Vit makt?

Helsingborgs Dagblad hade idag en artikel om den etniska bakgrunden av kommunfullmäktigeledamöterna i Helsingborg. Låt oss bara konstatera att rubriken "Vit makt" sa allt. Endast fyra i fullmäktige har utomnordisk bakgrund, och svartskallen längst ut till höger är jag. Vi är alltså fyra av 65 som har utomnordisk bakgrund och jag är född i Sverige. Vi borde ha varit 12 personer med utomnordisk bakgrund för att återspegla samhället. Men icke. Tre av de fyra utomnordiska ledamöter är socialdemokrater, den fjärde är moderat. Resterande partier kommer upp till imponerande 0. Artikeln kan du läsa här. 

Frågan är varför kommunfullmäktige inte återspeglar samhället. Är maktstrukturerna för svåra att ta sig igenom? Mycket troligt. Och en ännu viktigare fråga är, vad händer när man inte känner sig delaktig i besluten som tas i kommunfullmäktige? När man inte kan relatera till beslutsfattarna? Partierna måste göra det lättare för invandrare eller människor med annan etnisk bakgrund att engagera sig. Anledningen är så klart att man breddar kompetensen på besluten som fattas. Vi har alla olika "glasögon" på oss när vi lägger förslag eller fattar beslut. Våra glasögonen formas efter aspekter som kön, etnicitet, sexualitet, religion osv. Vi är helt enkelt produkter av våra samhällen och av våra förutsättningar. Och när man har egna glasögon är det svårt att se genom andras. Och om alla har ungefär samma bakgrund så kommer man högst sannolikt att missa aspekter som man helt enkelt inte ser. Samma resonemang som man använder i den här artikeln vad gäller etnicitet kan användas på kön-, sexualitet- och t.o.m. åldersfördelningen av kommunfullmäktigeledamöterna. Så enkelt är det, tragiskt men sant. 

För övrigt så kan jag inte sammanfatta 2008 i ett blogginlägg. Det är detaljerna som räknas och oftast de obeskrivliga detaljerna. Jag hittade dock ett citat om själva nyårsafton som jag gillar "I've always thought that New Year's eve is proof that human beings are essentially optimistic creatures. Despite hundreds of years of pathetic parties and hellish hangovers, we continue to cling to the notion that it's possible to have fun on that night. It's not. There is too much pressure, too many expectations, too few bathrooms" (från boken Dispatches from the edge av Andersson Cooper). Nå, trots att jag inte dricker så stämmer det överens ganska bra med min egen syn. Här är en bild på mig och Isabell under nyår. 

Mitt besök till akuten

Bakgrund. Jag har under ungefär en veckas tid haft ont i min vänstra tumme. Trivialt tänker ni säker, för det tänkte jag med. Det går över. Jag närvarande på demonstrationer istället för att gå till akuten eftersom “det säkert inte var något”. Igår morse vaknade jag sex på morgonen av smärtan och hade min kära tumme blivit mycket värre. Men, jag var fortfarande skeptisk till om jag borde åka till akuten tills min tumme framåt tio på kvällen (efter en masssa smärta och smärtstillande) började bli röd.

Scenario.

Akutmottagningen i Helsingborg. Klockan är 22.00 när jag och min mamma kommer in på mottagningen. Nummer 64 visas på skärmen. Vi har nummer 70.  Detta går snabbt tänker jag. En timme senare tittar en läkare på min hand, konstaterar att det är för allvarligt för att skicka hem mig och skickade vidare mig till ortopedakuten (Till min stora förvåning. Jag förväntade mig att han skulle ge mig smärtstillande och skicka hem mig).

Ortopedakuten i Helsingborg.  För att anmäla mig till ortopedakuten fick jag sitta i den vanliga akuten och vänta tillsammans med en dansk förvirrad man, en hemlös alkoholist, en arabisktalande familj med en sjuk dotter (när jag säger familj menar jag mamma, pappa, barn och övrig släkt). Till slut blir jag hänvisad till ortopedakuten och till deras väntrum lagom till att Prison Break slutar. I rummet sitter en man och en kvinna. Efter att kvinnan lämnar (och  upprepar Gott Nytt År tre ganger av glädje till alla hon passerar) och mumlar att hennes parkeringstid gick ut klockan fem (alltså sex timmar tidigare) vänder sig mannen om och frågar “Så hur länge har ni varit här?”.

Karaktärer. Ola, som han hette, hade själv varit på akuten i åtta timmar.  Varför? Han är hovslagare och en häst hade stampat på hans högra hand (det finns en anledning till att detta nämns utöver faktumet att han är högerhänt). Han hade tagit sig till Ängelholms sjukhus (han bor någonstans utanför) men de hade hänvisat honom till Helsingborg. Så han fick köra med en manuell växellåda till Helsingborg (kom nu ihåg varför han skulle till akuten). Just det, så när vi träffar honom sitter han och stirrar rakt ut i luften samtidigt som han förklarar att han har ett brutet ben i handen och att hans högra hand är tre gånger så stor som den vänstra. När klockan närmade sig midnatt fick han slutligen bli gipsad, för att sen just det, köra hem.

Hjälp. Efter att ha sett två familjer sätta sig och vänta på hjälp och sen lämna utan att ha fått någon hjälp för att de insett att det kommer ta hela natten, roade jag mig med att läsa allt. Mina ögon fastnade slutligen på en skylt “Minska din väntetid” (halleluja tänkte jag fram tills att jag faktiskt läste skylten). “Hjälp oss att hålla ordning i väntrummet. Om du städar upp efter dig själv och ditt barn så kan vi lägga vår tid på att fortare ge dig och andra patienter den vård vi alla väntar på. Det vinner vi alla på.” Är det något som slår dig som onormalt? De prioriterar alltså väntrummet över MIG, som patient? Jag saknar ord.

Avslut. Fem timmar efter jag kommit till akuten lämnar jag den, tre på morgonen med vänstra handen gipsad och med smärtstillande (ja!). Detta inlägg är alltså skrivet med min högra hand, och har tagit för evigt att skriva.

I övrigt kom jag att tänka på en man som ringde in till p1 och sa att man borde utrota alla palestinier som bor på Gaza. Efter att ha fått höra protester från programledaren förklarade han sin ståndpunkt med att det vore mer humant gentemot invånarna än att svälta, tortera och döda dem stegvis. Jag undrar vad han hade sagt nu?

Gaza väcker ilska och förstärker hopplöshet

De senaste händelserna i Gaza väcker ilska och förstärker hopplösheten hos alla när det kommer till en fredlig lösning på konflikten. Jag läste i morse en personlig skildring av situationen där idag av författaren Stig Hansén, som varit i Gaza många gånger (du kan läsa den här). En intressant sak han tar upp i artikeln är att han för många år sen när han engagerade sig i Palestinakonflikten tillsammans med andra hade sagt  "Kolla Berlinmuren, kolla Sydafrika, någon gång måste också Palestinakonflikten få ett slut! Vi sa det med ett utropstecken, inte ett frågetecken."  Jag känner igen mig i tankesättet även när det kommer till andra konflikter som Västsaharakonflikten. Man klamrar sig fast vid hopp och goda exempel även om man innerst inne ser en försämring av situationen och inte en förbättring. Utropstecknen förvandlas med tiden till ett undrande frågetecken. Jag rekommenderar verkligen att man läser det här och det här inlägget av Rawia Morra. De skildrar bland annat reaktionerna i mellanöstern och situationen på plats i Gaza. 

USA har som bekant alltid varit en stor spelare när det kommer till Palestina-Israel konflikten. Vilket innebär att Obama kommer sättas på prov, just för att se om hans utrikespolitik är annorlunda än den tidigare (flygande-skor-omtyckta) presidenten. Utrikespolitiken är just ett område där hela världen iakttar USA's agerande på och där deras ageranden har massiva konsekvenser. En analys av hans uttalanden hitintills angående konflikten finns här. Det kommer krävas mycket för att få fram en förbättring av dagens situation, men det behövs en snabb förbättring. Det enda som har framsteg just nu är hatet; som växer sig allt starkare (om man nu kan kalla det framsteg). 

För övrigt så samlas vi i Helsingborg 17.30 på Gustav Adolfstorg idag för att visa vår solidaritet med invånarna på Gaza. Jag har dessutom stukat vänstra handen så det här inlägget är skrivet med en hand (frustrerande är det). Jag ber om ursäkt för den bristande analysen, men när min hand mår bättre lovar jag att skriva mer och länka mindre. 

Palestinademonstration

Igår skickades SMS runt med en uppmaning om att dyka upp på Gustav Adolfs torg i Helsingborg idag klockan 16.00. Runt kvar i fyra stod jag i SSU-lokalen runt en Palestinafana tillsammans med några SSU:are. Det hela kändes som en déjà vu, för vi har stått där så många gånger tidigare av samma anledning som idag, och kommer fortsätta stå där så länge det behövs. Och vi var långt ifrån ensamma. Det strömmade dit människor. Man kunde känna ilskan i luften när slagorden skreks fram och sorgen i tystnaden som uppstod mellan slagorden. Bland demonstranterna befann sig människor som mist släktingar, vänner och landsmän till den 60 år långa ockupationen. 

Desperationen var närvarande i allas ögon. Talarna avlöste varandra och sa det vi alla kände; ockupationen måste upphör och något måste hända snart. Och de sa det vi alla tänkte; att USA, EU och den svenska regeringen måste reagera. Och de sa det vi alla redan visste; att vi kan inte förlita oss på någon annan än oss själva och vår förmåga att påverka, förändringen måste komma underifrån. 

Alla var där för att visa sitt missnöje och många var där för att det är bland de få saker man kan göra för att få utlopp för din frustration; demonstrera. Känslan av ilska blandat med sorg, missnöje och maktlöshet spred sig bland deltagarna. Själv rördes jag mest av en SSU:ares storebrors tal, där han stod med megafonen i handen och kanaliserade all sin ilska i sin röst. Då och då bröts rösten och sorgen trädde fram. Ilskan över att bli kallad terrorist för att man försvarar sig själv eller sitt land, ilskan över att ockupationen fortsätter efter så många år och sorgen över de som dödats i kampen för ett fritt Palestina kanaliserades i hans tal. Imorgon samlas vi åter 17.30 på GA-torg i Helsingborg. 

Ett barn är begravet i Gaza

Det har börjat igen. Det finns inte mycket mer att säga. Attackerna i Gaza, har börjat igen. Det är bara början, vi är långt ifrån slutet. Denna ockupation, och konsekvenserna av den som är så horribla. Många civila har dött och kommer att dö. Det är bara en tidsfråga innan dödsantalet stiger och reduceras till nummer i trycksvärta, som någon enstaka person kommer låta ögonen vila på, innan den fortsätter och läser sportdelen i tidningen. För andra kommer det att vara början på en livslång sorg. Ockupationens fula ansikte har visat sig igen. 

Detta är en dagsvers som jag hade med i ett tidigare inlägg om Gaza men det kan gott användas igen. 

Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

Betlehem är ett stort ghetto

Tusentals besökare åker årligen till Betlehem för att fira julen i Jesus födelsestad. Vägen dit är allt annat än lätt, eftersom besökarna måste ta sig igenom en rad olika checkpoint (något som för övrigt är dagligt förekommande för Palestiner runt om i Palestina). Betlehem har blivit, enligt en palestinsk riksdagsman, ett ghetto på grund av att det är omringat av den olagliga israeliska muren. Mer om det går att läsa här. 

Kristna Palestinier som bor i Betlehem riskerar dessutom att bli vräkta av israeliska myndigheter eftersom de bor precis bredvid israeliska bosättningar. Titta gärna på inslaget här: 

Påven bad för fred i Mellanönstern och ett stopp av hat och våld i sin Julmässa.  Även om jag just i den punkten håller med honom fullständigt så tycker jag det är en smula ironiskt med tanke på det hatfyllda uttalanden om homosexualitet som gjordes av just honom för någon dag sedan. 

För övrigt förstår jag inte varför man måste smälla fyrverkerier redan?! Vi har runt en vecka kvar av 2008, sen kan ni smälla hur j-kla mycket ni vill under nyårsafton. När fyrverkerier krashar gentemot ens fönster varannan minut och fönstret sedan lyser upp i rött, grönt, blått och klarvitt är det svårt att koncentrera sig på något annat, speciellt en feministisk analys av odokumenterade flyktingars rätt till arbetsrätt som ska vara inne efter nyår. 

Jul, påven och homosexualitet

Självklart är det väl så att man hör mer från påven under julhelgerna, även om jag önskar att han kunde hålla sina nedlåtande och homofobiska åsikter för sig själv. Om ni undrar vad exakt det är jag refererar till så kan ni läsa artikeln här. 

Han säger bland annat att han inte att homosexualitet är en synd med homosexuella handlingar. Ärligt talat, vad är skillnaden? Han tycker alltså att det är okej att vara homosexuell så länge du inte gör något åt det. Suck. Ibland önskar jag att jag inte läser tidningen och kan slippa läsa om sådana uttalanden. 

Nåja, man kan inte få allt här i världen. Nu när det så kallade jullovet dragit igång har man mer tid att ägna sig åt tidningen, i alla fall så länge man förnekar det massiva skolarbetet som man ska ta itu med. För det vet ni väl, att man får jullov under universitetsstudierna är en myt och det man gjort är att man lagt förklätt studieperioden inför tentorna i januari och presenterat det som ett jullov.. Nog om det.. God Jul på er alla!

För övrigt har Human Rights Watch precis släppt en rapport om mänskliga rättigheter i Västsahara och i de västsahariska flyktinglägren i Tindouf som är mycket läsvärd. Ni hittar den här. Se det som min julklapp ;) 

Blackwater - USA's speciella säkerhetsbolag

Blackwater. Jag har nämnt det privata säkerhetsbolaget som verkar ibland annat Irak tidigare här, men nu gör jag det igen. Sanningen är att nackhåren reser sig på mig när jag tänker på hur de verkar och hur lite man egentligen känner till om dem. Ett privat företag, anlitat av den amerikanska staten, men utan att den amerikanska staten är direkt ansvarig för dess handlingar.

Nu ställs tydligen en del av dem inför rätta för deras ”skjut först, fråga sen” metoder; det kan ni läsa om här. Men efter att ha sett den här videon har jag fått mina farhågor bekräftade om det här så kallade säkerhetsbolaget. Kolla gärna igenom den. Sjukt intressant. 

Intervju om rödgrönt samarbete

Jag håller på och skalar en morot (ja, just det för er som känner mig tentasnack) när telefonen ringer. Jag har en ovana att aldrig kolla på min mobil utan svarar direkt. Samtalet går ungefär som följer:

- Hej, det här är Natta. 

- Hej, det här är X från tidningen City Helsingborg (jag hör aldrig namnet på journalisten heller - en annan ovana jag har). Jag undrar vad du tycker om alliansen?

- tystnad (det var mitt svar till vad jag tycker om alliansen och jag kom inte på hur jag skulle formulera om skit på ett bättre sätt).

- Erh, den rödgröna alliansen menar jag, säger journalisten och inser hur jag uppfattat frågan. 

- Jo, då, jag tycker väl bra om den.

- Jasså. säger han (tydligen oförberedd på det svaret).. I vanliga fall brukar ungdomsförbundet vara mer radikalt (okej, här har han tappat mig om någon kan tolka det så let me know). 

- Jo, det är vi också. Men du frågade mig vad jag tyckte om samarbetet och jag tycker det är bättre med Vänsterpartiet i samarbetet.

- Hade du tyckt det var bättre utan en rödgrön allians?

- Självklart.. Självklart tycker jag att det hade varit bättre om Sverige styrts av Socialdemokrater och endast socialdemokrater. Det tror jag att alla partier tycker om sitt eget parti, inklusive moderaterna. Men jag tror vi alla kan enas om att en rödgrön allians är bättre än dagens allians. När som helst. 

-Kommer det inte bli svårt att samarbeta mellan partierna?

- Jag tror vi har en gemensam grund att stå på, sen kommer vi inte vara överens om alla frågor, men det är inte dagens allians heller. Det kommer krävas kompromissvilja, det tror jag att alla partier har. 

- Tror du att det kan ha effekt på lokal nivå? Kommer det bli ett lokalt rödgrönt samarbete? 

- Kanske, men inte nödvändigtvis. Jag vet ärligt talat inte. (I regionen regerar mp med alliansen och jag vet ärligt talat inte om jag hade velat samarbeta med dem med tanke på det...men det sa jag inte till honom, men jag tänkte). I alla fall vet JAG inte om det kommer bli en lokal allians än. 

- Tack för svaren, nu ska jag ringa MUF, jag har en aning om att de ser det på ett annat sätt. säger han och skrattar till.

- Ja, jag vet. Jag och MUF brukar tycka olika, det här är inte första gången. 

Jag lägger på luren och fortsätter med att skala mina morötter. Min tentaperiod är katastrofal, tur att det är en av de sista jag har. Men sen fortsätter jag fundera över vår nya rödgröna allians (som ja, jag fått alla email, sms och telefonsamtal om). Jag vet inte om det bär eller brister. Jag tror inte att någon vet. Jag tror att alla hoppas på att detta samarbetet leder fram till att vi kysser en viss allians adjö. Jag tar tillbaka det. Jag ber till alla Gudar som finns att det blir så. 

Men det kommer att kräva arbete. Alla som inte tror det kommer bli svårt, är ute och cyklar. Vi kommer behöva kämpa för att vinna nästa val, och då menar jag mer än förra valet. Jag säger inte att vi inte har den bästa politiken. Det har vi. Den bästa politiken. Men vi måste bli bättre på att kommunicera den till folk. Och kommunikationen måste vara trovärdig. Det var det vi förlorade på sist. Och jag tror att trovärdigheten är det som avgör om vi står eller faller nästa val. Men att veta vad som händer fram till nästa val är helt omöjligt. Hoppas är det jag gör. 

Detta är dock den sista av min tid idag som läggs åt att fundera över det rödgröna samarbetet, eller borde jag kalla det den rödgröna alliansen? Jag måste fundera mer på min tenta, som jag också hoppas ska bli bra...

Look into my eyes

Jag älskar den här låten. Älskar den. Den berör mitt hjärta och jag tänker både på situationen i Västsahara och i Palestina när jag hör den. Genial. Underbar. Berörande vacker. 

Min absoluta favoritdel är: 

"You blame me for defending myself
Against the ways of my enemies
I'm terrorized in my own land (what)
And I'm the terrorist?"

Västsahariska demonstrationer i Marocko

Måndagens dödsfall i det ockuperade området i Västsahara har startat en löpeld av västsahariska demonstrationer runt om i marockanska universitet. De västsahariska studenterna bojkottar sina tentor, hungerstrejkar och anordnar fredliga demonstrationer. Det har skrivits mer om det här. 

Igår startade dessutom en kulturell festival som tillägnades de två pojkarna som blev mördades i måndags samt alla martyrer som dött i kriget mellan Marocko och Västsahara. 

För övrigt så börjar jag efter 4,5 års tågpendlande till Lund att förakta Skånetrafiken. Kollektivtrafik är underbart när det fungerar. Men jag förstår verkligen inte varför pendlarna (som jag själv) som betalar troget varenda månad måste ge bort våra platser för de som bokat platser för en resa. Det borde vara tvärtom. Och ..fulla resenärer på väg till Köpenhamns flygplats är allt annat än charmigt, speciellt när tåget är överbelastat och jag inte kan fly från öllukten. 

Två västsahariska studenter mördade

För att använda orden av en kär vän till mig, när han läste om den här incidenten: Fy fan. Ja verkligen...fy fan.  

Den 1 december manifesterade en grupp västsahariska studenter i Agadir, Marocko mot faktumet att det inte fanns tillräckligt med platser för att ta sig till västsahariska städer inför den muslimska högtiden Aid. De demonstrerade på en busstation vid namn "Al masira". Marockansk polis tillät då en buss köra rakt in i den manifesterande skaran som fick som direkt följd att två västsahariska studenter dog, en västsaharisk student hamnade i koma och ett flertal västsahariska studenter skadades. Dessutom fängslades och misshandlades de överlevande av marockansk polis. Händelsen rapporterades in som en olyckshändelse och busschauffören försvann från brottsplatsen. 

De två studenterna som dog hette Baba Abdelaziz Khaya (22 år) och Lheussein Abdsadek Lakteif (20 år). Studenten som ligger i koma heter Belkadi Mbarek. Man höll idag, 12.00, en tyst minut för de döda i de västsahariska flyktinglägren. Mina tankar går till deras familjer och jag hoppas innerligt att Belkadi Mbarek klarar sig. 

Veronica Palm (s) KU-anmäler utvisning av Västsaharier?

Låt oss ta detta från början. Slutet ser ni redan i rubriken.

Så här ligger det till. Abderazzak Jabri sökte asyl i Sverige. Han hävdar själv att han är Västsaharier.  Han fruktade för tortyr om han skickades tillbaka till Marocko eftersom han associerades till Polisario, den västsahariska befrielserörelsen. Nå, han skickades tillbaka i alla fall. Varför? För att han associerades till terrorism. Han hade bott hemma hos en terrorist. 

Terrorism. Ett ord som tyvärr verkar vara väldigt nära till hands och användas en aningen för snabbt. Han kunde utgöra en risk mot rikets säkerhet, så det var lättare att skicka tillbaks honom. 

Vad hände när man skickade tillbaka honom? Just det, han fängslades och utsattes för tortyr. Chockerande? Knappast, eftersom det finns information om att tortyr är "vanligt förekommande" i Marocko. Men Veronica Palm (s) har nu anmält regeringen för att de skickade tillbaka honom (anmälan kan du läsa här) trots att de visste att det fanns risk för tortyr, något som strider mot internationell rätt. Jag väntar med spänning på resultatet. 

För övrigt så verkar det pågå ett mindre drama i Danmark som både berör den västsahariska representanten och den Marockanska ambassaden. Tydligen så har marockansk media försökt dölja en "sex skandal" på den Marockanska ambassaden i Köpenhamn genom att sprida ett falsk rykte om att Danmark stängt ner Polisarios kontor i Köpenhamn. Läs mer om det här. 

Aminatou Haidari's kamp för Västsaharas självständighet

Har ni hört talas om människor som fortsätter att kämpa, trots att de utstår hot om tortyr? Människor som trots att de blivit torterade fortsätter sin kamp, för att de tror på något? Människor som riskerar sina egna liv för att rädda någon annans? Jag har. Majoriteten av alla människorättskämpar i världen. Men de jag lärt känna personligen ger mig en möjlighet att få en liten inblick i hur deras vardag är. Och jag vet inte om jag hade haft orken att fortsätta på det sättet som de gör. 

Ibland sitter jag på min sida av skärmen och gråter, blir arg, frustrerad eller/och känner en ofantlig vanmakt. Och det sistnämnda brukar även det leda till tårar. Majoriteten av de människorättskämparnas vardag som jag får en inblick i är Västsaharier. Och det är också den frågan jag kan bäst. Och det är den frågan som ockuperar mina tankar mest. Och framför allt så är de bland dem man hittar människorna jag beundrar allra mest. Jag beundrar bland annat de som bor i det ockuperade Västsahara och fortsätter kämpa trots att de vet att blotta orden "ett fritt västsahara" är olagliga i kombination av varandra. 

En av människorättskämparna som jag beundrar är Aminatou Haidar. Det här är en kvinna som ibland kallas Västsaharas Ghandi och som bland annat suttit fängslad  för att hon kämpat för västsahariernas rätt till självbestämmande. Hon utsattes för tortyr men när hon frigavs fortsatte hon sin kamp och har fortsatt kämpa sedan dess. Hon mottog i går priset JFK Memorial Human Rights Award. Marockanerna uppskattar dock inte detta och hävdar bland att hon är militant och givetvis borde hon inte alls få något pris. Märkligt nog får hon pris för att hon är fredsaktivist och är mest känd för hennes icke-vålds metoder. Men, än en gång, jag är inte chockad över deras "vinkling". 

Trots detta pris får man aldrig glömma att det finns massvis av andra västsaharier som utkämpar dagliga kamper för rätten till sitt land, till sin kultur och framför allt till sitt liv som vi aldrig hör ett ljud om. Och det finns många människorättsaktivister som är "försvunna". Jag hoppas att priset kommer att inspirera dem en aningen och framför att hålla lågan av hopp vid liv... så att de orkar fortsätta. 

Yes, you can!

Ah, glädjen jag känner nu överväger långt besvikelsen jag upplevde för fyra år sedan på MSSK's valvaka i Malmö. My God. Äntligen. Barack Hussein Obama II är nu USA:s president. Det finns inget mer att säga. Inga ord för att beskriva detta. Jag hoppas innerligt att det slutar på samma sätt i valet 2010, dvs. lyckligt. That's it. Yes, we did. Nu längtar jag efter förändringarna i praktiken som jag vet att han är kapabel till. Från teori till praktik Obama. Yes, you can..

Följ USA-valet genom 7-eleven muggar

Ja, du läste rätt. Följ valet och dess utveckling på nätet här; genom att hur många Obamamuggar/McCainmuggar som folk köper på seven eleven. Muggarna symboliserar hur folk kommer att lägga sina röster och räknas alltså av varenda liten affär i varenda delstat där de finns och publiceras. Det är helt underbart på vad man lägger ner tid i USA. Fabolous. Underhållande. Hitintills leder Obama med 60% av muggarna medan McCain bara fått 40%. Låt oss hoppas att det blir samma resultat i valet.. även om jag tror det blir en aningen jämnare i resultat.

That's it. Detta är mitt sista inlägg idag. Jag måste verkligen lägga ner mer tid på tentan istället för nätet. Men gud, va mycket roligare saker jag kan hitta på nätet...

Michael Moore's sista råd inför USA-valet

Michael Moore skickade några timmar sedan ut ett "sista nyhetsbrev" innan valdramatiken drar igång på riktigt. Och med fanns några råd angående själva röstningsförfarandet (vilket är ganska förståeligt men ack så sorgerligt med tanke på de senaste valen i USA).

"Expect trouble tomorrow. Stand your ground. Don't let some clerk turn you away. Make noise. Call the media if they won't let you vote. Let the Obama camp know. Check out his Voter Protection Center. Know where your polling place is. Be careful inside the voting booth. The ballot still reads like a Sudoku puzzle. Be prepared for long lines. That's ok, you know how to bring the party with you! Make new friends. Plot your local revolution. The 28-year rule of Republicans (and Democrats who act like Republicans) is over. The Reagan Era dies tomorrow night. My God, I truly thought it would never end."

Jag trodde aldrig heller att Bush-eran skulle ta slut. Men som Micheal Moore inleder med att säga:

"Friends, Tomorrow. All of us. You, me, and everyone we know. Eight years is enough. Eight weeks was enough. "

USA-valet och Immortal Technique

USA-valet närmar sig med stormsteg. Ett inlägg i debatten har gjorts av rapparen Immortal Technique. Det är ett tankvärt inlägg även om jag inte kan hålla med om allt som sägs så stämmer det faktiskt att klassanalysen saknas i amerikansk politik (och även bland vissa inom svensk politik). Ibland är det så att man inte orkar se sambandet, inte orkar se strukturen, det innebär inte att strukturen försvinner. Man förlänger dess existens istället.





Nej, i en perfekt värld hade någon form av vänster varit representerad i det amerikanska valet; tyvärr är det inte så idag. I den amerikanska kontexten är det ju utan tvekan vår kära Obama som är det enda alternativet enligt mig. Och hade jag inte tyckte det innan Sarah Palin (feministen emot abort och homoäktenskap) dykt upp hade jag blivit demokrat (eller demokratisk supporter) på en mili-sekund efter att ha hört henne prata. Men visst hade man velat ha en mer socialdemokratisk linje i USA. Men man tager det man haver, inte sant?

Adils rätt att få stanna i Sverige

Den är en kall söndagsmorgon (förmiddag...) i sydligaste Sverige, och jag underhåller mig själv med att läsa tidningen när jag egentligen ska studera. Som vanligt. Men en artikel kan jag inte få ut ur huvudet även efter jag försökt mig på att läsa några juridiska dokumenten.

Nämligen artikeln om Adil Hakimjan. Han satt tidigare oskyldigt fängslad i Guantamanolägret på Kuba. Han var en av de många oskyldiga som satt fängslade där (och idag sitter fortfarande ett 60-tal oskyldiga människor fängslade i Guantanamo). Adil kommer ursprungligen från Kina (han tillhör folkgruppen uigurer). På grund av förtrycket som uigurerna utsätts för i Kina sökte han sig till andra länder för att få jobb; och hamnade i Afghanistan där han befann sig under 11 september 2001. När USA började bomba Afghanistan flydde han till Pakistan, där bönder som trodde de skulle få pengar för att ange al-qaida-anhängare angav och lämnade över honom till amerikansk millitär.

Han var fängslad i Guantanamo under 4 år trots att han redan efter två år blev friad från alla misstankar. När han sen släpptes, dumpade de honom i Albanien. Han har sedan sökt asyl i Sverige men Migrationsverket menar att det inte finns skäl för honom att bo söka asyl här. Eftersom Albanien är första asylland menar man att Sverige inte har något ansvar.

Men Adil tog sig inte till Albanien frivilligt; han blev dumpad där av amerikanska myndigheter, detta poängteras av Europarådets kommissionär (Thomas Hammarberg) för de mänskliga rättigeheterna i ett inlägg på SvD:s brännpunkt idag (26/10). Frågan är då om man kan använda argumentet om första asyllandet? Man borde inte det i det här fallet. Tomas Hammarberg påpekar vidare att det i förarbetena står att man skall göra undantag från första asyllandsprincipen i följande fall:

- vistelsen i det andra landet har föranletts av akut sjukdom
- trafiktekniska hinder
- eller annan omständighet som utlänningen inte rått över.

Som ni själv kan läsa er till hade just Adils fall hamnat under det tredje undantagen. Han rådde ju inte över att han dumpades i Albanien. Det är ju hur märkligt som helst att man inte ser att det undantaget passar till just den här situationen. Varför får han inte lov att stanna? Det verkar inte finnas någon logisk förklaring. Som med så många andra fall.

Suck. Jag blir så upprörd.

Palmedagarna, SSU och Västsahara

I helgen hade jag den fantastiska möjligheten att vara i Stockholm under Palmedagarna. Jag försökte komma på när jag var med på Palmedagarna senast, och låt mig bara säga detta; jag är gammal i gamet.. det är alltså hela sex år sedan (och då var det i Örebro). My god, tiden bara flyger iväg.

Hur som helst fylldes helgen med intressanta seminarier (däribland mitt egna om Västsahara ofcourse.. och ja, jag säger det själv). Men sen så är halva poängen med sådana här tillställningar att träffa gamla bekanta och andra likasinnade (internationellt besatta människor är världens härligaste människor).

Själv tillhör jag Västsahara-fundamentalisterna och kommer med all säkerhet snart refereras till den där jobbiga bruden som alltid pratar Västsahara (och jag är Västsaharafundamentalist med stolthet och med glädje).

Jag måste säga att jag är sjukt nöjd.. och jag upprepar.. jag är sjukt nöjd.. över att Västsahara har fått en sådan framskjuten roll i SSU och snart i partiet. Palmedagarna (och ett stort tack till Olof Palme Centret) hjälpte verkligen till med att lyfta fram frågan genom att SSU fick anordna ett seminarie om Västsahara under de ordinarie palmedagarna (och inte bara under SSU:s inledande fredag), ha en fotoutställning (med mina bilder) och SSU anordnade en demonstration på Sergels torg.

Den första bilden är då från demonstrationen på Sergels torg

Den andra bilden är på min fotoutställning med bilder från lägren och det befriade området

Under demonstrationen talade Lena Thunberg (redaktör för tidningen Västsahara), Brahim Mokhtar (Polisarios representant i Sverige) samt Mattias Vepsä (som är SSU:s förbundssekreterare och syns på bild till vänster). Alla talarna fördömde Marockos ockupation av Västsahara och talade om Västsahariernas rätt till självbestämmande. Lena Thunberg berörde särskilt situationen för Västsaharierna i det ockuperade området. Det skrevs om demonstrationen på SSU:s hemsida och det inlägget kan ni läsa här.

Att EU nyligen uppgraderade Marocko till en advanced-status member trots dess brott mot mänskliga rättigheter, var ett återkommande tema bland talarna. Marocko är nu det mest EU integrerade utomeuropeiska landet (efter Turkiet om man räknar med det). Det är tragiskt att det röstades igenom utan några som helst reservationer... men jag återkommer till detta (om allianses passivitet i Västsaharafrågan). Jag kan bara kortfattat säga att jag inte är chockad över att de inte opponerar sig, marknaden har alltid gått före människor för dem. Det gäller även på den internationella planet.

För övrigt så håller jag på med en kurs om human rights and disabilities som suger musten ur mig. Och jag ägnar på tok för mycket tid åt att tänka på Västsaharafrågan och på tok för lite tid ägnas åt mina studier. Ah, om bara mina studier var lika intressanta och engagerande som Västsaharafrågan. One can only wish. Good night :)

Tenta, än en gång..

Ja, jag har varit urkass på att skriva blogginlägg, men till mitt försvar har jag knappt återhämtat mig från den här sommaren (ja, jag har fortfarande inte återhämtat mig). Och till råga på allt så har jag hemtenta igen.. jag vill gärna ge er en utläggning över hur mycket jag avskyr hemtentor, men jag orkar helt enkelt inte just nu. Men jag avskyr dem. Betoningen ligger på ordet avskyr.

Första frågan är dock jätteintressant, så pass intressant att det förmodligen kommer bli mitt uppsatsämne när jag skriver min masteruppsats till våren. Och det är arbetsrätt för papperslösa flyktingar. Det är ett hur intressant ämne som helst men samtidigt väldigt svårt. Så just nu är jag upptagen med annat, eller borde vara det, för att kunna skriva blogginlägg. Jag återkommer med fler blogginlägg om några dagar (förhoppningsvis). Finns ett citat som lyder "Livet är det som sker när du är upptagen med annat" som klingar i öronen på mig. Vem som sa det har jag ingen aning om, men att det är sant är jag helt säker på.

För övrigt så är jag alltid lika förundrad när att går åt helvete samtidigt i ens liv. Varför finns det ingen uppdelning av allt hemskt som kan hända en, utan det kommer samtidigt? Suck! Sitter och lyssnar på "Anouk - Nobody's wife" som förhoppningsvis kan ge mig den energi jag behöver för att skriva klart den här frågan.

Hösten är här

Höstrusket är här. Skåne har snabbt blivit kallt och eländigt. Det känns som en evighet sen jag befann mig i ökenhettan (och kände värme). Och jag längar tillbaka, så att det gör ont i hjärtroten. Men jag försöker fylla dagarna med Västsaharaarbete, så gott det går, som någon form av substitut.

Jag ska för övrigt prata om Västsahara i Malmö den 13 oktober kl. 18.30 för s-kvinnorgruppen Avantgarde (som jag nyligen har gästbloggat för och här kan ni läsa det inlägget). Om ni har vägarna förbi är ni alltid välkomna. Och om det är någon som vill att jag kommer och pratar om Västsahara är det bara att höra av sig. Jag lovar att avboka allt annat. Det är trots allt min absoluta hjärtefråga.

För övrigt upplevde jag min vanliga otur under European Social Forum och blev sjuk. Men jag hann med att träffa några SSU:are under torsdagen och fredagen. Jag klämde till och med in ett Västsaharaseminarie. Eller, ja i ärlighetens namn prioriterade jag det seminariet men jag hade verkligen velat uppleva med av ESF om jag inte fått den jädrans förkyldningen. Men från vad jag har fått höra, var det helt underbart... Jag får leva på de två dagarna jag fick.

Imorgon är det dags för kommunfullmäktige; där borgarna tänker driva igenom vårdnadsbidraget.. det borde bli en intressant diskussion. Jag lovar att hålla er uppdaterade men just nu måste jag ta tag i mina studier (ni vet det där jag gör när jag inte har något annat att göra).

Krönika i SSU distriktstidningen Rödluvan

Här kommer en krönika som jag skrivit som ska publiceras i SSU's distriktstidning Rödluvan. Den har inte publicerats än, men det är tydligen okej att publicera den i förväg på bloggen.


Jag behöver din hjälp. Just precis, du där. Du som är tillräckligt engagerad i SSU för att läsa det här nödropet. Jag är i d e s p e r a t behov av din hjälp. Hjälp mig befria ett land. Vilket land undrar du? Västsahara. Och ja, det är ett land. Om du läser detta och undrar va f** Västsahara är för något, kan jag snabbt trösta dig med att du inte är ensam. Jag får vanligtvis just den reaktionen när jag är ute och pratar med människor om Västsahara. Och sen kanske det känns lite bättre efter jag berättat för dig att det inte är ditt fel att du inte känner till Västsaharakonflikten. Det är medias fel, och i förlängningen samhällets.

I korthet är Västsahara är ett land som är ockuperat av Marocko sedan 1975. Innan den marockanska ockupationen var landet en spansk koloni. När Marocko invaderade Västsahara flydde runt en tredjedel av befolkningen in i den Algeriska öknen och de har bott där som flyktingar sedan dess. Polisario, västsahariernas befrielseorganisation, lyckades befria en del av Västsahara under gerillakriget som utkämpades i anslutning till ockupationen. Det befriade och det ockuperade delarna av landet delas idag av en mur, som är längre än den kinesiska muren. På den marockanska sidan av muren är marockanska soldater stationerade längst hela muren medan den algeriska sidan av murenär minbelagd. Det är alltså ingen konflikt som är ”över” trots att Västsaharakonflikten sedan år 1991 en ”fredlig” konflikt.

Denna ”fred” har stämplat konflikten som ointressant av media och av samhället. Det säljer inga lösnummer att prata om en fredlig konflikt trots att västsaharier dör kontinuerligt. Det gör bara inte det. Människor vill läsa om elände; och i synnerhet om kvantitativt elände. Officiellt spills inget blod men bara för att det är eldupphör betyder det inte att kriget har upphört. Människor torteras, mördas och försvinner hela tiden i det ockuperade området av Västsahara. Västsaharierna i flyktinglägren lider av näringsbrist och deras möjligheter till en meningsfull vardag är obefintlig. Situationen för västsaharierna, oavsett på vilken sida av muren de lever, är olidlig och den blir allt mer desperat. Hur länge står de ut under dessa villkor? Ungdomarna är frustrerade och med allt rätt. Inget händer. Omvärlden har glömt bort dem och deras lidande. De västsahariska ungdomarna vill se en förändring och vår tystnad håller sakta men säkert på att tvinga dem till att plocka upp vapnen igen.

Alla som känner mig vet att jag är blir inte förälskad lätt. Jag har svårt för den där ”upp-över-öronen” förälskelsen som Hollywood så fint marknadsför. Jag tror helt enkelt inte på det. Jag begrundar fakta, sannolikhet och går väldigt ofta på min magkänsla (sunt förnuft brukar det också kallas). I kriget mellan min hjärna och mitt hjärta, vinner nästan alltid min hjärna (ibland blir det vapenvila). Jag är på gott och ont i slutändan alltid något av en realist. Det finns undantag: ett år sedan blev jag förälskad (”upp-över-öronen” förälskad dessutom). Och den förälskelsen håller i än idag. Allt stämde; förnuft mötte äntligen känsla när jag mötte det västsahariska folket och deras kampvilja i ett flyktingläger i Saharaöknen i Algeriet. Det är med all säkerhet en livslång kärlek men förhoppningsvis blir den marockanska ockupationen inte lika lång och därför ber jag dig nu om hjälp. Inte för min skull med för det västsahariska folket som valt att lägga ner sina vapen i kampen för rätten till sin självständighet. För det västsahariska folket som lider av ockupation och som är i desperat behov av en snar förändring. De behöver din hjälp. Sätt Västsahara på agendan igen genom att sprida information om konflikten. Prata med dina vänner, skriv insändare eller anordna en demonstration och hjälp till i kampen för att befria Afrikas sista koloni! Jag behöver din hjälp.

Sommaren är kort

Då är det dags att komma in i vardagsrutinerna, det innebär att komma igång och blogga också. Min sommar har varit rent ut sagt underbar (fantastisk, fulländad, oförglömlig) men alldeles för kort. Givetvis hade jag önskat att den vore några år längre, men det ligger tyvärr utanför min kontroll. Men jag tänkte sammanfatta min semester med ett ord och det är Västsaharier.

Vackra, bedårande, roliga, gästvänliga, trevliga, smarta, kampvilliga och underbara Västsaharier. Jag tillbringade en stor del av den här sommaren i flyktinglägren och en stor del med västsaharier i Sverige. Och nu när jag är tillbaka i min vardag så saknar jag dem så fruktansvärt mycket. Det gör ont i hjärtat på mig när jag tittar på bilderna från i sommar, för även om det inte var så länge sen känns det som om det var en livstidsen jag var i lägren. Men jag ska ner igen, dels för att jag vill och dels för att det helt enkelt är ett måste (jag är beroende av Västsaharakonflikten).

Så för att pigga upp mig själv just nu och krydda till vardagslivets tristess lyssnar jag på musik. Mm, musik är mina lyckopiller.. och Erykah Badu är det starkaste pillret just nu. Just nu lyssnar jag på låten "honey". Den är faktiskt bättre live än på skivan.. så enjoy!

Marockos hyckleri

Det finns inte mycket mer att säga än att det visar på hyckleri när Marocko begär tillbaka två städer i norra delen av Marocko från Spanien samtidigt som de ockuperar ett helt land. Städerna Ceuta och Meililla i norra Marocko har ”tillhört” Spanien sedan 1580 och 1496.

Den gyllene regeln om att behandla andra som man själv vill bli behandlad verkar inte alls ha kommit till Marockos kännedom. Samma dag som de befriar Västsahara kan jag tänka mig ta upp diskussionen om de ”spanska” städerna. Tills den dagen kommer anser jag att de inte har rätt att ställa några krav. För att ha rättigheter måste man ha skyldigheter med, och de har gång på gång visat att de inte har levt upp till deras skyldigheter att respektera internationell rätt. Det finns alltså inget mer att säga än vilket hyckleri!

Följ min resa till afrikas sista koloni

Nu var det dags igen. Jag åker imorgon bitti, eller rättare sagt idag om fem timmar. Jag är nervös, lycklig, förväntasfull, glad men framförallt trött just nu. Det blir inget långt inlägg tyvärr eftersom jag måste sova. Men jag ska försöka uppdatera er genom bloggen och på SSU:s västsaharablogg. Följ gärna resan... annars ses vi igen i slutet av juni när jag återvänder.

Sjung om studentens lyckliga dagar?

... jag måste verkligen ha missat den lyckliga delen. Låten måste uppdateras. Sjung om studentens fattiga dagar är en mer passande titel, eller stressade dagar. Nu när pendelkostnaderna ökar i Skåne till 1060 kr kommer jag med säkerhet att vara fattig i höst. Man höjer ju givetvis inte studiebidraget, så hälften av mitt bidrag kommer gå till pendelkostnader. Ah, det gör ont i mitt hjärta. Kanske kan jag starta en insamling "Hjälp mig rädda miljön", där pengarna går till att sponsra mitt tågkort till Lund i höst?

Jag äntligen klar med min tenta (klar är ett relativt begrepp men jag har skickat in den). Och det har inte varit några lyckliga dagar här inte. Nej, inte alls faktiskt. Senaste veckan har varit fullt av bittra uttryck, arga utsvävningar per telefon till en massa vänner (tack, tack och tack för att ni står ut med mig) och djupa suckar. Nu menar jag djupa suckar i stil med "jag- är- den- mest- olyckliga- personen- i- världen" suckar. Så värst lycklig är man inte som student under tentaperioder. Sen blir jag arg på mig själv när jag inser vilka jäkla I-landsproblem jag har och gnäller över. Även en fattig student är en lycklig student om man tänker efter. Jag har det i alla fall sjukt mycket bättre än majoriteten i världen.

I övrigt: Dagens nostalgitripp fick jag när jag insåg att helsingborgs gymnasieelever tar sin student idag, och det var hela 4 år sedan jag tog studenten. Ytterligare en nostalgitripp fick jag när jag hittade Robyns gamla låtar på youtube. Ah, det var lyckliga dagar.

Yes, he can!

Han gjorde det. Han gjorde det. Han gjorde det. Obama är demokraternas presidentvalskandidat. Därmed går han till historien som USA:s första afrikan-amerikanska presidentkandidat. Hans första och största utmaning kommer att bli att ena det demokratiska partiet. Frågan är nu vilken roll Hillary Clinton kommer att få i det kommande valet? Även om det hade varit värdefullt att ha henne som vice-president har jag svårt att se att hon går med på det. Men en sak är i alla fall säker; amerikanerna vill ha en förändring. Obama hade i alla fall helt rätt när han igår sa:

"There are many words to describe John McCain's attempt to pass off his embrace of George Bush's policies as bipartisan and new," Obama said. "But 'change' is not one of them."

Om ni ha ett tips på en bisarr blogg som startats på grund av just McCain så ska vi gå in här. Den listar nämligen alla saker som är yngre än den republikanska presidentkandidaten. Elakt men underhållande. Bland saker som är yngre än honon listas bland annat postkoden, AA:s tolvstegsprogram, pencilinet och 49 av 50 guvernörer.

I övrigt: (har förälskat mig i Cattis sätt att skriva bloggar så jag copy-cattar henne) så har jag sjukt lite tid på mig att slutföra min tenta. Den ska vara inne imorgon innan 15.00 och jag är inte färdig med hälften. Jag lär förmodligen få sitta hela natten. Och jag har inte ens hunnit smälta faktument att jag på söndag åter igen kommer känna ökensand under mina fötter.

Diamonds are a rebels best friend

Jag sitter som sagt med en hemtenta som handlar om företags ansvar för mänskliga rättigheter. Jag tycker själv att det är ett sjukt intressant ämne, men känner inte att jag har tid för det just nu. Hur som helst handlar en av frågorna om att utvärdera en dokumentär mot bakgrund av det regelverk (alltså de lagar) som just handlar om företags ansvar för mänskliga rättigheter. Dokumentären är så bra att jag måste rekommendera den till er. Den handlar om blod diamanter (också kallade konflikt diamanter), alltså diamanter som används och har använts för att finansiera konflikter. Det den här dokumentären fokuserar på är hur diamanter finansierade det långa inbördeskriget i Sierra Leone. Mellan 1991 och 2001 dog ungefär 50 000 personer i inbörderskriget.

Barn tvingades döda sina föräldrar för att sen uppfostras av gerillan och användas som barnsoldater. De gavs droger och alkohol för att bli tillräckligt aggressiva för att lemlästa, våldta och döda människor. När det första "demokratiska" valet genomfördes straffade gerillan alla de som röstat på motståndets presidentkandidat. Människor fick välja om de villa ha korta eller långa armar, dvs. om de skulle bli stympade vid handleden eller vid armbågen. Inbörderkriget var ett av de mest brutala som någonsin har ägt rum och man använde sig av alla metoder som fanns för att få kontroll över diamantgruvorna.

Det här är första delen i en 9:dels dokumentär på youtube. Se den gärna, men jag vill bara varna för att bilderna är ganska brutala. Man måste se hela dokumentären för att förstå, den tar ett tag att komma in in den. Men om du har lite tid över så lovar jag att den är värd det.

It's the final countdown

Min sista hemtenta för den här terminen har precis börjat. Det är en bitterljuv känsla som infinner sig. Samtidigt som jag verkligen avskyr hemtentor, så är det snart sommarlov. Jag längtar till den 5:e juni kl 15.00, min tenta är då äntligen inlämnad och jag kan börja packa inför min resa den 7.e juni. Men det är så svårt att skriva hemtentor. Jag gör allt annat istället för att skriva den. Jag kan aldrig koncentrera mig. Just nu spelas Rihannas nya låt "Take a Bow" om och om igen i mitt huvud. Jag kan inte få det att sluta. Så fort jag börjar skriva hör jag den igen. Så jag tänkte dela med mig av den till er och hoppas på att den fastnar i ert huvud och försvinner från mitt.

Gott och blandat

Gott och blandat sammanfattar mitt liv just nu. Jag har inte hunnit blogga alls i den utsträckningen jag velat. Jag har helt enkelt varit för trött för att ta tag i det. Men idag trotsar jag den tröttheten ett tag i alla fall. Jag tänkte nämligen försöka sammafatta min hektiska tillvaro så gott det går för eventuella läsare av denna blogg. Sedan jag blev Västsaharaansvarig för förbundet (ca tre veckor sedan) har mitt liv bestått i att få denna resan att fungera. Även om det för vissa låter väldigt enkelt måste jag inflika direkt med att säga att en resa består av så många detaljer som kan gå fel, så det är en väldigt complex fråga. Speciellt om man har otur så att det räcker och blir över (som jag har). Men missförstå mig inte, alla besvär jag haft är värt det hela. Det kommer vara värt det när detta årets deligation (Västsahara 08 som jag kallar den) får se de västsahariska flyktinglägren och lära känna folket där. Varenda ångestfylld sekund kommer att vara värt det.

En bild på min vackra deligation... yes, för det är ett helt underbart gäng.

Vi åker nästa vecka (!) så jag har inte så mycket tid på mig att få det att fungera (det finns inga marginaler för eventuella fel på vägen). Jag har knappt tid att ställa in mig på resan själv. Jag har inte packat, inte inhandlat allt jag bett alla andra göra och har inte tid att göra det förrän efter min hemtenta är över den 5:e juni. Och på tal om hemtenta så jag har tenta från och med imorgon.. i ett ämne jag nästan inte läst om alls (Business and human rights). Suck! Jag har helt enkelt inte hunnit eftersom SSU slukat all min tid.

Men istället för att göra det logiska människor hade gjort och paniktentaplugga har jag idag varit på en rundtur med stadsbyggnadsnämnden (där jag sitter som ersättare) samtidigt som jag försökt boka in vandrarhem för två av volontärerna i Stockholm. Till slut, till slut, lyckades vi faktiskt boka ett vandrarhem (när jag säger vi menar jag Setareh som är från Stockholm och en av Västsaharavolontärerna).

Jag har avslutat min dag med att lyssna på ett föredrag av Burma-aktivisten Cattis Ullström. Helt fantastiskt föredrag. Det var helt enkelt värt min "förlorade" tentapluggstid. Ni borde definitivt läsa hennes blogginlägg om Burma och därefter skriva under här. Jag ska återkomma till Cattis föredrag i en senare blogg (efter min tenta) för det är definivit värt att nämnas några gånger. Jag är helt enkelt för trött för att försöka formulera ett försök till inspirerande blogginlägg i den stil som jag tycker att Burmafrågan förtjänar. Så jag vill avsluta dagens blogg med ett tack till Cattis och en uppmaning till er alla att läsa hennes blogg.

Mitt hjärta klämtar för Belgrad

Jag vill, jag vill, jag vill vara i Belgrad nu. Ah, jag tittar så klart på eurovision semifinalen just nu men bara för att jag vill se en gnutta av Belgrad. Det är två år sedan jag var där sist. Jag längtar tillbaka så att det gör ont i hjärtat. Människorna, språket, maten, platsen och familjen. Det är en obeskrivligt underbar stad. Helt fantastisk.

Ja, det finns inte mer att säga. Jag måste helt enkelt tillbaka snart. Fick höra ett citat idag som är ganska passande. Det säger i princip att jag får lära mig acceptera läget och sluta önska för så mycket. Man måste bara lära sig acceptera vissa saker. Suck.

"You gotta stop wearing your wishbone where your backbone oughta be." -- Richard from Texas, Eat, Pray, Love

Åter till de glömdas flyktingläger

Sedan en vecka tillbaka, exakt, har jag vetat att jag ska åka ner till de västsahariska flyktinglägren i Algeriet igen. Men den här gången åker jag som deligationsledare och inte som volontär. Det är så stort för mig att det inte sjunkit in riktigt än. Det här jobbet för SSU är verkligen ett drömjobb. Det är ett tidskrävande arbete, men det är värt det eftersom jag får åka ner igen.

När jag åkte hem från lägrena förra året var jag säker på att jag aldrig skulle återse min västsahariska familj. En sådan resa gör man bara en gång i livet intalade jag mig själv. Det var en resa som för evigt förändrat mitt liv till det bättre. Och nu får jag göra om det och förhoppningsvis göra 7 nya volontärers resa en oförglömlig upplevelse.

Resan jag gjorde förra året var just det, oförglömlig. Västsaharafrågan har blivit som en drog för mig. Jag läser allt jag kan komma över som har med konflikten att göra i snart ett år har jag tänkt på den varenda dag. Jag har skrivit om konflikten här, här, här och här. Och jag pratar sönder konflikten som ingen verkar känna till. Alla i min omgivning känner till konflikten. Alla. Men generellt sätt känner alldeles för få människor till konflikten därför är målet med volontärsresan i år att hitta sätt att sätta konflikten på dagordningen. Så den 8/6-25/6 är jag åter i de glömdas flyktingläger.

Tack så mycket George Bush!

Gwyneth Paltrow får frågan:

"Du har fotograferats i de där fantastiska Christian Louboutin-skorna flera gånger nyligen. Har du köpt flera par?

- Jag kan inte shoppa loss i London. Dollarn är så svag mot pundet att jag helt enkelt inte kan. Ännu ett skäl att älska George Bush. Tack så mycket, idiot, skitstövel, idiot, mördare. Förlåt, sa jag just allt det där?"

Ja, vi har alla olika anledningar till samma åsikt. Whatever works for you.

Blackwater: den nya malarian

Utöver allt annat som händer i Irak så har en mycket allvarlig form av malaria börjat spridas i landet som irakierna själva refererar till som "Blackwater" (vilket är namnet på en säkerhetsfirma som är anlitad av USA i Irak). Anledningen till att sjukdomen fått detta namn är att irakierna anser att den precis som firman Blackwater dödar oskyldiga irakier och att symptomen för sjukdomen är att ens urin blir svart. Malarian orsakar så allvarliga komplikationer att de kan leda till döden under mindre än ett dygn. Och på grund av det pågående oroligheterna i landet så finns det varken läkemedel eller personal nog för att bota alla de människor som drabbas av sjukdomen.

Hela hälsovårdssystemet håller på och kollapsar eftersom människor (detta inkluderar läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal) tvingas fly på grund av det hemska läget i landet. Det hela är en ond spiral. Frågan är när landet kommer bli tillräckligt stabilt för människor att vilja stanna kvar och bygga upp landet igen. Tyvärr har vi inte kommit dit än. Ett krig som enligt vissa endast skulle ta några månader, har nu pågått i över fem år. Och tyvärr syns ingen ljusning till.

Irak har nu under många år präglats av krig och förödelse. Igår dog över 60 personer på grund av en bilbomb. Men siffrorna säger inget längre; vi reagerar inte längre. Men låt det hela sjunka in. Föreställ dig att en hel årskull med barn försvinner från en skola, att 60 av dina grannar eller arbetskamrater försvinner. Föreställ dig sen att fyrtio till försvinner imorgon; men nu finns din familj bland de döda. Föreställ dig slutligen oron du uppfylls med. Du vet att fler kommer att dö och du kan aldrig vara säker på att det inte är du som dör imorgon. Varje dag läser vi om ett tiotal, ibland hundratal människor som dör av sjukdomen krig eller konflikt. Men det kan vara svårt att inse allvaret förrän vi börjar räkna bort människor i vår egen omgivning, förrän vi börjar räkna bort oss själva.

Västsaharisk hungerstrejk

Ungefär 60 västsahariska fångar i Marockanska fängelsen har hungerstrejkat sedan slutet av februari månad för att få världen att uppmärksamma brotten mot mänskliga rättigheter som utförs av Marocko. Många av fångarna har blivit arresterade på grund av deras kamp för ett fritt Västsahara. Bland de hungestrejkande finns El Ouali Amindane, bror till Rabab Ramidane, som jag tidigare skrivit om här och här. Han arresterades den 12:e oktober 2006 när hans syster och han deltog i den demonstration för ett fritt västsahara. Han och hela hans familj utsattes för därefter för tortyr och han dömdes sen till fem års fängelse. Just nu, riskerar han sitt eget liv, i hopp om att rädda andras. Det har uppmärksammats av svensk radio genom ett nyhetsinslag. Jag hoppas att regeringen uppmärksammar deras kamp, och framför skarp kritik gentemot Marocko. Än en gång så är inte de ondas handlingar utan de godas tystnad, man bör frukta. Och just nu, råder en skrämmande tystnad.

"Die Lucky Bush"

Ett bra tag sedan läste jag en krönika i Helsingborgs Dagblad som nämnde att man i Jerusalem spenderat över 3 miljoner kronor på att göra staden ren från grafitti inför ett besök från George Bush. Det var inte direkt det som jag tyckte var intressant utan vad det var som var skrivet på väggarna, som man nu tog bort. Bland annat så stod det ”Die Lucky Bush”, även om Bush förmodligen hade uppfattat det stötande hade texten egentligen inget med honom att göra. Det är en transkribering av hebreiskans dai lakibbush, som betyder ”stoppa ockupationen”. Personligen tycker jag det var extremt fyndigt, kanske för att jag håller med det riktiga budskapet fullständigt.

Hur som helst så letade jag vidare efter "väggkonst" som opponerade sig över Israels ockupation av Palestina. Jag hittade några målningar som gjort på den palestinska sidan av Israels olagliga mur. Kanske inte de mest politiska målningarna, men ändå väldigt vackra.

"Stå inte där och bjud ut er, era jävla flator"

Precis som jag lovade tänker jag nu berätta om vad som hände mig i oktober 2006. Hela händelsen utspelade sig efter ett SSU möte då Josefin och jag bestämde oss för att närvara på ett möte med närpolisen på Gustav Adolfskolans dåvarande fritidsgård. Efter det mötet var vi på väg hem och stannade som vanligt på trottoaren utanför porten in till min trappuppgång för att snacka om allt möjligt. Vi stod kvar ett tag och sa hejdå flera gången (genom att pussa varandra på kinderna). Mellan bostadshuset och trottoaren finns en mur. Plötsligt hörde vi hur dörren på andra sidan muren öppnades och att någon skrek ”Stå inte där och bjud ut er era jävla flator”. Jag var tvungen att backa bakåt från där jag stod för att se vem det var som skrek och insåg ganska snart att det var till oss han skrek.

Han var aggressiv och skrek upprepade gånger att han skulle skicka hunden på oss och ringa polisen. Själv var jag så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga men slutligen bad jag honom att ringa polisen och upplyste honom om att han inte fick säga vad han ville till oss. Han stannade då upp och sa ”en man i min ålder har rätt att säga precis vad som helst”. Jag uppmanade honom att ringa polisen igen (började bli riktigt förbannad) och precis innan han gick in i lägenheten vände han sig mot mig och sa ”jävla svartskalle”. Det var tillräckligt för min del, jag var så upprörd över hans beteende att jag ringde polisen. Rättegången hölls ett år senare; i oktober 2007.

”L har förklarat att han varken kan erkänna eller förneka gärningen på den grunden att han till följd av att han brutit sin medicinering inte kommer ihåg händelsen. Han har bestritt skadeståndsskyldighet.” Trots detta ”försvar” så såg rätten igenom honom och dömde honom som följer:

- "L har genom kränkande tillmälen, i syfte att kränka Natasa Mirosavic pga. hennes etniska bakgrund, smädat Mirosavic genom att kalla henne för jävla svartskalle."
- "L har genom kränkande tillmälen i syfte att kränka Josefin pga. av hennes sexuella läggning smädat henne genom att kalla henne jävla flata."

Trots att jag är oerhört glad över att han blev fälld så är jag också väldigt irriterad över resonemanget kring när man kan bli kränkt. På grund av att jag är heterosexuell kunde jag inte bli kränkt av att han kallade mig flata. Helt otroligt egentligen. Så om han uttryckligen hade kallat mig hora vad hade jag behövt bevisa då? Hans intention var att kränka mig, annars hade han aldrig använt de ord han använde och då ska min sexuella läggning inte spela någon roll. Även om det idag har gått lite mer än ett år sedan det hände är jag fortfarande orolig för att träffa honom. Jag undviker den porten och har lyckats undvika galningen ända sedan den oktoberkvällen, tack o lov. Och det har förhoppningsvis fått honom att tänka sig för innan han öppnar munnen.

"Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen"

Det uttalandet var tillräckligt för att fälla en ängelholmare för hets mot folkgrupp. Vid en demonstration mot rasism som anordnades av SSU i mars förra året i centrala Ängelholm syntes ängelholmaren när han bar på ett plakat med texten "Medans svenska flickor gruppvåldtas av invandrargäng bekämpar SSU rasismen". Han polisanmäldes och åtalades för hets mot folkgrupp.

Hans bedrövliga försvar till varför han hade gått omkring med den texten var att han tyckte det var absurt att SSU demonstrerade mot rasism (!). Genom att skriva det han gjorde ville han väcka debatt och uttrycka sin åsikt. Den åtalade kunde inte förstå varför någon tog illa vid sig om man de var oskyldiga. Det resonemanget är det märkligaste jag hört på länge. Så om någon kallade mig hora borde jag inte ta illa vid mig för att jag inte är det, nåja... (jag återkommer till det resonemanget en vacker dag när jag ska berätta om hur det gick när jag anmälde en man för att ha kallat mig flata och svartskalle - om ni vill läsa kortfattat om det som hände mig står det här - men artikeln har ett fel och det är att han kallade oss båda för flata).

Tingsrätten menade dock att budskapet på plakatet är "generaliserande, förenklat och tillskriver invandrargäng benägenhet att våldta svenska flickor" - ett exempel på vad som menar med missaktning i lagens mening. Han dömdes alltså slutligen till böter. Så jag vill bara passa på och tacka Helsingborgs tingsrätt, innan jag fortsätter att läsa om homosexuellas rättigheter till mitt fall i skolan, för att de fällde ängelholmaren... Tack!

Aldrig mer Halabja

Idag är det exakt 20 år sedan Saddam Husseins armé bombade den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen. Fler än 5000 personer dog och över 10 000 personer skadades. Invånarna som överlevde lider fortfarande av farliga sjukdomar såsom cancer, födelsedefekter och neurologiska störningar. Det är svårt att minnas vad som hände 1988 om man inte levde under den tiden och om ingen berättar om vad som hände. Så nu berättar jag; och se den här filmen om du vill veta mer om vad som hände i Halabja 20 år sedan.

Mötet med Rabab Amidane - II

Från 2005 då den västsahariska fredliga intifadan började tills dagsläget har Rababs bostad stormats ett tjugotal gånger. Hon, mamman och systrarna, den yngsta 14 år, har blivit misshandlade av marockansk polis. Hennes yngre bror, 21-årige El Ouali Amidane dömdes till fem års fängelse efter en fredlig demonstration för självständighet i oktober 2006. Många västsaharier betalar ett mycket högt pris för sin yttrandefrihet. De torteras, våldtas och fängslas och deras familjer utsätts för repressalier. Här är Rababs berättelse efter att hon åkt utomlands för första gången för att berätta om brotten mot mänskliga rättigheter som västsaharier får utstå.



För mig står Rabab för självaste definitionen av mod, hon handlar i överensstämmelse med sina övertygelser; även vid risk för negativa konsekvenser mot sig själv och sin familj. Det är vår skyldighet att uppmärksamma detta mod och lyssna till hennes budskap. Det är vår skyldighet att se till att afrikas sista koloni blir befriad och att dess invånare får åtnjuta mänskliga rättigheter. Omvärldens tystnad är bedrövlig och skapar en desperation bland västsaharier som bara kan utmynna i krig.

"Den stora faran är inte de ondas onda gärningar, utan de godas
tystnad".

Mötet med Rabab Amidane - I

Jag var i Stockholm för ett tag sedan och träffade en tjej vid namn Rabab Amidane. Hon är västsaharier och bor i Marocko. Anledningen att hon bor i Marocko är att det finns inga universitet i det ockuperade området och hon studerar till att bli engelskalärare. Hon berättade om den generella situationen för västsaharier i de ockuperade området och i synnerhet för dem som protesterar mot ockupationen.

Studenter som protesterar regleras och polisen slår skolbarn oavsett åldrar som opponerar sig mot ockupationen. Alla lärare (även i det ockuperade området) är marockaner och där finns civilklädda poliser på skolgårdarna för att se till att de västsahariska barnen inte protesterar. De marockanska lärarna underrättar polisen om i fall att någon demonstration tar plats och demonstranterna blir i sådana fall slagna av polisen. Rababs 11 åriga granne var med i en skoldemostration, och när han följande dag skulle till skolan stod det två poliser vid grindarna och väntade på honom. Han återvände aldrig till skolan igen.

Västsahariska studentrum stormas men jämna mellanrum, oftast inför tentor och i samband med demonstrationer, då beslagtas även deras datorer och anteckningar vilket gör det mycket svårare för dem att klara sig akademiskt. Rabab fick flytta till en annan stad bara för att kunna slutföra sin examen eftersom hon var så utsatt av polisen.

Den nionde maj förra året deltog Rabab i en fredlig demonstration tillsammans med bl.a. Sultana Khaya och många av hennes vänner fängslades. Själv torterades hon, men släpptes efteråt. Den demonstrationen resulterade till att marockanerna tog mycket hårdare tag mot västsahariska studenter. Idag är det brukligt att man bygger murar runt om universiteten och sätter krossat glad och metallföremål på toppen av murarna för att man inte ska kunna ta sig över. Det finns dessutom bara en ingång (och utgång) till universiteten så att västsahariska studenter inte ska lyckas fly efter en demonstration.

De som fängslas upplever en tortyr som för många är omöjlig att ens föreställa sig. El chocker och sexuellt utnyttjande är standardtortyren som används. Familjer blir oftast inte underrättade när deras familjemedlemmar fängslas och om de försöker ta reda på vad som hänt deras släktingar blir de oftast fängslade själva. Efter tortyren dumpas västsaharierna oftast mitt ute i öknen och det enda deras familjer kan göra är att söka planlöst efter dem. Här är Rababs berättelse med hennes egna ord.

Should I give up or should I just keep chasing pavements?

Ibland vet man inte när man ska kasta in handduken. Man vet inte när man ska ge upp hoppet. Så man fortsätter utan mål... men med en gnutta hopp kvar. Den här låten beskriver verkligen den känslan.

"Regeringen slarvar med jämställdheten"

Så lyder en rubrik i aftonbladet idag. JämO kritiserar regeringen för de struntar i jämställdheten när de lägger lagförslag. Trots detta står det att ”Beslut inom alla politikområden ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv” på regeringens hemsida. Sedan årsskiftet har jämställdhetsombudsmannen, Jämo, svarat på åtta förslag och utredningar som kommit från regeringen och i hälften av fallen saknas ett jämställdhetsperspektiv.

Jämo är kritisk till flera av regeringens förslag och tror att de i själva verket kan försämra jämställdheten mellan män och kvinnor. Mest kritik får vårdnadsbidraget eftersom det främst är kvinnor som utnyttjat möjligheten att vara hemma mer med barnen i Finland och i Norge där möjligheten redan finns. Jag är inte direkt förvånad att regeringens jämställdhetspolitik får en sådan svidande kritik. Själv har jag redan underkänt den för länge sedan.

Feministen Anders Borg?(!)

I går satt jag i ett tåg på väg till Stockholm. Och som alltid på tåg läser jag tidningen Kupé. Omslaget var lite lockande: Anders Borg är på framsidan, leendes framför en rosa bakgrund, med ett citat under sig som lyder ”Självklart är jag feminist”. Som SSU: are och som feminist blev jag självklart nyfiken över vad han menade. Jag som många andra vet att moderaterna så väl som majoriteten av alliansens medlemmar har svårigheter med att kalla sig feminister eller använder det som ett retoriskt slagord. Jag vet inte hur många gånger som jag hamnat i diskussioner men personer inom alliansen som prompt hävdat att det inte finns en strukturell diskriminering.

Anders Borgs två döttrar har tydligen gjort honom feminist. Han menar att skillnaderna mellan män och kvinnor är strukturella (!) och att kvinnor är underordnade männen (!). Detta begränsar människors frihet och därför är det självklart för honom att vara feminist. Sist men inte minst så säger han att han inte kan förstå människor som inte är feminister. Då har jag hittat en sak som jag har gemensam med vår finansminister eller rättare sagt två (vilket jag aldrig trodde att jag skulle skriva). Jag är feminist och kan inte förstå människor (som oftast består av just moderater) som inte är det. Men jag är inte direkt övertygad av hans feministiska åsikter. Han har en del i att införa det omstridda vårdnadsbidraget, som Anders Borg tydligen är emot, men som han tänker föra igenom i en sann "alliansen framför allt (även mina egna värderingar) anda". Som feminist, hade jag aldrig infört något som jag vetat kommer cementera könsrollerna ytterligare.

I gårdagens punkt.se stod det att andelen pappor som tar ut sin föräldraledighet minskar och om den håller sig på samma nivå dröjer det 2011 år innan föräldraledigheten delas lika.. Samtidigt menar Lars Platin som är lektor på malmö högskola att det är en individualiserad föräldraförsäkring som krävs. Förebilden är Island där man har en tredelad föräldraförsäkring. Tre månader vardera måste föräldrarna ta ut och en tredjedel disponerar man fritt. Han är inte ensam i den här bedömningen, JämO delar den (och jag fast jag helst hade velat ha en likadelning). Anders Borgs feminism är än så länge ett teoretiskt erkännande mer än ett praktiskt manifesterande. Men jag är inte direkt förvånad. Rubriken till den artikeln borde ha varit "Självklart är jag en feminist (sålänge jag inte måste göra något åt det)".

Ett barn är begravet i Gaza

Med anledning av det som hänt på Gaza vill jag tillägna dagens blogg till alla de som mist livet i attackerna. Här är en dikt jag hittade på Ali Esbati's blogg; som han hittade på någon annans blogg.

Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

I believe that we can change (the world)

Jag tror inte att jag nämnt det men om jag hade fått rösta i demokraternas val, hade jag utan en uns av tvekan röstat på Obama Barack. Naturligtvist håller jag tummarna för att demokraterna tycker som jag; för en mer progressiv president för USA finns det inte för tillfället. Jag tänker utveckla precis varför jag tycker som jag gör efter min hemtenta är över men tills dess kan ni titta på alla som tycker som jag. Och glöm inte att Oprah röstar Obama hon med ;)

Inspiration - till er och kanske till och med till mig

Ibland, bara ibland, saknar jag totalt inspiration. Det går så långt att jag glömmer andas av tristess. Då lyssnar jag på musik. Och en tjej som verkligen får mitt hjärta att sjunga är Jill Scott. För er som inte vet vem det är, är allt jag kan säga till er - grattis! Ni har chansen att upptäcka henne och bli nyförälskade i hennes musik. Jag är redan inne i ett långvarigt förhållande med den..

Hemtenta - jäsp!

Man kan minst sagt säga att jag inte direkt skött bloggandet 2007, förhoppningsvis blir det annorlunda under 2008. Jag ska i alla fall försöka skriva några gånger i veckan; sen blir det väl som med allt annat, beroende på hur mycket (fri)tid jag har.

Jag har den här dagen med att försöka börja med min hemtenta. Jag läser lite allt möjligt men är helt övertygad om att inget fastnat. Dock finner jag det underhållande att lägga märke till just hur politiskt ämnet mänskliga rättigheter är. För om det finns ett enda ämne inom den juridiska världen där man balanserar på en hårfin gräns mellan politik och juridik så är det just mänskliga rättigheter. För vad är en mänsklig rättighet? Vad exakt är det varenda människa är berättigad till enbart för att den existerar? Det är inte en lätt fråga att besvara, speciellt inte utan värderingar. Så hur objektiv är egentligen min kurslitteratur?

För att ta ett exempel ur boken ”Economic, social and cultural rights” som jag läser nu:

” The neoliberalist approach (to human rights) is attempting to justify unstrained market operations over human rights. It tries to justify it by claiming that it will ultimately also benefit those who are presently poor. There is no empirical support for that proposition.”

Vilken politisk uppfattning tror ni att han har?