This is Rabuni calling.

De tillfälliga lägren utanför El Aiun, Västsahara.

Som jag nämt tidigare så har västsaharier som bor i det ockuperade området bildat flyktingläger utanför El Aiun i det ockuperade Västsahara för att protestera mot deras situation. Jag befinner mig på andra sidan muren i flyktinglägrena i Algeriet. Och vi följer alla läget härifrån. Om kvällarna sitter alla fastklistrade framför tv:n. Jag scannar de få tv-inslagen från det ockuperade området efter människor jag känner. Men det är nästan omöjligt att ens urskilja något i haven av människor som samlats utanför El Aiun i Västsahara för att protestera mot ockupationen på ett fredligt sätt. De blir allt fler som ansluter sig.

Jag tänker mycket på den situation som nu håller på att ta form. På de som valt att protestera mot ockupationen trots vetskapen om att det kan kosta dem deras liv och att de nu verkligen lever utan tillgång till de vardagliga nödvändigheterna. De är omringade av militär vars enda uppgift är att hålla dessa nödvändigheter borta från dem. Och ändå stannar de. Det är faktiskt helt otroligt. Men det visar också att något håller på att hända. Tålamodet håller på att ta slut och att konflikten nu håller på att utvecklas till ett krig. Allt som fattas är skottet i Sarajevo. Läget är så spänt att det känns hela vägen hit.

Hassanna som just nu befinner sig i de improviserade lägren utanför El Aiun Västsahara

Igår stod på ett litet sandberg vid sidan av tältet där jag bor. I hopp om att jag skulle få täckning för att kunna bekräfta det jag anat de senaste dagarna. Att Hassanna befinner sig i de nya lägren. Och jag vann mitt tekniska krig mot Mobilis (mobilbolaget här) och lyckades ringa. Och efter 10e signalen svarade han.  Han hann berätta att han mår bra och att alla våra vänner mår bra och att han befinner sig i det tillfälliga lägret utanför El Aiun och att situationen är som alla vet, dålig. Och sen försvann täckningen. Jag kände mig så nära, men ändå så himla långt borta. Och som vanligt extremt maktlös. Allt jag kan göra är att be för att det blir en fredlig lösning. Även om realisten i mig gett upp hoppet på att den här konflikten kommer lösas med fredliga medel.

För er som förstår franska (och för er som bara vill se hur situationen ser ut) kan ni se lägren genom det här inslaget. Här är ytterligare ett inslag men på spanska. Och om ni vill hålla er uppdaterade om vad som händer så gå gärna till Tidskriften Västsaharas hemsida under Senaste Nytt.

I övrigt är det intressant att Marocko valde att stänga ner Al Jazeeras kontor i Marocko med följande motivering:  "Al Jazeera's broadcasts had seriously distorted Morocco's image and manifestly damaged its interests, most notably its territorial integrity". Al Jazeera had showed a "determination to only broadcast from our country negative facts and phenomena in a deliberate effort to minimise Morocco's efforts in all aspects of development and to knowing belittle its achievements and progress on democracy". 
 Ursäkta? Va? Är det någon annan som ser det ologiska i det uttalandet?

Välkomna till UNHCR's kontor i Rabuni.

Jag befinner mig just nu här. I UNHCR's kontor i Rabuni i flyktinglägren i Sahara. De har kontor i Tindouf med men detta kontoret ligger i basen där jag bor för tillfället. Välkomna! ;)

I rätt ljus är allt vackert.

Inklusive gamla tält som används som bostader av humanitära organisationer här i öknen. Och en toalett med öppen dörr.

På tal om kameler.

Så har jag nu fått en djupare förståelse till varför det finns varningsskyltar för kameler uppsatta längst vägarna trots att man ser så lång ögat når.

Sandkamelen Manuelo

Jag tillbringade delar av min helg med att hjälpa lillasystern i familjen med sitt skolprojekt. Att göra en kamel av sand. Vi döpte honom till Manuelo. Orginellt skolarbete i en öken.

Kontraproduktivt

Jag har länge förundrats i logiken i att döda hjälparbetare. Det finns hundratusentals människor som åker till krigsdrabbade/konflikthärjade områden för att hjälpa den utsatta befolkningen. Som lämnar sin familj och sitt land för att av någon anledning hjälpa andra. Och istället för att uppskattas är det många som känner ett enormt hat mot dem och många hjälparbetare mördas på grund av att de kommer från andra länder. Det är inte bara en skam utan totalt ologiskt. Att döda hjälparbetare är ett bakslag mot den egna befolkningen och inte mot det landet de kommer ifrån. Sorgligt och kontraproduktivt.

Gotta be a better world somewhere.

Idag är det den 27e oktober. Det är fyra månader kvar tills Västsaharierna firar 35 år sedan de utropade sig självständiga. Och ännu ar de ockuperade. Det är inte en enkel konflikt att lösa, djupt kantad av ekonomiska och politiska intressen. Som så många andra konflikter. Man kan bli närmast schizofren av att försöka hålla sig uppdaterad genom att lyssna på arabiska medier eftersom de ger två helt olika bilder av vad som håller på och hända på ockuperad område. Men verkligheten är denna. Det är en kaotisk situation i det ockuperade Västsahara. Och det blir allt värre.

Utanför Layoune i det ockuperade Västsahara har det nu bildats flyktingläger av västsaharier som är trötta på ockupationsmakten. De lever utan några som helst bekvämligheter i tält. De är omringade av marockansk militär som hindrar bland annat mat och vatten når de nu ca 15 000 västsaharierna som bor där (det borjade med ca 7 000 manniskor och det blir allt fler). Det är denitivt på väg att bli en ren humanitär katastrof. Och när en redan marginaliserad grupp av människor uppför sådana här sorters läger i marocko, måste man förstå att läget är oerhört svårt .

Sen får man tro vad man vill angående Polisario eller konflikten. Men de nu ca 15 000 människorna är där självmant. Och jag tycker det är otroligt att de vågar göra det i ett ockuperat land. Men det steget har redan krävt offer. Den 14-åriga pojken Nayem El Gareh dog när bilen han färdades i blev beskjuten av marockansk militär. Anledningen att de sköt mot bilen var att de hade med sig vatten och mat till de som nu befinner sig i lägren. Och enligt de senaste uppgifterna begravde de honom utan att ge familjen möjlighet att ta farväl. Omänskligt.

Och jag kan inte låta bli att höra B.B. King's sång i mitt huvud när jag ser bilderna från det ockuperade området flimra förbi "If I ain't dead, Maybe in the year after, instead of tears, I'll learn about laughter, but meanwhile I'm stuck out of here.. It just aint fair, but I know, I said I know, Oh yes.. I know.. There must be a better world somewhere. There's just gotte be...Gotta be a better world somewhere."

Volleyboll i oknen

Tea-time med min vastsahariska familj.

Mitt tillfalliga hem fram till manadsskiftet 2

Mitt tillfalliga hem fram till manadsskiftet.

[free at last]

Det beraknas att nastan 1 miljard manniskor har foljt frigivningen av gruvarbetarna i Chile. Helt fantastiskt att de klarade sig. Bilderna pa familjerna som vantar pa sina familjemedlemar tar en rakt i hjartat. Det finns en del som kritiserar att det blasts upp sa stort av media och allmanheten. Men jag tror det ar faktumet att underdogsen overlevde som gor det sa speciellt. Igar kvall satt fem vastsahariska man i matsalen dar vi at och tittade pa nyheterna. De appladerade och hejdade fram Chile under nyhetsinslaget. Det ger hopp. Aven for dem som kanner en vanmakt over sin egen situation.

I ovrigt kan jag inte annat an forundras over att media lyckats hitta en se och hor-vinkel pa det redan stora dramat.

Volleyboll

Vi som bor innanfor UNHCR's bas jobbar alla pa olika hall i lagren. Majoriteten arbetar med rent humanitara fragor och oftast jobbar vi fran tidiga morgnar till sena kvallar. Och for att slappna av innanfor vart avhagnade omrade spelar alla volleyboll. De internationella arbetarna spelar tillsammans med vastsaharierna som jobbar pa plats. Och for er som inte kanner till Vastsaharierna sa tar de alla sporter pa storsta allvar och har en tendens till att forsoka argumentera till sig poang. Men det ar nastan vackert att se hur manniskor forsoker koppla bort sin vardag genom att spela volleyboll.

De senaste dagarna

har bestatt av tusen detaljer. Det ar manga saker som fortfarande ar oklart. Men det far man nog rakna med forsta manden eller sa. Jag satt och tankte pa en tjej jag traffade pa juridicum nar jag laste dar. Hon ville arbeta for FN eftersom det var sa glamorost enligt henne. Jag hade velat visa henne Tindouf. Dorrar som inte gar att stanga till vara kontor, internet som ger upp varannan minut och telefonerna som slutade fungera nar de behovdes som mest. Kontoren som ser ut som baracker utifran och en kvarleva fran den sena 70-talet inifran. Det ar mer praktiskt eller administrativt lankat till arbetet har an vad manga kan tro. Det hela blir en aningen svarare nar alla talar franska eller arabiska med varandra. Aven om de talar engelska med mig. Men det positiva ar att min franska borjat komma tillbaka mer och mer. Jag pratar fortfarande inte det men min forstaelse har forbattrats.

I ovrigt sa stallde jag fragan till en av mina kollegor om han tycker om Tindouf. Han svarade att ingen kan tycka om tindouf men man kan lara sig att acceptera tanken att leva i Tindouf. Eftersom jag fortfarande bor i ett vitt talt i Rabuni vet jag inte vad han refererar till.

[laste for ovrigt om SD inlagg angende budgeten. Vilken soppa. Totalt oseriost. De skjuter at alla hall. Men hur de ska finansiera deras Sverige ar ju en intressant fraga som de inte kan besvara.  Det varmer mitt hjarta att alla partier tog debatten och synade deras politik. ]

Tindouf.

Jag kom fram igar morse. Flygresan var saklart turbulent. Vi fick aka tillbaka till Alger efter en halvtimme i luften eftersom det var nagot fel pa vart plan. Och detta kanske later konstigt for alla er som vet att jag reser ofta, men jag ar flygradd. Varje luftgrop kanns i mitt hjarta. Naja, all is well that ends well.

Jag bor for tillfallet i nagot som kallas Weather Haven i Rabuni i de Vastsahariska flyktinglagren. Och pendlar in till Tindouf dar jag befinner mig nu. Weather Haven ar ett inhagnat omrade med en massa vita talt som har bade golv och AC. Helt otroligt. Foton kommer att komma upp sa fort jag lyckas fa tag i ett internet som fungerar (det har nu tagit mig en halvtimme att fa upp den har sidan). Tanken ar dock att jag ska flytta in till Tindouf snarast mojligt. Vi far se nar det hander...Jag har inte riktigt kommit in i hur saker och ting fungerar an. Men det hade varit konstigt om jag lyckats gora det pa en dag. Men detta ar som allt annat i mitt liv verkligen en utmaning for mitt talamod. Jag ska helst ha forstatt allt igar, enligt mig sjalv. Men just nu ar den storsta pafrestningen for mitt talamod den har internetuppkopplingen. Sa jag far aterkomma.

I ovrigt laste jag ett debattinlagg som argumenterar for ett fritt vastsahara. Valdigt intressant. Men det mest intressanta (i brist pa battre ord) ar alla markliga kommentarer det inlagget fatt. Bland annat dem som havdar att FN inte far komma in i flyktinglagren av Polisario. Markligt. Jag var dar imorse och UNHCR har varit har sedan 1996. Himla outbildat. Som valdigt manga andra kommentarer. Suck. 

Räknar timmarna

till att jag är på väg, på riktigt. Åker ikväll vidare från Alger till Tindouf. Och är så där lagom nervös över allt som komma skall. Sitter och lyssnar musik för att fördriva tiden. Så detta blir sista inlägget innan jag nått Tindouf. Förhoppningsvis hörs vi snart. Kärlek!

Magnus Stenbockstatyn

Bild tagen från HD.

I förra veckan när jag och Isabell var på väg till Mezzo för att fika passerade vi Magnus Stenbockstatyn som var inlindad i aliminiumfolie. Vi stod kvar ett tag och iakttog statyn totalt förbryllade. Vi kunde för våra liv inte förstå varför det var gjort. Träställningen som täckte botten av statyn skvallrade om att det inte var någon tonåring som gjort det. Men det fanns inte heller någon skylt som sa någonting om det. Ett lokalt mysterium. Tills nu.

"Stenbocksstatyn på Stortorget har under Konstens vecka och det årliga Konst på stan-projektet förvandlats till ”Taxidermi”, när Jonas Liveröd packat in slaktaren från Ringstorp i folie. Den pompösa och nationalistiska ryttarstatyn förvandlas till en harmlös tennsoldat. I sin programförklaring skriver konstnären att hans syfte är att förvandla den krigiske fältherren till ett ödmjukare och mindre aggressivt monument, en sorts ”handgjord folkkonst i storformat”."

En skylt hade inte skadat. 

Socialdemokratiska talespersoner

Mettu (västsaharisk flykting) och Mikael Damberg i riksdagen 2009

Jag är extremt peppad över att Mikael Damberg blir ny talesperson i utbildningsfrågor för socialdemokraterna och att Maryam Yazdanfar blir ny talesperson för civilutskottet
även om jag tycker att det finns fler personer som kunde ha bytts ut för att bidra till en mer progressiv politik. Politiska bromsklossar. Eller från och med nu kallade: guldklocke-politiker.

Dmitrij Medvedev

Jag anlände till Alger samma dag som den ryska presidenten gjorde en endagsvisit och i hela staden hängde det ryska flaggor och affisher på Dmitrij Medvedev. Och när taxin som hämtade mig från flygplatsen hade stått still i en halvtimme och en massa polisbilar började komma från motsatt riktning insåg jag att jag precis hamnat i den ryska presidentens väg. Mycket riktigt, så åkte det förbi otaliga polisbilar och sen kom den svarta bilen med ryska och algeriska flaggor svajande på. Så jag hade i alla fall en bra ursäkt till varför jag kom fram så mycket senare än beräknat. Det var Medvedevs fel.

Pride i Serbien?

Mycket komiskt inlägg angående varför vissa är emot att Pride ska hållas i Serbien. Men någonstans bottnar inlägget i ett oroväckande motstånd till homosexualitet i Serbien. En facebook-status tog det till sin spets  "Inför helgens Pride i Belgrad (Serbien) har Stockholmstjejen Zorana Micic (bloggare från Belgrad) mycket intelligent gett oss en glimt av hur det moderna Serbien resonerar kring det välorganiserade arrangemang som kommer att ändra bilden av Serbien som ett efterblivet och primitivt land." Serbien ska vara till för alla. Oavsett sexuell läggning.

Ensam hemma

Jag har inte riktigt förstått att jag är här än. Det är sådär lagom surrealistiskt alltihopa. I synnerhet eftersom jag inte nått min slutdestination: Tindouf. Jag är ensam hemma nu på morgonen eftersom de andra redan åkt iväg till kontoret. Men eftersom jag saknar arbetsuppgifter här menade dem på att jag kunde sova ut idag. So here I am. Jag uppdaterar mig på svenska nyheter och bloggar jag läser dagligen.

Jag måste bara säga att DN:s världenlyktan är en väldigt bra idé. Med artikelserien Världenlyktan vill DN.se rikta strålkastarljuset utanför den gängse rapporteringen. Nyhetsvärderingsprincipen är enkel: Allt som har fått oproportionerligt lite uppmärksamhet och som befinner sig utanför nyhetsflödet kan belysas. Den här veckan handlar det om situationen i Burma. Läs gärna! 


I övrigt måste jag bara säga till Emma, Lilla my och Yasse att ni betyder lika mycket för mig som jag för er. Och till Bambi att jag tycker det är starkt av dig att skriva ett sådant ärligt inlägg. Och att det är så sött av Diana att backa upp det. Jag saknar er alla! (inklusive er jag inte nämnt vid namn/länkat till).

Hyresvärden

UNHCR-kollegan jag bor hos bor i ett hyreshus där chefen för UNHCR bor i bottenvåningen och hon på tredje våningen. Mellan deras våningar bor hyresvärden, en äldre man med sin familj, som jag gick rätt in i på väg tillbaka från middagen. Där stod han i vit "klänning" med soppåsarna i handen och frågade hur jag mådde på franska. När jag förklarade att jag kan spanska men inte franska ville han veta hur länge jag skulle bo i hans hus och om jag kunde erbjuda honom en spanskakurs. Han såg lite besviken ut när jag sa att jag bara skulle vara kvar i två dagar men sen vände han sig om att sa åt mig att jag skulle höra av mig till honom om jag återvände. Han hade alltid velat lära sig spanskan. Det är vackert när viljan att kommunicera och överbrygga språkbarriärer finns.

Alger

Myggorna och värmen är densamma men situationen otroligt annorlunda. Jag kommer spendera några dagar här i Alger innan jag åker till Tindouf på fredag kväll. Resan gick bra även om jag fick springa genom Paris flygplats igen och precis hann fram till min gate när flygvärdinnorna väste "Last call"-talet i högtalarna.

Jag har fått träffa alla som jobbar på den här kontoret och än så länge går allt strålande. Jag inser dock att jag har en förmåga till att välja länder där jag är språkmässigt begränsad. Talar varken franska eller arabiska (även om jag förstår en del franska). Men det ska nog lösas. På något sätt. 

Har precis kommit tillbaka från att ha ätit middag hemma hos UNHCR's chef, som han själv tillagade medan han kedjerökte och retades med kollegan som jag bor hos. Mänskligt. Sakta men säkert håller organisationen på att få ansikten.


I övrigt är jag här på ett 3 månaders visum. Så om jag inte lyckas få det förlängt så stannar jag till i början av januari annars blir det till i början av april (det var någon som ställde den frågan men jag har lyckats radera den kommentaren).

På återseende

Medan ni läser detta är jag på väg till Alger. Jag har med all sannolikhet svettats ihjäl i ett försök att hinna med mitt anslutningsflyg i Paris (jag har okristligt lite tid på mig mellan de två). Och jag har säkert glömt säga hejdå till just dig. 

För det kom så plötsligt. Jag fick en FN-praktik på UNHCR i Tindouf, Algeriet. Och valde att ta den. Så det är dit jag är på väg nu. Jag ska arbeta med juridiska frågor under 6 månader. Jag vet inte mycket mer än det själv. Jo, att det kommer finnas någon som plockar upp mig på flygplatsen i Alger och att jag åker vidare till Tindouf först på fredag. That’s it.

Jag är inte hundra procent säker på att jag vet vad jag gör eller har gett mig in på. Men jag är helt säker på att det är det här jag vill. Så på återseende. Jag hör av mig så fort jag tagit min första dusch i Alger och listat ut hur jag frågar efter ett internetkafé med teckenspråk. Det ska nog gå bra.

Jag kommer som alltid sakna familj och vänner. Men er närvaro är så stark att det känns som om ni kommer vara där med mig. Och med dagens teknologi så kommer ni faktiskt vara det. Hör av er och titta in här.

Wish me luck!

I wanna be a billionaire.

Den här avskalade videon är till och med bättre än den officiella.

Sucker för soul.

Jag älskar all sorts soul inklusive låten "And I am telling you" från filmen Dreamgirls. Hittade för ett tag sedan den här faninspelade versionen där Jennifer Hudson och Jennifer Holiday sjunger den tillsammans.Men det finns uppenbarligen de som älskar låten mer än jag. Mannen som filmade detta valde att filma sig och sina vänner när han visar videon till dem. Glädjande komiskt.

Logiskt och fel?

Jag kan inte bestämma mig vad jag tycker om att Rafael Correa nu ska höja lönerna för polis och militär efter upproret. Den planerade nedskärningen av befordringsbonusen skall dock fortfarande genomföras. En polis tjänar idag tre gånger mer än minimilönen och har de senaste 4 åren höjt sin lön med i genomsnitt 80%. Samtidigt så är det uppenbart att det är viktigt att polisen är nöjd men sin tillvaro för att förhindra fler uppror och med det stabilisera landets demokrati. Men av någon anledning känns det fortfarande lite fel att de får höjda löner efter det som hände. Vad händer nästa gång de vill höja sina löner?  Och vad sänder det för signaler till landets invånare som lever på minimilöner eller inget alls? Kan det Correa gör vara både logiskt och fel? Jag vet ärligt talat inte.

Redan uppror i riksdagen.

4 oktober. Kanelbullens dag och öppningsdagen för riksdagen. Vi kan ju ana vilken av de två händelserna som redan skapat uppror.

Med SD i riksdagen är det omöjligt att lägga förslag i riksdagen som de inte kommer ta ställning till. Att SD väljer att rösta med alliansens eller med de rödgrönas förslag kan varken det ena eller andra blocket stå till svars för om de inte aktivt sökt det samarbetet. Och jag tycker det är orimligt att begära av oppositionen att inte lägga fram förslag som SD kan tänkas stödja. Oavsett vad det förslaget handlar om.  Hur ska oppositionen veta om SD kommer stödja deras förslag när de vägrar samarbeta med dem? Det kan dem inte. Men att sluta bedriva oppositionspolitik är inte ett alternativ. Så sluta lägga ansvaret för SD:s vågmästarroll på oppositionen. Det är inte rättvist, speciellt inte när minoritetsregeringen vägrat  diskutera talmansposten. Skärpning, Reinfeldt.

En liten flickas hjärtliga sång.

Trippelbokning.

Jag äger en kalender. Men ändå är det som om någon annan bokar in saker där. Och jag har trippelbokat mig till imorgon. Vet inte hur jag ska lösa det. Dessutom kommer min lillebror hem efter att ha varit på Cypern för att få ut sitt medborgarskap där. Ska försöka pussla ihop morgondagens händelser ikväll.

På tal om en råare politik i Ecuador

 

  Rafael Correa Presidente de Ecuador: "Si me quieren matar, matenme"
- Watch more Videos at Vodpod.

Så är den självklart kantad av en extrem machokultur. När upploppen mot den ecuadorianska presidenten Rafael Correa först började höll han ett tal där han uppmanade alla de poliser som ville döda honom att göra det. För er som inte förstår spanska räcker det med att kolla på hans kroppspråk för att förstå vad jag menar.

I övrigt finns det nu en wikipediasida om vad som hände. För er som är intresserade men inte riktigt får ihop händelseförloppet.

Ecuador

Min vän Walter Gracias bild från Quito utanför sjukhuset där Rafael Correa befann sig. Det hade samlats gott om folk som ville stötta presidenten och regeringen under den kris som landet faktiskt befann sig i. Givetvis fick de skingra sig när polisen började använda sig av tårgas. När mannen framför Walter svimmade av gasen insåg han att han var tvungen att ta sig därifrån.

Jag har gripits av en märklig längtan efter Ecuador nu de här senaste dagarna, trots att vissa delar av min vistelse där liknade en svart komedi.  Där är alltid något intressant som händer. Och eftersom jag älskar att betrakta samhällen så var det uppfriskande att bo i ett där man aldrig upphörde att förvånas av människors handlingar och av olika livssituationer. I synnerhet i Guayaquil. Ofta var saker motsägelsefulla.

"Hay días que jamás deberían llegar, hay días que jamás se podrán olvidar." De finns dagar som aldrig borde inträffat och som man aldrig kommer kunna glömma. Så inledde Rafael Correa sitt tal till nationen efter försöket till statskupp. Det var en svart dag i hans historia som president. Han tackade de som stöttat honom och upprätthållit demokratin under den kris som landet befunnit sig i. Hans teori om vad som egentligen triggade igång upproret går ut på att oppositionen försökte destablilisera landet för att på så sätt ta över genom en statskupp och att deras b-plan var att mörda honom och på så sätt försvaga regeringen. En polis dog under tiden de försökte få presidenten till sjukhuset efter tårgasattacken. Correa hävdar nu att den kulan var avsedd för honom. Vilket är högst troligt. Men av vilken anledning den kulan avfyrades eller vem som stod bakom mordförsöket kan man ha hur många teorier som helst om. Han må vara omtyckt av många men han är även hatad av andra. Läget har dock lugnat ner sig i Ecuador även om det antagligen inte kommer vara stabilt på ett bra tag. Hillary Clinton och andra utrikesministerar har gett sitt stöd till Rafael Correa igår efter gårdagens försök till statskupp. Så än så länge har både Correa och demokratin överlevt.

I övrigt är det intressant att Guayaquils borgmästare, Jaime Nebot, som närmaste kan beskrivas som en ärkerival till Correa tydligen gett honom stöd under de här dagarna (det är dock inte helt bekräftat). Även om jag läst att en hel del quayaquileños på sina facebookstatusar har uttryckt en sorg över att presidenten Correa inte blev mördad och ifrågasatt att några kravaller överhuvudtaget skett. Enligt en quayaquileña på facebook är Correa en väldigt bra skådespelare och kan därför iscensätta sådana här saker. Jag undrar hur mycket fritid hon tror att en president har om han ska iscensätta ett försök till statskupp.. men framför allt varför han skulle vilja göra det.

And you don't stop

Bland det mest underhållande, bästa klipp jag sett på hur länge som helst. Stal det från Daniel. För dig som älskar hiphop and just can't stop.

Vilken underbar möjlighet.

Nu kan man skapa sina egna fotoalbum direkt från sin mac. You just gotta love it.

Ecuador i undantagstillstånd

Ecuadors president Rafael Correa

Som jag nämnde tidigare fick jag samtal om situationen i Ecuador igår och undantagstillståndet som råder där. Jag lyckades dock inte få tag på mina vänner i Guayaquil. Ecuador är ett land  med djupa interna konflikter mellan fattiga och rika. Landet är ett av de fattigaste länderna i sydamerika trots att det har mycket olja och naturtillgångar. Kortfattat kan man säga att rikedomarna kommer väldigt få människor till del och det märks i det vardagliga livet (och det är nästan uteselutande de vita i landet som lever bäst). Föraktet mellan de rika och fattiga är påtagligt i vardagliga sammanhang. Och jag fick under många middagar lämna bordet efter kommentarer från människor som bland annat handlade om hur korkade de tycker att fattiga är och att de fattiga bara vill utnyttja de rika genom att kräva obligatorisk grundskola. Och förtroendet för politiken är raserat. Och det är inte speciellt konstigt med tanke på att  Ecuadors historia har kantats av korruption och misär.

Politiken där är inte som här. Den är mycket mer personcentrerad. Och det politiska landskapet är råare. Det är fullt acceptabelt att polisanmäla motståndare arrangera tv-reklamer mot varandra och massiva manifestationer där man för att nedvärdera motståndaren insinuerar saker om dess sexuella läggning under talet. Och presidenter har historiskt kuppats bort innan de hunnit fullfölja en mandatperiod eftersom de inte lyckats fullfölja något konkret förändring i landet, eller inte gjort något snabbt nog. Ecuador är i ett sådant tillstånd att det är i behov av enorma förbättringar på kort tid men där de enda lösningarna tyvärr är långsiktiga sådana. En mardröm för en politiker.

Bild från kravallerna i Quito under gårdagen.

Rafael Correa har suttit på makten sedan 2007 och har konsekvent försökt införa utjämningsåtgärder i landet.  Han har profilerat sig som folkets man och stärkt rättigheterna för ursprungsbefolkningen i landet. Men det har inte varit lätt och inte heller utan protester. Det senaste han försökte genomföra, som nu har lett till ett undantagstillstånd, är att minska statens utgifter under krisen som råder genom att föreslå polisernas och soldaternas löneförmåner minskas. Och detta omfattar enormt många människor eftersom säkerhetsfrågan är den viktigaste i Ecuador just på grund av de interna motsättningarna.

Rafael Correa räddades igår kväll efter att ha blivit utsatt för tårgas.

Stora delar av  den ecuadorianska polisen strejkade igår. Att gå in i ett undantagstillstånd kan i sig vara det smartaste Correa gjort under den här perioden eftersom det främst är polisen vänt sig emot honom och hans förslag. Intressant nog backar militären (som nu gått in istället för polisen) upp Correa. Problemet för honom blir nu att försöka vända den oerhörda opinion emot honom och hålla sig själv vid liv. Och se till att människor inte dör under tiden man försöker återupprätta lugnet i landet. Affärer har redan plundrats och människor skadats. Och man har valt att se det som hände igår som ett försök till statskupp vilket är otroligt allvarligt. Låt oss hoppas att lugnet som råder idag i Ecuador håller i sig så att landet för första gånger på väldigt länge kan få uppleva att en folkvald president sitter på makten under två mandatperioder. Det är ett steg i rätt riktning för hela landet.

I övrigt tycker jag det är synd men ändå rätt att Björn von Sydow inte ens överväger att ställa upp som kandidat till talesman för socialdemokraterna för att han är rädd att han blir framröstad av Sverigedemokraterna.

Uppror

Igår drabbades jag av små panikattacker när jag började få mail efter mail till min inkorg som beskrev den alltmer hotfulla stämningen i det ockuperade Västsahara. Och eftersom min mail är kopplad till min mobil började jag associera telefonens plingande med dåliga nyheter. Pavlov's-klockor-effekten tvingade mig sätta mobilen på ljudlös.

I dagarna har det varit en människorättskonferens i Algeriet och över ett 50-tal västsahariska människorättsaktivister har närvarat inklusive 4 av mina vänner från ockuperat område (Hassanna är en av dem). Jag mådde illa av vetskapen att de antagligen skulle få lida för deras deltagande på den konferensen så fort de återvände. Och precis det inträffade.  Det skär i hjärtat på en att läsa om allt som händer och samtidigt veta att ett svenskt erkännande av Västsahara är långt borta. Det finns utländska aktivister på plats för att försöka skydda de västsahariska aktivisterna men även de utsätts för angrepp. Här kan man följa vad som händer minut för minut (på spanska). Och här kommer en sammanfattning av vad som sker på engelska.

Jag känner en vanmakt som är väldigt svår att förklara. En känsla av att jag borde göra mer än jag kan göra. Och en otrolig sorg över att ockupationen fortsätter. Det enda jag kan göra, mer er hjälp, är att sprida information och sätta press på beslutsfattare och internationella aktörer. Något måste hända snart...annars är risken att vi står med ytterligare ett krig som kommer skörda många människors liv.


I övrigt så ringde min telefon igår angående fler än ett uppror. I Ecuador råder nu undantagstillstånd. Det är ett land där invånarna kräver resultat direkt. Om de inte ser resultat så bytar de presidenter. å den ena presidenten efter den andra har avlösts och jag trodde att Rafael Correa skulle lyckas sitta i två mandatperioder. Presidenten Rafael Correa, som för övrigt hävdar att han tillhör den kristna vänstern, har försökt driva igenom reformer som gynnar de fattigaste i landet. Det kunde han göra fram tills han nu försökte mina polisens bonusar. Då stoppade delar av hans egna förslaget och folket löpte amok för att förändringarna inte skedde och polisen för att de förändringarna var planerade. Men jag har inte haft tid att scanna ecuadors tidningar än så jag får återkomma senare idag med ett mer utförligt inlägg om upproret där.

Robyns

musik har dånar genom mina hörlurar hela året om. Jag har älskat hennes musik sedan 90-talet och hennes första skiva var den första skivan jag ägde (fick den i och för sig som present från min bror men ändå). Hon har verkligen en madonna-förmåga att förnya sig. Och hennes röst går rakt in i mitt hjärta. Här kan ni vill lyssna på hennes cover av Alicia Keys låt Try sleeping with a broken heart.

Jag hatar att vänta...

så mycket att det kryper i kroppen på mig av irritation. Det är helt enkelt min normala reaktion på att vänta. Jag klarar inte ens av att vänta på människor jag tycker om. Oavsett hur mycket jag älskar dem. Och att veta att jag inte kan påverka väntandet gör mig bara ledsen. Måtte väntandet ta slut snart.

Mörarp

Angelina och jag under SSU:s valläger

Har tillbringat dagen ute i Mörarp med Yasminaren och Jessika. Och självklart med underbara Angelina. Ibland är det skönt att ta en paus från ens vardag. Samtidigt har jag insett att jag är mest ineffektiv när jag har minst saker att göra. Travar av brev jag borde ha skickat, böcker jag borde lämnat tillbaka (eller läst...) och en inkorg full av oöppnade mail vittnar om min ovana passivitet. Men man ska ta sig tid till att varva ner också har jag läst någonstans....

För övrigt så blev Mörarp framröstat till Sveriges sorgligaste stad. Utan att ens vara en stad, hur sorgligt är inte det?

[waʝaˈkil]

Guayaquil, Ecuador. Bild tagen i mars månad.

Guayaquil i Ecuador, var min vistelseort i ungefär 5 månader i våras. Om vad jag gjorde där kan ni läsa här.  Jag tänkte dela med mig av mina upplevelser och förhoppningsvis ge er lite tips om ställen i Ecuador ni kan besöka. Och tips om hur man ska bete sig i Guayaquil. Det är en speciell stad och ganska olik övriga städer i Ecuador. Framför allt är det en av de farligaste städerna i Ecuador, och den största. Fattigdomen är hög och med det kriminaliteten. Guayaquil är ett utpräglad klassamhälle och det märks tydligt vilka områden som är fattigare eller rikare. Det är inte många turister som hänger i Guayaquil vilket innebär att man sticker ut från mängden. Men det sagt ska jag säga att jag klarade mig utan några som helst problem under min tid i Guayaquil men jag mötte också både turister och ecuadorianer som blivit rånade under sin tid där. Så här kommer tre av mina viktigaste råd.

1. Bär inte omkring på mycket pengar och att lämna alla värdesaker hemma. Skylta inte med pengar (detta är ett råd man ska ha med sig generellt sett oavsett var man än reser). Man kan klara sig på 10 dollar under en dag om man inte ska göra något särskilt. Och ta gärna med dig 10 extra dollar som du förvarar på något säkert ställe

2. Pruta alltid. I synnerhet om du inte kan spanska eller om de förstått att du är turist. Det var jobbigast för mig under min vistelse. I alla fall i början av min vistelse. Mot slutet hade jag nästan blivit oförskämd i min prutning. I synnerhet när det kom till taxiresorna. Det är ett faktum att de försöker blåsa dig på pengar. I andra städer som Quito brukar taxichaufförerna vara lite mer hederliga ;)

3.  För att få tag på en taxi ställer du dig helt enkelt vid en gata och sträcker ut din hand, som om du ska vinka in någon (detsamma gäller för övrigt för bussar). När taxibilarna är lediga i Guayaquil (och det finns överdrivet många taxibilar) så brukar de antingen tuta på människor som står vid vägkanten eller blinka med lysena på bilen för att signalera att de är lediga. Åk helst inte med pirattaxis (alltså de som ser ut som vanliga bilar och inte tillhör något bolag) eftersom de kan vara särskilt farliga. Och åk aldrig med en taxi som du inte känner dig trygg med. Den obligatoriska prutningen bör ske innan du sätter dig i taxin. I vissa områden i anslutning till universitetsområden finns det "säkra" taxis. Det innebär att de tillhör ett bolag som "garanterar" att du inte kommer råka ut för något och du får givetvis betala lite extra för denna tjänsten. De finns bland annat vid universitetet Católica. Och om du hittat en taxichaufför du trivs med, ta hans nummer (kallas taxi amigo) och se till att ringa honom med god marginal (de är annars alltid sena).

Vad var det som gick fel?

Mariakyrkan i Helsingborg lös upp igår kväll när jag var på väg till Mezzo för att träffa mina vänner. Underbart vacker.

Ilskan efter valet har inte lagt sig utan snarare vuxit sig stärkare. Men framför allt så har önskan om en förnyelse aldrig varit så stark som idag. Men samtidigt ska man inte göra förhastade slutsatser. Det finns otaliga bra artiklar skrivna inifrån rörelsen som just försöker problematisera om förnyelse.  Och vad som gick fel. Vilka väljare vi förlorade. Och idéer om hur vi kan vända trenden.  Och jag är helt säker på att vi kommer lyckas problematisera tillräckligt för att vända trenden. För fler än någonsin inser vilket arbete som återstår att göra inför nästa val.

I övrigt ska de bli intressant att följa utvecklingen i Labour, som precis fått en ny partiledare Ed Miliband.

Tog körkort idag!

Farthinder i Ecuador - som är uppställt på sidan av vägen för att inte vara i vägen för bilarna

Nostalgisk

Det har känts som vår idag. Ni vet så där kallt det brukar vara på tidiga vårmorgnar. Så har det känts hela dagen. Och jag missade den svenska våren i år. Det känns smått nostalgiskt. Men jag tänker tillbaka på den ecuadorianska sommaren jag fick uppleva istället. Magiskt. En del av mig längtar tillbaka dit. Och jag inser att jag inte var duktig på att dela med mig av mina upplevelser där. Så från och med nu ska jag göra små tillbakablickar så ni får se vad jag såg när jag var där. Det som är värt att dela med sig av i alla fall.

För övrigt så har jag idag drabbats av en extrem längtan till att resa igen. Det finns något magiskt med själva resandet utan att räkna med destinationen man åker till.

Cancerfonden

Annika Marklund skriver en vacker och otroligt sorglig text om hennes bästa vän Fanny som gick bort i Cancer i tisdags. Ibland känns allt så orättvist. Annika uppmanar alla att stödja cancerfondens arbete. Så gör det gärna om ni kan.

Gråt inte, organisera er!

Valreslutatet kom inte som en fullständig chock. Inte för oss som bor i Skåne. I åratal har vi sett hur Sverigedemokraterna spritt sitt budskap och metodiskt valt ut sina målgrupper. De har väckt rädslor och målat upp en offersbild som är väldigt svår att ta sig förbi. Oavsett hur man hanterar dem så riskerar man att bli anklagad för att tillhöra etablissemanget som försöker dölja sanningen från medborgarna. As if.

Och för mig var inte heller det övriga valresultatet en chock. Men det gjorde inte mindre ont för det. Det är aldrig roligt att förlora, och när vi gjorde det dubbelt upp var vi många som grät inombords. Jag tillhörde dessutom den skalan som fysiskt grät av frustration och sorg. Men något hände när jag vaknade upp på morgonen i måndags. Jag var förbannad. För Sverige är på väg i en riktning som jag vägrar acceptera. Och jag vägrar lägga mig platt av sorg för det val vi precis förlorade. Utan jag tänker kämpa för det val som komma skall och fortsätta kämpa för det land jag vill att Sverige skall vara. Helhjärtat.

Läste en ledare idag som beskrev känslan majoriteten av oss har "att Sverigedemokraterna nu tillåts stå i riksdagen och spy sitt hat över redan missgynnade och diskriminerade människor är känslomässigt svårt." Och sen kom han fram till det som jag skrev i andra ord på min blogg i måndags.

"Det enda som biter på såväl rädsla som hat är solidaritet och vardagspolitiskt arbete – utom och inom parlamentet. För att citera vad en god vän skrev på Facebook under valnatten:

Gråt inte. Organisera er. "

Idag blir en hektisk dag

Jag har insett att jag förlorat förmågan att vakna tidigt på morgonen. Det går inte längre oavsett vilka anledningar jag har till det. Och idag har jag ett tight schema på saker jag måste göra. Det är små marginaler mellan varenda ärende och inte hjälper det. Om ni undrar var jag är på väg? Så kan jag ge er några ledtrådar.

Hoppas ni får en underbar dag! Önska mig lycka till ;)

Valanalys

Det är för tidigt att göra en valanalys. Vår dubbla förlust kan bero på en sak eller på tusen olika saker. Men en sak är säker. Jag ger väldigt lite för analyser som dessa. Och anledningen till att jag inte riktigt litar på den analysen kan ni läsa här i ett inlägg från Daniel Mathisen.

Vi kan skapa en bättre värld om vi arbetar tillsammans och begår färre misstag

Så. Jävla. Ovärdigt.

Jag är säker på att de flesta har hört talas om Emelie som bloggade om sin mamma Annica Holmquists utförsäkring och satte igång en debatt om utförsäkringssystemet som alliansen infört. Det fick till och med internationell uppmärksamhet. Emelies mammas läkare säger att hon inte kan arbeta men nu utförsäkras hon och står till arbetsmarknadens förfogande. Annika Marklund skriver om det i sitt inlägg: Så. Jävla. Ovärdigt. Mitt hjärta känner verkligen för henne och alla de som blir utförsäkrade och förväntas arbeta när de för sjuka för att arbeta.

För övrigt, har Emelie attackerats av människor för hennes inlägg genom kommentarerna på hennes blogg. Det är riktigt lågt gjort. Speciellt de som hävdar att hon hittat på allt. Och de som tycker att de är hon som ska stå till svars för hennes blogginlägg. Ni borde skämmas. För det gör jag å era vägnar.

Nu har sorgen förvandlats till ilska

Och jag är så himla förbannad att det kokar inom mig. Det värsta jag vet är människor som inte vågar stå för sina åsikter och det blir ännu värre när det handlar om rasistiska åsikter. SD är ett rasistiskt parti. Så enkelt är det. Det finns många uttalanden från deras företrädare som visar på det. Bland annat har en av deras nya riksdagsledamöter sagt följande: "Med morot och piska ska vi få muslimerna att lämna Sverige". Ursäkta? Vad hände med religionsfriheten? Ska det bara vara tillåtet att vara troende protestant i Sverige? Vill SD kasta Sverige tillbaka till innan 1950-talet då svenskar var tvugna att tillhöra svenska kyrkan? Det vill inte jag.

Jag tycker synd om de personer som lurats till att rösta på dem, eller som lurat sig själva till att rösta på dem i tron om att de är något annat. Jag tror många röstade på sverigedemokraterna av andra anledningar än att de är främlingsfientliga. Och jag hoppas att vi kan hjälpa dem att ta sitt förnuft till fånga inför nästa val. Men till de övriga sverigedemokrater som medvetet röstat fram en främlingsfientlig ideologi vill jag bara säga detta. Var beredda på motstånd, för vi är många som inte har någon som helst acceptans för era rasistiska åsikter. Vi är många som tror på ett solidariskt Sverige och framför allt ett Sverige som är till för alla oberoende av religion eller etnicitet.

Och till alla er som tycker som jag. Bli aktiva! Sitt inte hemma och var förbannade utan gör något åt saken. Vi behöver all hjälp vi kan få för att se till att Sverigedemokraternas bäst före datum är satt i september 2014.

Vi ses igen, kamrater!

Jag saknar ord. Men sörjer så mycket och så många olika saker i den här valrörelsen. Men mest av allt sörjer jag SD:s intåg i riksdagen och med det den riktning svensk politik tagit. När jag sörjt klart kommer säkert ett mer analytiskt inlägg. Just nu orkar jag inte. Men jag vill ändå uttrycka ett tack till alla de som valde att tillbringa sin lediga tid i valrörelsearbetet. Från djupet av mitt hjärta. Vi hade inte klarat det utan er. Ni är bäst. Och jag vill ge er ett löfte genom att citera Olof Palme.

Vi ses igen, kamrater!

Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress.

Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustruns kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar.

Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort.

Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.

Vi ses igen, kamrater.

Imorgon är det dags

för mig att rösta på Socialdemokraterna. Och jag kommer att göra det med hela mig hjärta och lite därtill. Det har varit det enda alternativet för mig sedan jag skrev in mig i SSU när jag var 16 år gammal. Och det är fortfarande, enligt mig, det enda parti som står för solidaritet, frihet och rättvisa och som inte låter marknaden gå före människors välbefinnande.

Så jag bryr mig inte vad tidningarna säger, eller hur mycket alla andra försöker trasha Mona Sahlin. Det spelar ingen roll hur många bloggare moderaterna köper eller hur det går i valet imorgon: Mona Sahlin är min partiledare och jag är sjukt stolt över att vara socialdemokrat och över det Sverige socialdemokratin byggt upp.

Hur mår du?

Svaret kunde ha kommit från min mun just nu. Snodde den från Michaela Forni's blogg.

Jencarlos Canela

Jag lär mig språk främst genom att höra andra människor uttrycka sig på det språket, så under mina månader i Ecuador tillbringade jag kvällarna framför tv:n. Och jag fastnade efter ett tag i de överdramatiska telenovelorna som går i latinamerika. Jag följde till slut telenovelan "Más sabe el diablo" med Jencarlos Canela som huvudrollsinnehavaren. Jag hann dock aldrig se klart på serien men tänker faktiskt göra det nu eftersom alla avsnitt finns online (som ett led i att öva min spanska).

Det tog mig otroligt lång tid att förstå att Jencarlos Canela också sjöng ledmotivet till telenovelan. Helt fantastiskt.

Guess what's back?

Min lilla MAC dator. Inte en dag för sent. Me like.

Art.

Tycker bilden är jättefin. Och den är ritad av min syster.

Media - den viktigaste statsmakten?

Jag har länge gått omkring och grubblat på medias roll i valrörelsen. Det är klart att det påverkar väljarna. Och mig. Men frågan är hur mycket. Jag tror att media framförallt bidragit till att skapa en viss stämning. Men eftersom mina åsikter inte är statistiskt säkerställda har jag valt att grubbla på det i min ensamhet (och med alla mina vänner). Men jag har försökt att inte gå i taket varje gång jag sett rubrikerna på löpsedlarna utanför affärerna i stan.

Tillåt mig säga att jag faktiskt tycker det är jobbigt när politiker gör bort sig oavsett vilket parti de tillhör eftersom det bidrar till ett politikerförakt. Men det har förbryllat mig att borgeliga politikers skandaler försvinner så snabbt medan de "skandaler" som cirkulerat kring socialdemokraterna ältas av media. För att inte tala om Tobleronehistorien. Och jag läste precis att det finns en grupp som granskat media och hur de framställt Mona och de rödgröna under valkampanjen. De har kommit fram till en hel del intressanta saker.

"Mona Sahlin har varit utsatt för en negativ mediekampanj som saknar motstycke. I lördags hade Expressen flera sidor om ”Sanningen bakom Tobleroneaffären”. Tidningen påstår att de ”granskar” denna 15 år gamla historia, men inget nytt kommer fram. Läsaren blir dock påmind om att Sahlin är en slarver och skurk. Varför kan man ingenstans läsa en motsvarande ”granskning” av Reinfeldts och Carl Bildts trixande med sina barnflickor? Vi väntar fortfarande på att medierna ska intressera sig för Bildts inbladning i Lundin oil."

(och jag återkommer till Lundin Oil; det är en av anledningarna till att jag saknar allt förtroende för Carl Bildt).

Och om nu detta stämmer, så är det en oerhörd farlig utveckling som håller på att ta form i dagens Sverige. Man konstaterar det i inlägget

"En av hörnstenarna i statsvetaren Robert Dahls definition av en demokratisk process är ”upplyst förståelse”: Varje medborgare bör ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen. Som det är i dag ger svenska medier oss inte den möjligheten. När medierna blir partiska i sin nyhetsrapportering om partiernas politik finns det skäl att bekymra sig över tillståndet i demokratin."

Och jag är bekymrad. Oerhört bekymrad.

Upp till kamp mot världens fattigdom.

Vi har långt kvar innan vi lyckats halvera fattigdomen (från 1990 års nivå) men en målsättning om att vi ska hinna göra det på fem år. Det är dags för länder generellt sett att ta sitt ansvar. Läste precis en DN artikel om det som konstaterar följande:

"Historiens mest upplysta och rikaste värld bär på skamfläckar. Aldrig har fler gått i skola, aldrig har välståndet varit så stort, och aldrig har kommunikationerna varit bättre. Ändå är 1,4 miljarder människor fattiga och 8,8 miljoner barn dör varje år av enkla infektioner."

Nu ska världens ledare ta fram en plan. Jag får hoppas att det går bra. Men det brukar alltid bli problem när diskussioner om att fördela rikedom ska tas upp. Låt oss hoppas att de hittar lösningar och inte bara skriver på en massa dokument.

Dagens leende.

framkallades av den här rubriken: Politiker i Rumänien ger upp tanken på att beskatta spådamer och häxor eftersom de är rädda att få en förbannelse på sig.

Robyn - Nobel Peace Prize Concert 2008

Finaste, vackraste mest uttrycksfulla spelningen jag sett på länge (bortsett Erykah Badu och Tracy Chapman givetvis)

Konsekvenserna av förändringen av sjukförsäkringen.

Ibland blir man bara så himla imponerad av vissa bloggare. Och högt upp på min lista ligger bloggerskan Marika Lindgren Åsbrink. Hon formulerar sin blogginlägg på ett sådant tydligt sätt att det är stört omöjligt att försöka skriva ett blogginlägg om samma sak. Så jag tänker inte ens försöka. Utan jag länkar och citerar hennes inlägg om hur situationen ser ut för dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen.

"Förutom att utförsäkringsreformen medfört lidande för tusentals människor, så har den inte nått sitt syfte. Den har inte ”hjälpt” människor att komma tillbaka till arbetslivet. Av de 17.849 personer som utförsäkrades vid årsskiftet har idag 370 stycken ett arbete utan stöd.

Det motsvarar 2 procent."

"Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen".

Jag rekommenderar er att läsa hela hennes inlägg. Det gör ont i hjärtat på en när man läser men det är nödvändigt att man gör det.

Vilket är ditt argument mot Sverigedemokraterna?

Kom precis hem från att ha kampanjat i valet. Och det finns så få saker som gör mig lika upprörd som Sverigdemokraterna och deras politik. Den gör mig både extremt ledsen och extremt arg samtidigt. Jag förstår bara inte hur det kan finnas så många människor som bär på en sådan rädsla och ett sådant hat. Och oftast vet jag inte om jag ska tycka synd om dem eller bara vara arg. Så det blir en blandning av både och.

Vi har alla våra personliga argument mot Sverigedemokraternas politik. Jag har ett flertal. Men framför allt anser jag att deras åsikter är det mest osvenska man kan tycka. Sverige är ett land som stått upp för och som står för för tolerans och mänskliga rättigheter. Det gör inte Sverigedemokraterna. Min mormor, som kom hit som arbetskraftsinvandrare har hjälpt till med att bygga det här landet. Det är upp till mig att förvalta hennes arbete. Och det tänker jag göra. Vad är ditt argument mot Sverigdemokraternas politik?

Din röst är avgörande.

Just nu när det snart är en vecka kvar till valet vill jag slå ett slag för en sak. Snälla rösta och rösta på allt annat än Sverigedemokraterna (eller det pinsamma skånepartiet). Givetvis ska ni inte rösta på ett parti med vidrigare människosyn än Sverigedemokraterna men jag utgår från att ni inte sitter och letar efter ett sådant parti. Känner ni att ingen av partierna där ute representerar era åsikter. Rösta blankt. Men rösta.

Jag läste precis ett oerhört bra inlägg i tidningen Fokus med rubriken "Det krävs mer än din röst".

"Just nu balanserar stödet för sverige­demokraterna på 4-procentsstrecket. Några tiotusentals röster kan avgöra om Sverige ska följa många andra europeiska länders tragiska utveckling eller om vi ska säga stopp och belägg.

Om vi tänker efter så har vi nog alla stött på de lättköpta påståendena: den uppskattade kollegan som undslipper sig att invandrarna ju är överrepresenterade i brottsstatistiken eller den älskvärda grannen som är orolig för muslimernas kvinnosyn. Alla sådana vardagsmöten måste följas av en diskussion. Någon måste finnas där och påpeka att även personer med tatueringar är kraftigt överrepresenterade i fängelser utan att någon på allvar tror att brottsligheten minskar av att man förbjuder tatueringar. Någon måste ta sig tid att hämta en bibel och citera ur gamla testamentet för att visa att rutten kvinnosyn går att finna lite var stans. En tredje måste lyssna uppmärksamt på den missnöjda väljaren som vill ge både Reinfeldt och Sahlin en känga i arslet och sedan föreslå alternativen blankröstning eller Kalle Anka-partiet för att budskapet ska gå fram utan att han eller hon medverkar till främlingsfientlighet och regeringskaos. Så släng inte sverigedemokraternas valmaterial. Öppna det, läs det och ta diskussionerna om humanismen, om internationalismen och rationalismen, närhelst den uppstår."

I övrigt vill jag önska alla muslimer Eid Mubarak. Hoppas ni får en oerhört trevlig Eid!

You should know better

Jag har tusen saker jag hade velat skriva om. Situationen i Afghanistan och i Pakistan. Vad jag tycker om Bildt och alliansens bristande utrikespolitik... Men jag ska vara brutalt ärlig och säga att jag inte hinner. Valrörelsen har bokat in sig själv i min kalender. När jag minst anar det har jag som mest att göra. Idag undrade jag om jag varit vid mina sinnes fulla bruk när jag bokat in aktiviteterna för idag. Jag lämnade lägenheten kvar över åtta på morgonen och kom hem kvart över åtta på kvällen. Jag har hunnit med extremt många samtal, bokbord på filbornaskolan och knackat dörr på rökulla i stan. Jag är officiellt slut. Så jag väljer att länka till en låt från Robyns nya skiva Body talk part 2. Enjoy!

Alex Schulman röstade på socialdemokraterna

Det piggade upp mig när jag läste följande facebookmeddelande idag:

"Har poströstat idag. På sossarna. Varför, jo, jag gillar solidaritet. S är det parti som står mest för SOLIDARITET. Bra, Mona! Kör hårt nu!"

Det var Alex Schulmans hälsning till omvärlden genom sin twitter. Och en väldigt bra hälsning måste jag säga.

Så här långt in i valrörelsen börjat den kännas i kroppen. Mina händer, knän och fötter värker. Och ibland är det som om hjärnan får kortslutning av alla samtal. Och sen läser man något som får en att komma ihåg varför man utsätter sig själv för allt slit. Läste dessutom ett fint citat idag om just solidaritet (som för övrigt, enligt mig, är ett av svenskans finaste ord).

"Upplösandet av klyftor går ut på att se det mänskliga varat, jaget i alla, allas lika behov//...(man) inser att den andre, det är inget annat än jag i en annan situation, under andra livsvillkor. Det är att se in i någons ögon och se sig själv. (Kajsa Ekis Ekman)

I övrigt så läste jag precis om pastorn i USA som kallar 11 september "burn a koran day". Jag förstår inte att han kan vara så himla inskränkt att han inte inser att hans åtgärder väcker fler problem än han påstår sig lösa. Framför allt så väcker det enormt mycket hat. Det är en skam och oerhört respektlöst att förnedra en religion på det sättet. Jag skäms å hans vägnar.

Jag vill ha.

Den nya nano:n. Den är så fin, liten men ändå så mycket större i minnet än min generation 1 nano. Ett tack till Isabell som visade den till mig ;)

Mi Niña Bonita

Den här låten vann precis årets "sommarplåga" i Ecuador. Och jag kan lugnt instämma att den verkligen var en sommarplåga där. Så pass mycket att jag lärde mig den låten innan jag kunde föra ett samtal med något :) Det är lite funky 90-talskänsla över den men ändå kan jag inte hjälpa att sjunga med.

I övrigt är Jytte Guteland på väg ner och ska kampanja med oss i Helsingborg imorgon (och hennes team ofcourse). Så jag ber för bra väder och många möten!

Hassanna

eller snarare blogginlägget om min vän Hassanna som jag skrev, har spridit sig till Nätverket Västsaharas hemsida. Det är mitt gästbloggsinlägg där. Jag har fått en hel del fina kommentarer till följd av det blogginlägget. Tack <3

Sen så har jag fått äran att svara på en del frågor till "Å andra sidan" som är ett stående inslag i varje Frihettidning. Det går helt enkelt ut på att två SSU:are som tycker olika i en viss fråga får framföra sitt synsätt/sina argument. Nästa Frihet kommer att innehålla våra åsikter kring att Organisera "papperslösa" flyktingar i fackförbund men det finns redan publicerat på nätet. Vad jag tycker kring frågan kan du läsa här.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället

Så lät det i min telefon igår när jag ringde ner till det ockuperade Västsahara i ren panik. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.

Jag fick en hel del mail skickade till mig igår från det ockuperade Västsahara. Det har de senaste dagarna pågått demonstrationer mot ockupationen. Men jag hade inte tid förrän under eftermiddag för att läsa alla. När man fått tusentals mail skickade till sig på misshandlade människor blir man i slutändan en aningen avtrubbad. Jag satt och iakttog bilden på en kille som blivit misshandlad länge.


Herregud, tänkte jag. Stackars kille. Och sen skrollade jag ner på sidan och läste namnet. Hassanna Abba. Och sen kom tårarna. Jag känner den här killen. Väl. Men kände inte igenom honom så misshandlad som han hade blivit.

Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Det följde knappt med någon information till de blodiga bilderna. Hassanna var en av deltagarna på en kurs som Olof Palmecentret anordnat. Han befann sig i Sverige tillsammans med mig för mindre än en månad sedan.Han var killen som var först framme för att hjälpa till och sist med att gå därifrån. Han var killen som skrattade oavbrutet, ständigt och hjärtligt. Han var killen som reser sig från sin stol för att du ska kunna sitta ner. Och framför allt brinner han villkorslöst för ett fritt Västsahara. Han hade lätt kunnat offra sitt liv för ett fritt Västsahara. Och med den vetskapen i bakhuvudet fortsatte jag igår att ringa under fem timmar till Västsahara. Varje gång jag ringde blev jag mer och mer uppgiven. Numret du har ringt kan tyvärr inte nås för tillfället.


Fan också. Fan. Fan. Fan. Jag målade upp det värsta scenariot i huvudet allteftersom tiden gick. De marockanska myndigheterna har säkert tillfångatagit honom, misshandlat och torterat honom och sen slängt honom i öknen och lämnat honom för att dö där. Som de gör med så många andra. Vanmakten av att inte kunna göra något härifrån höll på att förtära mig. Och när jag ringde för sista gången, svarade han. Han svarade. Jag grät av lättnad. Han kunde knappt prata men lyckades berätta vad som hänt. Det hjärtliga skrattet som kännetecknat honom under hela vistelsen i Sverige var totalt försvunnet.

Han hade blivit arresterad under en demonstration för ett fritt Västsahara i Layoune i måndags kväll. De hade sedan misshandlat och torterat honom i över två timmar. De hade frågat ut honom om vad han gjorde i Sverige och anklagat honom för en massa saker. Han var övertygad att de skulle döda honom för hans kamp för ett fritt Västsahara. Och han var redo att dö för sin övertygelse. De körde ut honom ca 10 km från Layoune och dumpade honom i öknen. De lämnade honom åt sitt öde, precis som de gör med så många andra Västsaharaaktivister. Han hade turen med sig och en västsaharisk man hittade honom. Jag kämpade under samtalet för att inte gråta med tårarna strömmade ner för mina kinder. Han försökte lugna mig genom att säga att detta var vardagsmat för dem i ockuperat område och att jag inte skulle oroa mig. Han lyckades inte avsluta samtalet med mig på grund av att hans röst försvann utan jag fick prata med hans bröder istället. De tackade för att jag ringt och sa att det gav dem styrka nog att fortsätta. Faktumet att någon utifrån brydde sig.

Det pågår ett krig i Västsahara. Det når bara inte ända fram till oss. Det står inte om det i våra tidningar. Vi ser det inte på Aktuellt. Det når inte fram till våra ögon, till våra öron men framför allt till våra hjärtan. Men faktumet kvarstår att det är en omänsklig situation de lever i varenda eviga dag. Och att de genom att tillämpa fredliga medel inte får den uppmärksamheten de förtjänar. Inte ens när de dör till en följd av att ha kämpat för sina mänskliga rättigheter. Västsaharier som Hassanna är just anledningen till att det är många av oss som engagerar oss i Västsaharafrågan, och framför allt varför vi fortsätter kämpa på hemmamark med att sprida budskapet om konflikten. Om de är villiga att offra sina liv för sina rättigheter genom att fortsätta kämpa med fredliga medel måste vi vara villiga att hjälpa dem. Oavsett diplomatiska konsekvenser.

Alla kan vi göra något för att hjälpa dem. Och vi behöver bli fler. Sprid informationen vidare om Afrikas sista koloni. Gå med i kampen för ett fritt Västsahara och tvinga politikerna att erkänna Västsahariernas rätt till sitt eget land. Sahara Libre!