Mona; Yes you can!

Jag har de senaste månaderna läst om kritiken mot Mona och diskussionen kring henne. Förtroendet har minskat i takt med opinionssiffrorna. Och jag har slutat läsa inlägg där hennes namn nämns i rubriken själv (som mitt). Men idag läste jag Nisha Besaras ledare, som var ett brev til Mona och en liten gnista av hopp väcktes inom mig. Kanske hinner vi fortfarande omvända den negativa trenden. Förväntningarna är skyhöga på både Mona och partiet och nu vill alla ha klarhet i vad exakt den rödgröna alliansen vill. I synnerhet gillade jag följande stycke:

"De rödgröna måste representera och våga stå för en människolinje som bryter mot den borgerliga alliansens så kallade arbetslinje. Vi är människor och inte robotar och alla kan inte prestera på topp. Vad ska hända med dem som inte kan vara lika lönsamma eller högproduktiva? I dag faller de mellan stolarna och fastnar där. Den arbetskraften måste tas tillvara på egna villkor, utan att det skapas en parallell arbetsmarknad. Lär av 90-talets misstag i arbetsmarknadspolitiken: mindre rigiditet, mer smidighet!"

Nästa gång någon frågar mig vad min viktigaste valfråga är tänker jag svara människan; och dens möjlighet att få förverkliga sig själv. Det är inte en fråga som är viktigast utan strukturerna jag vill åt. Den socialdemokratiska samhällsvisionen bygger inte på en fråga utan på flera men med ett fokus och det är att alla människor ska ha lika möjligheter.

Nisha avslutade sitt brev, och jag avslutar detta, med att skriva "Med början i morgon, den 1 maj 2009, kan du visa att Sverige bara har ett arbetareparti. Och det leds av dig."

Ibland kör allt..

ihop sig. Det blir för mycket på en gång. Skola. Politik. Allt. Men man får se positivt på allt. Hade inte haft så mycket i SSU om jag inte hade haft mina underbara medlemmar. Och jag vill inte vara utan dem. Så det är bara att ta ett djupt andetag och arbeta mer.

Låt inte barnen betala krisen..

Jag fick häromdagen mina första politikerbrev från skolungdomar i form av två likadana vykort där det står "Låt inte barnen betala krisen". Det är en kampanj som lärarförbunden driver och jag älskar den kampanjen just för att den för fram en av kärnorna i vår politik nämligen skolan. Men kampanjen har utmynnat ur en otäck verklighet där kommuner gör nedskärningar och varslar lärare. Vi behöver inte färre lärare utan fler.

Det är oerhört viktigt hur vi, som politiker, prioriterar skattepengarna vi har att röra oss med. Och ännu viktigare; vem vi röstar på för att partier prioriterar olika. Det pågår för närvarande en debatt om att höja skatterna för att kommunen ska slippa skärna ner i olika verksamheter. I början av april publicerade MUF i Helsingborg en debattartikel där de sa nej till höjda skatter.

Det mest chockerande var just argumenten de använde sig av i artikeln, eller rättare sagt påståenden. För jag blev inte direkt förvånad över att MUF säger nej till ökade skatter; på högerfronten intet nytt.

Men den enligt mig absolut intressantaste meningen var just att"Vi har lovat väljarna att satsa på tryggheten, skolan och omsorgen." Skatten betalar ju för tryggheten, skolan och omsorgen; och behöver vi mer pengar till det så tycker jag att det är en självklarhet att diskutera att höja skatten. Det borde vara en självklarhet även för MUF, speciellt eftersom de lovat sina väljare det. Och för att inte behöva ge en lång utläggning om hela artikeln länkar jag till Tunström som svarade för vår styrelse.

Men här kommer kontentan av hans insändare:

"Självklart håller vi SSU med MUF om att man även kan rationalisera och effektivisera den kommunala verksamheten. Men samtidigt kan man ställa sig frågande vad det är som skall rationaliseras och effektiviseras? Man kan också ställa sig frågande till var MUF i Helsingborg fanns när Moderaterna tillsammans med övriga femklövern räknade upp arvoden för kommunalråden till riksdagsledamöternas, och där med höjde arvoden med 10 000 kr per månad? Och sedan ytterligare 2000 kr per månad?

Och var fanns MUF i Helsingborg när Moderaterna med femklövern införde vårdnadsbidraget, som man avsatt 12 miljoner kronor till? Ett avdrag som MUF-ordförande för inte så länge sedan, i pressmeddelande med rubriken “Sverige behöver färre hemmafruar inte fler”, ansåg var ett “rejält bakslag för arbetslinjen och i grunden oförsvarbart”.

Man blir också något konfunderad när MUF Helsingbors ordförande Joel Berg talar om att skattehöjningar “drabbar ungdomar och andra med små ekonomiska marginaler” när samma Berg i en insändare 2007 försvarade femklöverns införande av skolmålsavgiften i gymnasiet samtidigt som Helsingborg, enligt Rädda barnen, tillhörde en av de tjugo kommuner i landet med högst barnfattigdom."

Låt inte barnen betala krisen, höj skatterna om det behövs.

Anouk - Nobody's wife

Året var 1997 och Anouk släppte låten "Nobody's wife". Det var mitt i girl-powerrörelsen och jag gick i årskurs 6. Sedan dess har jag älskat låten och den kaxiga rock'n'roll Anouk. Framför allt är inger låten nostalgisk känsla efter ett 90-tal at it's finest.

Senia Bachir Abderhman tar striden

mot advokatfirman Covington & Burling som gav ett "expertutlåtande" som sa att utnyttjandet av fosfat på Västsaharisk mark var i enlighet med internationell rätt då det kom Västsaharierna till del. Detta är självklart en lögn och därför begav sig den Västsahariska studenten Senia till deras kontor för att få svar på hur det olagliga utnyttjandet av naturresurser från hennes hemland som hon aldrig fått se, gynnade henne.



Jag ska försöka få tag på fortsättningen på historien men sist jag pratade med henne sa hon att hon aldrig fick ut dokumentet. Jag har dock glömt bort argumenten de använde sig av för att neka henne det. Advokatfirman har dock fortfarande inte gett ut själva dokumentet där det förklaras att utnjyttjandet av naturresurser på ockuperad mark är lagligt. Om de nu är så säkra på sin sak borde de kunna lämna ut det men de är uppenbarligen bättre på att ljuga för företagen än för sig själva.

För övrigt tyckte jag det var intressant att läsa att en av advokatfirmans anställda nyligen fått ett pris för sitt engagemang för rättvisa. Det är intressant att en människa som arbetar för att upprätthålla rättvisa på hemmaplan kan arbeta på en advokatfirma där man hjälper till med att skapa orättvisor utomlands.

Stockholmssyndromet?

Under den amerikanska valrörelsen försökte republikanerna ingjuta skräck i de amerikanska väljarna genom att jämföra Obamas politik till den socialistiskt svenska politiken.Jag vet inte hur många gånger jag skämtat om USA:s otroliga socialistskräck. Men roligast är det ändå när de själva skämtar om det. Titta på det här och det här. Vad hade ni valt Sverige eller USA?

Min bild...

...på SSU:s hemsida. Jag vill bara ha det bekräftat av er. Visst ser jag inte i syne? Min bild på SSU:s ledning är nu publicerade på SSU:s hemsida. I like. Det är nu bekräftat att det är en bra bild. Jämför gärna. För övrigt så vill jag säga Grattis till dem båda till nomineringen för ett försatt förtroende som SSU:s ledning. Jag hoppas verkligen att kongressen går på valberedningens förslag. Grattis!

Mauretanien och dess presidentval

Jag har varit en aningen upptagen och kommer vara det ett tag framöver. Jag lovar dock att försöka blogga så mycket som möjligt. För ett tag sen skrev jag kort om Mauretanien och situationen i landet. Jag nämnde i inlägget att det kommer att vara ett presidentval där den 6 juni och jag har sedan dess försökt hitta mer information om presidentvalet. Jag hittade det på Maghreb Politics Review som jag läser regelbundet; det är en oerhört bra och kort genomgång av kandidaterna. Jag tänkte att ni kanske också ville läsa om de tre presidentkandidaterna, sammanfattningsvis så kan det kommande valet beskrivas som eller val mellan pest eller kolera. Det finns även korta kommentarer kring förra kuppledaren och förra presidentens avgång och kring aktuella händelser i landet. Enjoy!

Erykah Badu kommer till Sverige

Oh my god. Erykah Badu kommer till Sverige. Erykah Badu. Kvinnan vars röst strömmar ut ur min vita generation-ett-nano via mina hörlurar och rakt in i mitt hjärta varenda dag. Kvinnan vars liv jag följer på twitter minutiöst. Kvinnan som jag inte tror att jag har råd att se. Mitt hjärta blöder.

En kvinnoby

Jag fick detta skickat ett tag sen av Martin Tunström till min mail men hann inte titta på det förrän någon dag sedan. Det är vackert att se hur människor tar tillbaka makten över sina liv.

Byns ledare heter Rebecca Lolosoli och för över femton år sedan fick hon nog. Rebecka och en grupp av kvinnor bildade en kvinnoby (Umoja womens village), en fristad från det kulturella förtrycket de upplevde. Där lever idag ett femtiotal kvinnor och barn trots omgivningens ogillande. De barnen som var unga när byn bildades försvarar idag byn vid eventuella attacker, ibland även mot sina egna fäder. Umoja women village steg rakt in i mitt hjärta men jag hoppas att det en dag inte finns behov för den längre.

Soldier -Erykah Badu

To my boys in iraqi fields, this aint no time to kill.. 

To my girls in theraphy, See I'ma tell you this fo' free..

Helgen är det som händer när man är upptagen..

med att fira min födelsedag (sent) i Köpenhamn med mina vänner från universitetet och nästan fastna i Köpenhamn för att jag missade sista tåget via Öresundbron till Helsingborg. Tack och lov kom jag på att jag kunde åka via Helsingör till Helsingborg två på morgonen (i morse alltså). Men eftersom jag hade löst biljett via Öresundsbron fick jag argumentera mig till en plats på detta tåg, vilket gick hyfsat smärtfritt eftersom jag tog det på engelska (inga kommentarer och nej, jag förstår knappt danska trots att jag är skåning). Fick dock på tok för lite sömn för att jag hade planerat in SSU styrelsemöte och projektmöte tidigt på morgonen (eftersom jag inte planerade att missa mitt tåg). Jag hann äta en glass med tjejerna (våra skor på bilden) innan jag skulle äta påskmiddag hos mormor med hela släkten (eftersom det är ortodox påsk den här helgen). Så som sagt; helgen är det som händer när man är upptagen med annat. 

Mauretanien

Jag skäms nästan för att säga det, men bara för några år sedan hade jag inte kunnat peka ut Mauretanien på en karta. Men sedan jag fick upp mina ögon för detta land; har det fascinerat mig av många olika anledningar. 

Jag skulle egentligen skrivit min kandidatuppsats om det pågående slaveriet i Mauritanien. Inte förrän 2007 kriminaliserade man slavhandeln även om det på pappret var förbjudet. Fortfarande föds människor in i slaveriet. Men en militärkupp kom mellan mig och mitt uppsatsämne. Men saker och ting verkar förändras, mannen som ledde militärkuppen har lämnat presidentposten för att kandidera i presidentvalet den 6 juni i år. Och för första gången i Mauritaniens historia styr en icke-arabisk president landet vid namn Mamadou Ba. Det ska bli intressant att följa utvecklingen i landet framöver.

Ibland är allt...

...enastående vackert.

Tack Katrine Kielos!

för den här underbara krönikan. Helt lysande. Varför bemöda sig med att försöka formulera det hon redan klockrent skrivit.

"I ett av sina mer inspirerade ögonblick skrev Gordon Brown att : ”socialdemokratins främsta uppgift handlar om att individer ska kunna överbrygga klyftan mellan vad de är i dag och vad de i kraft av sin inneboende potential har möjlighet att bli.” Med andra ord, och för att fortsätta i tangentens högtravande riktning: ingen ska behöva dö med musiken inom sig."

Helt riktigt. Precis så är det. Alla ska ha en möjlighet att förverkliga sina drömmar. Tydligen är det svårare i drömmarnas land än i mellanmjölkens land.

"Om din far tillhör de allra fattigaste i USA är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste när du blir vuxen. I Sverige är samma siffra 26 procent."

Katrine avslutar med att konstatera:

"Få saker borde vara viktigare än att se till att vad som spelar roll i samhället inte är vart du kommer från, utan vart du är på väg."

Och jag avslutar med att konstatera att jag håller med henne fullständigt.

Fotoutställning om kvinnors vardagsrädsla

Jag hade möte med stadsbyggnadsnämnden idag. Och utanför möteslokalen i stadsbyggnadshuset pågår en fotoutställning om kvinnors vardagsrädsla. Utställningen visar de små knepen kvinnor använder sig av i vardagssituationer när de känner sig otrygga och vilka vapen de använder sig av. 

Den första bilden visar en kvinna som håller sina nycklar mellan fingrarna, utmärkt vapen om man har många nycklar. Den andra bilden visar ett överfallsalarm med texten "jag är rädd överallt".  Den tredje bilden visar någon som pratar i mobilen för att skrämma bort eventuella angripare. På den fjärde bilden står det "jag sträcker på mig för att inte se ut som ett potentiellt offer". Den femte bild visar en text där det står "jag har alltid mobilen redo" (en mobil visas med numret 112 inslaget). Den sjätte visar en text där det står "jag tar inga onödiga risker" framför en mörk gångtunnel. Efter att ha kollat närmare på bilderna inser jag att jag har gjort allt förutom att bära omkring på en gaffel i min handväska som illustrerades på en bild där det står "jag vill inte behöva oroa mig" (men tack för tipset). 

Sen blev jag arg. Är det inte för j-vligt att man ska behöva tänka så här? Jag lämnade nämndmötet arg över vardagsrädslan man utsätts för... med mobilen i ena handen och nyckeln i den andra. 

Just an ordinary day

För de som undrar varför stadsbiblioteket är ett av mina absoluta favoritställen, kan jag säga att det är helt underbart och fantastiskt ljust...

med takfönster som öppnar sig efter temperaturen i lokalen... 

och är fullt med en massa böcker... 

Vad mer behöver man? Har jag förresten nämnt att de har ett café?

På Guantanamofronten intet nytt

Guantanmo. Det var länge sedan jag tänkte på Guantanamo. Senast var det under det amerikanska presidentvalet som tankarna flög dit för att Obama lovade att stänga ner Gitmo (som det så fint kallas). Tydligen verkar det finnas hinder på vägen. 

Idag när jag läste en artikel slog det mig att jag faktiskt inte tänkt på om det faktiskt blivit någon skillnad sedan Obama valdes till president i just Guantanamofrågan. Artikeln blev som en brutal verklighetslavett och bokstäverna skar rakt in i hjärtat på mig. En kille som är ett år yngre än mig har suttit där sedan han var 14 år gammal. I åtta år av hans liv har han befunnit sig i en av världens mest fruktade fängelser. Han ringde in till Al-Jazeera istället för att ringa en släkting och på så sätt bekräftade han att inget har förändrats sedan Obama kom till makten. 

"al-Gharani greps i Pakistan 2001 och togs till Guantánamo i början av 2002. Den amerikanska regeringen sade att den då 14-åriga pojken hade bott hos al-Qaida i Afghanistan, slagits i striden om Tora Bora 2001, varit kurir åt högt uppsatta al-Qaidamedlemmar och varit med i en Londonbaserad al-Qaidacell."

Fortfarande finns inga bevis för att detta överhuvudtaget stämmer. Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att han har förlorat 8 år av sitt liv. I januari fick han besked om att han skulle få lämna Gitmo och fortfarande har inget skett. Slagen från soldaterna har enligt honom inte upphört och hans liv har inte förändrats. På hans anklagelser om att ha blivit slagen säger man från Gitmos sida att det inte finns några bevis.  Uppenbarligen hindrade inte den bristande bevisningen från att hålla honom inlåst där i alla år, de kan åtminstone ta in oberoende organisationer för att undersöka hur det verkligen ligger till. Hur länge till ska detta få pågå? 

Föreläsning om Västsahara

Imorgon (den 15/4) kl. 18.00 så kommer jag hålla en föreläsning i hörsalen i stadsbiblioteket i Helsingborg om Västsaharakonflikten. Jag är en aningen nervös för att jag kommer hålla den för en tom lokal så om du kan komma är du mer än välkommen..

För övrigt. Trots att vädret nu blir bättre verkar ett allt större dystert moln placera sig ovanför mitt huvud. Why does it always rain on me? 

Det var inte bara minan som exploderade..

utan det västsahariska tålamodet verkade försvinna så fort minan exploderade. Som jag skrivit om tidigare så exploderade en mina under en demonstration vid muren som delar det ockuperade Västsahara från det ockuperade Västsahara. Detta i sin tur utlöste en demonstration i flyktingförläggningarna och som tog plats i mitt kära 27 februari. Slagord som detta skreks:

“No other alternative but self-determination! No, no to autonomy! Western Saharan independence is on its way! Through armed struggle we will redeem the Western Sahara with our lives! Ibrahim, rest easy, we will continue the fight!”

Ibrahim syftar till pojken som råkade gå rakt på minan och förlorade sin fot på grund av smällen. Det börjar brinna i knutarna för att försöka få ett fredligt slut på den här olidliga ockupationen...