Sunrise in my favorite part of the world.

 

Kl. 12. 00

Och jag har slutfört 15 sidor av 32. Lord have mercy.

Översättning à la X2000

Jag fick texten skickad till mig extremt sent och deadlinen var närmare än vad jag trodde. Det är inte den ultimata kombinationen. Dessutom har jag ett nämndmöte ikväll med stadsbyggnadsnämnden där bara informationärendena verkar ta 2 timmar. Tiden räcker inte till. Så nu är det upp till bevis. 32 sidor. En dag. Med en blandning av flamenco, Erykah badu och Adele i lurarna ska det nog gå.

Gudrun Schyman om valfrihet.

Gillade Elinas inlägg om Gudrun Schymans syn på valfrihet så mycket att jag är tvungen att dela med mig av det här. Precis så känner jag. Och som jag kommenterade till Elinas inlägg så träffade jag Gudrun ett år inför 1 maj, hon var då partiledare för Vänsterpartiet. Jag var SSU:are men valde att lyssna på henne efter att vårt 1 maj-firande var över och vi var en grupp från SSU som satt längst fram. Hon var fruktansvärt karismatisk, rolig och extremt kunnig.

"Här som på många andra punkter skiljer vi oss från högern som säger att de folkvalda, politikerna inte ska bestämma. Högern säger att politiken inte ska lägga sig i. Att du själv kan och att du själv ska bestämma din väg genom livet. Som kund och konsument. Din uppgift är att välja. Och att välja rätt!

Det låter lockande: Du ska bestämma själv! Visst vill jag det, också, men inom rimliga gränser. Jag vill inte träffa val som utestänger andra människor från att göra sina val.

Jag vill inte kunna välja en "bra" skola till mina barn om jag vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra saknar tak över huvudet. Det finns ett värde för mig, som människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor, så långt jag kan överblicka, lever väl."

Dagens komiska moment.

Läste en intervju med mig från 2006.

"Här har hon bott hela sitt liv, vid GA-skolan på Söder. Och det är kanske här Natasa Mirosavics enda begränsning kommer in. Trots att hon vet att de jobb hon siktar på med all säkerhet kommer ligga utanför Helsingborgs gränser har hon svår att se sig flytta härifrån.
- Jag kan egentligen inte tänka mig att bo någon annanstans än i Helsingborg. Och bara på Söder. Högaborg är väl så långt jag kan tänka att sträcka mig, säger hon med ett skratt."

Jag bor nu på landet. Men till mitt försvar var det inte mitt beslut. Högaborg/Eneborg/Söder är fortfarande mina absoluta favoritområden i Helsingborg.
 

Berberapan

På tal om Berberapan, så är kanske intressant att veta att det en matriarkal stam och att hanarna har en stark ställning i barnuppfostrande. På bilderna jag har tagit ser ni dock bara honor med sina ungar.

Annat att göra.

Så fort jag har något jag måste göra är det som att allt annat är viktigare. Jag har städat, mailat, läst alla tidningar jag kan läsa, organiserat papper, läst om handlingar och sms:at extremt många människor. Men jag har fortfarande inte öppnat word-dokumentet jag måste översätta från spanska till engelska. Jag hittar helt enkelt på annat att göra. Lovely.

Dubbelheten i att resa

Läste ett gammalt inlägg i Alexandra Pascalidou's blogg. Jag känner igen mig i hennes tankar kring de dubbla känslorna som faktiskt uppstår under resor.

"Både sorgsna avsked och lyckliga återföreningar. Både ovisshet och överraskningar. Rastlöshet och reslust. Frihetstörst och hemlängtan Framåtanda och nostalgi. Jag viker omsorgsfullt ner drömmar kring destinationen och ser fram emot glädjen i att få upptäcka något nytt. Friheten i att få vara en annan på en plats där ingen ännu hunnit skaffa sig föreställningar och förutfattade meningar om vem jag är."

Regnet i Helsingborg.

En sak jag INTE har saknat under min tid i öknen är när det regnar i Helsingborg. För er som inte känner till det märkliga fenomenet med att det regnar nerifrån, sidledes och uppifrån samtidigt, välkomna till sundets pärla en helt vanlig dag. Ta inte med ett paraply, det hjälper inte.

Apberget.

I Bejaia, Algeriet kan man klättra upp för ett litet berg (Pic des Singes och kallas på engelska Monkey Peak) och längst upp finns det ruiner från ett gammalt fort, och en massa apor (som är utrotningshotade) som lever där. Utsikten är fantastisk. Och trots att jag svor under den långa vägen upp så var det värt besöket. Helt klart.

Morgnarna i Bejaia, Algeriet.

25 år.

Igår firade jag min födelsedag. En dag för tidigt. Jag kan knappt förstå att ett kvarts sekel är förbi. Och jag firade det med levande musik, familj och vänner. Det finaste med födelsedagar är att man får fira livet med de man älskar mest. Den fina tavlan fick jag i present av en del av mina närmaste vänner. Får man säga att den är vacker utan att verka extremt egoistisk?

min finaste mormor och jag.

Min avgång.

SSU. Sveriges socialdemokratiska ungdomförbund. Jag blev medlem som 16-åring och har spenderat 9 år i styrelsen (de 5 senaste åren som ordförande).  Igår avgick jag, och även om det var självmant så kändes det ändå lite vemodigt och extremt känslosamt. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag avtackades. Jag har mer eller mindre växt upp inom SSU. På så många sätt. SSU har gett mig min ideologiska kompass. Men även min människo-kompass. Men alla lärdomar har självklart inte varit smärtfria. Trots detta hade jag aldrig gjort det ogjort. Min viktigaste lärdom har nog varit att alltid lita på sig själv. Man är kapabel till så mycket mer än vad man själv tror.

Jag läste en gång ett råd till ungsocialister som man kan använda sig av i varje parti. Och det är ett av de råden jag verkligen vill lämna efter mig till alla dem som vill hjälpa sitt parti långsiktigt.

"Välj din styrelse, din representant, din förtroendeman, den bäste, den trognaste och ärligaste. Aldrig den late, den svamlande, den slöe, den fege, den vinglande. Döm ej efter orden utan efter gärningarna. Många kan ha vackra ord på tungan, äro radikala i munnen, men lata att arbeta, rädda att våga, fega att handla och lätta att böja."

Sen vill jag verkligen understryka följande. Svik aldrig en vän för en politisk position. Vänner växer inte på träd. Och man vill inte stå på toppen själv. Hjälp varandra upp. Solidariteten måste även vara organisatorisk inte bara politisk.

Jag kan inte tacka SSU tillräckligt allt jag fått uppleva. I synnerhet vill jag tacka SSU Helsingborg som varit som mitt andra hem och med det min andra familj i så många år. Sådan gemenskap går inte att hitta någon annanstans. Alla underbara minnen. Genom SSU fick jag möjligheten att åka till öknen och möta mitt hjärtas folk. En folk jag kommer fortsätta kämpa för. Jag fick möjligheten att kämpa för precis allt jag tror på och lite till. Jag har träffat vänner jag kommer ha kvar för livet och lärt mig mer om politik, människor och mig själv än jag hade gjort i någon annan organisation. På gott och på ont.

Och jag vill tacka alla som jag mött, arbetat med och som berört mig för de är aktiva i en motståndsrörelse som funderar som tändstickor för mörkrädda. Fortsätt kämpa för det samhälle ni tror på. Jag lovar att kämpa med er. Och slutligen vill jag avsluta med ett citat från en Kent-låt (som jag för övrigt inte lyssnar på) men som jag fick på min student av en JHS-vän. Som jag tycker sammanfattar kärnan i att vara aktiv politiskt.

Brinn hjärta brinn, för du kan förändra allting.
Man kan faktiskt förändra precis allting.

Brinn hjärta, brinn!

För du kan förändra allting.

Min Västsahariska syster.

Vi är lika gamla, från två helt olika bakgrunder och med två helt olika livsförutsättningar. Men så otroligt lika när det kommer på vår världssyn. Jag har bott med hennes familj varje gång jag åkt till flyktinglägren och jag saknar innerligt både henne och familjen där. Hon är nog bland de vackraste människorna jag mött i mitt liv. I ordets alla bemärkelser.

FN- basen

Under de första fem veckorna under min praktik bodde jag på UNHCR-basen i Rabuni (i de Västsahariska flyktinglägren). Och under de sista 5 veckorna arbetade jag därifrån, då våra nya kontor blev förlagda där. Mitt kontor är bakom den andra dörren till vänster. Både UNHCR-personal och NGO-personal har sina kontor där.

Insidan av kontoren består av två små kontor (i varje del). Och i varje del var vi minst två som arbetade. Jag delade mitt kontor med resterande personal för "The Protection Office".

Att ta ansvar

Jag har länge varit kritisk till vapenexport. Och jag vet att det finns ekonomiska fördelar, men mitt problem är den moraliska aspekten. Vetskapen av att svenska vapen dödar människor går för mig inte att rättfärdiga. Läste en artikel i DN om att det borde införas håras restriktioner/regelverk för den internationella vapenhandeln. Och jag inte inte mer än att hålla med. 

"Generellt är det svårt att göra några direkta kopplingar mellan vapenförsäljningar å ena sidan och våldshandlingar utförda av en viss regim å den andra. Omvänt är det också omöjligt att med säkerhet hävda att restriktioner för vapenförsäljning skulle ha förhindrat en omfattande blodsutgjutelse i Libyen. Men regeringarnas leveranser av vapen och relaterad säkerhetsutrustning  signalerade ett stöd till Khaddafis regim. "

För övrigt så deltog jag i en demonstration för Khaled Maana, som fått utvisningbesked efter 4 år i Sverige. Trots att vädret var katastrof anslöt sig ändå några hundratals ungdomar och det gjorde mig stolt att höra företrädare från Socialdemokraterna tala. Och ännu stoltare är jag över att en av organisatörerna är SSU:are. Det är vackert med engagemang.

Inblick.

there is nothing in the world I wouldn't do.

to make you feel my love. 

Adele's röst ekar ut ur högtalarna i mitt rum. Hennes cover på Bob Dylans låt "Make you feel my love" har varit på repeat i säkert en halvtimme. Under tiden har jag läst alla handlingar jag borde ha läst tidigare och försökt packa upp alla saker jag borde packat upp tidigare. Det är den delen av att resa som jag avskyr mest (förutom att ta farväl av folk): packningen/uppackningen. Och jag har säkert missat att besvara enormt många mail. Livet hamnar liksom lite på paus när man ska ta sig från punkt A till punkt B. Och man hinner inte alltid med allt man borde direkt så dagen ägnas ofrivilligt åt mina måsten. Förhoppningsvis hinner jag med att ta mig in till stan för att närvara på en manifestation också. Men det återstår att se.

För övrigt tillbringades gårdagen på SSU med en utfrågning av Faraj som kandiderar till ordförande i SSU. Jag njöt av att vara tillbaka bland alla SSU:are på första gången på 6 månader. Och bävar lite inför lördagen då jag avgår efter 9 aktiva år i styrelsen (fem som ordförande).

Ett nomadiskt yrke - en vilande blogg

Jag slutförde min praktik för UNHCR i Tindouf, Algeriet för några dagar sedan och tog beslutet idag att återuppta min blogg. Jag tog en paus på grund av att jag kände att mitt arbete tog för mycket tid och internetuppkopplingen var för dålig för att hålla bloggen vid liv. Och inte för att jag inte hade något att säga. Så där är den korta förklaringen.

Jag ska försöka dela med mig av mina upplevelser i efterhand. Lärdomar som måste dokumeteras. Åsikter som måste ventileras. Mitt liv (och världen omkring mig) är långt i från oförändrat. Under tiden man försöker etablera sig inom sitt yrke utomlands lever man som en nomad. Det senaste året har jag bott på tre kontinenter och har haft världen för mina fötter. Resväskan är ännu inte uppackad, intrycken ännu inte bearbetade och jag har inte den blekaste aningen om vad morgondagen bär med sig. Men en sak är säker: I'm back.

“Common sense is not so common.”


- Voltaire

Hindi Zahra

Älskar hennes röst. Tror hon kan bli en ny favorit.

Elfenbenskusten

Idag slutade en av mina chefer efter att ha fullföljt två år här i Tindouf. Han höll ett litet tal men kunde inte fullfölja det eftersom det blev för känslomässigt laddat. Han kan inte återvända till sitt hemland Elfenbenskusten på grund av de rådande omständigheterna. Hans familj och han själv tillhör oppositionen. Han rörde alla till tårar när han sa att han har förståelse för hur flyktingarna känner sig och att han nu själv är en flykting och detta är andra gången i hans liv han tvingas leva i exil. De internationella nyheterna blev helt plötsligt personliga nyheter.

När rädslan tar över sunt förnuft.

Okej. Jag känner mig tillräckligt bra för att ta itu med vissa åsikter som uppenbarat sig den senaste tiden. Jag pratar om debatten efter självmordbombaren i Stockholm. Jag har all respekt i världen för att människor blev rädda i samband med attacken. Men det ursäktar inte rasistiska kommentarer eller den hetsiga debatt som förts därefter.

Först vill jag bara nämna igen att det är under all kritik att SD försökte använda det som en uppfylld profetia. Fy skäms. Sen när är det okej? Totalt oacceptabelt.

Sen vill jag säga att det i sig lett till att populistiska partier börjat uttala sig om att skärpa regler rörande invandring från att förhindra terroristerna från att komma in i landet. Snacka om totalt analysbefriad diskussion. Man borde diskutera vad som skapar terrorism? Vad gör att folk hamnar i en sådan situation att man beslutar sig för att ta sitt liv för att bevisa något? Terrorism skapas. Och det kommer inte minskas genom att bygga högre murar. Tvärtom skulle jag tro.

Jag läste precis Sören's blogg om ett inlägg som gjorts i Helsingborgs Dagblad från Folkpartisten Tore Bryneholt. Jag blir mörkrädd. Och hållet för övrigt med Sören i hans analys. Vi kan inte skärma av oss mot omvärlden på grund av ett fåtal människor. Vi får inte låta rädslan för vad som kan hända ta över vårt sunda förnuft. Och vår empati. För det är precis det terrorism vill åstadkomma.

2011

Jag vill inte ens titta tillbaka på 2010. Även om jag fick uppleva en hel del underbara ögonblick under det gångna året. Istället blickar jag framåt.

Det finns en miljon saker jag vill göra och säkert en miljon till som jag inte ens vet om att jag vill göra än. Framför allt vill jag försöka göra saker som får mig att må bra istället för att fylla livet med en massa måsten. Låt oss hoppas på det bästa och ta dagarna som de kommer. Med insikten om att man kan lösa det mesta borde allt gå bra.

Dakhla camp

Jag har i alla år som jag besökt de västsahariska flyktinglägren velat åka till Dakhla, ett av lägren som ligger längst bort från den Algeriska staden Tindouf. Jag fick chansen för inte så länge sedan.  Jag var där för att vara med på invigningen av en skola för barn med särskilda behov. Dakhla är otroligt vackert och det var skolan med. Men vägen dit är så himla lång att man är utmattad när man kommer tillbaka till Tindouf. 400 km t/r. Men det var värt det.

Inspiration

Jag ligger hemma sjuk, för tredje dagen i rad. Och internet är min enda räddning från tristessen. Och jag råkade komma in på en blogg om inredning. Och hittade det här vackra, vackra, vackra huset. Kvinnan som inrett det är något av en tvillingsjäl. Så fint.

“Sweet as apple pie”

Det finns dagar där allt är hemskt. Och man inte orkar med något. Inte ens att äta. Då är det dags för äppelpaj. Jag vet inte hur jag lyckades men det gjorde jag. En liten bit av Sverige här i Tindouf. Otroligt.

Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

De säger att olyckor sällan kommer ensamma och de har rätt. Igår arresterades två av mina västsahariska vänner på flygplatsen i Casablanca. De var på väg hem från en ungdomskonferens i Sydafrika (via Algeriet). För två veckor sedan togs en tredje vän till det svarta fängelset i Layoune också av marockansk polis. Hon var på väg till samma ungdomskonferens i Sydafrika. Det sägs att hon har blivit torterad. Och många fler har arresterats de senaste veckorna. Men inga uppgifter är säkra. Inga nyheter hörs om dem. Varken i utländsk media eller nationell media. Det är som om de aldrig funnits. Och som att de inte längre finns. 

Izzana Amaidan. Kelthoum Lbsair. Ghalia Joumani. Våra vägar har möts och även om det var ett tag sedan jag såg er så tänker jag på er ofta. Varje gång jag får meddelanden över nätet om människor som blivit arresterade kollar jag alltid efter namn jag känner igen. Namn vars ansikten jag mött och som delat ögonblick med mig. Även om jag känner sorg för alla som blir arresterade så kniper det till extra mycket i hjärtat när jag ser ett välbekant namn. Ni blir mänskliga symboler för en massa siffror och namn som man ibland har svårt att relatera till. Just för att jag vet vilka personligheter ni är. Så ni kan tänka er hur det känns att se era namn skrivna i en facebook-status på mindre än 140 tecken. Utan vidare information. Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Jag har inga ord. Jag har inga ord för att beskriva vanmaktskänslan som trycker inom mig. Jag kan inte göra något förutom att skriva. Och vad hjälper det när inga ord hindrar det som pågår nu. Mina tankar cirkulerar kring era tankar. Är ni rädda? Vad tänker ni på? Vad utsätter de er för? Snälla säg att ni överlever detta.

Vad säger man till en vän som ringer från en källare i Layoune och gömmer sig från polisen för att han protesterat mot ockupationsmakten? Vad gör man när ens vänner försvinner utan några spår? Det finns inget spårlöst försvunnen i en ockupation. Det finns ingen man kan ringa, ingen man kan vända sig till. Vad gör man? Vad gör jag?

Finns det någon där ute som har något råd? Återkom gärna. Men snälla. Inget snack om att ta det lugnt och vänta. Och att allt jag kan göra är att be. Jag har bett. Jag lovar att jag har bett. Men mina böner hindrar inte en ockupation. Det hindrar inte vad som pågår i skrivande stund. Det hjälper ingen inte ens mitt samvete. Och jag vet inte vad jag ska göra. För på min facebook återkommer det hela tiden statusuppdateringar som lyder: Namn. Arresterad. Bortförd. Punkt. Slut.

Moi.

Jultider

Att tillbringa Jul i ett land där ingen annan firar det har minst sagt varit en upplevelse. Jag har nostalgiskt längtat tillbaka till vårt överkonsumerande land och allt det materiella. Maten. Julklapparna. Julstämningen. Och nästan (jag säger nästan) saknat den där julskivna som spelar i alla affärer som mirakulöst brukar spela samma låt varje gång man går in i en ny affär. Eller trängseln på Välacentrum i Helsingborg strax innan affärerna stänger. Och jag har verkligen saknat all julmat till den milda grad att jag igår kokade risgrynsgröt. Och jag har önskat mig en massa onödiga julklappar och tagit tillbaka det. Och så sitter jag här under juldagen och är relativt nöjd över att jag slipper allt ändå. Det enda jag verkligen saknar är mina vänner och min familj. Allt annat kan jag leva utan.

I krig och kärlek

är allt tillåtet. Den colombianska armén är extremt påhittiga när det kommer till att att få FARC-medlemmar att hoppa av gerillan. De har nu satt upp julgranar i områden där FARC-gerillan verkar med blinkande meddelanden som uppmanar dem att hoppa av gerillan och återvända hem. Förhoppningen är nog att julgranen ska väcka någon form av nostalgi. Undrar om det kommer att ha någon verkan?

Vissa reaktioner på bomben i Stockholm

är verkligen provocerande.

"Är det nu man får säga ?vad var det jag sa??" skriver Alexandra Brunell på Twitter. Hon är sekreterare åt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Som hashtag (ämnesord) väljer Alexandra Brunell "#äntligen".

Det är ett hån mot alla människor som befann sig nära sprängningarna och chockades. Ett hån mot alla som bor i området och nu får leva med att ha ett misstänkt terrordåd runt knuten.

Det är människor som uttrycker sig så, som föder hatet som ligger till grund för sådana aktioner.

Universellt språk.

On the phone.

"27 februari"- Internationella dagen för mänskliga rättigheter

Folket som ropade krig.

Hotet från Västsaharierna att gå ut i krig har legat som en stor imma över fredsförhandlingarna med Marocko under många år. Det har aldrig varit uttalat hot eller ett tomt hot utan ett hot som legat under ytan och som POLISARIO (den Västsahariska befrielserörelsen) lyckats hålla i schack. Fredsförhandlingarna har varit fruktlösa alldeles för länge. Inga framsteg har gjort. På Västsaharafronten intet nytt. Fram tills nu.

När Marockos styrkor (militär samt polis) ödelade det fredliga flyktinglägret Gdeim Izik, i det ockuperade Västsahara dog inte bara människor utan även hoppet om en fredlig lösning. De Västsahariska ungdomarna i flyktinglägren utanför Tindouf, Algeriet, som POLISARIO lyckats tygla i sin önskan om att gå ut i krig, kastade då in sina handdukar och kräver nu krig.

Inget mer och inget mindre. Krig.

Statusuppdateringar på facebook och den spanska motsvarigheten till facebook kryllar av meddelanden från ungdomar som ”Hur länge ska vi knyta våra nävar och vänta på en frihet som aldrig kommer ges”, ”Vi kan inte vänta på att det internationella samfundet ger oss tillbaka vårt land, vi måste ta tillbaka det själva” eller det berömda ”Toda la patria o la muerte” (Hela fosterlandet eller döden). De sista slagorden är en symbol för det enkla faktumet att de är villiga att offra allt för att kunna återse (eller se) sitt hemland.

Det är inte meddelanden från terrorister, utan uppgivna ungdomar som fötts och växt upp i Saharaöknen för att deras land är ockuperat. Och som aldrig har sett sitt hemland. Och de är trötta på att vänta efter 35 års ockupation och 20 års fredlig väntan. Så de tar värvningen istället. Och POLISARIO har kallat in sina reservlistor till armén. Med glädje ansluter sig västsaharier nu till armén för att det äntligen händer något. Och de är väl medvetna om att många av dem kommer att dö i ett eventuellt krig. Men de föredrar döden över väntan.

POLISARIO har nu försökt på alla möjliga sätt att få omvärlden att reagera. De måste hålla ihop sitt folk och försvara sitt folks rättigheter. Och de kan bara vänta så länge. För sanningen är den att de enda framstegen i konflikten har gjorts genom krigsföring. 20 år sedan. Och medan Västsaharier dör och förföljs i det ockuperade Västsahara läcker wikileaks information om att USA och Frankrike redan beslutat sig för att följa Marockos lösning på konflikten. Det finns inte något förtroende för det internationella samfundet kvar.



Västsaharierna kommer med största sannolikhet inte att klara ett års fredligt väntande till. De kommer antagligen inte ha förtroende nog för FN eller för omvärlden för att försöka medla sin väg till frihet igen. Folket som ropade krig, ropar nu krig en sista gång.

Wikileaks

US Government is just about to find out what it feels like to go through a nudie-scanner. 

Så bra att jag var tvungen att sno det. 

Bildt.

 Det är inte ofta en mening sammanfattar ett lands utrikespolitik. Men jag tror bestämt jag funnit en sådan mening. "Carl Bildt styr Sveriges utrikespolitik efter eget huvud." Och det har varit min teori hela tiden.

Eid - "slaktfesten"

Jag tänkte starta en liten flik. Vardagsbilder. Under Eid - slaktfesten - slaktade man precis varsomhelst. Inklusive framför UNHCR-bilen utanför våra hus. Jag bor i ett hus till vänster om bilden (syns dock inte här). Det var minst sagt en liten kulturchock.

Å andra sidan så fick jag verkligen uppleva Eid här och det är en oerhört trevlig högtid (bortsett från blodet). Alla slaktar ett lamm/får/get och sen äter man i princip kött under hela högtiden (tre dagar). Och 30% av köttet ska gå till familjen, 30 % till vänner/grannar/bekanta och 30 % ska gå till de fattiga. Sen besöker man familj och vänner. Och bjuder hem folk spontant. Jag blev hembjuden till olika familjer och tillbringade den första dagen med den här söta syskonskaran (barnen till en av våra chaufförer Fadli).

Ahmed

Vastsahara angar oss!

Forst vill jag inleda med att saga att det ar alltid roligt att fa kommentarer pa bloggen. Att ha en blogg ar valdigt anonymt, i alla fall for besokarna. Men sa kommer det kommentarer som ger en energi att fortsatta skriva. Sa, tack Soren for att du tog upp Vastsaharafragan pa din blogg. Jag ar dessutom extra glad eftersom det ar pa min lokala tidning Helsingborgs Dagblads hemsida.

Sen, tanke jag delta i den nuvaranda Wikileaksyran som pagar. Det finns namligen ett dokument som styrker det redan manga vet och det ar att Frankrike fungerar som en bromskloss i fredssamtalen for Vastsaharierna. Frankrike har uttalat sitt stod for Marockos syn pa konflikten i aratal men inofficiellt. Och nu har det lackt ett dokument dar Sarkozys stöd för Marocko och autonomiplan framgar skriftligt (Marocko erbjuder Vastsaharierna en autinomi, medan Vastsaharierna kraver en folkomrostning, i enlighet men internationell ratt, dar de far avgora sjalva). Och varfor ar det nu viktigt vad Frankrike tycker om Vastsaharafragan? Jo, for att FN fortfarande i en forlegad anda har kvar vetoratten i sakerhetsradet och for att Frankrike ar ett av de lander som har ratt till veto. Det ar darfor ett problem nar Sarkozy uttalar sig och sager att en autonomiplan ar en serios losning pa en langtgaende konflikt. Ironiskt norg var det ett valdigt oseriost uttalande.

I ovrigt finner jag det intressant att det finns aktorer som anser att offentlighet ar ett problem. Och att det finns saker som hande for 30 ar sedan som allmanheten inte borde veta om idag. Det ar en intressant tanke att stalla sig varfor folket, som de facto styr i en demokrati, skall undanhallas information(som t.ex. puliceras genom wikileaks)? Vem bestammer vilken information vi far ta del av och hur demokratiska ar da vara val om vi inte har all information infor det?