2009

Det blir ett märkligt slut på ett märkligt år. Om jag skulle sammanfatta detta år med ett ord hade det varit: förvirrat. Jag hade stora förväntningar för 2009 under 2008. Och det gick inte riktigt som jag ville. Och när det väl gick som jag ville, var det inte riktigt på det sättet jag trott. Jag kan inte säga att det var ett dåligt år; för jag har fått uppleva så mycket gott under det här året. Jag tog examen, fortsatt mitt ordförandeskap för Sveriges bästa SSU-kommun, arbetade för Olof Palme Centret, skrivit en motion som antogs mot partistyrelsens tycke på den socialdemokratiska partikongressen och besökt min kära öken. Så lärdomen för 2010 är att fokusera på målet; och strunta i hur vägen dit skall se ut.

Om det är något jag önskar mig inför 2010 är det att jag lever varje dag som om det vore den sista. Att jag vågar mer och tvivlar mindre. Att jag lyssnar mer på min magkänsla och ältar mindre. Att jag följer min ”vilja”-röst mer än min ”borde”-röst. Att jag upptäcker världen, reser mer och återser vänner. Att jag får återse öknen. Att den politiska världen färgas röd och att ockupationer upphör. Att jag på nyårsdagen 2010 ser tillbaka på ett fantastiskt år där alla frågetecken jag har nu har rätats ut och att jag arbetar med något jag älskar. Så, även om nyårsafton nu kommer avslutas i 2009-års förvirrade anda så ser jag fram emot 2010 på ett obeskrivligt sätt.

Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år.

Den 25e december

var det en minnesdag för de 15 försvunna västsaharierna från ockuperat område. De försvann den 25e december 2005 efter att det varit med på manifestationer mot den marockanska ockupationen. Det är inte ovanligt att människor försvinner i det ockuperade Västsahara. Och ibland hålls de fängslade (och torteras) i tiotals år. Men hoppet över att de här 15 västsaharierna lever är fortfarande stort. Det finns en organisation som heter mödrarna av de 15 försvunna som har arbetat kontinuerligt med att försöka hitta dem. Man har nått en del framsteg med eftersökningen men ännu har de inte återfunnits. Två av de försvunnas syster är en nära vän till mig; så jag tänkte bara skriva detta inlägget i de försvunnas ära. Så att de vet att de är ihågkomna. Och till kommittén för de 15 försvunna; jag hoppas ni vet att ni är inte ensamma. Vi undrar också vart de är och hoppas att de hittas snart. Jag skickar all hopp och kärlek till er. Fortsätt kämpa!

De 15 försvunna är:

- Ali salem Al fadil Moul dar.
- Sid Ahmed Mohamed Lakoiara.
- Sid ahmed abdelloidoud Alaalam
- Mustapha Moulay Aaly Mohamed Fadel El youssfi.
- Ahmed Azmir.
- Said Laaroussi Krita
- Laaroussi Mbarek Abdellahi Assoyeh
- Sid Abrahim El Mokhtar Mohamed Fadel El youssfi.
- Habib Allah Sidi mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi
- Abderrahmen Sidi Mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi.
- Mohamed Adine Saleh Mohamed Alfadli Albaaiti.
- Assadik Sidi Ahmed Laaroussi Boutangiza
- Khalihana Al Bachir Mohamed Ariss
- Lahbib Al Bakai Ambirik Halab.

Efter att jag sagt God Jul

blev jag brutalt sjuk. Någon märklig endags sjukdom men ändock. Inte kul. Inte roligt alls. Och idag har jag ett styrelsemöte inplanerat. Så det måste jag ta tag i...Men när jag kommer hem är det dags för mig att skriva en massa; jag har 95 obesvarade mail att ta tag i. Och en helvetes massa planering inför det nya året. Om jag nu bara lyckas hålla mig frisk.

Lloro por ti.

Först vill jag bara säga God Jul till alla. Sen vill jag bara state the obvious. Jag är hemma igen. Just det. I min lägenhet i Helsingborg. Hemma. Men omställning är som alltid svår för mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag är hemma än. Och jag har inte ens velat titta på bilder från resan än; det är för tidigt. Alldeles för tidigt. Ungefär som att strö salt i ett öppet sår; så tidigt. Så det får vänta tills jag känner mig redo för det. Jag har spenderat dagen med att hänga med min underbara familj och med att lyssna på musik. Jag tänkte göra en lista över den här resans "soundtrack" lite senare. Men det finns en låt med på listan som alla som känner mig kommer förvånas över, och som just nu spelar på repeat. En låt med Enrique Iglesias. Just det. Sidati spelade den om och om igen, så det känns som om jag är där när jag hör den. Så den finns med på listan. Det positiva är att är att reggaetonduon Wisin y Yandel är med i låten. Si no te tengo, lloro! <3

Uppdateringar fran 27e

Jag har nu varit i 27e februari i tva dagar. Det ar mer an overkligt att vara tillbaka. Dels for att saker har forandrats och dels for att allt ar som det alltid har varit. Det kanns som om jag aldrig varit harifran, och anda har det gatt ett och ett halvt ar sedan jag var har.

Kongressen i Auserd var som sagt hur bra som helst, och Moussa vann ordforandevalet. jag blev sjuk i Auserd. Klimatforandringen ar oerhord har. Oerhord. Och det gor att det blir svinkallt under kvallarna. Sa naturligtvis har forkyldningen drabbat alla, och da menar jag alla. Det finns nog inte ett enda hushall dar manniskor inte lider av feber, otack hosta eller trotthet. Men jag ar pa battringsvagen. Tack vare medicinen jag tog med mig hit. Tyvarr kan den inte hjalpa alla dem som behover det.

Idag deltog vi i en manifestation for Aminetou Haidar i Rabuni. Jag hoppas ni foljer utvecklingen, hon har hungerstrejkat i 4 veckor nu for att hon inte tillats atervanda hem. Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder men de far komma i efterhand. Imorgon ar det fredag sa det blir en vilodag for oss alla. Men sen ar det dags for jobb..jag njuter av varje sekund och tanker pa er alla. Ni finns har med. Sidati och hans familj halsar till er alla!

SAHARA LIBRE!

halsningar fran oknen

kara vanner, bekanta och forhoppningsvis familj. jag har nu efter tre dagar fatt tillgang till internet. internetsalen bestar av 10 datorer fran 1990 sa detta meddelandet kommer bli kort. kongressen var underbar; och jag ar fortfarande i en by som heter auserd. for er som kanner till sidati; halsar han till alla. det ar kallare an normalt, som under en bra svensk sommar. jag och setareh bor hos en undrbar familj, som verkligen behandlar oss som en del av familjen. vi bor tillsammans med den sydafrikanska delegationen och imorgon bitti aker vi till 27e. forhoppningsvis ar internetanslutningen battre dar. jag saknar er alla och njuter av varje minut. sahara libre...

På återseende my loves!

10 solidariska julklappar.

Jag hörde någonstans att årets julklapp är spikmattan. Jag vet inte om jag tycker det ligger i julens riktiga anda, nämligen solidaritet. Så jag tänkte ge förslag på 10 solidariska julklappar.

1. Prenumeration på tidskriften Västsahara (priset är för 4 nr alltså ett år) och man kan bli medlem över nätet och det gör du här. Man kan även bli vän på facebook med tidskriften Västsahara (joina).
en stödprenumeration kostar 145 kr
en vanlig prenumeration kostar 125 kr
en prenumeration för föreningar/företag kostar 150 kr
och en utländsk prenumeration kostar 200 kr.

Om man inte har så mycket pengar kan man köpa:
2. 28 doser poliovaccin för 40 kr för Unicef.

3. Ett myggnät (också Unicef) för 50 kr eller donera 10 kg gröt för samma pris. Det finns andra julklappar i olika prisklasser på Unicefs hemsida. Det är ett konkret sätt att stödja det humanitära arbetet som utförs.

Man kan stödja organisationer och dess arbete:
4. Skänk pengar till självhjälp genom att bidra till Kooperation utan gränser. Och se förslag på vad pengarna räcker till på hemsidan.

5. Donera pengarna till Röda Korset och få ett julklappsgåvobevis.

6. Om du vill stödja arbetet för mänskliga rättigheter tycker jag du ska stödja amnesty, de har också gåvobevis du kan skänka till dina närmaste.

7. Om ditt hjärta slår för arbetarrörelsen och dess internationella arbete tycker jag du ska donera pengarna till Olof Palmecentret. Jag kan försäkra er om att de pengarna går till underbar saker och förverkligande av drömmar för många.

8. Om du är socialdemokrat (eller den du ska ge julklappen till är det) kan det vara vackert att ge bort maktskiftet och donera pengar till partiet.

Eller ge pengar till praktiska saker:
9. Om du vill ge bort en stor gåva (och har en massa pengar du vill bli av med) kan hjälpa Ship to Gazas resa ner till Gaza för 100 euro.

10. Slutligen, om du inte har pengar och ändå vill göra något gott för samhället. Skänk kläder till Emmaus Björkå som stödjer internationella rörelser så som den Västsahariska befrielserörelsen.

Morgondagen

kommer börja med en hederlig att-göra lista. Utan tvekan. När man lider av tidsbrist får man ta till alla medel man kan. Och jag kan att-göra listor. Jag har levt halva mitt liv med dem. Men det är okej, jag arbetar bäst under press.

Intressant krönika från en diktatur.

Jag är som bekant smått besatt av Västsaharafrågan. Och därmed nordafrikansk politik. Jag tycker det är så fascinerande,att jag ofta läser internationella bloggar av människor som kan mer än mig om området. Och idag läste jag en översättning av en krönika, från Marocko (där monarkin regerar och förtrycker folk). Och krönikan är ett uppdiktat brev som då ska vara skrivet från en Västsaharisk vän till en marockan.

Det intressanta här (och det måste läsas utifrån att yttrandefriheten är svag i Marocko) är hur brevet är skrivet och vilka saker det för upp. Brevets författare säger att han tidigare inte varit övertygad om att självständighet är den enda vägen till frihet för det västsahariska folket, men nu börjar bli övertygad om just det.

"In contrast to some of my Sahrawi friends, I’m not convinced that independence is the only possible way for me and my own to flourish. They think that independence is the only possible way to guarantee our collective and individual rights. Bottom line, they haven’t convinced me. At the same time, I won’t deny that, as of late, I’ve begun reflecting on this idea of independence more seriously, and on what it would mean for us. But before I tell you what I think today, I’d like to tell you how my opinions have developed."

Tonen i brevet är egentligen en kritik mot det Marockanska styret och att deras åsiktsförtryck föder det de referar till som "separatiströrelser" och det vi refererar till som befrielserörelser. Det hade nog varit med korrekt om det stått "In contrast to the vast majority of my Sahrawi friends" men utifrån att han skrivet det från Marocko så förstår jag att han måste gå varsamt framåt även med ordvalen. Han vill ju inte uppröra kungen alltför mycket. I krönikan framgår också att det senaste som hänt med Aminetou Haidar har påverkat och intensifierat befrielserörelsen.

"Actually a whole new pro-independence generation has emerged. A generation which is more seductive, more democratic. This Haidar, for example. She’s really cool. You’ve seen how some people call her the ‘Sahrawi Gandhi’? Yeah, think about it! To know she was beaten and mistreated by the police, that really got to me.

She’s not a terrorist, after all. And even terrorists have rights. Still, I didn’t always agree with her at first – but seeing what they’d done to her and her friends, I started asking questions."

Det är en väldigt progressiv krönika för att vara skrivet i ett land där allt som ifrågasätter (eller förolämpar) kungen är olagligt. Mycket progressiv. Och det är med största sannolikhet en Marockan som skrivit det. Den västsahariska befrielseorganisationen i det ockuperade västsahara vill ha självständighet. Det är kristallklart (annars hade man inte haft en befrielserörelse). Men krönikan visar ändå att det kanske börjat väckas en medvetenhet i den marockanska befolkningen om att det som Västsaharierna utsätts för inte är acceptabelt. Och kanske, bara kanske, kommer detta i sig leda till en förändring. För i slutändan är situationen inte bra, varken för Västsaharier eller Marockaner.

Fattar inte att vi är inne i December månad.

Det är helt otroligt. December-månad. Det känns som om det precis varit nyår. Och vädret är som det var i oktober. Jag ligger efter rent tidsmässigt. Känns som om jag inte hinner ikapp kalendern. Var har det här året tagit vägen? Chocken kom när jag insåg att vi hade vårt styrelsemöte på första advent (och jag missat att det ens var första advent). Den oerhört glittrande julgranen utanför folkets hus påminde mig om vilken månad det var oerhört snabbt. Det känns nästan som om jag behöver solglasögon för att passera den. Den blinkar. I tre olika färger. Angelina (Yasse's treåriga sötnos) såg julgranen från fönstret i SSU-lokalen när jag höll i henne. Hennes recension var i alla fall tydlig: Natttaasssaa, titta på juuuulgranen. Den är såååå fiiin. Jag får väl helt enkelt acceptera att det är december.

Det börjar slå mig att jag ska spendera fyra månader..

i ett land och en stad, jag i princip inte kan något om. Men läste precis att Guayaquils flygplats i Ecuador blev Sydamerikas bästa flygplats. Det är i alla fall något. Första intrycket är ju väldigt viktigt.

Spanjorer kidnappade i Sahara

Jag måste medge att rubriken gjorde mig lite nervös med tanke på min kommande resa till just Sahara. Men det är ju väldigt lyckligt att Sahara är ett stort område även om historien är väldigt olycklig i sig. Det är inte första gången som kidnappningar skett i Mauretanien, utan det har varit relativt vanligt förekommande de senaste tre, fyra åren. Det har gått så långt att man påbörjat en gemensam Sahara-insats mot al-Qaida. Ibland känns det som om den politiska situationen i nordafrika är som en tickande bomb. Problemet är att man inte vet var det smäller först, och att det in princip kan bli i vilket av de nordafrikanska länderna som helst (kanske inte Tunisien).
Jag tror det är relativt riktigt att dra analysen att det är en enorm spänning som råder i regionen när man tänker på att det var minuter från att bli ett fotbollskrig mellan Algeriet och Egypten när VM-kvalet skulle spelas i år. Egypten till och med kallade hem sin ambassadör från Algeriet. Algeriet vann fotbollsmatchen som avgjordes på neutral mark (i Sudan av alla ställen) och fick alltså VM-platsen. Och det gjorde ju inte saken bättre, utan situationen förvärrades i Egypten då den Algeriska ambassaden attackerades. Men detta bråk mellan länderna började redan 1989, då situationen var omvänd och Egypten vann VM-kvalet 1-0. Det resulterade i att landslagsläkaren förlorade ett öga i bråket som uppstod och att en algeriska landslagsspelare blev internationellt efterlyst. Det visade sig dock förra året att det var fel landslagsspelare som efterlysts i alla dessa år. Nå, historien blev ännu märkligare när man kallade in Khadaffi (Lybiens president) som medlare. Men den som tror att detta egentligen handlar om fotboll har totalt missat poängen... Som Wolfgang Hansson skrev i aftonbladets artikel:

"Fotbollen är ett av få glädjeämnen i människors liv. Därmed också ett perfekt verktyg för regimerna att skifta folks fokus från sin eländiga vardag till fanatisk stolthet över nationens fotbollslag. Ett opium för folket i bokstavlig mening."

Detta hindrar dock inte Sydafrika som är värdar för VM nästa år från att ta preventiva åtgärder: de inrättare VM-domstolar för att snabba på processerna som kommer uppstå under VM. De kommer ju inte kunna lösa nordafrikas problem innan VM, så de får se till att kunna lösa konsekvenserna istället. Det är som man säger; better safe than sorry. Men man får hoppas på att Egypten och Algeriet inte tänker följa principen öga för öga...risken är att de alla återvänder hem blinda.

Me.

Jag har på sistone..

börjat läsa mer nyheter om latinamerika. Speciellt i samband med min förra spanskakurs som just handlade om latinamerikas historia. Det är en historia fylld av erövringar, diktaturer och maktkamper. Och en historia fylld av misär men intressant nog, även av väldigt mycket hopp. Och just nu går det åt rätt håll för många latinamerikanska länder. Men som allt här i världen är det svårt att bygga upp saker, och erhört lätt att rasera dem.

Peru tog ett steg i rätt riktning igår. Det första steget till att förändring är oftast (om inte alltid) att erkänna sina brister.

"Perus regering bad på lördagen peruaner med afrikanskt ursprung om förlåtelse för det slaveri och den diskriminering deras förfäder fått utstå sedan de spanska erövrarnas tid." Men det hade inte varit lika viktigt om inte detta också hade funnits med i uttalandet :

"Regeringen erkänner och beklagar att det fortfarande förekommer spår av rasistiska trakasserier som utgör ett hinder för social och ekonomisk utveckling för befolkningen i stort."

Nu hoppas jag bara på att de går från ord till handling.

Lära sig språk genom musik?

Det är definitivt något jag gjort (och tänker göra). Jag kan mycket väl komma ihåg ögonblick då jag suttit och spelat låtar, tryckt på paus-knappen och sen skrivit ner texten. Sen memorerade jag orden och sjöng med för glatta livet (stolt som fan för att jag kunde texten). Det är i princip så jag lärde mig engelska (utöver att kolla på tv). Jag ville så gärna veta vad jag sjöng och vad texterna betydde. Så, det blev många pauser i mina favorit-låtar. Och jag lärde mig texterna och med det engelska. Och nu är jag tillbaka till paus-knappen, men den här gången med spanskan. Och det går lika trögt som det gjorde när jag först började skriva ner mina 3T-låtar (och ni som inte vet vilka dem är klicka på länken). Tack och lov för internet och alla översättningar man nu får tag på. Det är så mycket lättare än att trycka på paus-knappen efter varannat ord. Här kommer dagens två "inlärningslåtar":

Här är först en kommersiell låt med Alicia Keys och Alejandro Sanz:


Och sen en mer politisk låt som kommer från gruppen Pistolera. Den behandlar USA's immigrationspolitik. Enjoy!

Tjugo i fem på morgonen

tänkte jag lägga till lite fler bilder från igår, som jag tog på resan till Göteborg. Ska efter det läsa mina spanska glosor för sista gången och be en stilla bön över att jag klarar den här tentan. Konturerna av Emma Nilsson, den lugnaste medresenären jag skådat. Hon ska hädanefter alltid sitta bredvid mig.
Min bästa vän <3 som tog ett för laget igår genom att köra till Göteborg trots att hon börjar jobba sex på morgonen idag! Stjärna...
Bambi/Bambilicious i ett och samma foto. Jag älskar det här fotot. Tycker det är vackert. Inget mer och inget mindre.
Hasta Luego!

SSU Helsingborg <3 Emmaus Björkå <3 Västsahara

Idag var det alltså dags för att åka upp och överlämna kläder till Emmaus Björkå i Göteborg. Givetvis var vi försenade (man kan inte vänta sig något annat när vi ska iväg), men vi var framme relativt tidigt. Vi började morgonen med att hämta upp de sista kläderna från Montessoriförskolan Fyrklövern på Ramlösa innan vi gav oss iväg (och tack till all de föräldrar som donerat kläder). Det blev sammanlagt mer kläder än vad vi trott vi skulle kunnat samla ihop på så kort tid. Men hjälp av partikamrater, SSU:are, Montessoriförskolor, vänner, familj och bekanta lyckades vi nästa fylla hela skåpbilen (ett stort tack och massa kärlek till er alla). Vi passade även på att göra ett studiebesök på Emmaus Björkå och dess sorteringstation. Det är ett oerhört arbete som görs. Vill man vara säker på att ens pengar (eller kläder) går till bra ändamål ska man köpa (eller donera) kläder till dem. Det ska bli intressant att se om man får se några av kläderna på människor i lägren. Jag njuter av tanken. Men just nu är jag så snurrig att jag snart inte kan se rakt. När jag är sjuk är jag av någon anledning sjukare under morgnar och kvällar och idag märktes det speciellt mycket. I kombination med nervositeten för morgondagens tenta har det paralyserat mig (de senaste timmarna). Men det ska nog gå bra och som ni ser har varit en underbar dag!

Destination Emmaus Björkå...

Det är dags för oss att ge oss iväg med alla kläder vi samlade in till Göteborg. Mer specifikt till Emmaus Björkå. Och det är dags för en roadtrip, tillsammans med tjejerna. Det är speciellt. Brukar alltid sluta med att jag fått uppleva saker jag aldrig gjort tidigare. Eller åtminstone se, saker jag aldrig sett tidigare.

Vem sa att det måste vara tråkigt att lyssna på fullmäktige?

Jag som sitter i Helsingborgs kommunfullmäktige och vet om att det uppstår en hel del roligt händelser under mötets lopp. Intressanta formuleringar, knivskarpa argument (ja det är roligt) och hetsiga diskussioner (eller monologer). Men det brukar ändå vara relativt städade diskussioner. I alla fall mer städade än diskussionen kring "svenskhet" som hölls i Karlskronas fullmäktige. Där en ledamot från MP använde sig av könsord i en debatt.

Jag är personligen alldeles för pryd för att använda mig av hennes formuleringar. Hon tvekade själv ett tag innan hon sa det hon gjorde...MEN, jag tycker det är upp till var och en att använda sig av ordval och formuleringar som man själv kan stå för. Och hon kan ju uppenbarligen stå för det.

Men det intressanta med hennes inlägg det är att hon på något sätt styrkte och rubbade sitt eget påstående samtidigt. Hon hävdade att styrkan med svenskheten är att man kan göra vad som helst (nästan) och att Sverige är väldigt frigjort. Men, reaktionerna på hennes inlägg visar just det motsatta. I alla fall en del av reaktionerna. En del stödjer hennes rätt att använda sig av orden.

Själv sitter jag i ett fullmäktige där en ledamot igår fick be om ursäkt för att han använde sig av ordet jävlar. Så det beror väl på, var det är och vem som säger det. Men det verkar vara så att den svenska sexuella frigjordheten är förpassad till hemmets väggar och därmed från det offentliga rummet. I alla fall för tillfället.

Kommunfullmäktige

Jag satt på kommunfullmäktige till klockan tio igår kväll. Trots att jag kände mig som överkörd av ett tåg och med huvudet fullt av spanska glosor. Men eftersom jag missar kommande möte tyckte jag att det var värt att gå dit trots att jag mådde dåligt.

Jag har svårt att koncentrera mig idag. Och tentan är på lördag.Typiskt. Men jag får helt enkelt fortsätta studera. Och hoppas på att orden stannar i mitt huvud. Att plugga glosor är aldrig roligt men belöningen kommer någon gång i framtiden använder sig av ordet. Då har man antagligen glömt var men lärde sig det, men är otroligt tacksam över att man kan det.

Salma Hayek

Jag läste ett spanskt citat på en av mina allra närmaste vänners facebook (Iyah). Och efter att jag frågat (nyfiken som jag är) vad det var för något, skickade hon den här länken till mig. Jag hade ingen aning om att Salma Hayek ägnade sig åt så här vackra saker.

Översättningen är:

stay here
in my arms
stay here
for me

and don't tell me you love me
don't tell me you adore me
tell me only that you will stay
one life with me

take me there
take me in your anxiety to a place
where it's not necessary to swear
where it's not necessary to lie
where I exist only for you

and don't ask me if I love you
because you shouldn't worry about what I think because I am all yours in my way

but When I want to be your dream
I'm not satisfied with your kisses
I want to give you all of what I feel, and more than that

Språklig integration

Jag älskar när kulturer blandas. Kanske för att jag är en del av definitionen på kulturer som blandas själv. Och jag älskar att se eller höra lånade ord i språk. Det får mig alltid att le.

Vackra bloggar.

Istället för att göra det jag ska (dvs. studera) har jag bloggsurfat. Och det finns en uppsjö av vackra, inspirerande bloggar där ute. Och inte bara politiska. Tänkte dela med mig av de icke parti-politiska. Får dela med mig av mina parti-politiska favoriter en annan dag.

Dagens roligaste är utan tvekan bloggen "My parents were awesome". Där människor publicerar bilder på sina föräldrar/förälder när de var unga. Jag tycker det är en vacker hyllning. Min mamma är dock fortfarande awesome (inte was.. is). Men funderar fortfarande starkt på att leta fram en bild på hennes tjugo-tal och skicka in. Kanske. Kanske.

Dagens vackraste blogg är "Nio till fem". Den är så fin. Och innehåller foton som är så extremt vackra. Jag önskar jag kunde ta lika fina kort. Förhoppningsvis lyckas jag med det en vacker dag. Jag tänker i alla fall försöka.

Och dagens kick-ass blogg är "Nostalchic - fashion beyond sizes". Som helt enkelt är en modeblogg för XL-tjejer. Hon visar inte bara mode och vackra kläder för större tjejer utan pratar också om normfrågor. Och vikten över att tycka om sig själv. Och tar ställning emot dagens skönhetsideal. Vackert.

Vackert.

Tidspessimist.

Jag är en tidspessimist. Helt klart. Jag behöver ha viktiga saker avklarade och en struktur över hur jag ska avklara dem. Samtidigt gör jag allt i sista minuten. Och det har blivit värre med tiden. Jag pressar mig själv till det extrema. Så det måste vara någon underliggande självdestruktivitet. Hur förklarar man annars det?

Mamadura de gallo

betyder att driva med någon på spanska (i latinamerika). Och det är just vad jag tror någon gör med mig. Jag har länge hävdat att om det finns en Gud måste hon ha ett speciellt sinne för humor. Mycket speciellt.

Dagens lilla hinderprövning är ett bevis på det. Jag har slitit mitt hår inför dagens tenta (och ja dagens, klockan är halv sex på morgonen och jag går igenom allt igen). Och jag tycks lida av tillfällig minnesförlust. Allt jag läser fastnar liksom inte. Sen kommer vi till den sanna ironin. Jag vet inte ens om jag kommer få göra tentan. Jag saknar nämligen mitt pass. Men har en kopia av det. Det riktiga passet är i den algeriska ambassaden i Stockholm. Och som ni kanske känner till behöver man kunna identifiera sig för att få göra en tenta. Men en kopia på mitt pass borde räcka, eller hur? Dessutom undrar jag vem, i sitt rätta tillstånd, som skulle ta sig till Lund en lördag (sju på morgonen för att skriva en tenta i spanska) för skojs skull. Håll tummarna för mig (både för att jag ska komma in, och givetvis för att jag ska klara det).

Förstår inte att det snart är jul.

Klädinsamlingen gick bra!

Vi spenderade gårdagen med att anordna en liten klädinsamling till de västsahariska flyktinglägren (och med att se en dokumentär om situationen för de västsahariska kvinnorna). Och jag är mer än nöjd med resultatet. Det är dessutom så att två förskolor engagerat sig i insamlingen, utöver alla partikamrater och övriga solidariska människor. Så det kommer tillkomma en del kläder fram till att vi åker till Emmaus Björkå nästa fredag och lämnar över säckarna. Så om ni har glömt att lämna över kläderna eller har mer att donera så kan ni göra det fram till torsdag nästa vecka. Och jag vill passa på och tacka alla som skänkt ett endaste plagg. Tack!

Klädinsamling till Västsahara!

Idag är det dags för klädinsamlingen till Västsahara. Vi har pratat om det i veckor nu. Men today is the day. Och förhoppningsvis blir det en väldigt bra klädesinsamling. Av någon anledning kan jag inte få upp insamlingsaffishen på bloggen. Stört omöjligt. Men jag kan länka till SSU Helsingborgs hemsida. Och lägga ut texten här.

Landet Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och är idag Afrikas sista koloni. Upp mot 200 000 västsaharier har tvingats lämna sitt hemland och har i över 30 år levt i Saharas öken i Algeriet. Genom befirelserörelsen POLISARIO kämpar de för ett fritt Västsahara. Under svåra förhållanden utan skydd mot värme eller kyl är det omöjligt att vara självförsörjande. Brist på resurser gör västsaharierna helt beroende av bistånd.

SSU Helsingborg vill nu hjälpa biståndsorganisationen Emmaus Björkå som stödjer Västsahars kamp för självständighet genom att samla ihop kläder och skor (framför allt barnlkläder). Det enda kravet är att de ska vara hela och rena. Avlämningen av kläder sker genom överenskommelse eller den 19 november från kl. 17.00 på Folkets Hus i Helsingborg. Då kommer det även att visas dokumentärer om konflikten (med start 17.30) och bilder från flyktinglägren. Vi bjuder på kaffe och kaka! Välkomna!

Den senaste utvecklingen i Västsaharafrågan

Händelseutvecklingen inom kampen för ett fritt Västsahara har den senaste månaden åkt en brutal berg- och dalbana. Vi vann som bekant omröstningen om att erkänna Västsahara på partikongressen. Men strax därefter utvidades ett svenskt ambassadråd från Marocko, Anna Block-Mazoyer, anklagad för att ha överträtt sina diplomatiska befogenheter genom att ha överlämnat dokument till "separatister" enligt Marockos utrikesminister. Media använde sig av ordet "separatister" när de rapporterade om händelsen och spelade därmed Marocko rakt in i händerna. Västsaharierna är inga seperatister. De är ett ockuperat folk som kräver sin rätt till självbestämmande. De har aldrig varit en del av Marocko, de är ockuperade. Så enkelt är det.

Igår mottog Brahim Dahanes syster, Per Anger-priset, till förmån för sin bror som är en av av de sju fängslade. Han sitter, som jag tidigare skrivit om, fängslad för landsförräderi, av ett land som inte är hans. Det enda han är skyldig till är att han kämpar för sina mänskliga rättigheter. Svd skrev om både prisutdelningen och utvisningen av den svenska diplomaten igår här och här.

Utöver det arresterades Aminatou Haidar som är en annan väldigt aktiv västsaharisk människorättskämpe, på flygplatsen i El Aiun i Västsahara den 13 november, av marockansk polis. Hon hade varit och mottagit the civil rights prize i USA och var på väg tillbaka hem när de arresterade henne. Anledningen till att hon kvarhölls på flygplatsen var på grund av att hon vägrade skriva att hon var marockan i rutan bredvid "nationalitet". Hon meddelande dem att hon skulle låta det stå tomt tills folkomröstningen ägt rum och hon kunde fylla i sin nationalitet: Västsaharier. Den marockanska myndigheten utvisade henne tillslut till Spanien. Hon vägrade först lämna planet i Spanien och deklarerade att hon ville återvända till sitt land och ville återvända snarast möjligt. Hon är dock olyckligtvis fortfarande kvar i Spanien.

Behandlingen av de Västsahariska människorättsaktivisterna har förvärrats avsevärt under den senaste tiden. Och när den marockanske kungen höll sitt tal till nationen den 6 november i år, sa han att det bara är möjligt för någon under marockansk kontroll är att vara marockan. Vilket ytterligare markerar motståndet mot den Västsahariska befrielseorganisationen och nonchalansen mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Marocko är en allt brutalare ockupationsmakt och den västsahariska befrielseorganisationen är lämnad i en allt större vanmakt. Händelseutvecklingen går inte åt rätt håll; utöver det faktum att media nu börjat uppmärksamma frågan. Men till vilket pris?

Ibland..

har man dagar som man verkligen, verkligen vill ska ta slut. Idag är en sådan dag. Det är helt otroligt hur mycket som kan gå fel på en dag. Jag försov mig, missade första delen av föreläsningen.. satt kvar för att gå på andra delen av föreläsningen.. och därefter.. besteg jag ett berg av problem. Jag ska dricka en kopp te och ge upp. Jag accepterar att jag förlorat dagens kriget.

What? Det "nya arbetarpartiet"..

måste nog börja rensa i leden. Seriöst.

Tentaångest.. det blir inte bättre.

Jag trodde att jag skulle ha bemästrat tentaångesten efter fem års av universitetsstudier bakom mig. Men det har jag inte. Och antagligen kommer jag inte det heller. Någonsin. Men inför varenda tenta hoppas jag att det ska bli bättre ändå. Att jag aldrig lär mig.

Kielos om Bodström

Vi har nog alla läst utspelet från Bodström kring vad han ska göra hösten efter valrörelsen. Han vill åka till USA, med sin familj. Och jag tänkte instinktivt att det var en bra idé när jag läser ingressen. Att ta en paus och komma tillbaka utvilad till politiken. Men sen förstod jag att det inte rörde sig om en paus. Det rör sig mer om en kvasi-paus. En "jag-kan-inte-ta-ställning-till-om-jag-vill-äta-kakan-eller-ha-den-kvar" paus. Jag känner igen känslan av att inte vilja välja, det jag inte känner igen är hans val. Att inte välja. Det är högst osannolikt i min värld, att komma undan med ett sådant beslut. Ett privilegium jag inte hört talas om tidigare och inte heller förstår. Och Kielos skriver det bäst i sin krönika när hon skriver:

"”Prioritera familjen” ska översättas till ”flytta till USA, gästföreläsa på universitet, skriva en fjärde bok och blogga”. Detta vore förstås okej om det inte var så att Bodström tänkte göra det direkt efter valet och deklarerar att Sahlin bör utse honom till minister ändå (om det blir regeringsskifte).

”Det ska gå att kombinera karriär och familj”, säger han, och försöker göra det hela till en jämställdhetsfråga. För självklart kommer kvinnorörelsen att gå skuldra mot skuldra med Thomas Bodström i kampen för hans rätt att sitta i regeringen, befinna sig på andra sidan jorden, skriva en bok, blogga och gästföreläsa samtidigt. Äta alla kakor i världens outtömliga bageri. Mamma, mamma, jag vill ha allt! Nuuuu!"

Snälla Bodström. Gör ett val och plocka bort dig själv från första-sidorna. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är omöjligt, även för dig.

Brahim Dahane och de sex andra fängslade

Det har gått mer än en månad sedan sju västsahariska människorättsaktivister fängslades i Marocko. De hade precis återvänt från flyktinglägren i Algeriet. En handling som Marocko givetvis inte accepterade. De kommer ställas inför militärdomstol anklagade för "samvaro med fienden" och "hot mot nationens yttre säkerhet" eftersom de besökte västsahariska flyktinglägren i Algeriet. En av de sju anklagade, Brahim Dahane, vann nyligen Per Angers-priset "för att i konflikten mellan Marocko och Polisario rörande Västsahara uthålligt med fredliga medel och personligt mod riskerat sitt liv i kampen för mänskliga rättigheter."

Jag har länge försökt sätta mig in i hur de känner sig nu. Rädsla är allt jag känner. Men en vän till mig sa att de måste känna sig stolta, för att de kämpar för sina rättigheter trots alla hinder. Jag kan inte annat än hålla med. För mig manifesterar de mod. De är mod personifierat. Jag läste någonstans att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att man handlar trots sin rädsla. Det stämmer nog.

Jag blev inbjuden till cermonin när Brahim Dahane, skulle ha mottagit sitt pris. Jag hade mer än gärna velat närvara, men kan inte. Men jag hade velat se Brahim Dahane mottaga sitt pris i egen person, något som de som finns på plats inte heller kommer få uppleva. Han sitter och inväntar en rättegång som med all sannolikhet inte kommer skötas ordentligt och ett möjligt straff som är så barbariskt att jag inte ens kan säga det högt; dödstraff.

Vivian Maier

Läste som hastigast en artikel idag om en kvinna, Vivian Maier, som fotograferade vardagliga möten och händelser i USA under 50-,60- och 70-talet. Hon levde som hemlös under många år och hade aldrig råd att framkalla fotona hon tog. Det gjorde dock John Maloof, efter att han köpt alla hennes negativ under en auktion, eller en exekutiv försäljning (det är inte helt klart). Det viktiga är i alla fall att han framkallade dem. Och att de är otroligt vackra. Man kan se dem här.

Kristallnatten

Det är viktigt att minnas dagar som dessa för att de inte ska upprepas. Det får inte ske fler kristallnätter. Främlingsfientlighet och rasism är aldrig acceptabelt. Och det var just under dessa paroller och med banderollen "Inga fler kristallnätter" som vi manifesterade igår mot den ökade rasismen och framför allt islamofobin i vårt samhälle. Alla talare berörde samma punkter; islamofobin, sverigedemokraterna och vikten av att minnas vår historia. Att minnas att andra grupper tidigare pekats ut, som hot. Och att andra grupper i slutändan få minsta sitt liv för det hatet fattigdom och elände fött fram. Och framför allt att minnas att det aldrig får ske igen. Och att det är ännu viktigare att arbeta emot framtida kristallnätter, eftersom vi står med facit i hand. Det är frustrerande att se utveckligen i vårt samhälle, frustrerande. Framför allt för att lösningen är så mycket mer komplex än att stå och peka ut en grupp människor som ansvariga (fast de inte är det).

Min att-göra lista blir allt längre

och tiden jag har för att förverkliga den.. allt kortare. Jag förstår inte hur jag ska lösa det. Alls. Jag saknar dessutom all form av inspiration för att göra klart den.

SSU vann frågan om Västsahara.

Vi vann! Min motion gick igenom. Och det socialdemokratiska partiet ska nu verka för att Sverige erkänner Västsahara. Glädjen är total. Jag grät av lycka. Det är ett stort steg i rätt riktning. För partiet, men även för västsaharierna. Palme ler mot oss. Det är jag helt säker på. Nästa steg är det faktiska erkännandet, men först måste vi vinna valet 2010.Och en dag, förhoppningsvis väldigt snart, står vi i ett fritt Västsahara och firar deras självständighet.

Partikongressens beslut är som ett brinnande ljus av hopp i ett hopplöst mörker. Och SSU var de som tände ljuset (och hällde tändvätska över det för att markera att vi står vid Västsahariernas sida fram till självständigheten).

Upp till kamp för Västsaharierna!

Om jag hade haft rösträtt på den socialdemokratiska partikongressen 2009, hade jag gått upp och talat för de som inte får möjligheten att tala själva. Jag hade talat för och om Västsaharierna, ett folk som tagit flykt från ockupation i Saharaöknen. Jag hade talat om hur Marocko förtrycker ett folk och förvägrar dem deras rätt till självständighet. Jag hade berättat om tortyren, våldtäkterna, förföljelsen och förödmjukelsen som marockanerna utsätter Västsaharierna. Jag hade talat om tomheten och uppgivenheten majoriteten av västsahariska ungdomarna och det västsahariska folket i flyktinglägren känner. Jag hade talat för ett erkännande av Västsahara.

Jag hade talat om det som förstärkte min övertygelse som socialdemokrat är mina möten med det västsahariska folket. Jag hade berättat om sorgen i ögonen på ett folk som tror världen har glömt dem. Jag hade berättat om vanmakten jag känner när jag ser hur det västsahariska folket sjunker allt djupare ner i en förtvivlad spiral som bara leder fram till en utväg: krig. Jag hade berättat för ombuden att de har makten att inge hopp och framtidstro, till ett folk som förlorat allt, eller som aldrig fått uppleva självständighet.

Partistyrelsen som vill se fortsatta diplomatiska påtryckningar på Marocko för att nå målet om ett självständigt Västsahara. Men dessa påtryckningar har inte lett någonvart i över 15 år, men ett erkännande hade varit en signal till övriga världen och till Västsaharierna. En signal om att vi som socialdemokrater tror på deras självständighet och är villiga att gå till handling på den tron. En vän beskrev det bäst när han skrev att ”Kongressdebatten kommer att handla om hur svensk socialdemokrati ska stötta ett folk som snart inte förmår att stå emot mer.”

Det Västsahariska folket förtjänar sin rätt till självbestämmande. De förtjänar frihet. De förtjänar att kunna leva ett drägligt liv. Det är folkrättsligt riktigt. Man talar om att de inte uppfyller alla de folkrättsliga kriterierna. Det beror på hur man ser det. Och det ska egentligen inte spela någon roll. För att de uppfyller kriteriet om att ha varit en koloni, och de är fortfarande inte avkoloniserade. De uppfyller kriteriet över att vara ockuperade. Och det är lika illa om än värre. Socialdemokraterna har under vår långvariga historia valt att stötta folk mot tyranner. Detta är inte ett undantag.

Jag föddes samma år som Olof Palme mördades. Men jag är säker på att hans arv lever kvar. Den lever vidare i oss och vår vilja att förändra och förbättra världen. Han sa sitt hjärtas mening, istället för det som var passande. Och det är på något sätt kärnan i varför han, enligt mig, nådde en sådan framgång. Och nu har ombuden på partikongressen samma val att göra; ett passande val eller ett historiskt (men opassande) val.

Men jag kan varken tala eller rösta på partikongressen. Det är inte jag som har möjlighet att skapa historia och det är inte jag som har möjlighet att inge hopp. Utan det är ni, som är ombud. Västsaharierna väntar på sin frihet. Så tala och rösta för de som inte får möjligheten att tala själva. Upp till kamp för Västsaharierna!

”Tala, du som ännu har läppar!
Ord, kan bli solar, ord kan bli floder.
Ord kan öppna portar och bygga broar.
Ord kan störta tyranner, om tillräckligt många av oss beväpnar sig med ord.
Tala, tala!
Det är vår skyldighet mot de som talade medan de ännu hade läppar.”
Helga Henschen

Jag ska inte

skicka ett enda litet vykort, brev eller dylikt per post efter den 13 maj 2010 tills vansinnet är över. Detta är dock mer i linje med vad jag anser om monarkin. I detta sammanhanget kan jag också med stolthet säga att jag är republikan (och då menar jag definitivt inte Sarah-Palin republikan). Funderar starkt på att gå med i republikanska föreningen. När ska vansinnet ta slut?

Klokt.

"SD:s låtsassiffror om invandringens kostnader ska inte mötas med fluffiga retoriska krumbukter om att så kallade “invandrare” (vilka de nu är) är nyttiga för Sverige. Då befinner sig debatten nämligen på den nationalistiska planhalvan i stället för att bli ett politiskt och i allra högsta grad moraliskt samtal om ett kosmopolitiskt projekt bortom nationalstatens kvävande bakgårdar. /.../ Lyft debatten från siffror och staplar, bort från etiketterande och religionskrig till att handla om ett djupare samtal om mänskligt värde. Berätta historien om demokratins uppkomst, om socialdemokratins roll i att bygga en unik välfärdsmodell och varför det kosmopolitiska projektet är den naturliga fortsättningen." Läs hela inlägget här.

Mediauppståndelsen kring SD

Man brukar säga att all publicitet är bra publicitet. Och detta gäller även Sverigedemokraterna. Eller snarare, detta gäller i synnerhet Sverigedemokraterna då de haft svårt för att får den mediala uppmärksamhet de behöver för att ta sig till riksdagen (vilket de så klart eftersträvar)...Läs mer om det hos Alexandras och hennes inlägg kring den frågan..

Den senaste veckans uppståndelse kring Sverigedemokraternas debattartikel, trots att de blivit emotsagda av en rad experter, gör att människor som vill hitta en orsak (som inte är kopplade till dem själva) till alla deras livsproblem nu blivit presenterade med en lösning. Det är lättare att ge någon annan skulden för alla problem man råkar ut för. Och det är lättare att peka ut en grupp människor, än ett ekonomiskt system eller en finansiell kris, som ett problem. Samma situation var det när en viss Adolf presenterade sin lösning på de ekonomiska och politiska problemen som Tyskland upplevde strax innan andra världskriget; dvs. anledningen till att du inte har ett jobb lilla vän, det beror inte på den ekonomiska/politiska situationen utan på att andra människor stjäl det som rättmätigt är ditt. Den här åsikten om att "det inte finns tillräckligt med tillgångar för alla så vi måste göra oss av med vissa". Kanske lite förenklat men det är just det som hela "invandrare-är-ett-hot"argumentet är. Verkligheten är inte så svart och vit som man vill göra den till. Och invandringen är inte orsaken till alla problem, men det är en lätt anledning att peka ut. Alldeles för lätt. Och de har nu fått det andrummet de behöver för att göra just det.

Nu väljer man att peka ut en grupp människor "muslimer" och göra den gruppen homogen och ställa den emot en annan grupp "svenskar" som man också nu gjort till en homogen grupp. Men varken muslimer eller svenskar är en homogen grupp. Så bara där faller hela argumentet enligt mig. Man kan inte bunta ihop människor och tillskriva dem åsikter/egenskaper som man gör i debatten. Man hävdar att svenskheten är hotad av islam (av muslimer). Det är ett resonemang jag inte förstår fortfarande, skulle någon av er sverigdemokrater som läser den här bloggen (och jag vet att ni finns) upplysa mig kring ert resonemang? Vad exakt med muslimer (är det bara muslimer eller alla oliktänkande?) är det som är ett hot mot svenskheten? Jag ser det verkligen inte.

Stockholm har vaknat!

Jag vet inte om någon annan upplevt detta. Men jag (vi) har i år tjatat om hotet från Sverigedemokraterna och deras skeva verklighetsuppfattning. Att de sprider sin "verklighetsbeskrivning" och intalar sina anhängare att övriga Sverige försöker mörklägga fakta kring invandringen (vilket är en stor fet jävla lögn). De pratar en massa om kostnader kring invandring, men aldrig om hur mycket det gynnat Sverige. Min mormor kom till Sverige i slutet av 60-talet och började arbeta direkt, för att det fanns jobb. Hon har inte kostat den här staten en endaste krona. Däremot har hon bidragit men en hel del pengar. Och dessutom är det irrelevant att prata om minus och plus, när vi diskuterar människor. Men jag tänker återkomma till temat kring kostnader vid ett senare tillfälle. Ska bara gräva upp en Sverigedemokratisk motion innan dess.

Jag har pratat mig hes, under vissa omständigheter, kring hotet från Sverigedemokraterna. Och ibland har vissa säkert trott att jag överdriver kring Sverigedemokraternas tillvägagångssätt och åsikter. Och nu, efter en debattartikel verkar Stockholm ha vaknat (och övriga Sverige med undantag från Skåne och Blekinge som levt med detta "parti" väldigt länge). Men jag vänder mig mot uttryck som "de har äntligen visat sitt rätta ansikte".. De har visat sitt rätta ansikte för länge sedan. Och deklararerat sin rasistiska politik vid fler än ett tillfälle. Men, det är först nu som vissa inser att det inte är en skröna. Utan verklighet. Så tack Jimmie Åkesson för att du väckte Stockholm.. jag (och min röst) uppskattar det.

Osvenska jävlar!

För ett tag sedan läste jag ett inlägg på DN Opinion med rubriken "Sverige har världens mest avvikande folk". Jag måste erkänna att jag höjde lite på ögonbrynen av förvåning. Jantelagen är ju svensk, tänkte jag. Men det var inte det artikeln handlade om. Utan artikeln konstaterade att svenskars åsikter ligger längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världens länder. Vi skiljer oss från alla, inklusive andra "västerländska värderingar".

Och det viktigaste, och den störtsta avvikelsen från omvärlden är just att regligionen inte spelar någon roll här. Vi lever i ett sekulariserat land. Där staten är separerad från kyrkan och på senare år även från vårt utbildningssystem (och nej vi behöver inte ha avslutningar i kyrkan då vi bor i ett sekulariserat land). Sen drog artikeln paralleller med situationen i Danmark där debatten "under lång tid handlat om värderingar hos invandrare" tvärtemot vår toleransvärdering. Sverige var det landet som hade mest avvikande åsikter från medelvärdet när det kom till en rad frågor. Bland annat så hade vi den "mest positiva synen på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor, och ett aktivt civilsamhälle".

Och märk då min förvåning över att det finns ett rasistiskt parti som utgör sig för att förespråka "svenskhet" och verkar vara totalt okunninga kring vad "svenskhet" faktiskt är. De representerar inte öppenhet och tolerans, och det är svenskt. De uppvisar tvärtemot en oerhörd intolerans gentemot andra kulturer och religioner. I ett land där religion inte spelar någon roll håller "Sverigedemokraterna" på och utmålar islam till "vårt största utländska hot sedan andra världskriget". Människor har rätt att tro på vad de vill. Precis vad de vill, det är en av våra viktigaste rättigheter; religionsfriheten. Oroväckande är det att de nämner andra världskriget i sin artikel när det var en annan grupp av människor som under andra världskriget utmålades som det största hotet gentemot den tidens samhälle, precis på samma sätt som de pekar ut muslimer nu, utan att reflektera kring det.

Sverigedemokraterna påstår sig representera svenskheten. Men allt pekar åt att de representerar precis motsatsen. De påstår sig värna om det västerländska samhället, som är allt annat än homogent och vars värderingar vi på många punkter avviker ifrån. Deras "romantiska" syn på Sverige, som de tror sig representera, är förlegad i en globaliserad värld. Vi kan inte stänga gränserna (och vända ryggen) gentemot allt som inte passar in i deras lilla inskränkta definition på svenskhet, för då hade vi behövt stänga ute majoriteten av Sveriges befolkning. Deras är under all kritik att de ens vågar säga att de slåss för svenskheten. För svenskar tror på öppenhet och tolerans och religionsfrihet och det gör inte dem, de osvenska jävlarna!

Läs gärna Alexandra Pascalidou's inlägg kring frågan.

Blir så jävla förbannad över omvärldens passivitet i Västsaharafrågan. FY SKÄMS! (inlägg på väg)

Som om jag inte hade tillräckligt med saker att göra..

så har jag även startat en blogg på engelska. yes, för alla mina vänner som inte förstår ett dyft svenska. Jag funderar fortfarande på att slå ihop dem, eller att bara ha en blogg på ett språk. Men än så länge har jag nu två.

Spanska (inbördes)kriget

Eftersom det var ett tag sedan jag skrev tänkte jag uppdatera er kring vad jag sysslar med. Jag har tagit examen (både kandidat och mastern) och pluggar nu spanska under höstterminen medan jag rannsakar mig själv för att ta reda på vad exakt jag vill göra. Det är en alltför filosofisk uppgift att syssla med medan man jobbar, i synnerhet om man ska åka utomlands till våren.

Nå, spanskan har visat sig vara mycket svårare än vad jag trodde (eller så har jag lagt ner mindre tid på det än jag borde). Och just nu läser jag en bok som heter "soldados de salamina" och som jag tycker är bra. Problemet är bara att det tar en sådan tid att läsa det eftersom jag tvingas slå upp ord hela tiden (det tar en evighet). Och sen ligger jag efter (som vanligt) men håller på att ta igen allt. När man slagit upp det tusende ordet börjar man undra om man inte tagit sig vatten över huvudet.

Men därför har jag inte kunnat skriva på ett tag och det ser ut som om mina blogginlägg kommer att fortsätta vara sporadiska ett tag framöver. Faktum är att den enda anledningen till att jag har tid (ja, tid, viljan finns alltid) till att skriva är att min online-ordbok ligger nere och jag är fast i den förbannade boken. Igen. Så det är passande att jag läser om spanska inbördeskriget eftersom jag själv ligger i krig med spanskan. Hasta lluego (förhoppningvis)

Helheten.

På kort tid kan mycket förändras. Ibland mer än jag vill erkänna. Ibland mer än jag vill. Ibland precis som jag vill. Under tiden jag inte har bloggat har alla tre alternativ inträffat. Jag har tagit examen. Och börjat plugga spanska. Jag har börjat lyssna på min egen magkänsla... och slutat lyssna rigoröst på alla andra. Men jag har saknat bloggen. Något så fruktansvärt. Saknat möjligheten att diskutera och fundera. Bloggen är mer till för min egen skull än någon annans. Just för att det tvingar mig att reflektera. Imorgon ska min examen firas! Efter fem års studier klarade jag det slutligen. Det är stort. För stort för att förstå, så det har inte riktigt sjunkit in än. Men med tiden kommer nog även jag att förstå att jag är en jurist. Men jag är inte riktigt där än.

Man brukar säga att man bara får utstå det man klarar av. Jag börjar undra om inte det är en väldigt stor lögn? Just nu känns det så i alla fall.

Västsaharas sak måste vara Socialdemokraternas

Jag blev oerhört glad när jag läste detta på SSU:s hemsida. Västsaharafrågan blir allt starkare. Jag hoppas på ett erkännande snart. Jag hoppas den socialdemokratiska kongressen beslutar i den riktningen.
Västsaharas sak måste vara Socialdemokraternas

På Socialdemokraternas förtroenderåd under lördagen antogs ett nytt Afrikaprogram. SSU:s förbundsordförande Jytte Guteland, förbundssekreterare Mattias Vepsä och internationella ledare Johan Büser fanns på plats för att ställa krav till parikongressen om ett fritt Västsahara och överlämnade ett kravbrev till Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin.

Ord och tankar är inte längre nog - erkänn ett fritt Västsahara!
"Vi vill med vår närvaro och vårt stöd till Polisario visa att vi stöttar dem i arbetet för en fredlig och hållbar lösning på konflikten tillsammans med Marocko. [...] det föreligger alltid en risk att konflikten fördjupas ytterligare om inte en lösning kommer till stånd inom en snar framtid."

Ovanstående formulering uttrycktes av Socialdemokraternas internationella sekreterare Ann Linde i samband med att Polisario fyllde 30 år. SSU instämmer självfallet i uttalandets andemening. Problemet är att detta var 2003 och att någon hållbar lösning ännu inte har kommit till stånd och inte heller kan skymtas vid horisonten.

Vi i SSU har länge arbetat med vår systerorganisation UJSARIO för ett fritt Västsahara. För tredje året i rad åkte i sommar en delegation med volontärer från SSU till flyktinglägren i Algeriet och under tre veckor arbetade de med att förbättra den humanitära situationen och ordna utbildningar och fritidsaktiviteter för barnen och ungdomarna i lägren. Vi hade båda förmånen att förra sommaren besöka de västsahariska flyktinglägren och fick uppleva de svåra förhållanden som de västsahariska flyktingarna lever under. Det var en obeskrivlig resa där vi med egna ögon fick se hur brutalt den marockanska ockupationen slår.

I över 30 år har den marockanska armén ockuperat två tredjedelar av Västsahara och därmed förvägrat västsaharierna rätten till självbestämmande och självständighet. Trots ett stort antal FN-resolutioner och protester från omvärlden har inte Marocko dragit sig tillbaka. Istället har man bara fortsatt att misshandla civilbefolkningen. Marocko bryter inte bara mot internationell lag, folkrätt och de mänskliga rättigheterna, man tömmer också Västsahara på naturresurser. Protester mot Marockos plundring slås kraftfullt ner och de protesterande har länge vädjat till omvärlden om hjälp att skydda Västsaharas naturresurser och rika fiskevatten samt sätta tryck på de marockanska ockupationsmyndigheterna. Enligt FN får de västsahariska havsresurserna enbart utnyttjas om inkomsterna kommer den västsahariska befolkningen tillgodo, en hållning som delas av den svenska regeringen.

SSU anser att EU måste vara tuffa i de fortsatta förhandlingarna med Marocko och utöva påtryckningar så att avkoloniseringen av Västsahara äntligen kan äga rum. Det är rimligt att EU ställer hårda och villkorslösa krav på Marocko att följa FN:s ursprungliga plan för processen. Planen innebär en folkomröstning och en sannolik självständighet för Västsahara. EU:s fiskeriavtal bör omprövas och frågan om att ge Marocko ytterligare fördelar genom en mer förmånlig samarbetsform skrotas.

SSU:s främsta mål är att övertyga den socialdemokratiska partikongressen att erkänna ett fritt Västsahara. Det är ovärdigt att Sverige fortfarande på 2000-talet blundar när länder ockuperas och förvägras avkolonisering. Som vår brittiske partivän Gordon Brown nyligen sa om situationen i Burma säger SSU om ockupationen av Västsahara: Ord och tankar är inte längre nog. Det är hög tid att gå från ord till handling och erkänna ett fritt Västsahara!

Jytte Guteland, förbundsordförande SSU
Johan Büser, internationell ledare SSU

Oslo

Nu har jag befunnit mig i Oslo i två hela dagar. Det är en intressant stad. Relativt liten för att vara en storstad och den saknar verkligen all storstadskänsla. Men, den är på väg åt rätt håll. Och Oslo by night är helt makalöst vacker. Jag har tillbringat dagen med att åka runt och titta på olika sevärdheter. Imorgon åker jag hem. Tänkte se till och publicera lite bilder när jag är hemma igen. Men den här bilden tyckte jag blev jättevacker. Det man inte ser så tydligen i bakgrunden är just roserna som heter "la sevillana". Hur vackra som helst. Och ringen (jag älskar den) är köpt i Lund. Jag fullkomligt älskar rött. Vilket kanske märks.

Google my ass.

Google. Det är en uppfinning som har blivit ett fenomen, har som blivit ett verb och som nu har blivit en integritetsdebatt. På sistone har rädslan för Google-funktionen dykt upp på dagordningen (åtminstone hos alla tidningar även om jag har svårt att tro att många människor sitter ihopkrupna, av rädslan för vad Google kommer att göra, i sina hem).

Och idag, som ett brev på posten, ringde givetvis en journalist och ställde lite frågor kring denna förbannade tjänst. Jag försökte kväva min irritation över detta ämne när jag pratade med henne. Hon frågade givetvis om jag använder Google. Vilket jag gör. Hela tiden och varje dag eftersom jag har en blogg och en emailadress som båda är kopplade till Google. Och sen frågade hon om jag är rädd för att de ska registrera mig eller mina åsikter?

Och nej, kärt folk, jag är inte rädd för att de ska registrera mina åsikter. Jag är folkvald; nyheten om att jag är socialdemokrat är gammal skåpmat. Det är dessutom tillgänglig information tack vare offentlighetsprincipen. Googla mitt namn. Det lär framgå ganska snabbt vad jag tycker och tänker i olika frågor.

Och sen undrar jag vad de ska göra med den informationen de har om mig? Det var en fråga jag ställde till henne, och då svarade hon: men om någon elak man sitter och samlar på den här informationen vad händer då? Frågan är givetvis, vad skall han med informationen att göra? Om sverige hade varit på väg att bli ett nytt tredje rike, då hade givetvis ett problem uppstått eftersom jag hade haft fler än en anledning till att bli avrättad. Men då är problemet inte Google utan det totalitära styret.

Jag är hetero, socialdemokrat, västsaharafantast, har annan etnisk bakgrund, socialdemokrat och avskyr den nedrustningen av vårt välfärdssamhälle. Mitt liv är som en öppen bok. Varsågod och läs den om du inte har något bättre för dig. Det jag skriver på min blogg förväntar jag mig skall komma ut på nätet. Jag vill dessutom att så många som möjligt ska läsa min blogg. Jag uppskattar verkligen att du bryr dig tillräckligt om mina åsikter och personliga reflektioner för att läsa min blogg. Så tack.

Det som är sekretess hade jag aldrig någonsin skrivit på min blogg. Aldrig. Och sekretessbelagd information hör givetvis inte hemma på nätet. Men ärligt talat så vet jag inte vilken information som är intressant för allmänheten (eller en elak man) och som offentlighetsprincipen inte redan offentliggjort. Så varsågoda, för all del, Google my ass.

Helsingborg by night.

Saknad.

Jag drömmer ofta om öknen. Och vaknar upp förvirrad över att jag är kvar i Helsingborg. För när jag drömmer om öknen, känner jag i princip värmen och hör det melodiska ljudet av hasaniyan. Jag känner doften av bränt socker och te. Minnet är i högsta grad levande trots att jag inte varit där på över ett år. Så, jag drömmer ofta om öknen. I hopp om att återse den snart.

surrealistiskt

Jag befinner mig i en surrealistisk period. Lite dåligt med bloggen då. Jag pluggar konstant. Har förlorat tidsuppfattningen. Har det lite stressigt den här månaden med allt. Men det löser sig i slutändan... det brukar det göra. Nästa torsdag åker jag till Oslo med stadsbyggnadsnämnden. Men längtar redan till oktober, när jag kommer få tid för att andas. Återkommer snart (förhoppningsvis med ett lite längre inlägg).

slutet är nära.

September månad. Redan. Och jag det är som vanligt en av de värsta månaderna för mig. I år är det extra jobbigt eftersom det innebär slutet för mina juridikstudier (förhoppningsvis). Jag kan inte börja med att berätta för er hur mycket jag ser fram emot det slutet. Examen är som en luddig dröm (hägring) under studietiden. Och snart, kanske den är verklighet.

Vardagens återkomst

Den smyger sig fram. Vardagen. Överrumplar när min minst anar det. Och så plötsligt är sommaren över och allt tillbaka till hur det var innan sommaren börjande. Minnet av en annan tid bleknar och snart kommer man inte ihåg hur det var att vara "ledig". Min nya kalender är snart fullbokad (med någon enstaka öppning kvar för oförutsedda händelser). Ledig tid är nu formellt sett en lyxvara; något så exklusivt att man utan att blinka hade betalat astronomiska priser för det. Allt som är kvar är bilderna, som bekräftar att man en gång i tiden hade tid att sitta och se på när elden släcktes långsamt. Och önskan av att få vara där igen.

Bryt tystnaden kring Västsaharakonflikten nu!

Man brukar säga att Västsaharakonflikten är en bortglömd konflikt men man glömmer att det även innebär att Västsaharierna är ett bortglömt folk. Deras nuvarande sköra fredliga väg till frihet har också inneburit att den hamnat i skuggan av konflikter där man använder våld för att nå sin frihet. Frustrationen över att leva i skuggan av våldsamma konflikter håller för närvarande på att växa sig allt starkare hos det Västsahariska folket och de står nu i ett vägval över hur de ska agera hädanefter.

Vissa hävdar att ett krig är det enda sättet att fortgå, medan andra förespråkar att man ska invänta vad det nya FN sändebudet Chrisopher Ross kan åstadkomma. En sak är i alla fall säker; om herr Ross inte lyckas åstadkomma någonting återstår enligt dem endast en utväg och det är att ta till vapen igen. Det innebär i praktiken, eftersom Marocko är den starkare vapenmakten, att de kommer ge sig ut i ett medvetet kollektivt självmord för att bryta medias och omvärldens tystnad. Surrealistikt med väldigt verkligt.

Jag arbetade i somras för Olof Palmecentret med en utbildning för västsahariska ungdomar från både ockuperat område och från flyktinglägren i Algeriet. Det är inte ofta de får möjligheten att mötas på grund av ockupationen och Olof Palmecentret har i år för andra året i rad möjliggjort möte bland ungdomar, som annars hade varit omöjligt. Det finns givetvis alltid en risk för att ungdomarna från det ockuperade Västsahara stoppas av Marockanska myndigheter och förvägras möjligheten till att lämna landet. Tack och lov, drabbades vi inte av detta i år. Men sex västsahariska ungdomar som var på väg till en liknande konferens i Storbrittanien stoppades på flygplatsen på väg dit.

Om ni är intresserade av att lyssna på ett reportag på P1 gjorde under utbildningen så finns det en länk dit. Det sändes 06.38. Om ni vill lyssna, klicka på länken nedan, och dra spelaren till slutet så att ni kommer in på "del två". På så vis kommer du snabbare till reportaget. Det är precis i början av del två av sju.

Expressen hade en ledare om Västsaharafrågan där en av deltagarna från årets utbildning finns nämnd. Och Aktuellt i Politiken hade också en artikel om att Västsaharafrågan kommer att bli en kongressfråga för det socialdemokratiska partiet i höst. Och det kommer antagligen bli en relativt kontroversiell fråga dessutom eftersom partiledningen har yrkat avslag till en motion som kräver ett erkännande av Västsahara. Personligen (eftersom jag skrev motionen) hoppas jag att kongressen väljer att följa SSU:s linje och arbeta för ett erkännande av Västsahara. Det är dags för ett erkännande nu. I vart fall kommer det att sända en tydlig signal över vad vi som parti tycker i Västsaharafrågan.

Nu på fredag skall ETC ha med en artikel om Västsaharakonflikten där två av västsaharierna som deltog på årets utbildning medverkar. Jag ser fram emot att läsa den och hoppas innerligt att det hjälper till med att skjuta upp frågan på samhällets dagordning. Det är dags för oss att bryta tystnaden, så att västsaharierna slipper göra det.

Stockholm

Just nu befinner jag mig i Stockholm. Två våningar under marken, i ett litet hotellrum utan fönster. Jag sitter och skriver på min examensuppsats. Den som aldrig verkar bli klar. Och jag kan utan tvekan säga att jag är oerhört trött på den. Så trött som jag kan bli. Kongressen är nu över, och jag har inte hunnit återhämta mig alls från den. Förhoppningsvis lyckas jag göra det i september månad. Just nu är det alldeles för mycket att göra. Imorgon beger jag mig ut i skogen (vilken betyder att jag inte har internet). Men jag ska förska uppdatera er så snart som möjligt. Hoppas ni har det underbart.. <3

No time to speak..

Kongressen so far.

Det är tredje dagen och jag är slutkörd. Verkligen. Just nu ber jag för starkare kaffe och snabbare fingrar. Jag måste klara den här förbannade uppsatsen. Men tröttheten tar över ibland. Alldeles för ofta.

Några av mina bästa tal

håller jag när jag sover. Och jag vaknade upp i morse efter att jag drömt att jag stod i talarstolen och pläderade för att höja skatten. Och jag var förbannad. Riktigt förbannad. Det var det jag vaknade av.

Idag tänker jag packa för glatta livet. Imorgon 06.36 bär det av till kongressen.