Malecón 2000 från ovan

Guayaquils stolthet från ovan. Jag har ännu inte faktiskt gått där själv. Men jag ska så fort jag har tid att ta mig tvärs över staden.

Rödgrön utrikespolitik < 3 VÄSTSAHARA

Utrikesdebatten pågick igår i Sverige samtidigt som mitt internet vägrade samarbeta med mig. Och majoriteten av artiklarna som publicerades i samband med debatt fokuserade på vem som vann debatten baserat på deras debattekniker mer än vad de sa:

"Urban Ahlin ställde frågor, Carl Bildt svarade på något annat. Urban Ahlin ställde om frågorna till ”herr utrikesminister”. Carl Bildt svarade på något annat. Skickligt. (De är helt ogenerade när det gäller att fullständigt ignorera föregående talare, i förra veckan gjorde Maud Olofsson exakt samma sak.)"

Och sen läste jag den röd-gröna utrikesdeklarationen. Och häpnade över det mest radikala jag sett på länge. Något som uppenbarligen DN:s politiska reporter Henrik Bror antingen missat eller valt att bortse från. Ett erkännande av Västsahara fanns med. Och de röd-gröna är eniga. Och sen kom tårarna. Detta är precis vad de behöver. Ett erkännande. Afrikas sista koloni kan komma att erkännas snart. Jag hade röstat på de röd-gröna även om jag inte varit ideologiskt övertygad: för Västsahariernas skull. Oavsett om Ahlin eller Bildt vann utrikesdebatten. I mina ögon fanns det bara en vinnare: Västsahara. Sahara Libre!

El amor se fue

Det här är så dagens låt. Den har spelats om och om igen. Jag var från början en stark motståndare till reggaeton; men jag har hittat en hel del bra reggaeton på sistone. Kärleksreggaeton dessutom. Refrängen till den här låten är så vacker och tragisk (hela texten hittar ni här):

Ella no duerme
no sale, no come, no ríe, no dice nada
se pasa los dias y noches llorando sentada en la cama
preguntándose, cuando va a volver
Hey! ¿Por que el amor se fué?

Enjoy!

Semlan har begått kungamord.

Satte nästa kamomilltéet i halsen, av min skrattattck, när jag läste detta: Och då, på 1700-talet, startar skalden Johan Gabriel Oxenstierna en mindre häxjakt på den fyllda vetebullen då han högljutt uttrycker att fettisdagen bör förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord.”

Känns som om en annan värld

Det svåraste med att resa är att det tar ett tag innan man förstår att man faktiskt bytt miljö. Jag håller fortfarande på att anpassa mig. Och fastän man bara tillbringat en kort tid i den andra miljön känns det som om det gått så mycket längre tid än vad det egentligen har. Jag tror det har något att göra med att man upplever nya saker. Jag har bara varit här i två veckor men det känns så mycket längre. Och Sverige känns som en avlägsen värld. En väldigt vit värld. Detta är vad jag brukar se från mitt fönster, min utsikt, och det sista jag såg innan jag åkte. Och tydligen är det fortfarande lika vitt i Helsingborg. Tänk att det kommer vara grönt när jag återvänder. Helt otroligt.

Malecón 2000

Om ni någonsin åter till Guayaquil så kommer ni nog med all sannolikhet att besöka Malecón 2000; som är en strandpromenad. Jag har ännu inte varit där men jag såg det från ovan, när jag var på en födelsedagsfest förra veckan. Jag planerar dock att besöka det snarast.

Turisten själv.

utanför det jag önskar vore mitt hus (det var dock någon adelfamiljs hus som nu finns i Parque Histórico). Jag älskar den turkosa färgen. och det fanns en innergård. Så himla vackert. Om jag någonsin bygger ett hus, så ska det ha en innergård. Och det här rummet hade till och med kvar de autentiska väggarna från början av 1900-talet. Vilka levande färger de använde sig av. Resten av huset är "restaurerat" och kopierat.

Ursprungsbefolkningens symbol

blev centralbankens symbol efter att de hittat den här masken i rent guld. Det var tydligen en symbol för solen.

Är det bara jag...

som gör en koppling till Peter Pan när jag ser den här bilden? Jag tyckte de såg fruktansvärt läskiga ut. Och de kan bli 5/6 meter långa. Usch.

Papagayos

Visst är de vackra? Så himla vackra. Och tänk att jag stod mindre än en meter från dem när jag besökte Parque histórico.

Papegojan, som visas ensam på bild, är symbolen för Guayaquil och kallas passando nog Papagayo de Guayaquil. Tydligen är papegojorna så monogama att om man skulle sära på ett par papegojor så skulle dem båda dö av saknaden för den andra.

Parque histórico de Guayaquil

I lördags gjorde jag mitt första riktiga turistbesök, till den historiska parken i Guayaquil. Det är helt enkelt en park där man kan se inhemska djur och växter och den ligger vid floden Guayas. Jag tänkte visa er bilder på djuren jag fick se när jag kan ladda upp bilderna. Men det var otroligt vackert. Dessutom hade de restaurerat gamla hus från början av 1900-talet som man kunde gå in och titta på. För er som är från Helsingborg kan det närmast beskrivas som en blandning mellan tropikariet och Fredriksdal. Det jag tyckte var mest intressant var just att se de gamla husen som var byggda i arabisk stil med en innergård. Det är tydligen många människor i latinamerika med arabiskt ursprung och det har givetvis påverkat kulturen. Fortsättning följer...

Nybygget

Mitt emot huset jag bor i, så byggs det ett nytt lyxhus. Just nu ser det inte vackert ut men enligt planritningen utanför bygget ska det bli exklusivt och dessutom ska det rymmas en pool på innergården. Eftersom det är söndag, och ingen jobbar under söndagar, fick inga av byggnadsarbetarna vara med på bilden. De väcker mig dock varje morgon eftersom de skriker åt varandra. Och jag är lika nervös när jag ser hur de arbetar. Utan något som helst arbetsskydd. Hemskt. Vi får se hur bygget ser ut när jag åker härifrån. Och förhoppningsvis har ingen dött till följd av det.

Här bor jag

Stadsdelen där jag bor heter Ceibos och mitt område heter Santa Cecilia. Detta är alltså huset jag bor i. Jag har ett rum på andra våningen (andra fönstret från vänster).

Mattias i Salinas, Ecuador

Jag var på stranden i Salinas, förra helgen, med min vän och hennes barn Mattias. Kan han bli sötare?

Metroupplevelsen

Det är ett projekt att ta metron här. För att komma till metron måste du först ta en buss här. En buss som har en rullande text längst upp kallad "alimentador" och jag åker på ruta 6. Nå, för att de ska stanna finns inga hållplatser. Det vore för enkelt. Utan man ställer sig på ett hörn och vinkar in bussen. Med samma gest som om du skulle kalla på någon som du behöver prata med. Nå bussen stannar och du går på, och så fort du står framför busschauffören så fortsätter han att köra.

När du kommer fram till metron som är långa bussar släpps du av från "alimentadoren" till en perrong som är som en bur med dörrar. Och därifrån inväntar du din metro. När metron dyker upp öppnas dörrarna till buren och människor går av och på "metron". Men nu kommer det intressanta. Förutom faktumet att metron alltid är fullpackad. För det är den. Så pratar folk inte med varandra. Inte heller flyttar de sig när du ska gå av. Oh, nej. Utan de står kvar på sin plats till de ska av. Vilket för mig är underligt. Och det blir extremt jobbigt när de blockerar utgången och ingången samtidigt. Dörrarna stängs nämligen automatiskt, så du har bara några minuter på att slå dig ut och sen stängs dörrarna. Så, det resulterar i att människor slår sin väg ut. Men på det stora hela har det gått bra. Och för 50 cents.. kommer det bli en vana.

50 cents senare

Min dyraste utgift i det här landet är definitivt resekostnaderna. Man blir rådd att inte ta bussarna. Vissa råder en att inte ta de gula taxibilarna eftersom en hel del blir kidnappade eller rånade. Andra säger precis tvärtom. Och i slutändan så gör jag vad jag brukar göra. Ställer mig i taxikön bredvid personerna från Ecuador. Och bevakar vad de gör.

De går fram till tjejen med en uniform som närmast kan liknas till en McDonalds-utstyrsel (detta är alltså ute på gatan, vid universitetets kapell). De säger dit de ska till henne och en taxi (bil utan någon som helst skylt) dyker upp. Hon anger till honom vart tjejen som väntar ska och de kör iväg (och det är nästan bara tjejer i kön).

Så; jag gör precis samma sak. Och eftersom jag är fåordig och inte talar spanska som alla andra.. använder jag den spanskan jag kan för att förklara att jag har ont i halsen. Ja, just det. Jag ljuger. Detta försäkrar mig om att de inte ställer fler frågor och att jag inte gör bort mig när jag pratar och ertappas som "gringa". Det syns i och för sig på långa vägar att jag inte är från Ecuador men jag inbillar mig att det blir värre om de förstår att jag inte talar spanska flytande.

Nå, detta är i alla fall för dyrt. Så imorgon ska jag göra det onämnda i det kvarter jag bor (medelklass område som är instängslat) nämligen åka kollektivtrafik en s.k. "metro". Så håll tummarna för att jag klarar mig i ett system utan just system. Men eftersom tur och returresan kommer kosta mig 50 cents (istället för otaliga dollar) tar jag risken att tappa bort mig fullständigt.

Äntligen spanska

Idag har min spanskaklass äntligen börjat. I alla fall min allra första klass. Universitetet är hur stort som helst men vi, de utländska studenterna, är hur få som helst. Jag har bara en annan kille i min klass som jag just nu utbytt två ord med: Sean. Utöver det så håller jag på och anpassar mig till att bo i ett område med stängsel runt omkring. Så bor medelklassen i Ecuador. Och rörelsefriheten är verkligen minimal. Man kan inte gå varsomhelst själv och man ska tydligen se upp med allt. Raka motsatsen till Sverige. Och raka motsatsen till mig. Men jag ska nog hitta en lösning.

Guayaquil/Salinas

Så, äntligen på plats. Sanningen är den att jag har varit här i tre dagar nu. Och har knappt hunnit att se Guayaquil. Flygresan var utmattande eftersom jag inte kan sova sittandes, men annars så höll jag mig vaken i nästan 24 timmar så jag slapp bli jetlaged. Sen efter att jag kommit fram och besökt universitet där jag ska studera så åkte vi direkt till Salinas (där deras sommarställe är). Det är där jag befunnit mig tills nu. Jag kom hem för en timme sedan. Det störst irritationsmomentet hitintills är att min mobil inte fungerar här. Verkligen irriterande. Och blogger vill inte ladda upp mina bilder för tillfället. Jag återkommer när jag har med tid för att skriva. Besos!

Madrids flygplats

Jag är nu på Madrids flygplats och kan bara konstatera att jag nu börjar inse att jag ska åka till Guayaquil. Det är helt otroligt. Det var jobbigt att säga hejdå till alla; och nu känner jag mig bara trött.

Madrids flygplats är gigantisk. Så stor att det alltså beräknas ta 30 minuter mellan den gaten jag var på och den jag skulle till. Jag har dessutom tagit små järnhissar som är formade som kuber och har två järnväggar och två glasväggar. Önskar jag kunde fotat det till er. Jag såg säkert helt malplacerad ut i mina mysbyxor och turban-sjal. Och jag träffade en jättesöt liten peruansk gubbe, på tåget till mig gate (!) som pratade med mig (enbart spanska) hela vägen igenom den här gigantiska flygplatsen. Han förstod dessutom vad jag sa på spanska! woohoo! Så, so far so good. Åker midnatt och det går tre olika plan till Guayaquil samtidigt... Nåja, I'll keep you posted och nästa gång ska foton upp.

[waʝaˈkil]

För de av er som läser min blogg är det ingen hemlighet att jag nu befinner mig på ett plan över atlanten (till Guayaquil, Ecuador). Anledningen till att jag åker är väl en rad olika. Men framför allt för att studera spanska och uppleva en annan kultur. Jag har många gånger förundrats över att alla människor inte känner ett behov av att resa just för att mitt behov är nästintill okontrollerbart. Och då menar jag inte nödvändigtvis att de inte känner behov av semester, utan just av att resa. Jag reser för att mätta det behovet (kuriosa: avskyr att flyga trots att jag gör det ständigt).

Jag reser för att jag innerst inne i kärnan av mitt väsende är en nomad; i ordets spirituella/abstrakta betydelse. En person som ständigt är på resande fot och som reser för att andas. Som lär sig nya språk för att anpassa sig. Som förälskar sig i nya kulturer. Som njuter av de irriterande missödena som den möter på sin väg och som mår som bäst när hon upptäcker nya saker. Det är jag. Så nu är jag på väg igen, till min mammas stora sorg. Men jag kan passa på och förklara att jag aldrig reser från något (eller någon) utan alltid till något även om jag är glad över att jag slipper den skånska vintern.

Jag saknar givetvis alltid familj och vänner (och älskar er ovillkorslöst och ofantligt mycket). Alltid. Och mina tankar är med er ständigt oavsett var jag befinner mig. Och just nu vet jag att era tankar är med mig när jag befinner mig på ett plan i tolv timmar över atlanten. Jag hör av mig så fort min lilla Mac kan bli uppkopplad igen, until then, hasta luego.

Kärlek!

Läkare utan gränser

Tones for Haiti lyckades igår få ihop 30 000 kr. Och det innebär att läkare utan gränser, och med det Haiti, kommer få ett trevligt tillskott. Visar bara på vad engagemang kan resultera i. Kärlek!

Aminatou Haidar del I

(Bilden är tagen från Pulse)

Vem är Aminatou Haidar? - den frågan fick jag för ett tag sedan av en vän till mig. Och jag kom på att det kanske är fler som inte vet vem hon är, så jag tänkte starta en liten serie av inlägg om vem hon är och vad som hände i slutet på 2009 (avskyr själv att läsa jättelånga inlägg). Men jag nämnde situationen kortfattat redan in november månad.

Aminatou Haidar är en 43-årig två barns mamma, har länge varit en av Västsahariernas mest framstående människorättskämpe. Hon kallas av många den västsahariska Gandhin eftersom hon, liksom alla västsaharier, använder enbart fredliga medel. Hon väckte uppståndelse när hon, på väg hem från USA där hon hade mottagit John Train Civil Courage Prize, på flygplatsen i det ockuperade Västsahara skrev att hennes slutdestination var just Västsahara. Detta mottogs inte väl av Marockanska myndigheter och hon fråntogs sitt marockanska pass, som hon haft sedan sin födelse då hon föddes på marockansk mark. Sedan sattes hon, mot sin vilja, på ett flygplan till Spanien (Lanzarote). Marockanska myndigheter hävdar att hon frivilligt skrev på ett papper där hon avsade sig det marockanska medborgarskapet och valde således att vara statslös. Den här historien har inte kunnat styrkas då de marockanska myndigheterna inte kunnat visa upp dokumentet som hon skulle ha skrivit under. Dessutom hävdar spansk media att Aminatou Haidars biljett till Spanien var bokad långt i förväg och om detta stämmer var alltså hennes utvisning en planerad sådan. Hon inledde en hungerstrejk på flygplatsen i Lanzarote och krävde att få återvända till sitt hemland Västsahara.

Den spanska solidaritetsrörelsen, och solidaritetsrörelser runt om i världen, satte en enorm press på den spanska regeringen att lösa situationen. Och det slutade med att de, utöver att inleda samtal med Marockanska staten, erbjöd Aminatou Haidar en flyktingstatus och till och med ett spanskt medborgarskap om hon upphörde med hungerstrejken. Hon avböjde båda erbjudanden med motiveringen att hon tänkte återvända till sitt hemland levande eller död. Det senare alternativet hade givetvis orsakat en intern politisk skandal både i Spanien och även i Marocko. Den mediala uppståndelsen världen över bidrog även till situationen inte kunde ignoreras. Det var den kortfattade versionen om vad som hände. Jag återkommer med vilka följder hennes utvisning fick.

Angelina och jag

Hon är bedårande och pratglad. En oslagbar kombination. Ingen kommer någonsin kunna sätta sig på henne. Och det är jag sjukt glad över. Girl-power i en tre-årig liten flicka. You just have to love her, little miss Angelina (a.k.a. Angie Pangie/Lina) Birgitta Natasa.

Fredrik vs. Mona

De politiska duellerna har lett till vilda diskussioner om vem som vann. Socialdemokraterna eller moderaterna. Vänstern eller höger. Oppositionen eller alliansen. Och vanligtvis brukar man inom röran vara väldigt självkritisk dvs. inte riktigt vara nöjd med Monas prestation. Men inte nu, vinden verkar har vänt. Och jag är j-vligt glad över det. För en gång skull verkar faktiskt den stora majoriteten vara överens om att Mona kickade ass. Mer specifikt Reinfeldts ass. Reaktionerna, som jag fick ta del av, efteråt talade alla till Monas fördel (inom röran dvs.) och det var många som var upprörda kring argument och uttalanden som Reinfeldt använt sig av. Som min kära vän Daniel konstaterar: regeringens största fiende är verkligheten. En facebook-status fick mig att le just för att den sammanfattade mångas känslor efter debatten: "Fredrik Reinfeldt, din tvättäkta mytoman."(You know who you are)

Kampen mot könsstympning fortsätter

och når framgångar. I ett land som Mauretanien där över 70% beräknas vara könsstympade har man nu tagit ställning mot det. Äntligen.

Haiti

Jag tänker inte säga det andra sagt bättre än mig. Men jag gästbloggade igår hos Yasminaren, kortfattat om Haiti. Och idag när jag läste DN hade Mikael Winiarski skrivit en väldigt beskrivande artikel som berörde samma saker jag som berörde i den bloggen, fast bättre. Jag uppmanar er att läsa den och som en cliffhanger tänkte jag ta med ett citat från en läkare när han försöker återge journalisternas roll i naturkatastrofer.

”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”

Tones for Haiti

Klockan 18.00 på ABF Helsingborg är det ett musikevenmang till förmån för Haiti. Mitt kära älskade STICS är med. Det är ett tillfälle att blanda nytta med nöje på mitt sätt ;) (musik och politik är en underbar kombination när det görs rätt). Inträdet är 20 kr och pengarna går till Haiti. Jag tänker gå och hoppas att alla som kan går dit.

Det har blivit

lite mindre bloggande på sistone. Inte för att jag saknar saker att säga. Utan snarare för att jag försöker avsluta så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag åker om exakt en vecka till Guayaquil. Och det har varit styrelsemöten, årsmöten, valberedningar, nämndmöten, 60-års firande, kommunfullmäktigeföreberdelser, inskolning av ombudsman, pappersarbete, artiklar om Västsahara, nedladdning av program som amsn, visumfixande, besöka mormor.. ja you name it och jag har gjort det under de senaste 48 timmarna. Och det värsta är att det inte är över. Ikväll ska jag faktiskt unna mig ett riktigt blogginlägg. Om jag hinner dvs; och beroende på när jag kommer hem från mitt nämndmöte.

Västsaharisk te-servis

Jag har redan börjat packa...

till Ecuadorresan. Om två veckor åker jag. Ganska exakt. Men det är verkligen inte min stil att packa så här långt i förväg. Jag är den ultimata sista-minuten personen. Sen är jag förvånad över hur mycket jag fick plats med i min resväska; i princip hela min garderob (ihoprullad).Och nu ska jag skriva en massa frågor till morgondagens intervju med Jens Orback angående Olof Palmecentrets Västsaharaarbete. Gud, vilken bra framförhållning jag har.

"Vi är mer lika än vi är unika!"

Så det är dags att hjälpa dina medmänniskor. Och jag tänker främst på dem i Haiti för tillfället. Elina har gett förslag på organisationer och tillvägagångssätt för att donera pengar. Sökandet efter överlevande fortsätter, men som ni säkert redan känner till blir situationen mer desperat ju längre tiden går. Svd artikel nämner också varför det är särskilt olyckligt att Haiti drabbades av en katastrof.

Haiti

Katastrof. Jag vet inte vilket annat ord som kan förklara det som skett/sker i Haiti. Förödelse och misär. Över 100 000 personer kan ha omkommit som en följd av jordskalvet. Och hjälpen når inte ut i tid eller alls. Det man kan göra är att skänka pengar till biståndsorganisationer. Och hoppas på att alla drabbade får hjälp så fort som möjligt.

Så himla vackert.

Bild från DN.

Palin-underhållning

Jag måste medge att jag tyckte det var lite synd när den amerikanska valkampanjen tog slut just på grund av att det var underhållande. I synnerhet Sarah Palins utspel, som fick mig att "youtuba" vissa intervjuer endast för underhållningens skull. Hon har sedan förlusten varit extremt aktiv med att hålla sitt namn vid liv och nu ska hon jobba för FOX News som politisk kommentator. Detta kan inte bli annat än underhållande. Under sin kandidatur till vice-president i USA gav hon inte mer än ett tiotal intervjuer, vilket var mer än förståeligt med tanke på att en del av dem slutade i ren och skär katastrof (det är där underhållningen kommer in).

Hon har uttalat sig så här angående sitt nya jobb "It's wonderful to be part of a place that so values fair and balanced news." Erh, Fox news är inte direkt känt för sin neutralitet (utan har blivit kritiserat just för att de inte är neutrala eller objektiva i sin nyhetsrapportering.. som många andra nyhetskanaler i USA). Men å andra sidan, är inte hon heller känd för sin neutralitet. Så detta kommer nog bli en trevlig lösning, för oss alla.

En sådan där dag.

En sån där dag när man inte riktigt vet var tiden tagit vägen eller vad man fyllt den med. Och en sådan där dag när det inte spelar någon roll hur mycket man försöker fokusera på det man vill göra så svävar hjärnan iväg till allt annat man försöker förtränga. Och man försöker förgäves skaka bort tankarna men det är lönlöst. Så, jag tittar på bilder och lyssnar på musik för fejka att jag är vid mina smultronställen; som är för långt borta för att fysiskt ta mig dit, för tillfället. Så just nu försöker jag förgäves skapa ordning i min lilla kaotiska i-landsvardag som alldeles för snart kommer bytas ut mot en u-landsvardag.

Me.

All the coffee in the world

won't make me a morning person. Och ändå är jag uppe klockan sex på morgonen. Kan bara konstatera att det inte går så bra med mitt löfte om att sova minst 7,5 timmar per natt. Som för alla andra sista-minuten människor kommer det en tid när man faktiskt måste offra sin fritid för att ta tag i allt man skjutit upp. För mig är den tiden nu. Förhoppningsvis räcker det med en dag.

Till er som skrivit kommentarer

på mitt förra inlägg. Jag har inte haft tid att besvara er, men frukta ej, det kommer ett svar. Förhoppningsvis ikväll. Until then...

Israeliska flygattacker mot Gaza. Igen.

Det har dock inte lett till några dödsfall. Än. Nyheten om den "nya" flygattacken fick mig att tänka på en artikel som jag nyligen läst om Israels 10 värsta misstag under 2009 (som ni kan läsa här.) Det kan sammanfattas i ett misstag: och det är blockaden mot Gaza som just ledde till ett militärt krig i början av förra året (och som fick en rad andra konsekvenser). Det blev en förödelse utan dess like för Gazaborna och ofantliga brott mot mänskliga rättigheter begicks. Jag får fortfarande rysningar vid blotta minnet av de desperata hjälp-sms:en man fick inifrån Gaza. Det är utan tvekan en svart fläck i vår historia. Låt oss bara hoppas att de inte upprepar sina misstag. Och att omvärlden agerar snabbare om de gör det.

Avskyr när jag...

...försöker nå någon men inte kommer fram på grund av dålig mottagning. Just för att jag inte kan påverka det. Och speciellt för att jag verkligen har lust att prata med personen i fråga. Frustrerande.

Det är dags att sova sig till toppen.

I alla fall enligt den här artikeln.Den hävdar att kvinnor lider av större sömnbrist än män och att sömn i regel skulle bota många av våra problem. Och inte nog med det, vi skulle prestera bättre om vi var mer utvilade. Många väljer bort sömn för att de vill prestera mer men resultatet blir ofta precis tvärtom. Så skribenterna till inlägget har nu lovat att sova bra (minst 7,5 timmar) i en hel månad. Och blogga om det. Och jag tycker det är ett väldigt bra nyårslöfte. Så jag lovar härmed, dyrt och heligt, att försöka sova mig själv till toppen (eller åtminstone i 7,5 h).

Terrorhot i Jemen

(Bild från Aftonbladet)

Jemen. 24 miljoner invånare. Lokaliserat på den arabiska halvön. Och det nya terrorhotslandet. I alla fall om man bedömer det utifrån att USA, Storbritannien och Frankrike stängde ner sina ambassader i huvudstaden Sanaa. De har nu öppnat upp sina ambassader efter att den jemenska regeringen satt in en offensiv gentemot islamistiska rörelser. Al-Qaida och radikal islamism är nämligenpå frammarsch i landet.

Det i sig är inte speciellt konstigt med tanke på att hälften av landets invånare är analfabeter och att Jemen är det fattigaste landet på den arabiska halvön. Utöver det har den geografiska närheten till Saudiarabien gjort att islamistiska ideologier spridits och sprids i landet. Fattigdom och brist på utbildning är en farlig kombination. En livsfarlig kombination. En kombination som oftast leder till hat och extremism. Och som förgiftar generationer med hat. Den amerikanska senatorn Joseph Lieberman sa nyligen att "Iraq was yesterday's war. Afghanistan is today's war. If we don't act preemptively, Yemen will be tomorrow’s war”.

Problemet är att ett krig eller en front mot terrorismen i Jemen aldrig kommer bli preventivt. Det hade varit preventivt om något gjorts innan islamismen vunnit mark där. Den enda anledningen att de nu pekat ut Jemen som nästa mål är just att islamismen redan vunnit mark där. Så preventivt är det definitivt inte. Och om omvärlden hade lagt ner lika mycket pengar på bistånd som krigsföring så kanske arbetet hade kunnat bli preventivt. Just nu "släcker man bränder" runt om i världen. Det är allt annat än strategiskt. Och det når aldrig roten till problemet. Fler ”Jemen” lär dyka upp med tiden i fallna stater där staterna inte förmår ta hand om befolkningen eller förtrycker den. Och där fattigdomen breder ut sig och lämnar människor i vanmakt och i behov av någon att skylla på.

Jemens regering har nu beslutat sig för att det är dags att bekämpa Al-Qaida. Och givetvis har USA erbjudit sig att ställa upp med trupper. Men Jemens utrikesminister har nu meddelat att de motsätter sig all inblandning från utländska aktörer. Frågan är hur länge USA respekterar den motsättningen. I kampen mot terrorism är tydligen det mesta tillåtet.

Blast from the past.

Kan inte riktigt placera när detta kortet är taget men vintern 2003/2004. Men så mycket är säkert, att jag vet precis var det är taget. På en Palestina-manifestation i Karlstad. Det är intressant att se sig själv på ett kort där man så tydligt minns känslan, som att titta på sig själv utifrån men fast i ögonblicket. Vi dansade debke (arabisk folkdans) för att dra till oss uppmärksamhet och för att få upp värmen. Solen sken, som alltid i Karlstad och vårt budskap om ett fritt Palestina ekade ut över hela torget. Det var oerhört kallt och våra skånska själar var inte beredda på kylan. Mina skor var inte alla fall inte anpassade för den. Men vi hittade snabbt ett sätt att få upp värmen på. Lycka.

Kan ni gissa vad detta är?

(pst: bilden är självklart tagen i 27e februari)

Det är tur att ens vänner inte flyttar allt för ofta. Jag har ont överallt.

Irans modstånd

Parvin Ardalans ord i DN om Iran förklarar enkelt bakgrunden till vad som hänt/händer i Iran.

”Efter 30 år med den Islamiska republiken – märkt av två högsta ledare, tio omgångar presidentskap med sex presidenter, tusentals döda och avrättade, fängslanden av politiska och sociala aktivister och systematisk repression – hade hoppet flytt ur många hjärtan.”

Artikeln berättar om den iranska motståndsrörelsen, som nu efter år av förtryck utrönt en sista utväg till frihet: motstånd. Och detta ett motstånd trots rädsla. Jag läste någonstans att mod inte var frånvaron av rädsla utan valet att handla trots sin rädsla. Det gör den iranska motståndsrörelsen till en modståndsrörelse.Ett modstånd som skördat offer men som fortsätter. Parvin berättar om unga människor som offrar allt, inklusive sina liv, för hoppet om ett bättre Iran. Och de kommer fortsätta offra allt tills friheten är uppnådd. Frågan är bara om de kommer tvingas utkämpa sitt krig själva, utan hjälp från omvärlden. Det är dags att agera nu. Det är alltid lätt att fördöma förtryck i efterhand, men det är oerhört svårt att ta obekväma uttalanden under tiden förtrycket pågår. Carl Bildt har uttryckt en stor oro för situationen men vill inte sia om framtiden för landet. Under tiden fortsätter modståndet.

Telefonkiosker i Saharaöknen (27e februari)

What is happiness?

När jag gick i gymnasiet så tvingades jag skriva en uppsats under rubriken "What is happiness?". Och jag använde mig av ett citat i uppsatsen som jag sparade och hittade just idag.

And he said unto them..
* "If a man told God that he wanted most of all to help the suffering world, no matter the price to himself, and God answered and told him what he must do, should the man do as he is told?"
- "Of course, Master!" cried the many.
"It should be a pleasure for him to suffer the tortures of hell itself, should God ask it!"
* "No matter what those tortures, nor how difficult the task?"
- "Honor to be hanged, glory to be nailed to a tree and burned, if so be that God asked" said they.
* "And what would you do" the Master said unto the multitude "if God spoke directly to your face and said...I command that you are happy in the world, as long as you live! What would you do then?"

And the multitude was silent, not a voice, not a sound was heard upon the hillsides, across the valleys were they stood.
Illusions by Richard Bach

So, what would you do?

Första januari 2010

och jag håller på att hitta böcker jag vill läsa eller ha med mig på min resa till Ecuador. Jag vet inte vad man gör den 1 januari. Förutom att fortsätta med sitt liv från den 31 december. Gårdagen var som jag skrev, ett märkligt avslut på ett märkligt år. Men det är okej, jag vet att detta året kommer bli så himla fantastiskt. Jag fick veta att det är tigerns år från och med mitten av februari: så jag spelar på hemmaplan i ett helt år. Vilket bara kan innebära att detta året blir underbart. En bok som toppat min "jag vill läsa den här boken"-lista hur länge som helst är "Dreaming in Hindi" av Katherine Russell Rich. Den är självbiografisk. Ett citat från boken som jag läste ett bra tag sedan fångade mitt intresse. "A lover who speaks the language is a faster route to fluency than any tapes or courses, but perhaps more expensive." Sen älskar jag beskrivningen av boken som jag läste på Oprah's hemsida.

"What do you do when rotten luck leaves you speechless? After two bouts with cancer and the shock of getting fired, Katherine Russell Rich "no longer had the language to describe my own life. So I decided I'd borrow someone else's." Dreaming in Hindi is the verbally and emotionally dazzling story of Rich's passage to India, where she tried to master an intricate foreign tongue—and became fluent in the language of human possibility."

Can't wait to read it.

2009

Det blir ett märkligt slut på ett märkligt år. Om jag skulle sammanfatta detta år med ett ord hade det varit: förvirrat. Jag hade stora förväntningar för 2009 under 2008. Och det gick inte riktigt som jag ville. Och när det väl gick som jag ville, var det inte riktigt på det sättet jag trott. Jag kan inte säga att det var ett dåligt år; för jag har fått uppleva så mycket gott under det här året. Jag tog examen, fortsatt mitt ordförandeskap för Sveriges bästa SSU-kommun, arbetade för Olof Palme Centret, skrivit en motion som antogs mot partistyrelsens tycke på den socialdemokratiska partikongressen och besökt min kära öken. Så lärdomen för 2010 är att fokusera på målet; och strunta i hur vägen dit skall se ut.

Om det är något jag önskar mig inför 2010 är det att jag lever varje dag som om det vore den sista. Att jag vågar mer och tvivlar mindre. Att jag lyssnar mer på min magkänsla och ältar mindre. Att jag följer min ”vilja”-röst mer än min ”borde”-röst. Att jag upptäcker världen, reser mer och återser vänner. Att jag får återse öknen. Att den politiska världen färgas röd och att ockupationer upphör. Att jag på nyårsdagen 2010 ser tillbaka på ett fantastiskt år där alla frågetecken jag har nu har rätats ut och att jag arbetar med något jag älskar. Så, även om nyårsafton nu kommer avslutas i 2009-års förvirrade anda så ser jag fram emot 2010 på ett obeskrivligt sätt.

Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år.

Den 25e december

var det en minnesdag för de 15 försvunna västsaharierna från ockuperat område. De försvann den 25e december 2005 efter att det varit med på manifestationer mot den marockanska ockupationen. Det är inte ovanligt att människor försvinner i det ockuperade Västsahara. Och ibland hålls de fängslade (och torteras) i tiotals år. Men hoppet över att de här 15 västsaharierna lever är fortfarande stort. Det finns en organisation som heter mödrarna av de 15 försvunna som har arbetat kontinuerligt med att försöka hitta dem. Man har nått en del framsteg med eftersökningen men ännu har de inte återfunnits. Två av de försvunnas syster är en nära vän till mig; så jag tänkte bara skriva detta inlägget i de försvunnas ära. Så att de vet att de är ihågkomna. Och till kommittén för de 15 försvunna; jag hoppas ni vet att ni är inte ensamma. Vi undrar också vart de är och hoppas att de hittas snart. Jag skickar all hopp och kärlek till er. Fortsätt kämpa!

De 15 försvunna är:

- Ali salem Al fadil Moul dar.
- Sid Ahmed Mohamed Lakoiara.
- Sid ahmed abdelloidoud Alaalam
- Mustapha Moulay Aaly Mohamed Fadel El youssfi.
- Ahmed Azmir.
- Said Laaroussi Krita
- Laaroussi Mbarek Abdellahi Assoyeh
- Sid Abrahim El Mokhtar Mohamed Fadel El youssfi.
- Habib Allah Sidi mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi
- Abderrahmen Sidi Mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi.
- Mohamed Adine Saleh Mohamed Alfadli Albaaiti.
- Assadik Sidi Ahmed Laaroussi Boutangiza
- Khalihana Al Bachir Mohamed Ariss
- Lahbib Al Bakai Ambirik Halab.

Efter att jag sagt God Jul

blev jag brutalt sjuk. Någon märklig endags sjukdom men ändock. Inte kul. Inte roligt alls. Och idag har jag ett styrelsemöte inplanerat. Så det måste jag ta tag i...Men när jag kommer hem är det dags för mig att skriva en massa; jag har 95 obesvarade mail att ta tag i. Och en helvetes massa planering inför det nya året. Om jag nu bara lyckas hålla mig frisk.

Lloro por ti.

Först vill jag bara säga God Jul till alla. Sen vill jag bara state the obvious. Jag är hemma igen. Just det. I min lägenhet i Helsingborg. Hemma. Men omställning är som alltid svår för mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag är hemma än. Och jag har inte ens velat titta på bilder från resan än; det är för tidigt. Alldeles för tidigt. Ungefär som att strö salt i ett öppet sår; så tidigt. Så det får vänta tills jag känner mig redo för det. Jag har spenderat dagen med att hänga med min underbara familj och med att lyssna på musik. Jag tänkte göra en lista över den här resans "soundtrack" lite senare. Men det finns en låt med på listan som alla som känner mig kommer förvånas över, och som just nu spelar på repeat. En låt med Enrique Iglesias. Just det. Sidati spelade den om och om igen, så det känns som om jag är där när jag hör den. Så den finns med på listan. Det positiva är att är att reggaetonduon Wisin y Yandel är med i låten. Si no te tengo, lloro! <3

Uppdateringar fran 27e

Jag har nu varit i 27e februari i tva dagar. Det ar mer an overkligt att vara tillbaka. Dels for att saker har forandrats och dels for att allt ar som det alltid har varit. Det kanns som om jag aldrig varit harifran, och anda har det gatt ett och ett halvt ar sedan jag var har.

Kongressen i Auserd var som sagt hur bra som helst, och Moussa vann ordforandevalet. jag blev sjuk i Auserd. Klimatforandringen ar oerhord har. Oerhord. Och det gor att det blir svinkallt under kvallarna. Sa naturligtvis har forkyldningen drabbat alla, och da menar jag alla. Det finns nog inte ett enda hushall dar manniskor inte lider av feber, otack hosta eller trotthet. Men jag ar pa battringsvagen. Tack vare medicinen jag tog med mig hit. Tyvarr kan den inte hjalpa alla dem som behover det.

Idag deltog vi i en manifestation for Aminetou Haidar i Rabuni. Jag hoppas ni foljer utvecklingen, hon har hungerstrejkat i 4 veckor nu for att hon inte tillats atervanda hem. Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder men de far komma i efterhand. Imorgon ar det fredag sa det blir en vilodag for oss alla. Men sen ar det dags for jobb..jag njuter av varje sekund och tanker pa er alla. Ni finns har med. Sidati och hans familj halsar till er alla!

SAHARA LIBRE!

halsningar fran oknen

kara vanner, bekanta och forhoppningsvis familj. jag har nu efter tre dagar fatt tillgang till internet. internetsalen bestar av 10 datorer fran 1990 sa detta meddelandet kommer bli kort. kongressen var underbar; och jag ar fortfarande i en by som heter auserd. for er som kanner till sidati; halsar han till alla. det ar kallare an normalt, som under en bra svensk sommar. jag och setareh bor hos en undrbar familj, som verkligen behandlar oss som en del av familjen. vi bor tillsammans med den sydafrikanska delegationen och imorgon bitti aker vi till 27e. forhoppningsvis ar internetanslutningen battre dar. jag saknar er alla och njuter av varje minut. sahara libre...

På återseende my loves!

10 solidariska julklappar.

Jag hörde någonstans att årets julklapp är spikmattan. Jag vet inte om jag tycker det ligger i julens riktiga anda, nämligen solidaritet. Så jag tänkte ge förslag på 10 solidariska julklappar.

1. Prenumeration på tidskriften Västsahara (priset är för 4 nr alltså ett år) och man kan bli medlem över nätet och det gör du här. Man kan även bli vän på facebook med tidskriften Västsahara (joina).
en stödprenumeration kostar 145 kr
en vanlig prenumeration kostar 125 kr
en prenumeration för föreningar/företag kostar 150 kr
och en utländsk prenumeration kostar 200 kr.

Om man inte har så mycket pengar kan man köpa:
2. 28 doser poliovaccin för 40 kr för Unicef.

3. Ett myggnät (också Unicef) för 50 kr eller donera 10 kg gröt för samma pris. Det finns andra julklappar i olika prisklasser på Unicefs hemsida. Det är ett konkret sätt att stödja det humanitära arbetet som utförs.

Man kan stödja organisationer och dess arbete:
4. Skänk pengar till självhjälp genom att bidra till Kooperation utan gränser. Och se förslag på vad pengarna räcker till på hemsidan.

5. Donera pengarna till Röda Korset och få ett julklappsgåvobevis.

6. Om du vill stödja arbetet för mänskliga rättigheter tycker jag du ska stödja amnesty, de har också gåvobevis du kan skänka till dina närmaste.

7. Om ditt hjärta slår för arbetarrörelsen och dess internationella arbete tycker jag du ska donera pengarna till Olof Palmecentret. Jag kan försäkra er om att de pengarna går till underbar saker och förverkligande av drömmar för många.

8. Om du är socialdemokrat (eller den du ska ge julklappen till är det) kan det vara vackert att ge bort maktskiftet och donera pengar till partiet.

Eller ge pengar till praktiska saker:
9. Om du vill ge bort en stor gåva (och har en massa pengar du vill bli av med) kan hjälpa Ship to Gazas resa ner till Gaza för 100 euro.

10. Slutligen, om du inte har pengar och ändå vill göra något gott för samhället. Skänk kläder till Emmaus Björkå som stödjer internationella rörelser så som den Västsahariska befrielserörelsen.

Morgondagen

kommer börja med en hederlig att-göra lista. Utan tvekan. När man lider av tidsbrist får man ta till alla medel man kan. Och jag kan att-göra listor. Jag har levt halva mitt liv med dem. Men det är okej, jag arbetar bäst under press.

Intressant krönika från en diktatur.

Jag är som bekant smått besatt av Västsaharafrågan. Och därmed nordafrikansk politik. Jag tycker det är så fascinerande,att jag ofta läser internationella bloggar av människor som kan mer än mig om området. Och idag läste jag en översättning av en krönika, från Marocko (där monarkin regerar och förtrycker folk). Och krönikan är ett uppdiktat brev som då ska vara skrivet från en Västsaharisk vän till en marockan.

Det intressanta här (och det måste läsas utifrån att yttrandefriheten är svag i Marocko) är hur brevet är skrivet och vilka saker det för upp. Brevets författare säger att han tidigare inte varit övertygad om att självständighet är den enda vägen till frihet för det västsahariska folket, men nu börjar bli övertygad om just det.

"In contrast to some of my Sahrawi friends, I’m not convinced that independence is the only possible way for me and my own to flourish. They think that independence is the only possible way to guarantee our collective and individual rights. Bottom line, they haven’t convinced me. At the same time, I won’t deny that, as of late, I’ve begun reflecting on this idea of independence more seriously, and on what it would mean for us. But before I tell you what I think today, I’d like to tell you how my opinions have developed."

Tonen i brevet är egentligen en kritik mot det Marockanska styret och att deras åsiktsförtryck föder det de referar till som "separatiströrelser" och det vi refererar till som befrielserörelser. Det hade nog varit med korrekt om det stått "In contrast to the vast majority of my Sahrawi friends" men utifrån att han skrivet det från Marocko så förstår jag att han måste gå varsamt framåt även med ordvalen. Han vill ju inte uppröra kungen alltför mycket. I krönikan framgår också att det senaste som hänt med Aminetou Haidar har påverkat och intensifierat befrielserörelsen.

"Actually a whole new pro-independence generation has emerged. A generation which is more seductive, more democratic. This Haidar, for example. She’s really cool. You’ve seen how some people call her the ‘Sahrawi Gandhi’? Yeah, think about it! To know she was beaten and mistreated by the police, that really got to me.

She’s not a terrorist, after all. And even terrorists have rights. Still, I didn’t always agree with her at first – but seeing what they’d done to her and her friends, I started asking questions."

Det är en väldigt progressiv krönika för att vara skrivet i ett land där allt som ifrågasätter (eller förolämpar) kungen är olagligt. Mycket progressiv. Och det är med största sannolikhet en Marockan som skrivit det. Den västsahariska befrielseorganisationen i det ockuperade västsahara vill ha självständighet. Det är kristallklart (annars hade man inte haft en befrielserörelse). Men krönikan visar ändå att det kanske börjat väckas en medvetenhet i den marockanska befolkningen om att det som Västsaharierna utsätts för inte är acceptabelt. Och kanske, bara kanske, kommer detta i sig leda till en förändring. För i slutändan är situationen inte bra, varken för Västsaharier eller Marockaner.

Fattar inte att vi är inne i December månad.

Det är helt otroligt. December-månad. Det känns som om det precis varit nyår. Och vädret är som det var i oktober. Jag ligger efter rent tidsmässigt. Känns som om jag inte hinner ikapp kalendern. Var har det här året tagit vägen? Chocken kom när jag insåg att vi hade vårt styrelsemöte på första advent (och jag missat att det ens var första advent). Den oerhört glittrande julgranen utanför folkets hus påminde mig om vilken månad det var oerhört snabbt. Det känns nästan som om jag behöver solglasögon för att passera den. Den blinkar. I tre olika färger. Angelina (Yasse's treåriga sötnos) såg julgranen från fönstret i SSU-lokalen när jag höll i henne. Hennes recension var i alla fall tydlig: Natttaasssaa, titta på juuuulgranen. Den är såååå fiiin. Jag får väl helt enkelt acceptera att det är december.

Det börjar slå mig att jag ska spendera fyra månader..

i ett land och en stad, jag i princip inte kan något om. Men läste precis att Guayaquils flygplats i Ecuador blev Sydamerikas bästa flygplats. Det är i alla fall något. Första intrycket är ju väldigt viktigt.