landet. Hon är pensionären som kräver att hennes skatt sänks till samma nivå som arbetstagarnas i Sverige. Hon tävlar alltså inte med den svenska pensionären, hon är den svenska pensionären. Hon är också en av dem som kräver att Sverige förblir det solidariska samhället som en gång bjöd in henne och som tagit emot så många människor som behövt fly sina länder för att överleva. Så att andra också får möjligheten att bygga upp det här landet. Så sluta hävda att ni för svenskarnas talan. Och sluta tro att ni har patent på vem som är svensk, för något mer osvenskt än er politik får man fan leta efter!

Det tysta kriget kan bli ett öppet krig.

Det senaste året har varit katastrofalt för västsaharierna som bor i det ockuperade Västsahara. Våldet har trappats upp och förtrycket ökat. På grund av det ökade våldet har Västsaharasympatisatörer försökt ta sig in på ockuperat område för att agera som observatörer i ett försökt att skydda Västsahariska människorättsaktivister.

Och det var precis det som de spanska aktivitsterna Isabel Terraza, Pilar Fortuño, Emma Pomar och den mexikanska aktivisten Antonio Velázquez gjorde i El Aaiún, Västsahara. De förföljdes från och med att de satte sin fot på ockuperad mark och det gick så långt att de inte kunde lämna huset de bodde i eftersom de fruktade en attack från den marockanska polisen som hade omringat huset de befann sig i. Så de skickade ut en video på youtube där de förklarade läget de befann sig i (videon är dock på spanska).

Den 23 agusti åkte de utländska observatörerna för att möta upp en västsaharisk delegation som kommit hem from en människorättskonferens i Algeriet och blev då fysiskt attakerade av marockansk polis (inte bara de attackerades utan även de 16 västsaharier som befann sig med dem). Här förklarar den mexikanska observatören om vad som hände den kvällen. Han kallar det för en massaker (för er som inte förstår spanska).
Dessutom finns en video där var och en av de utländska observatörerna förklarar vad de utsatts för, de blev alla slagna av marockansk polis.

Jag fruktar för många av människorättaktivisternas liv. Och det skär i hjärtat över att behöva läsa artikel efter artikel där västsaharier blivit misshandlade eller i värsta fall mördade och att inse att den stora massan aldrig få läsa om detta. Media är tyst och omvärlden lever i ovetskapen om att det just i nu i skrivande stund pågår ett tyst krig i en av Europas största turistmål.

Ockupationsmakten Marocko fortsätter att försöka slå ner kampen för ett fritt Västsahara. Och de kommer fortsätta göra det tills omvärlden säger ifrån. Västsaharierna har fått vänta alldels för länge på att få sina rättigheter erkända. Det är dags nu. Marocko kommer fortsätta sin brutala ockupation om inget händer snart. Sverige måste erkänna Västsahara och FN måste tvinga Marocko att leva upp till mänskliga rättigheter. Något måste hända innan det tysta kriget blir ett öppet krig. För västsaharierna står inför ett vägskäl och det är omvärlden som kommer tvinga dem välja metod för att nå sin frihet: krig eller fred.

Facebook spioner?

Stefan Simanowitz skrev ett intressant inlägg om facebook-spionage dvs. personer som addar dig (som du inte känner) enbart för att hålla koll på dig. Och nu tänker du säkert att det inte finns så konstigt folk. Men det finns det. Speciellt om du sysslar med att arbeta för mänskliga rättigheter eller en viss speciell fråga.

Jag har på grund av mitt engagemang för att fritt Västsahara råkat ut för en och en annan psykopat genom facebook. (Tyvärr finns det, generellt sett, många motståndare till ett självständigt Västsahara som tillämpar metoder som verkar hämtade ur dåliga spionfilmer). Och då tänker du säker, men varför addar du människor du inte känner? Det finns två anledningar: 1. jag är himla dålig på namn, så jag tror att jag känner dem om de är vänner med många av mina vänner. 2. de är oftast vänner med många av mina vänner vilket inger mig en falsk trygghet av att personen i fråga inte är helt skadad.

Min attityd till facebook har varit lite som Stefan beskriver sin: "My attitude to the idea that I might be being spied on has always been a nonchalant one based on the fact that I have nothing to hide." Men visst har det varit otäckt när man sedan fått märkliga meddelanden som varnar en för att fortsätta arbeta för ett fritt Västsahara. Det är bara att blocka, rapportera och börja ignorera vänskapsinbjudningar. Vilket jag börjat göra. Problemet är då att jag helt plötsligt får arga meddelanden från människor jag mött som undrar varför jag ignorerar deras förfrågningar. Det blir liksom aldrig helt rätt.

Music.

SSU-hemsidan hackades

Och en hel del information har läckt ut. Det är så himla fult gjort. Just för att det drar fokus och energin från valrörelsen.. vilket säkert var poängen med det. Man blir bara så trött på barnsligt spel.

I övrigt så har jag spenderat dagen med släkten för att min lillebror åker imorgon till Turkiet och antagligen stannar där ett tag som basketproffs. Jag är så stolt över honom.

Ibland kan så lite

göra så himla mycket. Och påminna en om vilka underbara vänner man har <3

Moskébygge?

I brist på en dator har det blivit svårare att hålla sig uppdaterad i internetvärlden och blogga om saker jag velat kommentera. Just Moskébyggen har varit en sådan sak, en fråga som varit aktuell länge både nationellt (genom ett puckat motstånd till dem där de refererats till "terroristcentraler") och internationellt. Men den amerikanska diskussionen om att bygga en moské i närheten av ground zero har verkligen gått för långt, precis som Daniel skriver. Religionsfriheten gäller alla. Även muslimer, oavsett vad ett visst parti kanske tycker. Och dessutom är det så att intolerans och förtryck leder till hat. Känns så märkligt att vissa inte ser det sambandet trots att det upprepat sig gång på gång under historiens lopp.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Municipal Land-Use Hearing Update
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Tea Party

Inte utan min Mac.

Jag lämnade in min dator idag på lagning (och detta på obestämd tid). Jag skäms nästan för att erkänna att det känns lite tomt utan den. Men så är det. Jag är så van vid att ständigt vara uppkopplad att det nästan blir jobbigt när jag inte är det. När blev jag så här beroende av internet?

Quien te dijo eso?

Under tiden jag befann mig i Ecuador lyssnade jag väldigt mycket på radio för att helt enkelt få en insikt i vilken musik som var populär där. Det var inte jättemycket som föll mig i smaken, men Luis Fonsi fastnat i mina ipodlistor trots hans 90-tals rörelser i alla musikvideos.

Fick ett tips

skickat till mig av Elina angående ett framträdande av Margot Wallström på UN Webcast om ursprungsmärkning av mobiler och pods för att redovisa vilka som inte genererar pengar till milisgrupper. Check it out. Min dator flimmrar för mycket för att jag ska kunna se på det själv. So Enjoy!

Terrortips

En radioannons för en terrortipstelefon har förbjudits i Storbritannien. I annonsen uppmanades folk ringa in om de uppmärksammar ”misstänkt beteende” hos grannar eller kollegor.

Kan ni tänka er hur många som hade ringt in och tipsat om misstänksamt beteende i Sverige? I synnerhet med tanke på hur de beskrev en misstänkt terrorist: en person som betalar kontakt, har sina gardiner fördragna och håller sig för sig själv. Det hade nog passat in på väldigt många grannar i Sverige. Och grannfejden hade antagligen haft årtionden av program inbokade efter första månaden med den terrortipslinjen. Nej tack. Låt oss hoppas att den idén inte importeras till Sverige.

Jag har en flimrande remsa på min Macskärm.

Dör lite inombords även om jag vet att det är ett i-landsproblem. Just för att det kommer bli ett dyrt i-landsproblem att åtgärda. Suck.

Friheten kan inte vänta

Genom åren som aktivist för ett fritt Västsahara har jag haft otaliga dikussioner med människor som menar på att en självständighet för Västsaharierna kan vänta. Vissa av dem finns även inom mitt parti (trots att de är en minoritet). De rösterna hänvisar ofta till internationella dokument och åberopar alla möjliga rättsliga principer, ofta felaktigt. Och i slutändan kommer allt ner till en osäkerhet eller en ovilja att ta ett beslut som första land i EU. Det är alltid något som måste ske innan det beslutet kan tas. Det är alltid någon som ska "gå före" eller "godkänna".

Det som många gånger inte tas upp är att ett erkännande av en annan stat inte bara är en juridisk fråga utan också en politisk. För visst finns det en skillnad mellan att vara diplomat och politiker. Jag läste en oerhört intressant artikel angående borgelig utrikespolitik, som visar på att det saknas en ideologisk grund för majoriteten av besluten som Bildt tagit.. just för att den borgerliga utrikespolitiken inte nödvändigtvis cirkulerar kring en ideologisk riktlinje utan snarare kring en person. Nämligen Bildt själv. Och det är fruktansvärt farligt.

När det kommer till självkritiken så tror jag att oppositionen och då i synnerhet det socialdemokratiska partiet i många år tampats med att försöka balansera den statliga diplomatin med moraliska/ideologiska ståndpunkter. Det är vår tids balansgång och en balansgång vi måste lära oss gå. Enligt mig har våra idéer/visioner för ofta fått stå tillbaka för våra diplomatiska relationer. Och det är farligt. Just för att det finns länder i världen som har en tydlig ideologisk strävan som inte har en motpol eftersom vi fyller den funktionen längre.

När det kommer till Västsaharafrågan är det just ett typexempel på ett fråga där vi måste visa vägen och bli det första land i EU och västvärlden som erkänner. Det är för många inte en stor fråga men det är en viktig fråga på fler än ett sätt. För i slutändan så är ett erkännande en politisk markering av att vi stöttar och erkänner Västsahariernas rätt. För de har rätt till sin egen självbestämmanderätt och vi (Sverige) måste bidra till att den rätten förverkligas. Det är dags nu. I november månad har ockupationen pågått i 35 år. Det är orimligt att be dem vänta på att Marocko ska ta tillbaka sin ockupation frivilligt. För det kommer inte att hända. Vi måste sätta ner foten och ta ett politisk beslut. För det är som vi alltid har sagt "Alla folks frihet är hela världens fred".

SSU:s valläger

Jag har befunnit mig i Strömstad på valläger med SSU i fem dagar. Det är alltid lika roligt att träffa gamla vänner, diskutera politik och få nya insikter från seminarier som man har tillfälle och gå på. Framför allt kände man av en sådan stark vilja att förändra och en oerhörd ilska över samhällets utveckling under den borgerliga regeringen. Jag tänkte nämna lite av vad jag gjorde under de dagarna.Jag var delaktig i paneler för två seminarium och bägge handlade om Västsahara (mer om det senare men det gick fruktansvärt bra!). Deltog i andra internationella seminarium och lyssnade på diverse föreläsare i café tältet (bland favoriterna var helt klart Anna Sjödin och Thomas Hartman om deras bok - Vem bryr sig?).Gick omkring i stövlar eftersom det var lera upp till anklarna på en hel del ställen. Läste oerhört många ETC tidningar och hängde med deltagarna och i synnerhet vår yngsta deltagare från Helsingborg - Angelina (4 år gammal).Och jag hade oerhört roligt. Men nu är det över och nu satsar vi alla på arbetet fram till valet.

Ibland spelar hjärnan en spratt

och allt känns som himla komplicerat. Jag tror det är därför jag är arbetsnarkoman. Det hindrar min hjärna från att överanalysera allt. Så när jag har för mycket ledig tid sätter jag på min ipod för att distrahera mig från mig själv. Det funkar alltid.

Min nuvarande top 10 på ipoden är:

1. Should of Known - Robyn
2. I väntan på vadå? - Timbuktu
3. No lo digas mas - Luis Fonsi
4. Time's a wastin' - Erykah Badu
5. Alejate de mi - Camila
6. 20 feet tall - Erykah Badu
7. El ritmo no perdona - Daddy Yankee
8. Pobre Diabla - Don Omar
9. Mientes - Camila
10. Wisin & Yandel - Quitame el dolor