Frihet eller död. Jag läser orden på ryska ”svoboda ili smert”, i Åsne Seierstads bok ”Ängeln i Groznyj” som handlar om Tjetjenien men för mig kommer orden alltid vara länkade till Västsaharakonflikten.
Första dagen i de västsahariska flyktinglägren 2007, satt vi och pratade med en kille som precis kommit hem från sin militära tjänstgöring. Han pratade om befrielsekampen, om självständighetsdrömmen. Han pratade om frihet och han pratade om död. Om risken av att han var tvungen att offra sitt liv för sitt folks frihet.
Frasen har återkommit, gång på gång. I olika samband men med samma resonemang. Man hade offrat sitt liv för sitt folks frihet, för utan frihet vad innebär det att ha ett liv? Inget. I vissa mindre framtidsoptimistiska stunder hörde jag människor säga att döden förmodligen var den enda friheten de skulle få möta. Frasen har satt sig i mitt huvud. Jag läser dem i formen av ryska ord men känner dem med västsaharisk synvinkel.
Framför mig ser jag en katastrof. Hur den västsahariska fredliga kampen tvingas övergå till en ren militant kamp i ett rent desperat försök för att uppmärksamma den marockanska ockupationen av Västsahara. Hur västsaharierna tvingats ut i krig för att vi vänt dem ryggen åt och rationaliserat bort deras kamp för självständighet. Deras rätt till frihet. Ett krig hade utan tvekan lett till ett fruktansvärt nederlag för Västsaharierna på många punkter; förutom på en punkt. Det hade satt deras kamp på kartan. Hur undviker man krigsföring, självmordsbombare och raketbeskjutningar när omvärlden känner till de konflikter som använder sig av sådana metoder men inte västsahariernas kamp?
Orden frihet eller död väcker ilska, sorg och rädsla hos mig. De två ord, som återkommer i alla frihetsrörelser. De går inte att förneka men det går att förhindra. Det behöver inte vara frihet eller död. Det hade bara kunnat vara frihet. Utan död. Utan ilska. Utan sorg. Utan rädsla. Bara frihet.
Västsaharaeldsjälar över hela världen arbetar mot klockan, mot den växande frustrationen och mot den växande misstron på omvärlden. Vi behöver en förändring snart men framför allt får vi inte ge upp hoppet om att frihet kan komma utan död, även när västsaharierna verkar ge upp hoppet.
Jag fick frågan ett tag sedan varför jag arbetar med den västsahariska frågan. Detta är en del av mitt svar, men det fullständiga svaret är ett komplext svar på en lätt fråga. Jag lovar dock att spendera mitt liv med att arbeta för deras sak, fram till deras frihet (och efter) eller min död.
“When someone says he wants a divorce, there is an inevitable exclamation point affixed to that statement, as in the statement “Help!” Or “Fire!” Therefore there will be no thoughtful or complete answering of questions, because an exclamation point has rendered all questions moot. Fire! In a move best described as cinematic, I slide slowly to the floor, to the white entryway tiles of our home.”
“From a distance it looked like a good marriage. I had almost convinced myself it was like that up close. I thought it was normal.I rationalised that I would never have married a man too encompassing, no challenge there: no friction. I adored him more, added sentiment and romance from my side to even things out, poured love into baby A and wished for the best.”
"Also, I can let myself go. Unfortunately I am not a serious or dedicated drinker and cannot hang from chandeliers, intoxicated with my own hilarity ... but at night when my son is asleep, I can smoke again.”
“Emotionally, it is an environmental disaster; I feel certain that it cannot get any worse.”Och andra känslor.
"Someday I will have revenge. I know in advance to keep this to myself, and everyone will be happier.”
“The snag about marriage is, it isn't worth the divorce. My new doctrine is, never marry. I won't ever again. It is absolute swill. It's not just my marriage. It's all marriages except a handful. Marriage is a conspiracy from Tiffany's, florists, the diamond industry and Christian fundamentalists. The only good things about it are the diamond ring, the wedding gifts and the honeymoon.”Är du lätt deprimerad över ett förhållande som gått i kras? Genomgår du en hemsk skilsmässa eller håller på att göra slut med någon? Läs boken. Du kommer säkert må mycket bättre. Själv genomgår jag inget av det ovanstående och den lyckades ändå förgylla min dag.
"När det gällde den amerikanska invasionen i Irak fanns uppenbarligen en dold agenda. Saddam Husseins massförstörelsevapen var hjärnspöken för att hålla opinionen lugn. I själva verket var det oljan och lukrativa affärskontrakt det handlade om. Man ville ha oljekontroll och oljeinflytande i regionen till vilket pris som helst.Finns det en sådan dold agenda också för bombardemanget av Gaza?"
Sen fullkomligt älskar jag den här artikeln från DN. Och här kommer den del av dem.
"PÅ GRUND AV MINA föräldrars historia visste de vad det betydde att stänga in människor bakom taggtråd på ett litet område. Ett år, fem år, tio år. Sedan 1991. Vilken tur att de inte är i livet och ser hur dessa inspärrade människor bombas med all överdådig militärteknik från Israel och USA."
Och slutligen. Så läste jag Ardalan Shekarabis artikel om att "EU bär ansvaret för massakern i Gaza". Läsvärd. Jag verkligen hoppas på att EU börjat ta ansvar. Börjar ställa krav. Börjar kräva att mänskliga rättigheter respekteras.
För övrigt. Jag återkommer så snart som möjligt med fler blogginlägg. Förvänta er inget imorgon dock. Jag ska låsa in mig och stänga av internet, tv:n och mobilen. Min hemska tentavecka väntar. Och jag kommer be till allt och inget att jag klarar det. Jag behöver något övernaturligt på min sida.
Trött. Jag är ack så trött på kriget. Jag är trött på dödandet. Jag är trött på sorgen. Jag är trött på maktlösheten. Jag är trött. Jag orkar inte läsa mer, men ändå sitter jag som fastklistrad vid datorn och läser om; kriget, om dödandet och om sorgen. CNN står på i mitt vardagsrum från tidig morgon till sen kväll. Varenda ord känns som en kniv mot hjärtat, varenda bild gör mig förfärad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag sitter och upprepar orden "snälla sluta nu, snälla sluta nu" om och om igen inombords när jag ser nyhetsreportagen på tv. Snälla, sluta nu. Men det upphör inte, och det enda jag kan göra är att läsa, titta, skriva och känna.
Jag läste idag Ali Esbatis blogg som länkade till bloggen Angry Arab som gjort en översättning av antalet döda och skadade i Gaza till vad det hade motsvarat i antal i både Israel och USA. Dödssiffran i Israel hade varit 3596 och i USA hade det varit 149 749. Antalet skadade hade i Israel varit 13 222 och i USA 550 549. Siffrorna är helt otroliga. Kan ni tänka er om 149 749 personer dött i USA och mer än tre gånger som många varit skadade. Kan ni föreställa er omvärldens reaktioner?
För övrigt sitter jag och läser an artikel som Khaled Mashaal, högste chef på Hamas Politbyrå, skrivit i Svenska Dagbladet (läs här). I morgon kommer en artikel från Shai Hermesh, som är ledamot för partiet Kadima i Israels parlament Knesset publiceras i Svenska dagbladet. Jag ska försöka kommentera så fort jag kan. Men jag väljer att vänta till jag har läst båda.
Strax efter demonstrationen; gick Israel in med marktrupper. Jag blev så arg, så arg, så arg så. Sen blev jag ännu argare när jag lyssnade till ett uttalande av vår utrikesminister; Carl Bildt som du också kan lyssna på här.
Han fick frågan om han tror det går så långt som till marktrupper innan det faktiskt skett. Hans svar var:
"Det kan kan inte uteslutas. Även om jag tror att det vore ett mycket stort misstag. Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man där? När man sitter, de stackars rädda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ur det."
Jag vet inte riktigt om ni reagerar över uttalandet men jag tycker det var ett märkligt sätt att formulera varför det skulle vara katastrofalt om marktrupper går in, vilket de nu har gjort. Jag har inte riktigt samma fokus. Jag tänker på människorna där, som dödas för att “bekämpa” terrorism. Det finns absolut inget som kan rättfärdiga det Israel gör nu i Gaza, absolut inget. Gaza är en liten landremsa fyra kilometer bred och fyra mil lång. Det våldet som använts där är inte försvarbart. Det är inte det.
Jag läste ett inlägg av Lars G Linder som ledde mig fram till den här artikeln detta citat av Daniel Barenboim:
“I have just three wishes for the coming year. The first is for the Israeli government to realise once and for all that the Middle East conflict cannot be solved by military means. The second is for Hamas to realise that its interests are not served by violence, and Israel is here to stay. And the third is for the world to acknowledge that this conflict is unlike any other in history. It is uniquely intricate and sensitive - a conflict between two peoples who are both deeply convinced of their right to live on the same very small piece of land. This is why neither diplomacy nor military action can resolve this conflict.”
Jag tycker det sammanfattar konflikten alldeles utmärkt. Alldeles utmärkt. Jag är för fred. Punkt slut. Jag är för en tvåstatslösning à la 1967 års gränser. Och bara för att jag är för en Palestinsk stat betyder inte det att jag stödjer Hamas fullhjärtat utan att jag stödjer det Palestinska folket. Det finns en skillnad mellan Hamas och det Palestinska folket som inte riktigt verkat nått fram till den Israeliska regeringen som nu för ett krig mot det Palestinska folket med Hamas som argument.
Vad är poängen med Israels bombningar och marktrupper? Vad leder det till förutom döda civila människor, en stor humanitär katastrof och mer hat? Vad är poängen med att beskjuta ambulanspersonal, marknader, FN- skolan och andra direkta civila mål om inte att döda civila? VAD?
Ingen kommer kunna få mig att tro att dödandet som Israel håller på med just nu kan legitimeras av rakterna som Hamas skjuter och som ännu inte tagit ett enda offer. Ingen kommer kunna få mig att tycka att dödandet av civila är nödvändigt för att komma åt terroristerna. Och ingen kommer kunna få mig att backa från min åsikt att Israel som den starkare parten borde ta sitt förbannade ansvar och upphöra med det våld de nu använder sig av om det någonsin ska bli fred. Ingen.
Den som tror att den israeliska armén försvagar Hamas, borde läsa in sig på de senaste årens växande Islamism runt om i världen. Israels armé kanske lyckas döda ett tiotal Hamasledare men också rekrytera ett tusentals fler Hamasanhängare. Hela situationen på Gaza kan bara beskrivas med två ord barbarisk och kontraproduktiv. Man skapar inte fred med krig; man skapar hat. Mer hat leder till mindre fred, så enkelt är det. Jag är så arg, så arg, så arg så.
För övrigt är det dags med en mindre personlig uppdatering eftersom jag inte bloggat på ett tag. Jag har jag inga som helst problem med att förknippas med Ung vänster, de ligger på rätt sida av den politiska skalan. Vi tycker inte alltid samma sak i allting men vem gör det? Jag skriver dessutom för de av er som följer min blogg äntligen med två händer, gipset är äntligen av (jippi!) Min julmiddag hos mormor var helt underbar, jag åt (traditionsenligt) för mycket. Imorgon kommer jag spendera mig dag på biblioteket för att ta igen alla studier som jag hitintills lyckats ignorera men som nu hemsöker mig.
Bakgrund. Jag har under ungefär en veckas tid haft ont i min vänstra tumme. Trivialt tänker ni säker, för det tänkte jag med. Det går över. Jag närvarande på demonstrationer istället för att gå till akuten eftersom “det säkert inte var något”. Igår morse vaknade jag sex på morgonen av smärtan och hade min kära tumme blivit mycket värre. Men, jag var fortfarande skeptisk till om jag borde åka till akuten tills min tumme framåt tio på kvällen (efter en masssa smärta och smärtstillande) började bli röd.
Scenario.
Akutmottagningen i Helsingborg. Klockan är 22.00 när jag och min mamma kommer in på mottagningen. Nummer 64 visas på skärmen. Vi har nummer 70. Detta går snabbt tänker jag. En timme senare tittar en läkare på min hand, konstaterar att det är för allvarligt för att skicka hem mig och skickade vidare mig till ortopedakuten (Till min stora förvåning. Jag förväntade mig att han skulle ge mig smärtstillande och skicka hem mig).
Ortopedakuten i Helsingborg. För att anmäla mig till ortopedakuten fick jag sitta i den vanliga akuten och vänta tillsammans med en dansk förvirrad man, en hemlös alkoholist, en arabisktalande familj med en sjuk dotter (när jag säger familj menar jag mamma, pappa, barn och övrig släkt). Till slut blir jag hänvisad till ortopedakuten och till deras väntrum lagom till att Prison Break slutar. I rummet sitter en man och en kvinna. Efter att kvinnan lämnar (och upprepar Gott Nytt År tre ganger av glädje till alla hon passerar) och mumlar att hennes parkeringstid gick ut klockan fem (alltså sex timmar tidigare) vänder sig mannen om och frågar “Så hur länge har ni varit här?”.
Karaktärer. Ola, som han hette, hade själv varit på akuten i åtta timmar. Varför? Han är hovslagare och en häst hade stampat på hans högra hand (det finns en anledning till att detta nämns utöver faktumet att han är högerhänt). Han hade tagit sig till Ängelholms sjukhus (han bor någonstans utanför) men de hade hänvisat honom till Helsingborg. Så han fick köra med en manuell växellåda till Helsingborg (kom nu ihåg varför han skulle till akuten). Just det, så när vi träffar honom sitter han och stirrar rakt ut i luften samtidigt som han förklarar att han har ett brutet ben i handen och att hans högra hand är tre gånger så stor som den vänstra. När klockan närmade sig midnatt fick han slutligen bli gipsad, för att sen just det, köra hem.
Hjälp. Efter att ha sett två familjer sätta sig och vänta på hjälp och sen lämna utan att ha fått någon hjälp för att de insett att det kommer ta hela natten, roade jag mig med att läsa allt. Mina ögon fastnade slutligen på en skylt “Minska din väntetid” (halleluja tänkte jag fram tills att jag faktiskt läste skylten). “Hjälp oss att hålla ordning i väntrummet. Om du städar upp efter dig själv och ditt barn så kan vi lägga vår tid på att fortare ge dig och andra patienter den vård vi alla väntar på. Det vinner vi alla på.” Är det något som slår dig som onormalt? De prioriterar alltså väntrummet över MIG, som patient? Jag saknar ord.
Avslut. Fem timmar efter jag kommit till akuten lämnar jag den, tre på morgonen med vänstra handen gipsad och med smärtstillande (ja!). Detta inlägg är alltså skrivet med min högra hand, och har tagit för evigt att skriva.
I övrigt kom jag att tänka på en man som ringde in till p1 och sa att man borde utrota alla palestinier som bor på Gaza. Efter att ha fått höra protester från programledaren förklarade han sin ståndpunkt med att det vore mer humant gentemot invånarna än att svälta, tortera och döda dem stegvis. Jag undrar vad han hade sagt nu?
Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.
Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.
Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon
Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.
Tusentals besökare åker årligen till Betlehem för att fira julen i Jesus födelsestad. Vägen dit är allt annat än lätt, eftersom besökarna måste ta sig igenom en rad olika checkpoint (något som för övrigt är dagligt förekommande för Palestiner runt om i Palestina). Betlehem har blivit, enligt en palestinsk riksdagsman, ett ghetto på grund av att det är omringat av den olagliga israeliska muren. Mer om det går att läsa här.
Kristna Palestinier som bor i Betlehem riskerar dessutom att bli vräkta av israeliska myndigheter eftersom de bor precis bredvid israeliska bosättningar. Titta gärna på inslaget här:
Påven bad för fred i Mellanönstern och ett stopp av hat och våld i sin Julmässa. Även om jag just i den punkten håller med honom fullständigt så tycker jag det är en smula ironiskt med tanke på det hatfyllda uttalanden om homosexualitet som gjordes av just honom för någon dag sedan.
För övrigt förstår jag inte varför man måste smälla fyrverkerier redan?! Vi har runt en vecka kvar av 2008, sen kan ni smälla hur j-kla mycket ni vill under nyårsafton. När fyrverkerier krashar gentemot ens fönster varannan minut och fönstret sedan lyser upp i rött, grönt, blått och klarvitt är det svårt att koncentrera sig på något annat, speciellt en feministisk analys av odokumenterade flyktingars rätt till arbetsrätt som ska vara inne efter nyår.
Blackwater. Jag har nämnt det privata säkerhetsbolaget som verkar ibland annat Irak tidigare här, men nu gör jag det igen. Sanningen är att nackhåren reser sig på mig när jag tänker på hur de verkar och hur lite man egentligen känner till om dem. Ett privat företag, anlitat av den amerikanska staten, men utan att den amerikanska staten är direkt ansvarig för dess handlingar.
Nu ställs tydligen en del av dem inför rätta för deras ”skjut först, fråga sen” metoder; det kan ni läsa om här. Men efter att ha sett den här videon har jag fått mina farhågor bekräftade om det här så kallade säkerhetsbolaget. Kolla gärna igenom den. Sjukt intressant.
Min absoluta favoritdel är:
"You blame me for defending myself
Against the ways of my enemies
I'm terrorized in my own land (what)
And I'm the terrorist?"
Måndagens dödsfall i det ockuperade området i Västsahara har startat en löpeld av västsahariska demonstrationer runt om i marockanska universitet. De västsahariska studenterna bojkottar sina tentor, hungerstrejkar och anordnar fredliga demonstrationer. Det har skrivits mer om det här.
Igår startade dessutom en kulturell festival som tillägnades de två pojkarna som blev mördades i måndags samt alla martyrer som dött i kriget mellan Marocko och Västsahara.
För övrigt så börjar jag efter 4,5 års tågpendlande till Lund att förakta Skånetrafiken. Kollektivtrafik är underbart när det fungerar. Men jag förstår verkligen inte varför pendlarna (som jag själv) som betalar troget varenda månad måste ge bort våra platser för de som bokat platser för en resa. Det borde vara tvärtom. Och ..fulla resenärer på väg till Köpenhamns flygplats är allt annat än charmigt, speciellt när tåget är överbelastat och jag inte kan fly från öllukten.
Under demonstrationen talade Lena Thunberg (redaktör för tidningen Västsahara), Brahim Mokhtar (Polisarios representant i Sverige) samt Mattias Vepsä (som är SSU:s förbundssekreterare och syns på bild till vänster). Alla talarna fördömde Marockos ockupation av Västsahara och talade om Västsahariernas rätt till självbestämmande. Lena Thunberg berörde särskilt situationen för Västsaharierna i det ockuperade området. Det skrevs om demonstrationen på SSU:s hemsida och det inlägget kan ni läsa här. 
