Stockholm and back - in one day.

 (en helt random bild på Stockholm, men jag älskar hur den kyrkan sticker upp bakom husen)

Idag har jag varit i Stockholm över dagen för att fotas för SSU:s nya kampanj. Det är absolut inget jag är van vid och faktum är min avsky över att vara med på bild egentligen får en att fundera över VARFÖR jag sa ja till det. Ni kan redan svaret. Det handlade om Västsahara. Frida, som är SSU Skånes och Malmös ombudsman var också där för att fotas för Vitryssland och Faraj som är ordförande för Blekinge, representerar Palestinafråga. Jag åker tillbaka till 08-land på lördag. 

                                           (en bild på mig och Frida på väg till Arlanda)

Historia från flyget. Hamnar bredvid två killar som är max 20 år gamla och från 08-land. Alla mina snobbfördomar besannades på 55 minuter och mitt poker-face fick en helt ny dimension. Jag är stolt över mig själv. Detta är som sagt en 30 sekunders konversation av en ack så underhållande 55-minuters föreställning. 

A: Är den här inte stekig? (säger han och pekar på sin mobil som ser ut att vara en iphone)

B: Joooo, den är stekig. fett ball. fett ball. 

A: aaaaaaah nice. jävligt nice. 

B: (tittar ut ur fönstret precis när vi ska landa) Jaha, Helsingborg. (erh, nej tänker jag Ängelholm, men okej) Det är inte precis Rivieran. 

A: Jo men faktiskt. Helsingborg är Sveriges Riviera (säger han och får en "aha, säger du det" blick från B killen). Det är här alla fett niciga rika människor bor. Borde ha en filial här. Kanske när jag blir 22.

B: Fett nice. Stekigt. Jävligt stekigt. 

Allt jag ville säga var: Om ni tycker "stekigt" är något positivt så sitter ni på ett flyg i fel riktning i förhållande till Stureplan. Ibland önskar jag att jag hade haft med mig min diktafon, å andra sidan så kanske det bara är jag som finner det underhållande? 

Medan Palestina ockuperas, kan Israel spela tennis - men de ska jävlar inte spela här!

SSU har lanserat en ny kampanj. Som kallas "Stoppa matchen". Jag har efterlyst en kampanj, vår gamla kampanj med bojkotta Israel knappar och knappar med palestinska flaggan. Jag gillar den här kampanjen men vill ha en till, lite mer långvarig. Men orden bojkott förekommer även här. Man ska inte glömma faktumet att ockupationen av Palestina fortsätter trots att det direkta kriget "slutat". 

Kriget i Gaza chockade omvärlden. Under en knapp månads tid dödades 1300 palestinier däribland mer än 300 barn och uppemot 5000 palestinier skadades. Den israeliska massakern står bortom alla proportioner och nu ser vi att attackerna har fortsatt trots vapenvilan. SSU menar att omvärlden måste fortsätta att aktivt sätta press på Israel. Ett tillfälle är att göra detta är när Davids Cup-tennisen ska spelas mellan Sverige och Israel i Malmö den 6-8 mars. SSU uppmanar därför Sverige att bojkotta matchen och därigenom protestera mot Israels agerande i Gaza. 

För övrigt pågår just matchen under SSU Skånes distriktsårsmöte, det ska vi nog se till att uppmärksamma. 

Erik Fichtelius och Västsahara

Det är inte så att jag har brist på saker att göra. Tvärtom. Jag har för mycket att göra. Men jag finner det mindre intressant än att googla på Västsahara och se om jag hittar något nytt, något som jag ännu inte läst. Och hör och häpna. Det gjorde jag, ett blogginlägg som ledde mig fram till ett förord till en bok som heter "Västsaharas kamp för oberoende" från år 1977 skrivet av Erik Fichtelius. Och för er som undrar var ni hört det där namnet förut. Ordförande Persson. Det är samma person som gjort dokumentären Ordförande Persson och som skrivit boken "aldrig ensam, alltid ensam". Låt mig säga så här. Jag har inte läst hans bok om Persson men jag tänker läsa hans bok om Västsahara, och sen lära hans bok om Persson. I den prioriteringsordningen. Until then. Här är förordet. 

”Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk er att Danmark är en spansk koloni, erövrad någon gång på 1800-talet. Föreställ er vidare att där kämpar en befrielserörelse – Folkfronten för Själlands och Jyllands befrielse. I det fria grannlandet Sverige blommar känslorna för Danmark och dess befrielse, om än på ett något speciellt sätt.
- Danmark ska befrias genom att återförenas med Sverige, hävdar den svenska regeringen, ivrigt uppmuntrad av alla oppositionspartier.

Kungen själv håller tal och förklarar att den danska kronan av hävd tillhör honom. Har inte Danmark och Sverige en gemensam historia? Har inte de två länderna tidigare styrts av en och samma konung? Om vi nu vidare låtsas att de platta danska öarna döljer rika råvarutillgångar i fosfat, då väcks också den svenska industrins intresse. SAF [numera Svenskt Näringsliv] och Industriförbundet trycker på regeringen och betonar hur bra det vore för Sveriges export med tillgång till den danska fosfaten. Se där ytterligare ett argument för att Sverige borde befria Danmark och återföra det till fäderneslandet. 

Men inte heller i Norge har man glömt sin historia. Har inte också Norge och Danmark intima historiska förbindelser? Den norska s.k. Danmarks-bevegelsen växer sig stark under parollen ”Danmark till Norge åter!”.
Samtidigt vacklar den spanska kolonialismen under den danska befrielserörelsens attacker. Folkfronten intar flera mindre öar och upprättar en egen administration. 

Vill Sverige ha Danmark gäller det att agera. Sverige sluter ett hemligt avtal med Norge om att dela Danmark mellan sig, och den svenska regeringen börjar förbereda en ”fredsmarsch” över Öresund. Efter en omfattande kampanj i massmedia samlas hundratusentals svenskar på den skånska kusten vid mängder av små båtar. Efter klartecken från kungen skjuter marschdeltagarna sina båtar i vattnet och tar sig sjungande och flaggviftande över till Danmark. De spanska främlingslegionärerna finns på plats men skjuter inte. Spanjorerna beslutar sig i detta läge för att dra sig tillbaka, och skriver på ett avtal med Sverige och Norge.

Sverige övertar två tredjedelar av Danmark, Norge tar den norra hälften av Jylland. Folkfronten för Själlands och Jyllands befrielse protesterar och riktar sina vapen mot de svenska och norska militärer som ersätter de spanska. Den danska befolkningen jagas undan av de framryckande arméerna från Sverige och Norge. Danskarna flyr över gränsen till Västtyskland [numera Tyskland], där det upprättas tillfälliga flyktingläger för den drabbade danska civilbefolkningen. 

Den danska befrielserörelsen fortsätter ett intensivt gerillakrig mot de svenska och norska ockupanterna, som enbart förmår hålla de större städerna. Gerillan kontrollerar den folktomma landsbygden. Så pågår kriget månad efter månad, med bara en förströdd uppmärksamhet från en blaserad världsopinion.
Ändra Danmark till Västsahara, Sverige till Marocko, Norge till Mauretanien och Västtyskland till Algeriet. Ersätt Folkfronten för Själlands och Jyllands befrielse med Front Polisario. Då får vi bilden av vad som i princip har hänt och håller på att hända i Nordvästafrika.”

Intressant eller hur. Kan någon säga mig hur jag hittar den här boken. Jag ska nog dra i några trådar. 

Skånetrafiken, en ständig vagel i ögat.

Skånetrafiken, en ständig vagel i ögat. Ett irritationsmoment av flera anledningar. 

”Studentrabatten”. När jag började pendla (4,5 år sedan) så kostade det 890 kr att pendla. Den summan var i sig galen då den utgjorde nästan 40%  av pengarna jag fick som studentbidrag.  Nåja, to the point. Förra året, alltså januari 2008 höjdes det till 990 kr. Och i år, januari 2009 höjdes det till 1060. Ah men nu kommer det vackra. Man införde samtidigt en studentrabatt på 20% så nu betalar jag 850 kr. Nu undrar ni säkert vad jag stör mig på när det kommer till det? Jo.. 

Först höjer man priset sen ger man en ”studentrabatt” och jag betalar alltså endast 40 kr mindre än jag gjort fram till januari 2008. Jag kallar det den stora lögnen.  Den stora marknadsföringslögnen. Jag är tacksam för att jag slipper betala 1060; men varför kunde vi inte fått 20% rabatt på det ursprungliga priset à la 890 kr? Nej, det hade varit att faktiskt ge en rabatt och inte bara en teoretisk sådan. Gud förbjude. 

Sen till den andra delen av min irritation. Och jag tänker dela med mig av en personlig upplevelse för att illustrera detta. Det var10 min innan mitt tåg till Lund gick och jag kom på att jag saknade ett pendelkort. Jag skyndade in till Skånetrafikens kontor för att köpa ett:

Natasa: Hej, jag skulle vilja köpa ett skånekort, det ska gälla i hela skåne tack.

Skånetrafikenanställd: Har du kort?

Natasa: Ja, ni tar väl visa?

Skånetrafikenanställd: Nej, ett kort. Som i fotokort.

Natasa: Ursäkta? Ska man ha det utöver sitt visa, studentkort med SJ-märke, och idkort?

Skånetrafikenanställd: Ja, det är ett personligt kort. Jag kan inte sälja kortet till dig om du inte har ett foto på dig själv.

Natasa: Men, vem går omkring med ett kort på sig själv i plånboken?

Skånetrafikenanställd: tystnad.

Natasa: Okej, ge mig en vanlig biljett.

Förseningar. Märk här att det står föreningar (plural) och inte försening (singular). Nu förtiden är det nästan en huvudregel att tåget är försenat. Allt sedan DSB First tog över den 11 januari har det dock blivit värre. Vi pratar om att tågen kommer in fel, ska kopplas om och kopplas ihop. Och detta innebär i regel en halvtimmes försening. Inställda tåg, förseningar och fler förseningar har blivit standarden. För någon vecka sedan var jag försenat varje dag åt båda riktningarna men värst var torsdagen då det inte gick några tåg alls mellan 16.00 och 20.00 från Lund. Och jag var fast. I Lund. Skräckscenario.

Grön lyse. Är du redan försenad från Helsingborg så vet du som trogen resenär att ja, nu kommer vi få vänta på grönt ljus för att fortsätta. Logiskt med tanke på att tåget åker när det inte ska åka dvs. 20 minuter sent.  Efter det att tåget står still fem meter från stationen i Helsingborg kommer alltid ett högtalarmeddelande som ber om ursäkt för att vi står stilla och meddelar att de väntar på grönt ljus.  Suprise. För det första, kommer den ursäkten som ett slag i ansiktet varje gång den framförs. Jag tar det nästan som en förolämpning. En ursäkt framförs när man är uppriktigt ledsen och saken inte kommer att återupprepas. Inte varje dag. Det är inte en ursäkt. Det är tomt prat och jag tror inte på det, så bespara er den ursäkten. Men det finns en mindre positiv sak med att DSB (det danska företaget) tagit över Skånetrafiken, vi har fått variation. Vi väntar nu på Grön Lyse.

Du betalar för resan och inte för sittplatsen.  Inte nog med att man måste stå ut med överbelastningen av bagage och människor när man hamnar på ett tåg med många ”kastrup” resenärer, nu har man inte rätt till sittplats heller. Människor som betalar för en resa (oftast i en riktning) har alltså företräde till sittplatser över människor som betalar för ett dyrt månadskort varje månad. Är detta logiskt? När det är som mest överbelastat med folk får vi resa oss för dem med motiveringen att vi betalar för resan och inte för sittplatsen. Var står det i deras marknadsföring? "Köp pendelkort, du betalar för resan men ingen sittplats". Ingenstans.

Kortkontrollanter. Inte biljettkontrollanterna. Nej, jag menar människorna som kommer ombord och kollar att ditt kort inte är falskt. Securitasvakterna. Det gör bara sitt jobb. Jag förstår det. Men måste de kolla våra kort fem sekunder efter att biljettkontrollanten kommit och kollat färdbevisen och vi glatt stoppat ner våra kort igen. Varför? Som om de skulle lurat oss in i en falsk trygghet genom att först skicka ut en vanlig biljettkontrollant? Vi är på ett tåg. Vi kan inte fly någonstans även om vi skulle ha ett falskt kort.

Nej, Skånetrafiken (DSB) och jag har ett hatkärlek förhållande. Jag behöver ta mig från punkt A (Helsingborg) till punkt B (Lund) och tillbaks. Det gör Skånetrafiken (DSB) och för det älskar jag dem. Jag önskar bara de kunde göra det bättre och i tid. 

Rin on the Rox

Jag har varit hooked på denna duo i månader nu. Nästan besatthet. Och nu har Ellen uppmärksammat dem. Yes. De ska vara med på Ellens talkshow. Youtube har gjort det igen. Jag älskar dem. Hoppas ni gillar dem med. Ellen gör det i alla fall. 

För övrigt inser jag att jag har problem med att säga nej. Jag har hur mycket som helst men förmår inte säga nej till fler saker. Borde ha lärt mig tills nu. Omöjligt. Jag ska dock bli bättre på det. Helgen har jag tillbringat med att måla om vår nya SSU-lokal och det nya kontoret. Erh, jag har fortfarande färg i håret. Just nu är min hårfärg en blandning av Granitgrått och Sidengrått. Lovely. Imorgon börjar dock allvaret. 

Helsingborg-Helsingör t/r

En helt vanlig mulen januaridag. På väg till Helsingör med färjan för att fota inför vår kommande kampanj om att stoppa "sexturismen" som vi ska ha tillsammans med danska SSU (DSU som det så passande heter). Helsingborg ser alltid bäst ut när man får distans till det. 

Jag tänker också passa på och gnälla om att priserna Helsingborg-Helsingör t/r har ökat markant. Idag kostar det hela 58 kr. Skandal. Minns ni när det kostade 40 kr? Ljuva dagar. 

Västsaharafundamentalisten har lyckats igen

Ja, jag känner att jag gjort mitt idag. Jag har propagerat lagom mycket om Västsahara och det har resulterat i något. I dag efter att jag pratat med min kursare (och vän) Sara om Västsahara skrev hon ett blogginlägg om just min hjärtefråga som ni kan läsa här. Ah. My mission is complete. 

Sen lovade jag henne att kategorisera mina inlägg så hon lättare kunde hitta de om Västsahara men istället kommer de här. Jag länkar till de inlägg jag tycker är extra viktiga om Västsahara här och nu (läs dem gärna i ordning).  

Västsahara - Afrikas sista koloni

Mötet med Rabab Amidane I

Mötet med Rabab Amidane II

Västsaharisk hungerstrejk

Krönika i SSU disriktstidningen Rödluvan

Palmedagarna, SSU och Västsahara 

Aminatou Haidari's kamp för Västsaharas självständighet

Två Västsahariska studenter mördade

Västsahariska demonstrationer i Marocko

Frihet eller död. 

Sen så kommer jag att uppdatera min blogg med en massa Västsaharainformation (läs gärna) och hur man kan få mer Västsaharainformation. Följ gärna Saras exempel och börja bojkotta Marockanska produkter, det gör jag. 

Frihet eller död.

Frihet eller död. Jag  läser orden på ryska ”svoboda ili smert”, i Åsne Seierstads bok ”Ängeln i Groznyj” som handlar om Tjetjenien men för mig kommer orden alltid vara länkade till Västsaharakonflikten.

Första dagen i de västsahariska flyktinglägren 2007, satt vi och pratade med en kille som precis kommit hem från sin militära tjänstgöring. Han pratade om befrielsekampen, om självständighetsdrömmen. Han pratade om frihet och han pratade om död. Om risken av att han var tvungen att offra sitt liv för sitt folks frihet.

Frasen har återkommit, gång på gång. I olika samband men med samma resonemang. Man hade offrat sitt liv för sitt folks frihet, för utan frihet vad innebär det att ha ett liv? Inget. I vissa mindre framtidsoptimistiska stunder hörde jag människor säga att döden förmodligen var den enda friheten de skulle få möta. Frasen har satt sig i mitt huvud. Jag läser dem i formen av ryska ord men känner dem med västsaharisk synvinkel.

Framför mig ser jag en katastrof. Hur den västsahariska fredliga kampen tvingas övergå till en ren militant kamp i ett rent desperat försök för att uppmärksamma den marockanska ockupationen av Västsahara. Hur västsaharierna tvingats ut i krig för att vi vänt dem ryggen åt och rationaliserat bort deras kamp för självständighet. Deras rätt till frihet. Ett krig hade utan tvekan lett till ett fruktansvärt nederlag för Västsaharierna på många punkter; förutom på en punkt. Det hade satt deras kamp på kartan. Hur undviker man krigsföring, självmordsbombare och raketbeskjutningar när omvärlden känner till de konflikter som använder sig av sådana metoder men inte västsahariernas kamp?

Orden frihet eller död väcker ilska, sorg och rädsla hos mig. De två ord, som återkommer i alla frihetsrörelser. De går inte att förneka men det går att förhindra. Det behöver inte vara frihet eller död. Det hade bara kunnat vara frihet. Utan död. Utan ilska. Utan sorg. Utan rädsla. Bara frihet.

Västsaharaeldsjälar över hela världen arbetar mot klockan, mot den växande frustrationen och mot den växande misstron på omvärlden. Vi behöver en förändring snart men framför allt får vi inte ge upp hoppet om att frihet kan komma utan död, även när västsaharierna verkar ge upp hoppet.

Jag fick frågan ett tag sedan varför jag arbetar med den västsahariska frågan. Detta är en del av mitt svar, men det fullständiga svaret är ett komplext svar på en lätt fråga. Jag lovar dock att spendera mitt liv med att arbeta för deras sak, fram till deras frihet (och efter) eller min död. 

Västsaharafundamentalist

Det är ingen hemlighet att Västsaharafrågan har en speciellt plats i mitt hjärta, det har blivit frågan jag ägnar mest tid åt i månaden. Därför tog jag det som en enorm komplimang när man startade en facebookgroup "Send Natasa Mirosavic to the desert". Tack kära Kim och alla som gått med i gruppen. Ni är för söta. Och sen kom en till komplimang. Inga kommentarer behövs. 

SSU startar utredning om brott mot folkrätten under kriget i Gaza

Why fix it if it 'aint broken? SSU har anlitat en advokat för att utreda om brott mot folkrätten begåtts av Israel och Hamas under kriget. Igen. Vi gjorde precis samma sak, om man bortser från att Hamas inte var en faktor, back in the day under Mikael Dambergs tid som ordförande i SSU. Att det behövs göras en gång är beklagligt. Men tack Jytte för att du gör det. Det behövs. Och som det konstaterats på SSU's hemsida:

"Kriget i Gaza har skördat mer än 1200 dödsoffer, en katastrof som berör oss alla. Många SSUare har vänner både ibland israeler och palestinier och har fått rapporter från krigets Gaza. SSU anser att det begåtts brott mot folkrätten bland annat då Israels krigshandlingar inte stått i proportion till Hamas angrepp på Israel. Även det stora antalet civila dödsoffer och förhindrandet av ambulanspersonal, medicinsk utrustning och humanitär hjälp att nå fram till civilbefolkningen är exempel på brott mot krigets lagar. Flera organisationer och forskare delar SSUs åsikt om att brott mot folkrätten har begåtts och att en effektiv fredsprocess kräver en juridisk process och upprättelse." Amen. Jag yrkar bifall till den beskrivningen. 

Sen fick jag ett mail om hur man som individ kan hjälpa till i kampen för ett fritt Palestina.

"Som kritisk konsument kan du sätta press på den Israeliska staten att följa folkrätten och lämna sina illegala bosättningar. Det enda som krävs är att du bojkottar varor som kommer från Israel (ofta frukt och grönsaker ). Du kan också ställa krav på din lokala matvaruaffär att inte köpa in israeliska varor. Underskatta inte din egen insats.Hjälp till att få stopp på det hänsynslösa våldet som riktas mot civila. Hjälp till att sätta press på Israel för att skapa en hållbar fred. Israeliska produkter känns igen genom deras streckkod som börjar på 729. Exempel på vanliga israeliska produkter är: sharonfrukt, sötpotatis, avokado, paprika, apelsiner och clementiner."

Sen vill jag bara varna för att vissa affärer börjat märka om sina varor från israeliska till spanska. Själv bojkottar jag israeliska varor sedan länge. Och marockanska varor med av samma anledningar; de ockuperar, förtrycker och torterar andra människor (just i dessa fall är det Palestinierna och Västsaharierna som får utstå förtrycket). Jag vägrar stödja dem. Kan leva utan deras produkter och det tar bort min maktlöshetskänsla en aningen. 

För övrigt. It's the final countdown. Ja, efter de här två seminarieveckorna är det äntligen dags att börja skriva min uppsats. Den långa kampen inleds snart. Men just nu tvingas jag.. rättare sagt torteras jag genom att vara tvungen att gå på seminarier som är lagda sent på eftermiddagen. Jag är i skolan till klockan sex eller sju på kvällen, och är inte hemma förrän en timme efteråt. Utmattad. Genuint utmattad. Men det är snart över, tills dess, får jag stå ut med tidigare morgnar, sena kvällar och en massa kaffe däremellan. 

Marriage? Just not worth the divorce.

Så heter en ny bok om skilsmässa. Jag tvekade ett tag för att skriva ett blogginlägg om skilsmässa. Men artikeln jag läste när jag satt på biblioteket och tyckte synd om mig själv för att jag tvingas läsa en SÅ fruktansvärt dåligt analys av internationell rätt, bara ber om att få kommenteras. Även om det berör skilsmässa eller just därför.

Det är utdrag från en bok där författaren skriver om sin skilsmässa från sin otrogna man. Jag älskar utdragen för att de är så personliga och så ärliga.

“When someone says he wants a divorce, there is an inevitable exclamation point affixed to that statement, as in the statement “Help!” Or “Fire!” Therefore there will be no thoughtful or complete answering of questions, because an exclamation point has rendered all questions moot. Fire! In a move best described as cinematic, I slide slowly to the floor, to the white entryway tiles of our home.”

Ibland är just episoder I våra liv som episoder ur en film. Sakta men säkert börjar hennes liv spelas upp igen. Och hon ifrågasätter allt. Jag tror att man har en tendens att utvärdera alla aspekter i ens liv, speciellt när saker och ting går dåligt. Man ältar helt enkelt alla shoulda-woulda-coulda-scenarion.

 “From a distance it looked like a good marriage. I had almost convinced myself it was like that up close. I thought it was normal.I rationalised that I would never have married a man too encompassing, no challenge there: no friction. I adored him more, added sentiment and romance from my side to even things out, poured love into baby A and wished for the best.”

Ibland gör vi saker som förväntas av oss mer än saker vi vill. Ibland blir jag förundrar över hur djupt man kan sjunka ner i förnekelseträsket. 

Vissa fördelar finns det så klart med skilsmässan.

"Also, I can let myself go. Unfortunately I am not a serious or dedicated drinker and cannot hang from chandeliers, intoxicated with my own hilarity ... but at night when my son is asleep, I can smoke again.”

Och nackdelar.

“Emotionally, it is an environmental disaster; I feel certain that it cannot get any worse.”

Och andra känslor.

 "Someday I will have revenge. I know in advance to keep this to myself, and everyone will be happier.”

Och till slut..slutsatsen.

“The snag about marriage is, it isn't worth the divorce. My new doctrine is, never marry. I won't ever again. It is absolute swill. It's not just my marriage. It's all marriages except a handful. Marriage is a conspiracy from Tiffany's, florists, the diamond industry and Christian fundamentalists. The only good things about it are the diamond ring, the wedding gifts and the honeymoon.”

Är du lätt deprimerad över ett förhållande som gått i kras? Genomgår du en hemsk skilsmässa eller håller på att göra slut med någon? Läs boken. Du kommer säkert må mycket bättre. Själv genomgår jag inget av det ovanstående och den lyckades ändå förgylla min dag. 

För övrigt sitter jag och översätter juridiskt material till ett fall som ska upp i Europadomstolen, mot FRA-lagstiftningen. Jag har två Västsaharaartiklar att skriva klart till i morgon och är fortfarande i fullständig förnekelse över att jag nu ska skriva min kandidat/masteruppsats. 

Jag är disconecctad från omvärlden.

Kära vänner, bekanta och övriga bloggläsare (om ni finns). 

Jag har dåligt samvete för att jag inte bloggat under den här tiden eftersom jag vet att massvis med saker har hänt (i synnerhet i Gaza) som jag hade velat kommentera och dela med mig av. Och jag känner därför att jag måste förklara mig lite. 

Anledningen; en fruktansvärt dålig feministisk analys av internationell rätt som jag måste analysera inför en muntlig och skriftlig tenta på torsdag och fredag. (Missförstå mig inte. Jag är feminist men jag avskyr teoretiskt svammel och ostrukturerade texter.) 

Jag fastnar lätt i internetvärlden; och i alla bloggar och tidningar som rapporterar från Gaza om jag tillåter mig själv börja läsa det. Och eftersom jag alltid är ute i sista minuten så har jag nu tagit drastiska åtgärder. Jag är disconnectad från omvärlden fram till fredag eftermiddag. Min mobil är avstängd, och min internetanvändning begränsad till email à la internetanvänding år 1999. Jag har dock olydigt nog läst bloggarna som jag följer och skrivit flera blogginlägg som ligger på hög i min bloggmapp på skrivbordet. Men nu måste jag åter till "Feminism, imperialism and the mission of international law" av Anne Orford. It's going to be a looooong day (and night). 

Tentaperiod och Gazakrönikor

Ah. Det är tentaperiod och jag hinner inte skriva så mycket. Men oh, idag under min jag-ignorerar-mina-tentor-period så läste jag min morgontidning Helsingborgs Dagblad. Jag vet att det är en oberoende liberal tidning, men jag älskar kultursidorna och med det kulturredaktören Gunnar Bergdahl. Yes, jag ser honom lite här och var. Hans cowboyhatt sticker verkligen ut och dagens krönika "Helvetet i Gaza och naturgasen". Ja, du Gunnar Bergdahl, jag gillar dig och din krönika. Här är en liten del av den.

"När det gällde den amerikanska invasionen i Irak fanns uppenbarligen en dold agenda. Saddam Husseins massförstörelsevapen var hjärnspöken för att hålla opinionen lugn. I själva verket var det oljan och lukrativa affärskontrakt det handlade om. Man ville ha oljekontroll och oljeinflytande i regionen till vilket pris som helst.

Finns det en sådan dold agenda också för bombardemanget av Gaza?"

Sen fullkomligt älskar jag den här artikeln från DN. Och här kommer den del av dem. 

"PÅ GRUND AV MINA föräldrars historia visste de vad det betydde att stänga in människor bakom taggtråd på ett litet område. Ett år, fem år, tio år. Sedan 1991. Vilken tur att de inte är i livet och ser hur dessa inspärrade människor bombas med all överdådig militärteknik från Israel och USA."

Och slutligen. Så läste jag Ardalan Shekarabis artikel om att "EU bär ansvaret för massakern i Gaza". Läsvärd.  Jag verkligen hoppas på att EU börjat ta ansvar. Börjar ställa krav. Börjar kräva att mänskliga rättigheter respekteras. 

För övrigt. Jag återkommer så snart som möjligt med fler blogginlägg. Förvänta er inget imorgon dock. Jag ska låsa in mig och stänga av internet, tv:n och mobilen. Min hemska tentavecka väntar. Och jag kommer be till allt och inget att jag klarar det. Jag behöver något övernaturligt på min sida. 

Jag är en boknörd.

Efter att Cattis gjort det och Markus gjort det, var jag tvungen att göra det. Och för att ni ska förstå till vilken grad jag verkligen är en boknörd kommer jag bifoga en bild på en del av min bokhylla (en bild på hela min bokhylla är omöjligt att få med på bild)... döm mig inte. Jag är en bokoman. Och jag behöver fler hyllor. Jag vet det själv. Och nej, jag kan inte sluta köpa böcker. I love them. I want them. I need them. Så ja, jag är en boknörd.

För övrigt kan jag lugnt erkänna att jag känner en avsky gentemot vissa böcker; mer specifikt mina juridiska böcker just nu. Jag måste fortsätta plugga. Tyvärr. Jag kanske hinner analysera klart SVD artiklarna angående Hamas senare ikväll. Kanske.

Gaza väcker mitt vrede II

Trött. Jag är ack så trött på kriget. Jag är trött på dödandet. Jag är trött på sorgen. Jag är trött på maktlösheten. Jag är trött. Jag orkar inte läsa mer, men ändå sitter jag som fastklistrad vid datorn och läser om; kriget, om dödandet och om sorgen. CNN står på i mitt vardagsrum från tidig morgon till sen kväll. Varenda ord känns som en kniv mot hjärtat, varenda bild gör mig förfärad. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag sitter och upprepar orden "snälla sluta nu, snälla sluta nu" om och om igen inombords när jag ser nyhetsreportagen på tv. Snälla, sluta nu. Men det upphör inte, och det enda jag kan göra är att läsa, titta, skriva och känna. 

Jag läste idag Ali Esbatis blogg som länkade till bloggen Angry Arab som gjort en översättning av antalet döda och skadade i Gaza till vad det hade motsvarat i antal i både Israel och USA. Dödssiffran i Israel hade varit  3596 och i USA hade det varit 149 749. Antalet skadade hade i Israel varit 13 222 och i USA 550 549. Siffrorna är helt otroliga. Kan ni tänka er om 149 749 personer dött i USA och mer än tre gånger som många varit skadade. Kan ni föreställa er omvärldens reaktioner?

För övrigt sitter jag och läser an artikel som Khaled Mashaal, högste chef på Hamas Politbyrå, skrivit i Svenska Dagbladet (läs här). I morgon kommer en artikel från Shai Hermesh, som är ledamot för partiet Kadima i Israels parlament Knesset publiceras i Svenska dagbladet. Jag ska försöka kommentera så fort jag kan. Men jag väljer att vänta till jag har läst båda. 

Gaza väcker mitt vrede

Strax efter demonstrationen; gick Israel in med marktrupper. Jag blev så arg, så arg, så arg så. Sen blev jag ännu argare när jag lyssnade till ett uttalande av vår utrikesminister; Carl Bildt som du också kan lyssna på här.

Han fick frågan om han tror det går så långt som till marktrupper innan det faktiskt skett.  Hans svar var:

"Det kan kan inte uteslutas. Även om jag tror att det vore ett mycket stort misstag. Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men  vad gör man där? När man sitter, de stackars rädda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ur det." 

Jag vet inte riktigt om ni reagerar över uttalandet men jag tycker det var ett märkligt sätt att formulera varför det skulle vara katastrofalt om marktrupper går in, vilket de nu har gjort. Jag har inte riktigt samma fokus. Jag tänker på människorna där, som dödas för att “bekämpa” terrorism.  Det finns absolut inget som kan rättfärdiga det Israel gör nu i Gaza, absolut inget. Gaza är en liten landremsa fyra kilometer bred och fyra mil lång. Det våldet som använts där är inte försvarbart. Det är inte det. 

Jag läste ett inlägg av Lars G Linder som ledde mig fram till den här artikeln detta citat av Daniel Barenboim:  

“I have just three wishes for the coming year. The first is for the Israeli government to realise once and for all that the Middle East conflict cannot be solved by military means. The second is for Hamas to realise that its interests are not served by violence, and Israel is here to stay. And the third is for the world to acknowledge that this conflict is unlike any other in history. It is uniquely intricate and sensitive - a conflict between two peoples who are both deeply convinced of their right to live on the same very small piece of land. This is why neither diplomacy nor military action can resolve this conflict.”

Jag tycker det sammanfattar konflikten alldeles utmärkt. Alldeles utmärkt. Jag är för fred. Punkt slut. Jag är för en tvåstatslösning à la 1967 års gränser. Och bara för att jag är för en Palestinsk stat betyder inte det att jag stödjer Hamas fullhjärtat utan att jag stödjer det Palestinska folket. Det finns en skillnad mellan Hamas och det Palestinska folket som inte riktigt verkat nått fram till den Israeliska regeringen som nu för ett krig mot det Palestinska folket med Hamas som argument. 

Vad är poängen med Israels bombningar och marktrupper? Vad leder det till förutom döda civila människor, en stor humanitär katastrof och mer hat?  Vad är poängen med att beskjuta ambulanspersonal, marknader, FN- skolan och andra direkta civila mål om inte att döda civila? VAD? 

Ingen kommer kunna få mig att tro att dödandet som Israel håller på med just nu kan legitimeras av rakterna som Hamas skjuter och som ännu inte tagit ett enda offer. Ingen kommer kunna få mig att tycka att dödandet av civila är nödvändigt för att komma åt terroristerna. Och ingen kommer kunna få mig att backa från min åsikt att Israel som den starkare parten borde ta sitt förbannade ansvar och upphöra med det våld de nu använder sig av om det någonsin ska bli fred. Ingen. 

Den som tror att den israeliska armén försvagar Hamas, borde läsa in sig på de senaste årens växande Islamism runt om i världen. Israels armé kanske lyckas döda ett tiotal Hamasledare men också rekrytera ett tusentals fler Hamasanhängare. Hela situationen på Gaza kan bara beskrivas med två ord barbarisk och kontraproduktiv. Man skapar inte fred med krig; man skapar hat. Mer hat leder till mindre fred, så enkelt är det. Jag är så arg, så arg, så arg så. 

För övrigt är det dags med en mindre personlig uppdatering eftersom jag inte bloggat på ett tag. Jag har jag inga som helst problem med att förknippas med Ung vänster, de ligger på rätt sida av den politiska skalan. Vi tycker inte alltid samma sak i allting men vem gör det? Jag skriver dessutom för de av er som följer min blogg äntligen med två händer, gipset är äntligen av (jippi!) Min julmiddag hos mormor var helt underbar, jag åt (traditionsenligt) för mycket. Imorgon kommer jag spendera mig dag på biblioteket för att ta igen alla studier som jag hitintills lyckats ignorera men som nu hemsöker mig.

Palestinademonstration II

Igår, runt klockan 13.00 befann jag mig på väg till en demonstration till stöd för det Palestinska folket. Jag visste redan då att det skulle dyka upp mycket folk, men att vädret förmodligen skulle förhindra många från att komma. Det kom fler människor än förväntat; vi var fler än 500 personer som begav oss från GA-torg till terasstrapporna vid Kärnan i Helsingborg. SSU's banderoll hade budskapet "Bojkotta Israel", och det budskapet skreks om och om igen av demonstranterna. Andra budskap som skreks var "länge leve Palestina", "rädda barnen på Gaza" och "Stoppa zionismen".  Jag talade själv vid terasstrapporna tillsammans med bland annat representanter från rädda barnen, vänsterpartiet och ung vänster. 

Det står skrivet mer om demonstrationen och om mitt tal här. Detta inlägg blir nog för långt om jag ska ge mig in på vad som hände efter demonstrationerna; nämligen marktruppernas intåg i Gaza. Det kommer ett till inlägg under dagen. 

För övrigt fortsätter diskussionen kring mitt tidigare inlägg om Vit Makt; Kim har bloggat om samma artikel här. Det finns mer att säga kring det. Men om du vill kommentera, se till att stå för din egen åsikt. Jag accepterar hädanefter inte anonyma kommentarer.  

Vit makt?

Helsingborgs Dagblad hade idag en artikel om den etniska bakgrunden av kommunfullmäktigeledamöterna i Helsingborg. Låt oss bara konstatera att rubriken "Vit makt" sa allt. Endast fyra i fullmäktige har utomnordisk bakgrund, och svartskallen längst ut till höger är jag. Vi är alltså fyra av 65 som har utomnordisk bakgrund och jag är född i Sverige. Vi borde ha varit 12 personer med utomnordisk bakgrund för att återspegla samhället. Men icke. Tre av de fyra utomnordiska ledamöter är socialdemokrater, den fjärde är moderat. Resterande partier kommer upp till imponerande 0. Artikeln kan du läsa här. 

Frågan är varför kommunfullmäktige inte återspeglar samhället. Är maktstrukturerna för svåra att ta sig igenom? Mycket troligt. Och en ännu viktigare fråga är, vad händer när man inte känner sig delaktig i besluten som tas i kommunfullmäktige? När man inte kan relatera till beslutsfattarna? Partierna måste göra det lättare för invandrare eller människor med annan etnisk bakgrund att engagera sig. Anledningen är så klart att man breddar kompetensen på besluten som fattas. Vi har alla olika "glasögon" på oss när vi lägger förslag eller fattar beslut. Våra glasögonen formas efter aspekter som kön, etnicitet, sexualitet, religion osv. Vi är helt enkelt produkter av våra samhällen och av våra förutsättningar. Och när man har egna glasögon är det svårt att se genom andras. Och om alla har ungefär samma bakgrund så kommer man högst sannolikt att missa aspekter som man helt enkelt inte ser. Samma resonemang som man använder i den här artikeln vad gäller etnicitet kan användas på kön-, sexualitet- och t.o.m. åldersfördelningen av kommunfullmäktigeledamöterna. Så enkelt är det, tragiskt men sant. 

För övrigt så kan jag inte sammanfatta 2008 i ett blogginlägg. Det är detaljerna som räknas och oftast de obeskrivliga detaljerna. Jag hittade dock ett citat om själva nyårsafton som jag gillar "I've always thought that New Year's eve is proof that human beings are essentially optimistic creatures. Despite hundreds of years of pathetic parties and hellish hangovers, we continue to cling to the notion that it's possible to have fun on that night. It's not. There is too much pressure, too many expectations, too few bathrooms" (från boken Dispatches from the edge av Andersson Cooper). Nå, trots att jag inte dricker så stämmer det överens ganska bra med min egen syn. Här är en bild på mig och Isabell under nyår. 

Mitt besök till akuten

Bakgrund. Jag har under ungefär en veckas tid haft ont i min vänstra tumme. Trivialt tänker ni säker, för det tänkte jag med. Det går över. Jag närvarande på demonstrationer istället för att gå till akuten eftersom “det säkert inte var något”. Igår morse vaknade jag sex på morgonen av smärtan och hade min kära tumme blivit mycket värre. Men, jag var fortfarande skeptisk till om jag borde åka till akuten tills min tumme framåt tio på kvällen (efter en masssa smärta och smärtstillande) började bli röd.

Scenario.

Akutmottagningen i Helsingborg. Klockan är 22.00 när jag och min mamma kommer in på mottagningen. Nummer 64 visas på skärmen. Vi har nummer 70.  Detta går snabbt tänker jag. En timme senare tittar en läkare på min hand, konstaterar att det är för allvarligt för att skicka hem mig och skickade vidare mig till ortopedakuten (Till min stora förvåning. Jag förväntade mig att han skulle ge mig smärtstillande och skicka hem mig).

Ortopedakuten i Helsingborg.  För att anmäla mig till ortopedakuten fick jag sitta i den vanliga akuten och vänta tillsammans med en dansk förvirrad man, en hemlös alkoholist, en arabisktalande familj med en sjuk dotter (när jag säger familj menar jag mamma, pappa, barn och övrig släkt). Till slut blir jag hänvisad till ortopedakuten och till deras väntrum lagom till att Prison Break slutar. I rummet sitter en man och en kvinna. Efter att kvinnan lämnar (och  upprepar Gott Nytt År tre ganger av glädje till alla hon passerar) och mumlar att hennes parkeringstid gick ut klockan fem (alltså sex timmar tidigare) vänder sig mannen om och frågar “Så hur länge har ni varit här?”.

Karaktärer. Ola, som han hette, hade själv varit på akuten i åtta timmar.  Varför? Han är hovslagare och en häst hade stampat på hans högra hand (det finns en anledning till att detta nämns utöver faktumet att han är högerhänt). Han hade tagit sig till Ängelholms sjukhus (han bor någonstans utanför) men de hade hänvisat honom till Helsingborg. Så han fick köra med en manuell växellåda till Helsingborg (kom nu ihåg varför han skulle till akuten). Just det, så när vi träffar honom sitter han och stirrar rakt ut i luften samtidigt som han förklarar att han har ett brutet ben i handen och att hans högra hand är tre gånger så stor som den vänstra. När klockan närmade sig midnatt fick han slutligen bli gipsad, för att sen just det, köra hem.

Hjälp. Efter att ha sett två familjer sätta sig och vänta på hjälp och sen lämna utan att ha fått någon hjälp för att de insett att det kommer ta hela natten, roade jag mig med att läsa allt. Mina ögon fastnade slutligen på en skylt “Minska din väntetid” (halleluja tänkte jag fram tills att jag faktiskt läste skylten). “Hjälp oss att hålla ordning i väntrummet. Om du städar upp efter dig själv och ditt barn så kan vi lägga vår tid på att fortare ge dig och andra patienter den vård vi alla väntar på. Det vinner vi alla på.” Är det något som slår dig som onormalt? De prioriterar alltså väntrummet över MIG, som patient? Jag saknar ord.

Avslut. Fem timmar efter jag kommit till akuten lämnar jag den, tre på morgonen med vänstra handen gipsad och med smärtstillande (ja!). Detta inlägg är alltså skrivet med min högra hand, och har tagit för evigt att skriva.

I övrigt kom jag att tänka på en man som ringde in till p1 och sa att man borde utrota alla palestinier som bor på Gaza. Efter att ha fått höra protester från programledaren förklarade han sin ståndpunkt med att det vore mer humant gentemot invånarna än att svälta, tortera och döda dem stegvis. Jag undrar vad han hade sagt nu?

Gaza väcker ilska och förstärker hopplöshet

De senaste händelserna i Gaza väcker ilska och förstärker hopplösheten hos alla när det kommer till en fredlig lösning på konflikten. Jag läste i morse en personlig skildring av situationen där idag av författaren Stig Hansén, som varit i Gaza många gånger (du kan läsa den här). En intressant sak han tar upp i artikeln är att han för många år sen när han engagerade sig i Palestinakonflikten tillsammans med andra hade sagt  "Kolla Berlinmuren, kolla Sydafrika, någon gång måste också Palestinakonflikten få ett slut! Vi sa det med ett utropstecken, inte ett frågetecken."  Jag känner igen mig i tankesättet även när det kommer till andra konflikter som Västsaharakonflikten. Man klamrar sig fast vid hopp och goda exempel även om man innerst inne ser en försämring av situationen och inte en förbättring. Utropstecknen förvandlas med tiden till ett undrande frågetecken. Jag rekommenderar verkligen att man läser det här och det här inlägget av Rawia Morra. De skildrar bland annat reaktionerna i mellanöstern och situationen på plats i Gaza. 

USA har som bekant alltid varit en stor spelare när det kommer till Palestina-Israel konflikten. Vilket innebär att Obama kommer sättas på prov, just för att se om hans utrikespolitik är annorlunda än den tidigare (flygande-skor-omtyckta) presidenten. Utrikespolitiken är just ett område där hela världen iakttar USA's agerande på och där deras ageranden har massiva konsekvenser. En analys av hans uttalanden hitintills angående konflikten finns här. Det kommer krävas mycket för att få fram en förbättring av dagens situation, men det behövs en snabb förbättring. Det enda som har framsteg just nu är hatet; som växer sig allt starkare (om man nu kan kalla det framsteg). 

För övrigt så samlas vi i Helsingborg 17.30 på Gustav Adolfstorg idag för att visa vår solidaritet med invånarna på Gaza. Jag har dessutom stukat vänstra handen så det här inlägget är skrivet med en hand (frustrerande är det). Jag ber om ursäkt för den bristande analysen, men när min hand mår bättre lovar jag att skriva mer och länka mindre. 

Palestinademonstration

Igår skickades SMS runt med en uppmaning om att dyka upp på Gustav Adolfs torg i Helsingborg idag klockan 16.00. Runt kvar i fyra stod jag i SSU-lokalen runt en Palestinafana tillsammans med några SSU:are. Det hela kändes som en déjà vu, för vi har stått där så många gånger tidigare av samma anledning som idag, och kommer fortsätta stå där så länge det behövs. Och vi var långt ifrån ensamma. Det strömmade dit människor. Man kunde känna ilskan i luften när slagorden skreks fram och sorgen i tystnaden som uppstod mellan slagorden. Bland demonstranterna befann sig människor som mist släktingar, vänner och landsmän till den 60 år långa ockupationen. 

Desperationen var närvarande i allas ögon. Talarna avlöste varandra och sa det vi alla kände; ockupationen måste upphör och något måste hända snart. Och de sa det vi alla tänkte; att USA, EU och den svenska regeringen måste reagera. Och de sa det vi alla redan visste; att vi kan inte förlita oss på någon annan än oss själva och vår förmåga att påverka, förändringen måste komma underifrån. 

Alla var där för att visa sitt missnöje och många var där för att det är bland de få saker man kan göra för att få utlopp för din frustration; demonstrera. Känslan av ilska blandat med sorg, missnöje och maktlöshet spred sig bland deltagarna. Själv rördes jag mest av en SSU:ares storebrors tal, där han stod med megafonen i handen och kanaliserade all sin ilska i sin röst. Då och då bröts rösten och sorgen trädde fram. Ilskan över att bli kallad terrorist för att man försvarar sig själv eller sitt land, ilskan över att ockupationen fortsätter efter så många år och sorgen över de som dödats i kampen för ett fritt Palestina kanaliserades i hans tal. Imorgon samlas vi åter 17.30 på GA-torg i Helsingborg. 

Ett barn är begravet i Gaza

Det har börjat igen. Det finns inte mycket mer att säga. Attackerna i Gaza, har börjat igen. Det är bara början, vi är långt ifrån slutet. Denna ockupation, och konsekvenserna av den som är så horribla. Många civila har dött och kommer att dö. Det är bara en tidsfråga innan dödsantalet stiger och reduceras till nummer i trycksvärta, som någon enstaka person kommer låta ögonen vila på, innan den fortsätter och läser sportdelen i tidningen. För andra kommer det att vara början på en livslång sorg. Ockupationens fula ansikte har visat sig igen. 

Detta är en dagsvers som jag hade med i ett tidigare inlägg om Gaza men det kan gott användas igen. 

Mats Nörklints gamla dagsvers i DN.

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

Betlehem är ett stort ghetto

Tusentals besökare åker årligen till Betlehem för att fira julen i Jesus födelsestad. Vägen dit är allt annat än lätt, eftersom besökarna måste ta sig igenom en rad olika checkpoint (något som för övrigt är dagligt förekommande för Palestiner runt om i Palestina). Betlehem har blivit, enligt en palestinsk riksdagsman, ett ghetto på grund av att det är omringat av den olagliga israeliska muren. Mer om det går att läsa här. 

Kristna Palestinier som bor i Betlehem riskerar dessutom att bli vräkta av israeliska myndigheter eftersom de bor precis bredvid israeliska bosättningar. Titta gärna på inslaget här: 

Påven bad för fred i Mellanönstern och ett stopp av hat och våld i sin Julmässa.  Även om jag just i den punkten håller med honom fullständigt så tycker jag det är en smula ironiskt med tanke på det hatfyllda uttalanden om homosexualitet som gjordes av just honom för någon dag sedan. 

För övrigt förstår jag inte varför man måste smälla fyrverkerier redan?! Vi har runt en vecka kvar av 2008, sen kan ni smälla hur j-kla mycket ni vill under nyårsafton. När fyrverkerier krashar gentemot ens fönster varannan minut och fönstret sedan lyser upp i rött, grönt, blått och klarvitt är det svårt att koncentrera sig på något annat, speciellt en feministisk analys av odokumenterade flyktingars rätt till arbetsrätt som ska vara inne efter nyår. 

Jul, påven och homosexualitet

Självklart är det väl så att man hör mer från påven under julhelgerna, även om jag önskar att han kunde hålla sina nedlåtande och homofobiska åsikter för sig själv. Om ni undrar vad exakt det är jag refererar till så kan ni läsa artikeln här. 

Han säger bland annat att han inte att homosexualitet är en synd med homosexuella handlingar. Ärligt talat, vad är skillnaden? Han tycker alltså att det är okej att vara homosexuell så länge du inte gör något åt det. Suck. Ibland önskar jag att jag inte läser tidningen och kan slippa läsa om sådana uttalanden. 

Nåja, man kan inte få allt här i världen. Nu när det så kallade jullovet dragit igång har man mer tid att ägna sig åt tidningen, i alla fall så länge man förnekar det massiva skolarbetet som man ska ta itu med. För det vet ni väl, att man får jullov under universitetsstudierna är en myt och det man gjort är att man lagt förklätt studieperioden inför tentorna i januari och presenterat det som ett jullov.. Nog om det.. God Jul på er alla!

För övrigt har Human Rights Watch precis släppt en rapport om mänskliga rättigheter i Västsahara och i de västsahariska flyktinglägren i Tindouf som är mycket läsvärd. Ni hittar den här. Se det som min julklapp ;) 

Blackwater - USA's speciella säkerhetsbolag

Blackwater. Jag har nämnt det privata säkerhetsbolaget som verkar ibland annat Irak tidigare här, men nu gör jag det igen. Sanningen är att nackhåren reser sig på mig när jag tänker på hur de verkar och hur lite man egentligen känner till om dem. Ett privat företag, anlitat av den amerikanska staten, men utan att den amerikanska staten är direkt ansvarig för dess handlingar.

Nu ställs tydligen en del av dem inför rätta för deras ”skjut först, fråga sen” metoder; det kan ni läsa om här. Men efter att ha sett den här videon har jag fått mina farhågor bekräftade om det här så kallade säkerhetsbolaget. Kolla gärna igenom den. Sjukt intressant. 

Intervju om rödgrönt samarbete

Jag håller på och skalar en morot (ja, just det för er som känner mig tentasnack) när telefonen ringer. Jag har en ovana att aldrig kolla på min mobil utan svarar direkt. Samtalet går ungefär som följer:

- Hej, det här är Natta. 

- Hej, det här är X från tidningen City Helsingborg (jag hör aldrig namnet på journalisten heller - en annan ovana jag har). Jag undrar vad du tycker om alliansen?

- tystnad (det var mitt svar till vad jag tycker om alliansen och jag kom inte på hur jag skulle formulera om skit på ett bättre sätt).

- Erh, den rödgröna alliansen menar jag, säger journalisten och inser hur jag uppfattat frågan. 

- Jo, då, jag tycker väl bra om den.

- Jasså. säger han (tydligen oförberedd på det svaret).. I vanliga fall brukar ungdomsförbundet vara mer radikalt (okej, här har han tappat mig om någon kan tolka det så let me know). 

- Jo, det är vi också. Men du frågade mig vad jag tyckte om samarbetet och jag tycker det är bättre med Vänsterpartiet i samarbetet.

- Hade du tyckt det var bättre utan en rödgrön allians?

- Självklart.. Självklart tycker jag att det hade varit bättre om Sverige styrts av Socialdemokrater och endast socialdemokrater. Det tror jag att alla partier tycker om sitt eget parti, inklusive moderaterna. Men jag tror vi alla kan enas om att en rödgrön allians är bättre än dagens allians. När som helst. 

-Kommer det inte bli svårt att samarbeta mellan partierna?

- Jag tror vi har en gemensam grund att stå på, sen kommer vi inte vara överens om alla frågor, men det är inte dagens allians heller. Det kommer krävas kompromissvilja, det tror jag att alla partier har. 

- Tror du att det kan ha effekt på lokal nivå? Kommer det bli ett lokalt rödgrönt samarbete? 

- Kanske, men inte nödvändigtvis. Jag vet ärligt talat inte. (I regionen regerar mp med alliansen och jag vet ärligt talat inte om jag hade velat samarbeta med dem med tanke på det...men det sa jag inte till honom, men jag tänkte). I alla fall vet JAG inte om det kommer bli en lokal allians än. 

- Tack för svaren, nu ska jag ringa MUF, jag har en aning om att de ser det på ett annat sätt. säger han och skrattar till.

- Ja, jag vet. Jag och MUF brukar tycka olika, det här är inte första gången. 

Jag lägger på luren och fortsätter med att skala mina morötter. Min tentaperiod är katastrofal, tur att det är en av de sista jag har. Men sen fortsätter jag fundera över vår nya rödgröna allians (som ja, jag fått alla email, sms och telefonsamtal om). Jag vet inte om det bär eller brister. Jag tror inte att någon vet. Jag tror att alla hoppas på att detta samarbetet leder fram till att vi kysser en viss allians adjö. Jag tar tillbaka det. Jag ber till alla Gudar som finns att det blir så. 

Men det kommer att kräva arbete. Alla som inte tror det kommer bli svårt, är ute och cyklar. Vi kommer behöva kämpa för att vinna nästa val, och då menar jag mer än förra valet. Jag säger inte att vi inte har den bästa politiken. Det har vi. Den bästa politiken. Men vi måste bli bättre på att kommunicera den till folk. Och kommunikationen måste vara trovärdig. Det var det vi förlorade på sist. Och jag tror att trovärdigheten är det som avgör om vi står eller faller nästa val. Men att veta vad som händer fram till nästa val är helt omöjligt. Hoppas är det jag gör. 

Detta är dock den sista av min tid idag som läggs åt att fundera över det rödgröna samarbetet, eller borde jag kalla det den rödgröna alliansen? Jag måste fundera mer på min tenta, som jag också hoppas ska bli bra...

Look into my eyes

Jag älskar den här låten. Älskar den. Den berör mitt hjärta och jag tänker både på situationen i Västsahara och i Palestina när jag hör den. Genial. Underbar. Berörande vacker. 

Min absoluta favoritdel är: 

"You blame me for defending myself
Against the ways of my enemies
I'm terrorized in my own land (what)
And I'm the terrorist?"

Västsahariska demonstrationer i Marocko

Måndagens dödsfall i det ockuperade området i Västsahara har startat en löpeld av västsahariska demonstrationer runt om i marockanska universitet. De västsahariska studenterna bojkottar sina tentor, hungerstrejkar och anordnar fredliga demonstrationer. Det har skrivits mer om det här. 

Igår startade dessutom en kulturell festival som tillägnades de två pojkarna som blev mördades i måndags samt alla martyrer som dött i kriget mellan Marocko och Västsahara. 

För övrigt så börjar jag efter 4,5 års tågpendlande till Lund att förakta Skånetrafiken. Kollektivtrafik är underbart när det fungerar. Men jag förstår verkligen inte varför pendlarna (som jag själv) som betalar troget varenda månad måste ge bort våra platser för de som bokat platser för en resa. Det borde vara tvärtom. Och ..fulla resenärer på väg till Köpenhamns flygplats är allt annat än charmigt, speciellt när tåget är överbelastat och jag inte kan fly från öllukten. 

Två västsahariska studenter mördade

För att använda orden av en kär vän till mig, när han läste om den här incidenten: Fy fan. Ja verkligen...fy fan.  

Den 1 december manifesterade en grupp västsahariska studenter i Agadir, Marocko mot faktumet att det inte fanns tillräckligt med platser för att ta sig till västsahariska städer inför den muslimska högtiden Aid. De demonstrerade på en busstation vid namn "Al masira". Marockansk polis tillät då en buss köra rakt in i den manifesterande skaran som fick som direkt följd att två västsahariska studenter dog, en västsaharisk student hamnade i koma och ett flertal västsahariska studenter skadades. Dessutom fängslades och misshandlades de överlevande av marockansk polis. Händelsen rapporterades in som en olyckshändelse och busschauffören försvann från brottsplatsen. 

De två studenterna som dog hette Baba Abdelaziz Khaya (22 år) och Lheussein Abdsadek Lakteif (20 år). Studenten som ligger i koma heter Belkadi Mbarek. Man höll idag, 12.00, en tyst minut för de döda i de västsahariska flyktinglägren. Mina tankar går till deras familjer och jag hoppas innerligt att Belkadi Mbarek klarar sig. 

Veronica Palm (s) KU-anmäler utvisning av Västsaharier?

Låt oss ta detta från början. Slutet ser ni redan i rubriken.

Så här ligger det till. Abderazzak Jabri sökte asyl i Sverige. Han hävdar själv att han är Västsaharier.  Han fruktade för tortyr om han skickades tillbaka till Marocko eftersom han associerades till Polisario, den västsahariska befrielserörelsen. Nå, han skickades tillbaka i alla fall. Varför? För att han associerades till terrorism. Han hade bott hemma hos en terrorist. 

Terrorism. Ett ord som tyvärr verkar vara väldigt nära till hands och användas en aningen för snabbt. Han kunde utgöra en risk mot rikets säkerhet, så det var lättare att skicka tillbaks honom. 

Vad hände när man skickade tillbaka honom? Just det, han fängslades och utsattes för tortyr. Chockerande? Knappast, eftersom det finns information om att tortyr är "vanligt förekommande" i Marocko. Men Veronica Palm (s) har nu anmält regeringen för att de skickade tillbaka honom (anmälan kan du läsa här) trots att de visste att det fanns risk för tortyr, något som strider mot internationell rätt. Jag väntar med spänning på resultatet. 

För övrigt så verkar det pågå ett mindre drama i Danmark som både berör den västsahariska representanten och den Marockanska ambassaden. Tydligen så har marockansk media försökt dölja en "sex skandal" på den Marockanska ambassaden i Köpenhamn genom att sprida ett falsk rykte om att Danmark stängt ner Polisarios kontor i Köpenhamn. Läs mer om det här.