Aminatou Haidar del I

(Bilden är tagen från Pulse)

Vem är Aminatou Haidar? - den frågan fick jag för ett tag sedan av en vän till mig. Och jag kom på att det kanske är fler som inte vet vem hon är, så jag tänkte starta en liten serie av inlägg om vem hon är och vad som hände i slutet på 2009 (avskyr själv att läsa jättelånga inlägg). Men jag nämnde situationen kortfattat redan in november månad.

Aminatou Haidar är en 43-årig två barns mamma, har länge varit en av Västsahariernas mest framstående människorättskämpe. Hon kallas av många den västsahariska Gandhin eftersom hon, liksom alla västsaharier, använder enbart fredliga medel. Hon väckte uppståndelse när hon, på väg hem från USA där hon hade mottagit John Train Civil Courage Prize, på flygplatsen i det ockuperade Västsahara skrev att hennes slutdestination var just Västsahara. Detta mottogs inte väl av Marockanska myndigheter och hon fråntogs sitt marockanska pass, som hon haft sedan sin födelse då hon föddes på marockansk mark. Sedan sattes hon, mot sin vilja, på ett flygplan till Spanien (Lanzarote). Marockanska myndigheter hävdar att hon frivilligt skrev på ett papper där hon avsade sig det marockanska medborgarskapet och valde således att vara statslös. Den här historien har inte kunnat styrkas då de marockanska myndigheterna inte kunnat visa upp dokumentet som hon skulle ha skrivit under. Dessutom hävdar spansk media att Aminatou Haidars biljett till Spanien var bokad långt i förväg och om detta stämmer var alltså hennes utvisning en planerad sådan. Hon inledde en hungerstrejk på flygplatsen i Lanzarote och krävde att få återvända till sitt hemland Västsahara.

Den spanska solidaritetsrörelsen, och solidaritetsrörelser runt om i världen, satte en enorm press på den spanska regeringen att lösa situationen. Och det slutade med att de, utöver att inleda samtal med Marockanska staten, erbjöd Aminatou Haidar en flyktingstatus och till och med ett spanskt medborgarskap om hon upphörde med hungerstrejken. Hon avböjde båda erbjudanden med motiveringen att hon tänkte återvända till sitt hemland levande eller död. Det senare alternativet hade givetvis orsakat en intern politisk skandal både i Spanien och även i Marocko. Den mediala uppståndelsen världen över bidrog även till situationen inte kunde ignoreras. Det var den kortfattade versionen om vad som hände. Jag återkommer med vilka följder hennes utvisning fick.

Angelina och jag

Hon är bedårande och pratglad. En oslagbar kombination. Ingen kommer någonsin kunna sätta sig på henne. Och det är jag sjukt glad över. Girl-power i en tre-årig liten flicka. You just have to love her, little miss Angelina (a.k.a. Angie Pangie/Lina) Birgitta Natasa.

Fredrik vs. Mona

De politiska duellerna har lett till vilda diskussioner om vem som vann. Socialdemokraterna eller moderaterna. Vänstern eller höger. Oppositionen eller alliansen. Och vanligtvis brukar man inom röran vara väldigt självkritisk dvs. inte riktigt vara nöjd med Monas prestation. Men inte nu, vinden verkar har vänt. Och jag är j-vligt glad över det. För en gång skull verkar faktiskt den stora majoriteten vara överens om att Mona kickade ass. Mer specifikt Reinfeldts ass. Reaktionerna, som jag fick ta del av, efteråt talade alla till Monas fördel (inom röran dvs.) och det var många som var upprörda kring argument och uttalanden som Reinfeldt använt sig av. Som min kära vän Daniel konstaterar: regeringens största fiende är verkligheten. En facebook-status fick mig att le just för att den sammanfattade mångas känslor efter debatten: "Fredrik Reinfeldt, din tvättäkta mytoman."(You know who you are)

Kampen mot könsstympning fortsätter

och når framgångar. I ett land som Mauretanien där över 70% beräknas vara könsstympade har man nu tagit ställning mot det. Äntligen.

Haiti

Jag tänker inte säga det andra sagt bättre än mig. Men jag gästbloggade igår hos Yasminaren, kortfattat om Haiti. Och idag när jag läste DN hade Mikael Winiarski skrivit en väldigt beskrivande artikel som berörde samma saker jag som berörde i den bloggen, fast bättre. Jag uppmanar er att läsa den och som en cliffhanger tänkte jag ta med ett citat från en läkare när han försöker återge journalisternas roll i naturkatastrofer.

”Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna – och mediekonsumenterna – är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?”

Tones for Haiti

Klockan 18.00 på ABF Helsingborg är det ett musikevenmang till förmån för Haiti. Mitt kära älskade STICS är med. Det är ett tillfälle att blanda nytta med nöje på mitt sätt ;) (musik och politik är en underbar kombination när det görs rätt). Inträdet är 20 kr och pengarna går till Haiti. Jag tänker gå och hoppas att alla som kan går dit.

Det har blivit

lite mindre bloggande på sistone. Inte för att jag saknar saker att säga. Utan snarare för att jag försöker avsluta så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag åker om exakt en vecka till Guayaquil. Och det har varit styrelsemöten, årsmöten, valberedningar, nämndmöten, 60-års firande, kommunfullmäktigeföreberdelser, inskolning av ombudsman, pappersarbete, artiklar om Västsahara, nedladdning av program som amsn, visumfixande, besöka mormor.. ja you name it och jag har gjort det under de senaste 48 timmarna. Och det värsta är att det inte är över. Ikväll ska jag faktiskt unna mig ett riktigt blogginlägg. Om jag hinner dvs; och beroende på när jag kommer hem från mitt nämndmöte.

Västsaharisk te-servis

Jag har redan börjat packa...

till Ecuadorresan. Om två veckor åker jag. Ganska exakt. Men det är verkligen inte min stil att packa så här långt i förväg. Jag är den ultimata sista-minuten personen. Sen är jag förvånad över hur mycket jag fick plats med i min resväska; i princip hela min garderob (ihoprullad).Och nu ska jag skriva en massa frågor till morgondagens intervju med Jens Orback angående Olof Palmecentrets Västsaharaarbete. Gud, vilken bra framförhållning jag har.

"Vi är mer lika än vi är unika!"

Så det är dags att hjälpa dina medmänniskor. Och jag tänker främst på dem i Haiti för tillfället. Elina har gett förslag på organisationer och tillvägagångssätt för att donera pengar. Sökandet efter överlevande fortsätter, men som ni säkert redan känner till blir situationen mer desperat ju längre tiden går. Svd artikel nämner också varför det är särskilt olyckligt att Haiti drabbades av en katastrof.

Haiti

Katastrof. Jag vet inte vilket annat ord som kan förklara det som skett/sker i Haiti. Förödelse och misär. Över 100 000 personer kan ha omkommit som en följd av jordskalvet. Och hjälpen når inte ut i tid eller alls. Det man kan göra är att skänka pengar till biståndsorganisationer. Och hoppas på att alla drabbade får hjälp så fort som möjligt.

Så himla vackert.

Bild från DN.

Palin-underhållning

Jag måste medge att jag tyckte det var lite synd när den amerikanska valkampanjen tog slut just på grund av att det var underhållande. I synnerhet Sarah Palins utspel, som fick mig att "youtuba" vissa intervjuer endast för underhållningens skull. Hon har sedan förlusten varit extremt aktiv med att hålla sitt namn vid liv och nu ska hon jobba för FOX News som politisk kommentator. Detta kan inte bli annat än underhållande. Under sin kandidatur till vice-president i USA gav hon inte mer än ett tiotal intervjuer, vilket var mer än förståeligt med tanke på att en del av dem slutade i ren och skär katastrof (det är där underhållningen kommer in).

Hon har uttalat sig så här angående sitt nya jobb "It's wonderful to be part of a place that so values fair and balanced news." Erh, Fox news är inte direkt känt för sin neutralitet (utan har blivit kritiserat just för att de inte är neutrala eller objektiva i sin nyhetsrapportering.. som många andra nyhetskanaler i USA). Men å andra sidan, är inte hon heller känd för sin neutralitet. Så detta kommer nog bli en trevlig lösning, för oss alla.

En sådan där dag.

En sån där dag när man inte riktigt vet var tiden tagit vägen eller vad man fyllt den med. Och en sådan där dag när det inte spelar någon roll hur mycket man försöker fokusera på det man vill göra så svävar hjärnan iväg till allt annat man försöker förtränga. Och man försöker förgäves skaka bort tankarna men det är lönlöst. Så, jag tittar på bilder och lyssnar på musik för fejka att jag är vid mina smultronställen; som är för långt borta för att fysiskt ta mig dit, för tillfället. Så just nu försöker jag förgäves skapa ordning i min lilla kaotiska i-landsvardag som alldeles för snart kommer bytas ut mot en u-landsvardag.

Me.

All the coffee in the world

won't make me a morning person. Och ändå är jag uppe klockan sex på morgonen. Kan bara konstatera att det inte går så bra med mitt löfte om att sova minst 7,5 timmar per natt. Som för alla andra sista-minuten människor kommer det en tid när man faktiskt måste offra sin fritid för att ta tag i allt man skjutit upp. För mig är den tiden nu. Förhoppningsvis räcker det med en dag.

Till er som skrivit kommentarer

på mitt förra inlägg. Jag har inte haft tid att besvara er, men frukta ej, det kommer ett svar. Förhoppningsvis ikväll. Until then...

Israeliska flygattacker mot Gaza. Igen.

Det har dock inte lett till några dödsfall. Än. Nyheten om den "nya" flygattacken fick mig att tänka på en artikel som jag nyligen läst om Israels 10 värsta misstag under 2009 (som ni kan läsa här.) Det kan sammanfattas i ett misstag: och det är blockaden mot Gaza som just ledde till ett militärt krig i början av förra året (och som fick en rad andra konsekvenser). Det blev en förödelse utan dess like för Gazaborna och ofantliga brott mot mänskliga rättigheter begicks. Jag får fortfarande rysningar vid blotta minnet av de desperata hjälp-sms:en man fick inifrån Gaza. Det är utan tvekan en svart fläck i vår historia. Låt oss bara hoppas att de inte upprepar sina misstag. Och att omvärlden agerar snabbare om de gör det.

Avskyr när jag...

...försöker nå någon men inte kommer fram på grund av dålig mottagning. Just för att jag inte kan påverka det. Och speciellt för att jag verkligen har lust att prata med personen i fråga. Frustrerande.

Det är dags att sova sig till toppen.

I alla fall enligt den här artikeln.Den hävdar att kvinnor lider av större sömnbrist än män och att sömn i regel skulle bota många av våra problem. Och inte nog med det, vi skulle prestera bättre om vi var mer utvilade. Många väljer bort sömn för att de vill prestera mer men resultatet blir ofta precis tvärtom. Så skribenterna till inlägget har nu lovat att sova bra (minst 7,5 timmar) i en hel månad. Och blogga om det. Och jag tycker det är ett väldigt bra nyårslöfte. Så jag lovar härmed, dyrt och heligt, att försöka sova mig själv till toppen (eller åtminstone i 7,5 h).

Terrorhot i Jemen

(Bild från Aftonbladet)

Jemen. 24 miljoner invånare. Lokaliserat på den arabiska halvön. Och det nya terrorhotslandet. I alla fall om man bedömer det utifrån att USA, Storbritannien och Frankrike stängde ner sina ambassader i huvudstaden Sanaa. De har nu öppnat upp sina ambassader efter att den jemenska regeringen satt in en offensiv gentemot islamistiska rörelser. Al-Qaida och radikal islamism är nämligenpå frammarsch i landet.

Det i sig är inte speciellt konstigt med tanke på att hälften av landets invånare är analfabeter och att Jemen är det fattigaste landet på den arabiska halvön. Utöver det har den geografiska närheten till Saudiarabien gjort att islamistiska ideologier spridits och sprids i landet. Fattigdom och brist på utbildning är en farlig kombination. En livsfarlig kombination. En kombination som oftast leder till hat och extremism. Och som förgiftar generationer med hat. Den amerikanska senatorn Joseph Lieberman sa nyligen att "Iraq was yesterday's war. Afghanistan is today's war. If we don't act preemptively, Yemen will be tomorrow’s war”.

Problemet är att ett krig eller en front mot terrorismen i Jemen aldrig kommer bli preventivt. Det hade varit preventivt om något gjorts innan islamismen vunnit mark där. Den enda anledningen att de nu pekat ut Jemen som nästa mål är just att islamismen redan vunnit mark där. Så preventivt är det definitivt inte. Och om omvärlden hade lagt ner lika mycket pengar på bistånd som krigsföring så kanske arbetet hade kunnat bli preventivt. Just nu "släcker man bränder" runt om i världen. Det är allt annat än strategiskt. Och det når aldrig roten till problemet. Fler ”Jemen” lär dyka upp med tiden i fallna stater där staterna inte förmår ta hand om befolkningen eller förtrycker den. Och där fattigdomen breder ut sig och lämnar människor i vanmakt och i behov av någon att skylla på.

Jemens regering har nu beslutat sig för att det är dags att bekämpa Al-Qaida. Och givetvis har USA erbjudit sig att ställa upp med trupper. Men Jemens utrikesminister har nu meddelat att de motsätter sig all inblandning från utländska aktörer. Frågan är hur länge USA respekterar den motsättningen. I kampen mot terrorism är tydligen det mesta tillåtet.

Blast from the past.

Kan inte riktigt placera när detta kortet är taget men vintern 2003/2004. Men så mycket är säkert, att jag vet precis var det är taget. På en Palestina-manifestation i Karlstad. Det är intressant att se sig själv på ett kort där man så tydligt minns känslan, som att titta på sig själv utifrån men fast i ögonblicket. Vi dansade debke (arabisk folkdans) för att dra till oss uppmärksamhet och för att få upp värmen. Solen sken, som alltid i Karlstad och vårt budskap om ett fritt Palestina ekade ut över hela torget. Det var oerhört kallt och våra skånska själar var inte beredda på kylan. Mina skor var inte alla fall inte anpassade för den. Men vi hittade snabbt ett sätt att få upp värmen på. Lycka.

Kan ni gissa vad detta är?

(pst: bilden är självklart tagen i 27e februari)

Det är tur att ens vänner inte flyttar allt för ofta. Jag har ont överallt.

Irans modstånd

Parvin Ardalans ord i DN om Iran förklarar enkelt bakgrunden till vad som hänt/händer i Iran.

”Efter 30 år med den Islamiska republiken – märkt av två högsta ledare, tio omgångar presidentskap med sex presidenter, tusentals döda och avrättade, fängslanden av politiska och sociala aktivister och systematisk repression – hade hoppet flytt ur många hjärtan.”

Artikeln berättar om den iranska motståndsrörelsen, som nu efter år av förtryck utrönt en sista utväg till frihet: motstånd. Och detta ett motstånd trots rädsla. Jag läste någonstans att mod inte var frånvaron av rädsla utan valet att handla trots sin rädsla. Det gör den iranska motståndsrörelsen till en modståndsrörelse.Ett modstånd som skördat offer men som fortsätter. Parvin berättar om unga människor som offrar allt, inklusive sina liv, för hoppet om ett bättre Iran. Och de kommer fortsätta offra allt tills friheten är uppnådd. Frågan är bara om de kommer tvingas utkämpa sitt krig själva, utan hjälp från omvärlden. Det är dags att agera nu. Det är alltid lätt att fördöma förtryck i efterhand, men det är oerhört svårt att ta obekväma uttalanden under tiden förtrycket pågår. Carl Bildt har uttryckt en stor oro för situationen men vill inte sia om framtiden för landet. Under tiden fortsätter modståndet.

Telefonkiosker i Saharaöknen (27e februari)

What is happiness?

När jag gick i gymnasiet så tvingades jag skriva en uppsats under rubriken "What is happiness?". Och jag använde mig av ett citat i uppsatsen som jag sparade och hittade just idag.

And he said unto them..
* "If a man told God that he wanted most of all to help the suffering world, no matter the price to himself, and God answered and told him what he must do, should the man do as he is told?"
- "Of course, Master!" cried the many.
"It should be a pleasure for him to suffer the tortures of hell itself, should God ask it!"
* "No matter what those tortures, nor how difficult the task?"
- "Honor to be hanged, glory to be nailed to a tree and burned, if so be that God asked" said they.
* "And what would you do" the Master said unto the multitude "if God spoke directly to your face and said...I command that you are happy in the world, as long as you live! What would you do then?"

And the multitude was silent, not a voice, not a sound was heard upon the hillsides, across the valleys were they stood.
Illusions by Richard Bach

So, what would you do?

Första januari 2010

och jag håller på att hitta böcker jag vill läsa eller ha med mig på min resa till Ecuador. Jag vet inte vad man gör den 1 januari. Förutom att fortsätta med sitt liv från den 31 december. Gårdagen var som jag skrev, ett märkligt avslut på ett märkligt år. Men det är okej, jag vet att detta året kommer bli så himla fantastiskt. Jag fick veta att det är tigerns år från och med mitten av februari: så jag spelar på hemmaplan i ett helt år. Vilket bara kan innebära att detta året blir underbart. En bok som toppat min "jag vill läsa den här boken"-lista hur länge som helst är "Dreaming in Hindi" av Katherine Russell Rich. Den är självbiografisk. Ett citat från boken som jag läste ett bra tag sedan fångade mitt intresse. "A lover who speaks the language is a faster route to fluency than any tapes or courses, but perhaps more expensive." Sen älskar jag beskrivningen av boken som jag läste på Oprah's hemsida.

"What do you do when rotten luck leaves you speechless? After two bouts with cancer and the shock of getting fired, Katherine Russell Rich "no longer had the language to describe my own life. So I decided I'd borrow someone else's." Dreaming in Hindi is the verbally and emotionally dazzling story of Rich's passage to India, where she tried to master an intricate foreign tongue—and became fluent in the language of human possibility."

Can't wait to read it.

2009

Det blir ett märkligt slut på ett märkligt år. Om jag skulle sammanfatta detta år med ett ord hade det varit: förvirrat. Jag hade stora förväntningar för 2009 under 2008. Och det gick inte riktigt som jag ville. Och när det väl gick som jag ville, var det inte riktigt på det sättet jag trott. Jag kan inte säga att det var ett dåligt år; för jag har fått uppleva så mycket gott under det här året. Jag tog examen, fortsatt mitt ordförandeskap för Sveriges bästa SSU-kommun, arbetade för Olof Palme Centret, skrivit en motion som antogs mot partistyrelsens tycke på den socialdemokratiska partikongressen och besökt min kära öken. Så lärdomen för 2010 är att fokusera på målet; och strunta i hur vägen dit skall se ut.

Om det är något jag önskar mig inför 2010 är det att jag lever varje dag som om det vore den sista. Att jag vågar mer och tvivlar mindre. Att jag lyssnar mer på min magkänsla och ältar mindre. Att jag följer min ”vilja”-röst mer än min ”borde”-röst. Att jag upptäcker världen, reser mer och återser vänner. Att jag får återse öknen. Att den politiska världen färgas röd och att ockupationer upphör. Att jag på nyårsdagen 2010 ser tillbaka på ett fantastiskt år där alla frågetecken jag har nu har rätats ut och att jag arbetar med något jag älskar. Så, även om nyårsafton nu kommer avslutas i 2009-års förvirrade anda så ser jag fram emot 2010 på ett obeskrivligt sätt.

Jag känner på mig att det kommer bli ett fantastiskt år.

Den 25e december

var det en minnesdag för de 15 försvunna västsaharierna från ockuperat område. De försvann den 25e december 2005 efter att det varit med på manifestationer mot den marockanska ockupationen. Det är inte ovanligt att människor försvinner i det ockuperade Västsahara. Och ibland hålls de fängslade (och torteras) i tiotals år. Men hoppet över att de här 15 västsaharierna lever är fortfarande stort. Det finns en organisation som heter mödrarna av de 15 försvunna som har arbetat kontinuerligt med att försöka hitta dem. Man har nått en del framsteg med eftersökningen men ännu har de inte återfunnits. Två av de försvunnas syster är en nära vän till mig; så jag tänkte bara skriva detta inlägget i de försvunnas ära. Så att de vet att de är ihågkomna. Och till kommittén för de 15 försvunna; jag hoppas ni vet att ni är inte ensamma. Vi undrar också vart de är och hoppas att de hittas snart. Jag skickar all hopp och kärlek till er. Fortsätt kämpa!

De 15 försvunna är:

- Ali salem Al fadil Moul dar.
- Sid Ahmed Mohamed Lakoiara.
- Sid ahmed abdelloidoud Alaalam
- Mustapha Moulay Aaly Mohamed Fadel El youssfi.
- Ahmed Azmir.
- Said Laaroussi Krita
- Laaroussi Mbarek Abdellahi Assoyeh
- Sid Abrahim El Mokhtar Mohamed Fadel El youssfi.
- Habib Allah Sidi mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi
- Abderrahmen Sidi Mahmoud Mohamed Salem Lakhlifi.
- Mohamed Adine Saleh Mohamed Alfadli Albaaiti.
- Assadik Sidi Ahmed Laaroussi Boutangiza
- Khalihana Al Bachir Mohamed Ariss
- Lahbib Al Bakai Ambirik Halab.

Efter att jag sagt God Jul

blev jag brutalt sjuk. Någon märklig endags sjukdom men ändock. Inte kul. Inte roligt alls. Och idag har jag ett styrelsemöte inplanerat. Så det måste jag ta tag i...Men när jag kommer hem är det dags för mig att skriva en massa; jag har 95 obesvarade mail att ta tag i. Och en helvetes massa planering inför det nya året. Om jag nu bara lyckas hålla mig frisk.

Lloro por ti.

Först vill jag bara säga God Jul till alla. Sen vill jag bara state the obvious. Jag är hemma igen. Just det. I min lägenhet i Helsingborg. Hemma. Men omställning är som alltid svår för mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag är hemma än. Och jag har inte ens velat titta på bilder från resan än; det är för tidigt. Alldeles för tidigt. Ungefär som att strö salt i ett öppet sår; så tidigt. Så det får vänta tills jag känner mig redo för det. Jag har spenderat dagen med att hänga med min underbara familj och med att lyssna på musik. Jag tänkte göra en lista över den här resans "soundtrack" lite senare. Men det finns en låt med på listan som alla som känner mig kommer förvånas över, och som just nu spelar på repeat. En låt med Enrique Iglesias. Just det. Sidati spelade den om och om igen, så det känns som om jag är där när jag hör den. Så den finns med på listan. Det positiva är att är att reggaetonduon Wisin y Yandel är med i låten. Si no te tengo, lloro! <3

Uppdateringar fran 27e

Jag har nu varit i 27e februari i tva dagar. Det ar mer an overkligt att vara tillbaka. Dels for att saker har forandrats och dels for att allt ar som det alltid har varit. Det kanns som om jag aldrig varit harifran, och anda har det gatt ett och ett halvt ar sedan jag var har.

Kongressen i Auserd var som sagt hur bra som helst, och Moussa vann ordforandevalet. jag blev sjuk i Auserd. Klimatforandringen ar oerhord har. Oerhord. Och det gor att det blir svinkallt under kvallarna. Sa naturligtvis har forkyldningen drabbat alla, och da menar jag alla. Det finns nog inte ett enda hushall dar manniskor inte lider av feber, otack hosta eller trotthet. Men jag ar pa battringsvagen. Tack vare medicinen jag tog med mig hit. Tyvarr kan den inte hjalpa alla dem som behover det.

Idag deltog vi i en manifestation for Aminetou Haidar i Rabuni. Jag hoppas ni foljer utvecklingen, hon har hungerstrejkat i 4 veckor nu for att hon inte tillats atervanda hem. Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder men de far komma i efterhand. Imorgon ar det fredag sa det blir en vilodag for oss alla. Men sen ar det dags for jobb..jag njuter av varje sekund och tanker pa er alla. Ni finns har med. Sidati och hans familj halsar till er alla!

SAHARA LIBRE!

halsningar fran oknen

kara vanner, bekanta och forhoppningsvis familj. jag har nu efter tre dagar fatt tillgang till internet. internetsalen bestar av 10 datorer fran 1990 sa detta meddelandet kommer bli kort. kongressen var underbar; och jag ar fortfarande i en by som heter auserd. for er som kanner till sidati; halsar han till alla. det ar kallare an normalt, som under en bra svensk sommar. jag och setareh bor hos en undrbar familj, som verkligen behandlar oss som en del av familjen. vi bor tillsammans med den sydafrikanska delegationen och imorgon bitti aker vi till 27e. forhoppningsvis ar internetanslutningen battre dar. jag saknar er alla och njuter av varje minut. sahara libre...

På återseende my loves!

10 solidariska julklappar.

Jag hörde någonstans att årets julklapp är spikmattan. Jag vet inte om jag tycker det ligger i julens riktiga anda, nämligen solidaritet. Så jag tänkte ge förslag på 10 solidariska julklappar.

1. Prenumeration på tidskriften Västsahara (priset är för 4 nr alltså ett år) och man kan bli medlem över nätet och det gör du här. Man kan även bli vän på facebook med tidskriften Västsahara (joina).
en stödprenumeration kostar 145 kr
en vanlig prenumeration kostar 125 kr
en prenumeration för föreningar/företag kostar 150 kr
och en utländsk prenumeration kostar 200 kr.

Om man inte har så mycket pengar kan man köpa:
2. 28 doser poliovaccin för 40 kr för Unicef.

3. Ett myggnät (också Unicef) för 50 kr eller donera 10 kg gröt för samma pris. Det finns andra julklappar i olika prisklasser på Unicefs hemsida. Det är ett konkret sätt att stödja det humanitära arbetet som utförs.

Man kan stödja organisationer och dess arbete:
4. Skänk pengar till självhjälp genom att bidra till Kooperation utan gränser. Och se förslag på vad pengarna räcker till på hemsidan.

5. Donera pengarna till Röda Korset och få ett julklappsgåvobevis.

6. Om du vill stödja arbetet för mänskliga rättigheter tycker jag du ska stödja amnesty, de har också gåvobevis du kan skänka till dina närmaste.

7. Om ditt hjärta slår för arbetarrörelsen och dess internationella arbete tycker jag du ska donera pengarna till Olof Palmecentret. Jag kan försäkra er om att de pengarna går till underbar saker och förverkligande av drömmar för många.

8. Om du är socialdemokrat (eller den du ska ge julklappen till är det) kan det vara vackert att ge bort maktskiftet och donera pengar till partiet.

Eller ge pengar till praktiska saker:
9. Om du vill ge bort en stor gåva (och har en massa pengar du vill bli av med) kan hjälpa Ship to Gazas resa ner till Gaza för 100 euro.

10. Slutligen, om du inte har pengar och ändå vill göra något gott för samhället. Skänk kläder till Emmaus Björkå som stödjer internationella rörelser så som den Västsahariska befrielserörelsen.

Morgondagen

kommer börja med en hederlig att-göra lista. Utan tvekan. När man lider av tidsbrist får man ta till alla medel man kan. Och jag kan att-göra listor. Jag har levt halva mitt liv med dem. Men det är okej, jag arbetar bäst under press.

Intressant krönika från en diktatur.

Jag är som bekant smått besatt av Västsaharafrågan. Och därmed nordafrikansk politik. Jag tycker det är så fascinerande,att jag ofta läser internationella bloggar av människor som kan mer än mig om området. Och idag läste jag en översättning av en krönika, från Marocko (där monarkin regerar och förtrycker folk). Och krönikan är ett uppdiktat brev som då ska vara skrivet från en Västsaharisk vän till en marockan.

Det intressanta här (och det måste läsas utifrån att yttrandefriheten är svag i Marocko) är hur brevet är skrivet och vilka saker det för upp. Brevets författare säger att han tidigare inte varit övertygad om att självständighet är den enda vägen till frihet för det västsahariska folket, men nu börjar bli övertygad om just det.

"In contrast to some of my Sahrawi friends, I’m not convinced that independence is the only possible way for me and my own to flourish. They think that independence is the only possible way to guarantee our collective and individual rights. Bottom line, they haven’t convinced me. At the same time, I won’t deny that, as of late, I’ve begun reflecting on this idea of independence more seriously, and on what it would mean for us. But before I tell you what I think today, I’d like to tell you how my opinions have developed."

Tonen i brevet är egentligen en kritik mot det Marockanska styret och att deras åsiktsförtryck föder det de referar till som "separatiströrelser" och det vi refererar till som befrielserörelser. Det hade nog varit med korrekt om det stått "In contrast to the vast majority of my Sahrawi friends" men utifrån att han skrivet det från Marocko så förstår jag att han måste gå varsamt framåt även med ordvalen. Han vill ju inte uppröra kungen alltför mycket. I krönikan framgår också att det senaste som hänt med Aminetou Haidar har påverkat och intensifierat befrielserörelsen.

"Actually a whole new pro-independence generation has emerged. A generation which is more seductive, more democratic. This Haidar, for example. She’s really cool. You’ve seen how some people call her the ‘Sahrawi Gandhi’? Yeah, think about it! To know she was beaten and mistreated by the police, that really got to me.

She’s not a terrorist, after all. And even terrorists have rights. Still, I didn’t always agree with her at first – but seeing what they’d done to her and her friends, I started asking questions."

Det är en väldigt progressiv krönika för att vara skrivet i ett land där allt som ifrågasätter (eller förolämpar) kungen är olagligt. Mycket progressiv. Och det är med största sannolikhet en Marockan som skrivit det. Den västsahariska befrielseorganisationen i det ockuperade västsahara vill ha självständighet. Det är kristallklart (annars hade man inte haft en befrielserörelse). Men krönikan visar ändå att det kanske börjat väckas en medvetenhet i den marockanska befolkningen om att det som Västsaharierna utsätts för inte är acceptabelt. Och kanske, bara kanske, kommer detta i sig leda till en förändring. För i slutändan är situationen inte bra, varken för Västsaharier eller Marockaner.

Fattar inte att vi är inne i December månad.

Det är helt otroligt. December-månad. Det känns som om det precis varit nyår. Och vädret är som det var i oktober. Jag ligger efter rent tidsmässigt. Känns som om jag inte hinner ikapp kalendern. Var har det här året tagit vägen? Chocken kom när jag insåg att vi hade vårt styrelsemöte på första advent (och jag missat att det ens var första advent). Den oerhört glittrande julgranen utanför folkets hus påminde mig om vilken månad det var oerhört snabbt. Det känns nästan som om jag behöver solglasögon för att passera den. Den blinkar. I tre olika färger. Angelina (Yasse's treåriga sötnos) såg julgranen från fönstret i SSU-lokalen när jag höll i henne. Hennes recension var i alla fall tydlig: Natttaasssaa, titta på juuuulgranen. Den är såååå fiiin. Jag får väl helt enkelt acceptera att det är december.

Det börjar slå mig att jag ska spendera fyra månader..

i ett land och en stad, jag i princip inte kan något om. Men läste precis att Guayaquils flygplats i Ecuador blev Sydamerikas bästa flygplats. Det är i alla fall något. Första intrycket är ju väldigt viktigt.

Spanjorer kidnappade i Sahara

Jag måste medge att rubriken gjorde mig lite nervös med tanke på min kommande resa till just Sahara. Men det är ju väldigt lyckligt att Sahara är ett stort område även om historien är väldigt olycklig i sig. Det är inte första gången som kidnappningar skett i Mauretanien, utan det har varit relativt vanligt förekommande de senaste tre, fyra åren. Det har gått så långt att man påbörjat en gemensam Sahara-insats mot al-Qaida. Ibland känns det som om den politiska situationen i nordafrika är som en tickande bomb. Problemet är att man inte vet var det smäller först, och att det in princip kan bli i vilket av de nordafrikanska länderna som helst (kanske inte Tunisien).
Jag tror det är relativt riktigt att dra analysen att det är en enorm spänning som råder i regionen när man tänker på att det var minuter från att bli ett fotbollskrig mellan Algeriet och Egypten när VM-kvalet skulle spelas i år. Egypten till och med kallade hem sin ambassadör från Algeriet. Algeriet vann fotbollsmatchen som avgjordes på neutral mark (i Sudan av alla ställen) och fick alltså VM-platsen. Och det gjorde ju inte saken bättre, utan situationen förvärrades i Egypten då den Algeriska ambassaden attackerades. Men detta bråk mellan länderna började redan 1989, då situationen var omvänd och Egypten vann VM-kvalet 1-0. Det resulterade i att landslagsläkaren förlorade ett öga i bråket som uppstod och att en algeriska landslagsspelare blev internationellt efterlyst. Det visade sig dock förra året att det var fel landslagsspelare som efterlysts i alla dessa år. Nå, historien blev ännu märkligare när man kallade in Khadaffi (Lybiens president) som medlare. Men den som tror att detta egentligen handlar om fotboll har totalt missat poängen... Som Wolfgang Hansson skrev i aftonbladets artikel:

"Fotbollen är ett av få glädjeämnen i människors liv. Därmed också ett perfekt verktyg för regimerna att skifta folks fokus från sin eländiga vardag till fanatisk stolthet över nationens fotbollslag. Ett opium för folket i bokstavlig mening."

Detta hindrar dock inte Sydafrika som är värdar för VM nästa år från att ta preventiva åtgärder: de inrättare VM-domstolar för att snabba på processerna som kommer uppstå under VM. De kommer ju inte kunna lösa nordafrikas problem innan VM, så de får se till att kunna lösa konsekvenserna istället. Det är som man säger; better safe than sorry. Men man får hoppas på att Egypten och Algeriet inte tänker följa principen öga för öga...risken är att de alla återvänder hem blinda.

Me.

Jag har på sistone..

börjat läsa mer nyheter om latinamerika. Speciellt i samband med min förra spanskakurs som just handlade om latinamerikas historia. Det är en historia fylld av erövringar, diktaturer och maktkamper. Och en historia fylld av misär men intressant nog, även av väldigt mycket hopp. Och just nu går det åt rätt håll för många latinamerikanska länder. Men som allt här i världen är det svårt att bygga upp saker, och erhört lätt att rasera dem.

Peru tog ett steg i rätt riktning igår. Det första steget till att förändring är oftast (om inte alltid) att erkänna sina brister.

"Perus regering bad på lördagen peruaner med afrikanskt ursprung om förlåtelse för det slaveri och den diskriminering deras förfäder fått utstå sedan de spanska erövrarnas tid." Men det hade inte varit lika viktigt om inte detta också hade funnits med i uttalandet :

"Regeringen erkänner och beklagar att det fortfarande förekommer spår av rasistiska trakasserier som utgör ett hinder för social och ekonomisk utveckling för befolkningen i stort."

Nu hoppas jag bara på att de går från ord till handling.

Lära sig språk genom musik?

Det är definitivt något jag gjort (och tänker göra). Jag kan mycket väl komma ihåg ögonblick då jag suttit och spelat låtar, tryckt på paus-knappen och sen skrivit ner texten. Sen memorerade jag orden och sjöng med för glatta livet (stolt som fan för att jag kunde texten). Det är i princip så jag lärde mig engelska (utöver att kolla på tv). Jag ville så gärna veta vad jag sjöng och vad texterna betydde. Så, det blev många pauser i mina favorit-låtar. Och jag lärde mig texterna och med det engelska. Och nu är jag tillbaka till paus-knappen, men den här gången med spanskan. Och det går lika trögt som det gjorde när jag först började skriva ner mina 3T-låtar (och ni som inte vet vilka dem är klicka på länken). Tack och lov för internet och alla översättningar man nu får tag på. Det är så mycket lättare än att trycka på paus-knappen efter varannat ord. Här kommer dagens två "inlärningslåtar":

Här är först en kommersiell låt med Alicia Keys och Alejandro Sanz:


Och sen en mer politisk låt som kommer från gruppen Pistolera. Den behandlar USA's immigrationspolitik. Enjoy!

Tjugo i fem på morgonen

tänkte jag lägga till lite fler bilder från igår, som jag tog på resan till Göteborg. Ska efter det läsa mina spanska glosor för sista gången och be en stilla bön över att jag klarar den här tentan. Konturerna av Emma Nilsson, den lugnaste medresenären jag skådat. Hon ska hädanefter alltid sitta bredvid mig.
Min bästa vän <3 som tog ett för laget igår genom att köra till Göteborg trots att hon börjar jobba sex på morgonen idag! Stjärna...
Bambi/Bambilicious i ett och samma foto. Jag älskar det här fotot. Tycker det är vackert. Inget mer och inget mindre.
Hasta Luego!

SSU Helsingborg <3 Emmaus Björkå <3 Västsahara

Idag var det alltså dags för att åka upp och överlämna kläder till Emmaus Björkå i Göteborg. Givetvis var vi försenade (man kan inte vänta sig något annat när vi ska iväg), men vi var framme relativt tidigt. Vi började morgonen med att hämta upp de sista kläderna från Montessoriförskolan Fyrklövern på Ramlösa innan vi gav oss iväg (och tack till all de föräldrar som donerat kläder). Det blev sammanlagt mer kläder än vad vi trott vi skulle kunnat samla ihop på så kort tid. Men hjälp av partikamrater, SSU:are, Montessoriförskolor, vänner, familj och bekanta lyckades vi nästa fylla hela skåpbilen (ett stort tack och massa kärlek till er alla). Vi passade även på att göra ett studiebesök på Emmaus Björkå och dess sorteringstation. Det är ett oerhört arbete som görs. Vill man vara säker på att ens pengar (eller kläder) går till bra ändamål ska man köpa (eller donera) kläder till dem. Det ska bli intressant att se om man får se några av kläderna på människor i lägren. Jag njuter av tanken. Men just nu är jag så snurrig att jag snart inte kan se rakt. När jag är sjuk är jag av någon anledning sjukare under morgnar och kvällar och idag märktes det speciellt mycket. I kombination med nervositeten för morgondagens tenta har det paralyserat mig (de senaste timmarna). Men det ska nog gå bra och som ni ser har varit en underbar dag!

Destination Emmaus Björkå...

Det är dags för oss att ge oss iväg med alla kläder vi samlade in till Göteborg. Mer specifikt till Emmaus Björkå. Och det är dags för en roadtrip, tillsammans med tjejerna. Det är speciellt. Brukar alltid sluta med att jag fått uppleva saker jag aldrig gjort tidigare. Eller åtminstone se, saker jag aldrig sett tidigare.

Vem sa att det måste vara tråkigt att lyssna på fullmäktige?

Jag som sitter i Helsingborgs kommunfullmäktige och vet om att det uppstår en hel del roligt händelser under mötets lopp. Intressanta formuleringar, knivskarpa argument (ja det är roligt) och hetsiga diskussioner (eller monologer). Men det brukar ändå vara relativt städade diskussioner. I alla fall mer städade än diskussionen kring "svenskhet" som hölls i Karlskronas fullmäktige. Där en ledamot från MP använde sig av könsord i en debatt.

Jag är personligen alldeles för pryd för att använda mig av hennes formuleringar. Hon tvekade själv ett tag innan hon sa det hon gjorde...MEN, jag tycker det är upp till var och en att använda sig av ordval och formuleringar som man själv kan stå för. Och hon kan ju uppenbarligen stå för det.

Men det intressanta med hennes inlägg det är att hon på något sätt styrkte och rubbade sitt eget påstående samtidigt. Hon hävdade att styrkan med svenskheten är att man kan göra vad som helst (nästan) och att Sverige är väldigt frigjort. Men, reaktionerna på hennes inlägg visar just det motsatta. I alla fall en del av reaktionerna. En del stödjer hennes rätt att använda sig av orden.

Själv sitter jag i ett fullmäktige där en ledamot igår fick be om ursäkt för att han använde sig av ordet jävlar. Så det beror väl på, var det är och vem som säger det. Men det verkar vara så att den svenska sexuella frigjordheten är förpassad till hemmets väggar och därmed från det offentliga rummet. I alla fall för tillfället.

Kommunfullmäktige

Jag satt på kommunfullmäktige till klockan tio igår kväll. Trots att jag kände mig som överkörd av ett tåg och med huvudet fullt av spanska glosor. Men eftersom jag missar kommande möte tyckte jag att det var värt att gå dit trots att jag mådde dåligt.

Jag har svårt att koncentrera mig idag. Och tentan är på lördag.Typiskt. Men jag får helt enkelt fortsätta studera. Och hoppas på att orden stannar i mitt huvud. Att plugga glosor är aldrig roligt men belöningen kommer någon gång i framtiden använder sig av ordet. Då har man antagligen glömt var men lärde sig det, men är otroligt tacksam över att man kan det.

Salma Hayek

Jag läste ett spanskt citat på en av mina allra närmaste vänners facebook (Iyah). Och efter att jag frågat (nyfiken som jag är) vad det var för något, skickade hon den här länken till mig. Jag hade ingen aning om att Salma Hayek ägnade sig åt så här vackra saker.

Översättningen är:

stay here
in my arms
stay here
for me

and don't tell me you love me
don't tell me you adore me
tell me only that you will stay
one life with me

take me there
take me in your anxiety to a place
where it's not necessary to swear
where it's not necessary to lie
where I exist only for you

and don't ask me if I love you
because you shouldn't worry about what I think because I am all yours in my way

but When I want to be your dream
I'm not satisfied with your kisses
I want to give you all of what I feel, and more than that

Språklig integration

Jag älskar när kulturer blandas. Kanske för att jag är en del av definitionen på kulturer som blandas själv. Och jag älskar att se eller höra lånade ord i språk. Det får mig alltid att le.

Vackra bloggar.

Istället för att göra det jag ska (dvs. studera) har jag bloggsurfat. Och det finns en uppsjö av vackra, inspirerande bloggar där ute. Och inte bara politiska. Tänkte dela med mig av de icke parti-politiska. Får dela med mig av mina parti-politiska favoriter en annan dag.

Dagens roligaste är utan tvekan bloggen "My parents were awesome". Där människor publicerar bilder på sina föräldrar/förälder när de var unga. Jag tycker det är en vacker hyllning. Min mamma är dock fortfarande awesome (inte was.. is). Men funderar fortfarande starkt på att leta fram en bild på hennes tjugo-tal och skicka in. Kanske. Kanske.

Dagens vackraste blogg är "Nio till fem". Den är så fin. Och innehåller foton som är så extremt vackra. Jag önskar jag kunde ta lika fina kort. Förhoppningsvis lyckas jag med det en vacker dag. Jag tänker i alla fall försöka.

Och dagens kick-ass blogg är "Nostalchic - fashion beyond sizes". Som helt enkelt är en modeblogg för XL-tjejer. Hon visar inte bara mode och vackra kläder för större tjejer utan pratar också om normfrågor. Och vikten över att tycka om sig själv. Och tar ställning emot dagens skönhetsideal. Vackert.

Vackert.

Tidspessimist.

Jag är en tidspessimist. Helt klart. Jag behöver ha viktiga saker avklarade och en struktur över hur jag ska avklara dem. Samtidigt gör jag allt i sista minuten. Och det har blivit värre med tiden. Jag pressar mig själv till det extrema. Så det måste vara någon underliggande självdestruktivitet. Hur förklarar man annars det?

Mamadura de gallo

betyder att driva med någon på spanska (i latinamerika). Och det är just vad jag tror någon gör med mig. Jag har länge hävdat att om det finns en Gud måste hon ha ett speciellt sinne för humor. Mycket speciellt.

Dagens lilla hinderprövning är ett bevis på det. Jag har slitit mitt hår inför dagens tenta (och ja dagens, klockan är halv sex på morgonen och jag går igenom allt igen). Och jag tycks lida av tillfällig minnesförlust. Allt jag läser fastnar liksom inte. Sen kommer vi till den sanna ironin. Jag vet inte ens om jag kommer få göra tentan. Jag saknar nämligen mitt pass. Men har en kopia av det. Det riktiga passet är i den algeriska ambassaden i Stockholm. Och som ni kanske känner till behöver man kunna identifiera sig för att få göra en tenta. Men en kopia på mitt pass borde räcka, eller hur? Dessutom undrar jag vem, i sitt rätta tillstånd, som skulle ta sig till Lund en lördag (sju på morgonen för att skriva en tenta i spanska) för skojs skull. Håll tummarna för mig (både för att jag ska komma in, och givetvis för att jag ska klara det).

Förstår inte att det snart är jul.

Klädinsamlingen gick bra!

Vi spenderade gårdagen med att anordna en liten klädinsamling till de västsahariska flyktinglägren (och med att se en dokumentär om situationen för de västsahariska kvinnorna). Och jag är mer än nöjd med resultatet. Det är dessutom så att två förskolor engagerat sig i insamlingen, utöver alla partikamrater och övriga solidariska människor. Så det kommer tillkomma en del kläder fram till att vi åker till Emmaus Björkå nästa fredag och lämnar över säckarna. Så om ni har glömt att lämna över kläderna eller har mer att donera så kan ni göra det fram till torsdag nästa vecka. Och jag vill passa på och tacka alla som skänkt ett endaste plagg. Tack!

Klädinsamling till Västsahara!

Idag är det dags för klädinsamlingen till Västsahara. Vi har pratat om det i veckor nu. Men today is the day. Och förhoppningsvis blir det en väldigt bra klädesinsamling. Av någon anledning kan jag inte få upp insamlingsaffishen på bloggen. Stört omöjligt. Men jag kan länka till SSU Helsingborgs hemsida. Och lägga ut texten här.

Landet Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och är idag Afrikas sista koloni. Upp mot 200 000 västsaharier har tvingats lämna sitt hemland och har i över 30 år levt i Saharas öken i Algeriet. Genom befirelserörelsen POLISARIO kämpar de för ett fritt Västsahara. Under svåra förhållanden utan skydd mot värme eller kyl är det omöjligt att vara självförsörjande. Brist på resurser gör västsaharierna helt beroende av bistånd.

SSU Helsingborg vill nu hjälpa biståndsorganisationen Emmaus Björkå som stödjer Västsahars kamp för självständighet genom att samla ihop kläder och skor (framför allt barnlkläder). Det enda kravet är att de ska vara hela och rena. Avlämningen av kläder sker genom överenskommelse eller den 19 november från kl. 17.00 på Folkets Hus i Helsingborg. Då kommer det även att visas dokumentärer om konflikten (med start 17.30) och bilder från flyktinglägren. Vi bjuder på kaffe och kaka! Välkomna!

Den senaste utvecklingen i Västsaharafrågan

Händelseutvecklingen inom kampen för ett fritt Västsahara har den senaste månaden åkt en brutal berg- och dalbana. Vi vann som bekant omröstningen om att erkänna Västsahara på partikongressen. Men strax därefter utvidades ett svenskt ambassadråd från Marocko, Anna Block-Mazoyer, anklagad för att ha överträtt sina diplomatiska befogenheter genom att ha överlämnat dokument till "separatister" enligt Marockos utrikesminister. Media använde sig av ordet "separatister" när de rapporterade om händelsen och spelade därmed Marocko rakt in i händerna. Västsaharierna är inga seperatister. De är ett ockuperat folk som kräver sin rätt till självbestämmande. De har aldrig varit en del av Marocko, de är ockuperade. Så enkelt är det.

Igår mottog Brahim Dahanes syster, Per Anger-priset, till förmån för sin bror som är en av av de sju fängslade. Han sitter, som jag tidigare skrivit om, fängslad för landsförräderi, av ett land som inte är hans. Det enda han är skyldig till är att han kämpar för sina mänskliga rättigheter. Svd skrev om både prisutdelningen och utvisningen av den svenska diplomaten igår här och här.

Utöver det arresterades Aminatou Haidar som är en annan väldigt aktiv västsaharisk människorättskämpe, på flygplatsen i El Aiun i Västsahara den 13 november, av marockansk polis. Hon hade varit och mottagit the civil rights prize i USA och var på väg tillbaka hem när de arresterade henne. Anledningen till att hon kvarhölls på flygplatsen var på grund av att hon vägrade skriva att hon var marockan i rutan bredvid "nationalitet". Hon meddelande dem att hon skulle låta det stå tomt tills folkomröstningen ägt rum och hon kunde fylla i sin nationalitet: Västsaharier. Den marockanska myndigheten utvisade henne tillslut till Spanien. Hon vägrade först lämna planet i Spanien och deklarerade att hon ville återvända till sitt land och ville återvända snarast möjligt. Hon är dock olyckligtvis fortfarande kvar i Spanien.

Behandlingen av de Västsahariska människorättsaktivisterna har förvärrats avsevärt under den senaste tiden. Och när den marockanske kungen höll sitt tal till nationen den 6 november i år, sa han att det bara är möjligt för någon under marockansk kontroll är att vara marockan. Vilket ytterligare markerar motståndet mot den Västsahariska befrielseorganisationen och nonchalansen mot mänskliga rättigheter och internationell rätt. Marocko är en allt brutalare ockupationsmakt och den västsahariska befrielseorganisationen är lämnad i en allt större vanmakt. Händelseutvecklingen går inte åt rätt håll; utöver det faktum att media nu börjat uppmärksamma frågan. Men till vilket pris?

Ibland..

har man dagar som man verkligen, verkligen vill ska ta slut. Idag är en sådan dag. Det är helt otroligt hur mycket som kan gå fel på en dag. Jag försov mig, missade första delen av föreläsningen.. satt kvar för att gå på andra delen av föreläsningen.. och därefter.. besteg jag ett berg av problem. Jag ska dricka en kopp te och ge upp. Jag accepterar att jag förlorat dagens kriget.

What? Det "nya arbetarpartiet"..

måste nog börja rensa i leden. Seriöst.

Tentaångest.. det blir inte bättre.

Jag trodde att jag skulle ha bemästrat tentaångesten efter fem års av universitetsstudier bakom mig. Men det har jag inte. Och antagligen kommer jag inte det heller. Någonsin. Men inför varenda tenta hoppas jag att det ska bli bättre ändå. Att jag aldrig lär mig.

Kielos om Bodström

Vi har nog alla läst utspelet från Bodström kring vad han ska göra hösten efter valrörelsen. Han vill åka till USA, med sin familj. Och jag tänkte instinktivt att det var en bra idé när jag läser ingressen. Att ta en paus och komma tillbaka utvilad till politiken. Men sen förstod jag att det inte rörde sig om en paus. Det rör sig mer om en kvasi-paus. En "jag-kan-inte-ta-ställning-till-om-jag-vill-äta-kakan-eller-ha-den-kvar" paus. Jag känner igen känslan av att inte vilja välja, det jag inte känner igen är hans val. Att inte välja. Det är högst osannolikt i min värld, att komma undan med ett sådant beslut. Ett privilegium jag inte hört talas om tidigare och inte heller förstår. Och Kielos skriver det bäst i sin krönika när hon skriver:

"”Prioritera familjen” ska översättas till ”flytta till USA, gästföreläsa på universitet, skriva en fjärde bok och blogga”. Detta vore förstås okej om det inte var så att Bodström tänkte göra det direkt efter valet och deklarerar att Sahlin bör utse honom till minister ändå (om det blir regeringsskifte).

”Det ska gå att kombinera karriär och familj”, säger han, och försöker göra det hela till en jämställdhetsfråga. För självklart kommer kvinnorörelsen att gå skuldra mot skuldra med Thomas Bodström i kampen för hans rätt att sitta i regeringen, befinna sig på andra sidan jorden, skriva en bok, blogga och gästföreläsa samtidigt. Äta alla kakor i världens outtömliga bageri. Mamma, mamma, jag vill ha allt! Nuuuu!"

Snälla Bodström. Gör ett val och plocka bort dig själv från första-sidorna. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är omöjligt, även för dig.

Brahim Dahane och de sex andra fängslade

Det har gått mer än en månad sedan sju västsahariska människorättsaktivister fängslades i Marocko. De hade precis återvänt från flyktinglägren i Algeriet. En handling som Marocko givetvis inte accepterade. De kommer ställas inför militärdomstol anklagade för "samvaro med fienden" och "hot mot nationens yttre säkerhet" eftersom de besökte västsahariska flyktinglägren i Algeriet. En av de sju anklagade, Brahim Dahane, vann nyligen Per Angers-priset "för att i konflikten mellan Marocko och Polisario rörande Västsahara uthålligt med fredliga medel och personligt mod riskerat sitt liv i kampen för mänskliga rättigheter."

Jag har länge försökt sätta mig in i hur de känner sig nu. Rädsla är allt jag känner. Men en vän till mig sa att de måste känna sig stolta, för att de kämpar för sina rättigheter trots alla hinder. Jag kan inte annat än hålla med. För mig manifesterar de mod. De är mod personifierat. Jag läste någonstans att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att man handlar trots sin rädsla. Det stämmer nog.

Jag blev inbjuden till cermonin när Brahim Dahane, skulle ha mottagit sitt pris. Jag hade mer än gärna velat närvara, men kan inte. Men jag hade velat se Brahim Dahane mottaga sitt pris i egen person, något som de som finns på plats inte heller kommer få uppleva. Han sitter och inväntar en rättegång som med all sannolikhet inte kommer skötas ordentligt och ett möjligt straff som är så barbariskt att jag inte ens kan säga det högt; dödstraff.

Vivian Maier

Läste som hastigast en artikel idag om en kvinna, Vivian Maier, som fotograferade vardagliga möten och händelser i USA under 50-,60- och 70-talet. Hon levde som hemlös under många år och hade aldrig råd att framkalla fotona hon tog. Det gjorde dock John Maloof, efter att han köpt alla hennes negativ under en auktion, eller en exekutiv försäljning (det är inte helt klart). Det viktiga är i alla fall att han framkallade dem. Och att de är otroligt vackra. Man kan se dem här.

Kristallnatten

Det är viktigt att minnas dagar som dessa för att de inte ska upprepas. Det får inte ske fler kristallnätter. Främlingsfientlighet och rasism är aldrig acceptabelt. Och det var just under dessa paroller och med banderollen "Inga fler kristallnätter" som vi manifesterade igår mot den ökade rasismen och framför allt islamofobin i vårt samhälle. Alla talare berörde samma punkter; islamofobin, sverigedemokraterna och vikten av att minnas vår historia. Att minnas att andra grupper tidigare pekats ut, som hot. Och att andra grupper i slutändan få minsta sitt liv för det hatet fattigdom och elände fött fram. Och framför allt att minnas att det aldrig får ske igen. Och att det är ännu viktigare att arbeta emot framtida kristallnätter, eftersom vi står med facit i hand. Det är frustrerande att se utveckligen i vårt samhälle, frustrerande. Framför allt för att lösningen är så mycket mer komplex än att stå och peka ut en grupp människor som ansvariga (fast de inte är det).

Min att-göra lista blir allt längre

och tiden jag har för att förverkliga den.. allt kortare. Jag förstår inte hur jag ska lösa det. Alls. Jag saknar dessutom all form av inspiration för att göra klart den.